Outlaw (cover art/atari 2600)

Omslagsbilden till Outlaw är en klassisk komposition av westernmotiv och skulle kunna vara en affisch till nästan vilken westernfilm som helst från genrens storhetstid. Men det är det inte, Outlaw är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978. I spelet är man en revolverman någonstans på prärien med kaktusar, diligenser och förstås en antagonist med avsikt att skjuta dig. Om inte du hinner först.

Outlaw var det första spel som den då 25-åriga David Crane - en av de stora namnen inom den tidiga speldesignen med titlar som Pitfall, The Activision Decathlon och Ghostsbusters - gjorde för Atari. Förebilden var Gun Fight, ett arkadspel från 1975. 

Arkadspelet Gun Fight från 1975

I Outlaw tar man sig an rollen som en av två revolvermän vilka försöker skjuta varandra. För varje träff får man en poäng och det gäller att komma först till tio. 

Det finns flera spelvarianter och svårighetsgrader med olika skydd eller störande objekt när man försöker träffa den andre, som antal kaktusar på skärmen, diligenser som passerar eller en pongvariant där kulorna studsar på väggarna. 

David Crane gjorde ytterligare några spel för Atari innan han tillsammans med tre av sina kollegor grundade Activision, ett av få spelföretag från denna tid som fortfarande finns kvar.

Duell i Outlaw, först till tio vinner

I jämförelse med omslaget och spelets faktiska utseende kan man kanske tycka att det var falsk marknadsföring. Men alla visste att spelen inte såg ut som på omslagen och då fanns det ju inget som hindrade från att göra dem intressanta och fantasieggande. Vilket är precis vad illustrationen till Outlaw är.

Den lever upp till alla förväntningar man har på ett motiv som återger vilda västern. Det var så här filmaffischerna komponerades, ett collage av olika element som flyter in i varandra. 

Hjälten i mitten med dragna revolvrar och tydliga drag av Clint Eastwood, fåordig men sympatisk och med hjärtat på rätt ställe. Antagonisten, skurken bakom honom, har något ondskefullt i sin blick. En hårdhet som inte återfinns hos hjälten som snarare utstrålar lugn, trygghet och medkänsla. 

Sedan diligensen, dragen av sex galloperande hästar pådrivna av piskan i handen på gamlingen med det karaktäristiska utseendet. De flyr från något, indianer eller laglösa banditer? En yngre man lutar sig ut med ett gevär och fyrar av. 

Och så de klassiska klipporna i bakgrunden med den nedgående solen som alla cowboys rider mot i filmens slutscen. En trött ensam cowboy på väg i solnedgång, en trött ensam cowboy och min väg är väldigt lång... THE END.

Men det är inte bara kompositionen och tekniken jag uppskattar, eller fantasin den lockar fram. Det är lika mycket nostalgi, det var så här alla illustrationer som hade med vilda västern att göra såg ut när jag var barn. Köpte man en cowboyhatt, leksaksrevolver eller plastfigurer, alla hade ett motiv som detta på förpackningen. Precis som omslagen på serietidningen Western, kiosklitteraturen i de tummade pocketböckerna och förstås alla filmer.

Omslaget till Outlaw är målat av John Enright, som använt sig av samma teknik som Ataris mest anlitade illustratör, Jon Spohn. Det var Spohn som med det första spelet till Atari 2600, Combat från 1977, definierade den grafiska design som kom att prägla omslagen på Ataris spel under många år. 

I boken Art of Atari av Tim Lapetino, som jag skrev om för ett tag sen, beskrivs tekniken: i första steget gör man en teckning som man sedan färglägger med mycket tunn färg, blyertslinjerna ska skina igenom. Därefter borstar man bort överflödig färg med en torr pensel och avslutar med att spraya fixativ på motivet för att färgen ska fästa ordentligt.

Motivet på omslaget till Slot Racers

John Enright illustrerade, förutom Outlaw, omslagen till Flag Capture, Slot Machine och Slot Racers (se bild ovan). Även de är riktigt bra och bjuder in spelaren på fartfyllda äventyr bland pirater, på kasinon och futuristiska biltävlingar. På sin hemsida berättar Enright att originalmålningen till Slot Racers länge varit försvunnen, varför han målat en ny med samma teknik. I skrivande stund går den fortfarande att köpa för 15 000 dollar. 

Atari har många riktigt bra omslag och Oulaw är ett av dem. Spelmässigt finns det dock inte så mycket att säga, det är ett okej spel som är kul en stund om man har någon att spela med. Man kan spela mot "datorn" också men det är inte lika roligt. 

Det finns även många andra spel på samma tema som släppts genom åren, den senaste jag känner till är Showdown till Commodore 64. Det kom 2020 och liknar i högre utsträckning arkadspelet från 1975. Det är på det stora hela bättre än Outlaw, men inte heller det är ett spel man hänger sig åt några längre stunder.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inläggen om ovan nämnda bok och spel: Art of Atari, Combat

John Enright

Så här presenterar han sig själv på IX Galleri:

Born in California in 1955. Survived a lot of crisis and crazy world events... traveled the world, learned to draw, paint and sculpt and have loved being a creative for a few minutes. 

