lördag 10 maj 2025

Commodore - det bättre alternativet! (reklam)

Moped eller dator, det är frågan. Själv hade jag ingen dator, men jag hade en moped. Så vad hade jag valt? Utifrån annonsen är det ingen tvekan vad som är det bättre alternativet, det något uttråkade moppegänget som kanske skolkar lite för mycket står i kontrast till det glada och käcka ungdomarna vid datorn. 

Killen på mopeden hänger världsvant över styret och den coola tjejen med bergsprängaren lutar sig nonchalant mot hans axel. Det är de som står i centrum, kärnan i gänget. De syns, tar plats. Killen på skateboarden känns yngre, hänger på och gör allt för att passa in. Han anstränger sig för att vara så cool det går, men varför har han ett videoband i handen? 

Runt datorn är det helt annorlunda, fyra oförställda, fina och välartade ungdomar som spexar när kameran kommer fram. Utom han som spelar, han är helt fokuserad på spelet. I bakgrunden plugghästen eller kanske datanörden som är mer intresserad av att programmera än att spela. Tjejen verkar inte ha något större intresse av spelet, hon vill mest hänga med killarna. Men vad gör mannen som kikar fram över glasögonen där, sticker ut huvudet som gubben i lådan. 

Computer - Oberoende Commodoremagasin 4/87

Jag stannade upp vid bilden första gången jag såg den i en av mina gamla datortidningar. Jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag fastnade vid den. Kanske för att den är lite rolig och tämligen fånig. Samtidigt väckte den många minnen hos mig, framför allt moppegänget. Kläderna, frisyrerna, bergsprängaren, skateboarden och inte minst kroppsspråket. Allt känns så 80-tal. De coola tjejerna såg ut precis som hon på bilden. Killen på skateboarden ser lite yngre ut, en sjundeklassare som får hänga med de äldre. Som anstränger sig lite för mycket för att passa in. Det är så jag minns dem.

Och så väcktes frågan vad jag själv skulle ha valt, en dator eller moped. Jag hade en Crescent Compact från det sena 70-talet som jag köpt för 1500 kronor. Jag ser inte exakt vad det är för en modell på bilden, men den är väldigt likt den jag hade. Den gjorde 42 kilometer i timmen men säljaren skickade även med en trimmad cylinder om jag skulle vilja byta. Det gjorde jag faktiskt vid ett tillfälle, ett äventyr som inte slutade på bästa sätt. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Jag är dock tämligen säker på att jag skulle ha valt mopeden, oavsett hur mycket jag önskade mig en dator. Jag bodde på landet med mycket begränsad kollektivtrafik, mopeden var en stor frihet.

Min Crescent Compact, nylackerad i rosa metallic

I Jimmy Wilhelmssons och Adam Evertssons bok Serietidningsreklam, utgiven av Fandrake 2018, finns annonsen med. Boken fokuserar på reklam som publicerats i serietidningar från 1960-talet fram till slutet av 1980-talet. I avsnittet som berättar om reklam för Commodore och hemdatorer har de intervjuat killen på skateboarden, Mikael Holstein, som berättar att de blev ombedda att visa attityd vid fototillfället: Rollerna vi hade i reklamen passade inte direkt våra personligheter - själv var jag en idrottskille och hade ingen moped. Däremot hade jag en Commodore 64. Jimmy Wilhelmsson skriver att det måste vara commodores mest klassiska annons och han minns att han brukade störa sig på killen på skateboarden med hockeyfrilla och att han med en viss irritation iakttog den spelande killens inlevelse "trots att han inte rört sig från startskärmen i spelet Asterix and the Macic Cauldron."

I Computer - Oberoende Commodore magasin nr 4/87, som reklambilden är skannad ur, kan man läsa om den nya produkten Red Boxes som kan beställas direkt från England. Rubriken lyder En 64 ser rött och ingressen fångar möjligheterna: vad skulle du tycka om att din 64 plötsligt kunde användas som vakthund, sätta på kaffebryggaren klockan 7 varje morgon, dra ifrån gardinerna, värma havregrynsgröten och väcka dig när allt var klart?" Detta är enligt artikeln möjligt med Red Boxes, som kan programmeras både i BASIC och med maskinkod. Möjligheterna är ändlösa, bara fantasin sätter gränser.