Fransk filmaffisch till den gode, den onde och den fule från 1966.

El Dorado från 1966 

Med en rullande diligens som skydd eller hinder

Skiing (atari 2600)

Activisions Skiing släpptes 1980 till Atari 2600 och är ett slalomspel där du ska ta ner för backen på så kort tid som möjligt. Svårare än så är det inte. Fast inte riktigt så enkelt heller. Det finns tio spelvariationer där de fem första är slalom av olika längd och hastighet och de fem sista olika varianter av störtlopp. I båda fallen måste du dock se upp för granar!

I den första slalomvarianten ska man ta sig förbi 20 portar i relativt makligt tempo även om man kan komma upp i farter som gör det svårt att klara efterföljande port. Ju rakare man kör desto fortare går det, saktar in gör man genom att svänga. Kör du på en port ramlar du omkull och tappar både fart och tid men om du missar en får du fem sekunders tillägg. Bana två går snabbare och har 40 portar medan bana tre är expertbanan med 30 portar och betydligt högre hastighet. I den fjärde backen, det olympiska åket, ska du ta dig förbi 50 portar. I de fyra första varianterna handlar det om att memorera hur banan är snitslad så att man på förhand vet hur fort man kan köra och när man ska svänga för att ta sig ner på bästa tid. Den femte banan är identisk med bana tre gällande hastighet och antal portar som dock genereras slumpvis inför varje lopp. Störtloppet är uppbyggt på samma princip men backarna är olika långa och du ska ta dig ner genom att undvika att köra på granarna som växer i backen. 

Sedan lanseringen av Atari VCS hösten 1977 hade spelkatalogen vuxit kontinuerligt i takt med att Atari gett ut nya spel, i snitt tio per år under åren 1977-1979. Det fanns dock ett missnöje hos spelutvecklarna eftersom de inte ackrediterades med namn i spelen eller på omslagen. Detta ledde till uppkomsten av ett av de tidigaste "påskäggen" i spelvärlden när Warren Robinett i ett hemligt rum i spelet Adventure informerade alla som hittade dit att det var han som skapat det. Flera utvecklare ville förändra detta och när fyra av Ataris mest framgångsrika spelutvecklare - David Crane, Alan Miller, Bob Whitehead och Jim Levy - insåg att deras spel svarade för 60 procent av Ataris intäkter från försäljningen (atari hade 25 anställda spelutvecklare) ville de ha bättre utdelning för sitt arbete. I ett möte med Ataris VD tog David Crane upp att hans spel hade dragit in 20 miljoner dollar till företaget samtidigt som han hade en årslön på 22 000 dollar. Svaret han fick var dock inte det han önskade: Du är inte viktigare än killen som paketerar spelen.

Utifrån detta insåg Crane, Miller, Whitehead och Levy att de inte skulle komma någonstans med sina önskemål och bestämde sig istället för att starta eget. De grundade Activision hösten 1979 och de första spelen släpptes under våren och sommaren 1980. Som jag skrivit i inlägget om The Activision Decathlon blev Activision också det första tredjepartsföretaget att producera spel. Tidigare hade det alltid varit företagen som ägde konsolerna som också utvecklade spelen. Nu uppstod i stället en licensmarknad där konsolägarna gav ut licenser till företag som utvecklade spel i utbyte mot en del av intäkterna vid försäljningen.

Skiing gjordes av Bob Whitehead och var hans andra spel för Activision efter Boxing som givits ut tidigare samma år. Under sin tid på Atari gjorde han bland annat Home Run (det första baseballspelet på en konsol), Football (det första spelet med amerikansk fotboll) och Video Chess (som för tiden hade en mycket avancerad AI). 1984 lämnade han dock Activision tillsammans med Alan Miller och grundade Accolade Software som istället för Atari 2600 främst fokuserade på Commodore 64. Till C64 gjorde han dock bara två spel, men av många betraktas de som riktiga klassiker idag: HardBall! (1985) och 4th & Inches (1987). Det blev inga fler spel efter det och i början av 1990-talet lämnade han branschen helt och hållet. Men han avslutade sin spelutvcklingskarriär med flaggan i topp på samma sätt som han en gång började den: med baseball och amerikansk fotboll. 