Vidare rapporteras från USA att hårddisklagring är något av det hetaste av de nya tillbehören till Amiga just nu: "flera firmor erbjuder 20 Mbyte hårddiskar, men C Ltd kan erbjuda en 600 (yes, sexhundra!) Mbyte hårddisk". 20 Mbyte är ju inte mycket med dagens mått, men det var ju en väsentlig skillnad från disketterna, som hade plats för 1,44 Mbyte. 600 Mbyte måste däremot ha varit ofattbart stort 1987. När jag köpte min första dator 1996, en Apple Powerbook 190, hade den en hårddisk på 500 Mbyte.

Computer testar Red Boxes till Commodore 64

De skriver dock inte bara om hårdvara utan har även plats för några spel av varierad kvalitet. Siffran inom parantes är poängen på Lemon 64. Bureaucracy till Commodore 128, det senaste textbaserade spelet från Douglas Adams, får höga 8 poäng i betyg (9). Jag visste inte att Douglas Adams gjorde spel, för mig är han bara författaren till Liftarens Guide till Galaxen (även det finns som ett textbaserat spel). Sailing från Activision får 7 poäng (6,65), Sinbad and the Throne of Falcon får 6 (7,53) och Nemesis 7 (7,51). 

Big Trouble in Little China får 6 i tidningen men bara 2,41 på Lemon 64 samtidigt som Star Raders II får betyget 1 utifrån pris och kvalitet av tidningen men 6,35 på Lemon 64. Till sist får Fire Track betyget zzzz utifrån hur fängslande det är enligt recensenten, vilket är en väsentlig skillnad från lemon 64 där betyget är 6,49.

Och så några ord om min rosa moped. Den var grön när jag köpte den, men lacken var sliten och jag tyckte det vore coolt och lite ovanligt att köra runt på en lila moped. Min far erbjöd sig att lackera om den, åkte iväg och köpte färg. Men när han kom hem var det inte med en lila burk: De hade inte lila i affären, berättade han, så jag köpte rosa istället. I hans värld var det ingen större skillnad, i min var den milsvida. Men jag ville inte göra honom besviken och höll god min. Och visst var det ovanligt med en rosa moped, men kanske inte lika coolt.


För fler inlägg, se innehållsförteckning


Big Trouble in Little China bygger på filmen av John Carpenter 
från 1986 med Kurt Russel och Kim Chattrall


lördag 3 maj 2025

Pitstop (c64/cover art)


Pitstop från 1983 var ett av de första spel som Epyx släppte till Commodore 64. 1983 var ett starkt år för Epyx som förutom Pitstop gav ut klassiker som Jumpman, Jumpman Junior och Gateway to Apshai. Året därpå måste ur ett klassikerperspektiv betraktas som än starkare med spel som Mission Impossible, Summer Games och uppföljaren till inläggets titel, Pitstop II.

Pitstop II har jag tagit upp många gånger här på bloggen, det är ett av de spel som verkligen följt mig genom åren. Jag älskade det som barn och minnet levde vidare med ett nostalgiskt skimmer under de år jag inte spelade. Sedan jag återupptagit detta mitt gamla intresse och gjort det till en hobby är det ett av de spel jag med jämna mellanrum plockar fram och kör en stund. 

Men jag har även nämnt originalet många gånger, främst som en jämförelse för att illustrera den snabba utveckling som skedde i början av 64:ans livsbana. Om tanken på Pitstop II var skimrande nostalgisk så var det bestående minnet av originalet hur skrattretande dåligt jag tycket att det var i förhållande till uppföljaren. 

Spelarvyn i Pitstop (1983)

Idag har Pitstop i stort sett hamnat i skuggan av sin efterföljare, vilket är synd. För trots att Pitstop II på det stora hela är ett bättre spel - grafiken har genomgått en stor ansiktslyftning, spelarvyn känns mer modern och realistisk samt att man här kan tävla mot varandra i samma lopp - så har föregångaren mycket att erbjuda. På vissa plan tycker jag till och med att det är starkare än uppföljaren.

Man kan vara upp till fyra deltagare i Pitstop, men som redan framgått kan man inte köra mot varandra samtidigt. Istället kör man i en liga, ett lopp i taget. Det finns sex banor att välja mellan, alla med en verklig förebild som exempelvis Le-Man och Monaco. Man kan köra enskilda lopp, ett litet Grand Prix med tre lopp på tre olika banor eller ett stort med alla sex banor. Loppen avgörs efter tre, sex eller nio varv. Man får en prispeng utifrån sin placering och den med mest pengar i slutet vinner. 

Grundidén för många av Epyx actionspel är att de har inslag av strategielement, vilket framkommer tydligt av deras slogan: strategy games for the action-game player. I Pitstop ska man som i de flesta racingspel köra loppet på kortast möjligaste tid, men man behöver överväga när man ska köra in i depån, vilket kan ha avgörande betydelse. 

Depåstopp

På baksidan av boxen beskrivs utmaningen man ställs inför med följande text i svensk översättning: Med halsbrytande hastighet styr du din racerbil runt banan. Men det är bara halva utmaningen, för i depån är det en kamp mot klockan där du använder din joystick för att kontrollera depåteamet. 

Planera din racestrategi noggrant, ju snabbare du kör desto mer bränsle förbrukar du och desto snabbare slits dina däck. Ska du stanna kvar på banan eller bege dig in i depån? Beslutet är ditt. 

Det här är inte bara ännu ett racingspel, det här är som på riktigt. Pitstop, det första racingspelet där racet vinns eller förloras i depån.

Som jag redan nämnt har Pitstop tyvärr hamnar i skuggan av sin uppföljare, vilket syns tydligt på Lemon 64. Där får originalet 6,95 poäng baserat på 147 röster medan uppföljaren får 8,38 baserat på 384 röster. Jag opponerar mig inte mot bedömningen, Pitstop II är på de allra flesta plan ett bättre spel. Men jag tycker ändå att ettan förtjänar mer uppmärksamhet. 

Det har haft stort inflytande på genren ur ett spelmekaniskt perspektiv och det står sig även starkt i jämförelse med samtida spel. Det finns även en charm i originalet som inte återfinns i uppföljaren och depåmomenten tycker jag till och med är bättre i ettan. Det är en härlig stämning när man skyndar sig att byta däck och tanka samtidigt som man ser klockan ticka och hör bilarna köra förbi utanför på banan.

Kort recension ur den franska tidningen Micro 7

Den enda samtida recensionen jag lyckats hitta är i en fransk tidning, Micro 7 från mars 1984, som det länkas till på Moby Games. Det är en mycket kort recension och med mina begränsade kunskaper i franska och AI:s hjälp kunde jag översätta den: "Uppföljaren till Pole Position, Pitstop, tar oss med till ett Formel 1 Grand Prix med ett extra inslag: depåstoppet för tankning. Imponerande grafik, men när överraskningen har lagt sig känns utmaningen tunn. Endast för entusiaster!" Grafiken, spelets originalitet och presentation får 4 av 6 medan spelvärdet och priset får nöja sig med 2 av 6. 

Således inget toppbetyg, men det framgår tydligt att det stack ut med sitt för tiden ovanliga spelupplägg med depåstopp. Lite förvånad är jag över att grafiken lyfts som något extra bra, jag har alltid uppfattat den som likvärdig med samtida spel. Att de tycker det är tunt kan jag inte riktigt heller förstå, vad är det för spel de jämför med? Jag tycker att Pitstop har mer att erbjuda än många samtida. Men å andra sidan, de rekommenderar det bara till entusiaster och jag bör nog betraktas som en sådan. Och jag gillar verkligen det här spelet.

Omslaget är klassiskt Epyx med actionfyllda sekvenser i skinande neonfärger: bilar som i hög fart tar sig igenom en skarp kurva, funktionären som visar att du precis påbörjat varv två och ditt depåteam som i all hast byter däck och fyller tanken för att snabbt få ut bilen på banan igen. Man vill inget annat än att sätta sig i den och köra!

Vem som ligger bakom Epyx neonfärgade omslag har jag inte lyckats ta reda på, men jag tycker att de tillhör spelhistoriens mest ikoniska design och mitt sökande efter upphovsperson kommer att fortsätta.


För fler inlägg, se innehållsförteckning

Via länkarna kan du läsa ett inlägg om Pitstop II samt Temple of Apshai, ett annat klassiskt epyxomslag


Spelarvy i uppföljaren Pitstop II (1984)






Sommarlov!

Sommaruppehåll juni - augusti