Så hur funkar spelet idag, 43 år efter utgivningen? Som jag skrivit tidigare är enkelheten något jag uppskattar hos de tidiga konsolerna och trots att jag inte har någon nostalgi för Atari 2600 och dess spel (jag spelade dem inte som barn), så uppskattar jag dem mycket idag. Det är spel- och kulturhistoria. Dessutom är Skiing det första riktiga slalomspelet som på allvar försöker efterlikna den verkliga sporten. Men förutom att det är det första så är det även roligt. På ett plan kanske det inte är så mycket för världen men faktum är att det ändå är bland de bästa slalomspel jag kört, även om man jämför med spel på Commodore 64, Amiga, NES eller PS2. Det är helt enkelt ett riktig bra och tidlöst slalomspel!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

The Activision Decathlon (C64)

The Activision Decathlon släpptes 1983 till Atari 2600 och året efter fick även Commodore sin version. Oftast kallas det bara Decathlon, så tillvida man inte vill särskilja det från Oceans Daley Thompson's Decathlon. Jag har spelet i två utgåvor, originalutgåvan från 1984 och Firebirds budgetutgåva från 1987. På den senare utgåvan (det mindre fodralet på bilden ovan) står det bara Decathlon. Söker man på internet benämns det oftast bara som Decathlon. 

Bakom spelet ligger David Crane, som har en en mängd klassiska spel på sitt CV: Pitfall, Ghostbusters och Little Computer People för att nämna några. Han började sin karriär på Atari men grundade Activision 1979 tillsammans med tre andra spelutvecklare från Atari. Activision blev det första tredjepartsföretaget att ge ut spel och Atari stämde dem för copyright-intrång, en process som de dock förlorade. Activisions seger öppnade vägen för nya bolag att ge ut spel till Atari 2600 och andra konsoler som Intellivision och ColecoVision. 

Decathlon är ett multieventspel med tio klassiska friidrottsgrenar: 100 meter löpning, längdhopp, kulstötning, höjdhopp, 400 meter häck, diskus, stavhopp, spjutkast och 1500 meter löpning. Alla grenar som ingår i tiokamp med andra ord.

Det är ett klassiskt sportspel av den gamla skolan där man skakar joysticken fram och tillbaka i sidled så fort man kan och använder knappen vid vissa moment. Vid 100 meter löpning är det bara att skaka tills du kommit i mål efter cirka 10 sekunder, springer du 110 meter häck skakar du i sidled och trycker på knappen när du ska hoppa över häckarna, vid längdhopp skakar du fram till språngbrädan där du trycker på knappen. Svårare än så är det inte. Skakspel brukade vi kalla den här typen av spel.

Decathlon har jag spelat mycket, speciellt med min kusin som jag brukade köra Fotboll Manager med. Ett spel som jag alltid tänkt tillbaka på med mycket glädje och därför var ett av de första jag laddade in när jag köpte min C64 mini (som jag redan tidigare skrivit var Pitstop II det allra första).

Och det håller fortfarande, det är ett spel jag återvänder till med jämna mellanrum. Grafiken är enkel, som de flesta spel från 1984, men atleterna är fint och realistiskt animerade. Man kan vara upp till fyra spelare samtidigt men det går också att spela ensam, med datorn som motståndare i löpgrenarna. Om du väljer att tävla i alla tio grenar kör du dem i samma ordning som verklig tiokamp. Du får poäng för din prestation i varje gren och den som har mest poäng efter tio grenar vinner. Du kan även välja att tävla en gren taget. 

Det var faktiskt inte länge sedan vi körde en runda, jag och min kusin. Spelet är alltid roligt, men det är som bäst när man är två. Man blir dock ganska slak i armen efter en hel tiokamp. I de flesta grenar behöver man bara skaka några sekunder, men inte under 400 meter löpning. Där man ska skaka allt man har i cirka 40 sekunder (det är betydligt jobbigare än det låter). För att inte tala om 1500 meter som pågår i 3 minuter och 40 sekunder om man är snabb. Då behöver man dock inte köra järnet hela tiden, de första 1300 metrarna kan man ta det ganska lugnt. Men även det känns efter ett par minuter. De 200 sista meterna ska man dock spurta och då är man redan ganska spak, mjölksyran på väg. Men kul är det. 

Zzap!64 recenserade Decathlon när släpptes i en budgetutgåva av Firebird 1987 och trots att det då var tre år gammalt fick det 76 procent: "Although the action is repetitive, it's timeless nature brings you back for more". Jag kan bara hålla med och att spelet åldrats med värdighet ser man även på lemon64 där betyget blir 8,03 poäng.

Jag vet inte om poängsättningen i spelet bygger på verklig tiokamp. Men jag kan tänka mig att det i så stor utsträckning som möjligt gör det. Världsrekordet för herrar är i skrivande stund 9126 poäng och innehas sedan 2018 av Kevin Meyer från Frankrike. 1983 var det Jürgen Hingsen från Västtyskland som hade rekordet på 8825 poäng vilket han dock under året skulle tappa till ovan nämnde Daley Thompson, som fått ge namn åt Oceans tiokampsspel. Men högst av alla har jag med ett high score på 9977 poäng. En serie bestående av de gällande världsrekorden i samtliga tio grenar skulle dock ge ett ännu högre resultat: 12549 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning