Golf (nes)

För några månader sedan skrev jag ett inlägg utifrån en reklamfolder - urval av nintendokassetter och spel - från Bergsala, Nintendos skandinaviska importör. Golf var ett av spelen i foldern men eftersom jag i första hand lyfte de titlar jag spelat mycket skrev jag i stort sett inget om det, förutom att det är ett bra spel men att jag saknade manual och därför inte riktigt behärskade det. De flesta nes-spel, speciellt de tidiga, är mycket intuitiva och någon extra info behövs inte. Det gäller dock inte för Golf, men nu har jag införskaffat en manual och spelat en hel del och kan därför skriver ytterligare några rader. 

Det släpptes 1984 och är ett klassiskt golfspel i det att man ser hela banan uppifrån. Eftersom skärmen är delad ser man också golfaren som råkar vara ingen mindre än Mario i egen hög person, som här gör ytterligare ett inhopp precis som i Tennis och Punch-Out!!. 

Man har tre spelvarianter att välja mellan: one-player stroke, two-player stroke och two-player match. Stroke är klassisk golf där den som har bästa resultat efter hela rundan vinner. Vid match tävlar man om varje hål ungefär som set i en tennismatch, den som vinner flest hål vinner matchen. Eftersom jag sällan har någon att spela med har jag uteslutande kört one-player stroke, där man går en 18-hålsrunda. 

Förutom klubban (man har 15 att välja mellan) påverkas bollens bana även av slagets styrka, hur man skruvar den och vindens riktning. Slagvyn är väldigt visuell och enkel att styra vilket gör att det lätt att slå bollen dit man vill. Banorna är på det stora hela varierade och bitvis utmanande och grafiken är välgjord. Det är dock mycket sparsamt med ljudeffekter, bara när man slår iväg bollen samt när den landar i en sandbunker. I övrigt är det tyst. 

Den största svårigheten i spelet, kanske kan man se det som en svaghet, är att man bara får veta avståndet till hålet från utslagspunkten. Nästa slag måste man uppskatta avståndet själv genom att bedöma hur långt bollen flugit och sedan utifrån det avgöra hur långt det är kvar. Och det är inte det lättaste, speciellt som skalan inte verkar vara helt enhetlig. Men å andra sidan, hur lätt är det att bedöma avstånd i verkligheten?

Jag har tidigare skrivit om Handicap Golf och Leaderboard, båda till Commodore 64, samt Golf till Atari 2600. Om jag ska jämföra med med dem är det en blandning mellan Handicap Golf och Leaderboard. Spelmekaniken med ett tydligt och visuellt gränssnitt som utgångspunkt för slagen påminner mest om Leaderboard medan vyn av golfbanan ovanifrån mer liknar Handicap Golf. Det går överhuvud taget inte att jämföra med Ataris golfspel från det sena 70-talet. En annan skillnad är att nes-varianten, som alla tidiga nintendospel, har ett mer lekfullt anslag medan Handicap Golf och Leaderboard strävar efter mer realism. 

Mario som just svingat iväg bollen

Jag nämnde ovan att man spelar med Mario, vilket jag faktiskt inte lagt märke till förut. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte spelat det så mycket tidigare, men det beror också på att han är större och mer proportionerlig än vad han normalt sett är. Han porträtteras mer verklighetstroget här helt enkelt.

Nintendo Golf är på det stora hela ett bra spel, det har en del brister men jag tycker att det är riktigt kul att spela. Det kommer inte upp i samma klass som Leaderboard, men Nintendo Golf är på många sätt en annat typ av spel med sitt lekfulla anslag, likheterna till trots. Skillnaderna är än större i en jämförelse med Handicap Golf till C64:an och Golf till Atari 2600. 

Det är intressant att se utvecklingen, från Ataris Golf 1978 till Handicap Golf 1983 vidare till Nintendo Golf 1984 och avslutningsvis Leaderboard från 1986. Det är en enorm utveckling både grafiskt och spelmässigt men alla fyra har sin charm. Golf på NES kommer jag att återvända till med jämna mellanrum och det stärker definitivt min relation till NES-konsolen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Här kan du läsa om de andra spelen som nämns i inlägget: 

Handicap Golf och Leaderboard till Commodore 64 samt Golf till Atari 2600

Tre spelvarianter att välja mellan

Manualen med överblick av de 18 hålen

Tennis (nes/game boy)

Tennis är ett spel jag tycker mycket om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ett av de bästa tennisspelen som någonsin gjorts, vilket till fullo baseras på min inte helt opartiska uppfattning.  Det är garanterat många som inte håller med, men för mig har det alltid varit det bästa. Det är dessutom väldigt charmigt, vilket gör sitt för spelupplevelsen. Som domare får vi se Mario, hans tredje framträdande i nes-världen. I arkadvärlden har han redan debuterat som huvudperson i Mario Bros. men här kommer det dröja ytterligare ett tag innan han får ta sig an huvudrollen med ett spel i eget namn.

Tennis släpptes i januari 1984 till den japanska spelkonsolen Famicom (Family Computer) sex månader efter att den lanserats. När konsolen släpptes i USA 1985 hade den fått en helt ny design och det nya namnet Nintendo Entertainmaint System. Till Sverige kom den hösten 1986. När Famicom började säljas i Japan sommaren 1983 fanns det bara tre spel, Donkey Kong, Donkey Kong Junior och Popeye. Det släpptes ytterligare några under hösten, framför allt konverteringar av japanska brädspel som aldrig getts ut någon annanstans och Tennis tillhör således den absolut första skaran av nintendospel som idag betraktas som riktiga nes-klassiker.

Regelmässigt är Tennis mycket verklighetstroget med samma regler som i den riktiga varianten, om man bortser från att man inte byter planhalva (och säkert en del andra regler som jag inte känner till). I övrigt krävs samma poäng för att vinna en match: sex games för att vinna ett set, tie break vid behov. Alla matcher spelas bäst av tre set. I riktig tennis kan matchlängden variera väldigt mycket, vilket även gäller i detta spel. Man kan ta en snabb vinst eller förlust på 15 minuter men med en jämn motståndare kan det ta upp till en timme. 

Det finns två spelvarianter, singel och dubbel. I singel spelar man mot datorn medan man i dubbel spelar tillsammans med en vän mot två datorgenererade spelare. Till båda finns fem svårighetsgrader där första nivån är mycket enkel (bollen går långsamt och motståndaren missar mycket) och den femte är ännu så länge helt omöjlig för mig (bollen går fort men framför allt missar datorn nästan inget). Jag brukar oftast spela på nivå tre, då blir det jämna matcher med långa och spännande bollar. Vinner man matchen får man möte ytterligare en spelare med högre svårighetsgrad och vinner man den också får man en pokal och lite prispengar. Sedan börjar spelet om från början.

Tennis på NES (1984)

Tennis kan vara både nervöst och frustrerande, speciellt när det blir långa och bra bollar. Nervositeten och anspänningen ökar för varje slag och tankarna sätter igång: tänk om bollen går ut, tänk om returen blir för svår, tänk om jag gör ett enkelt misstag. Spänningen stiger precis som nervositeten ju längre bollen blir och slutar förstås alltid på ett av följande sätt: i euforisk glädje eller grym besvikelse! Det gäller att inte slappna av, att inte börja tänka på annat. Då förlorar man direkt om man har en jämbördig motspelare.

Spelet har släppts till en rad både kända och okända system samt som arkadspel. Arkadspelet var först ut och gick under namnet VS. Tennis. Därefter släpptes det till några för mig helt okända system, Sharp MZ-80K och PC-8000 för att ge ett par exempel. 1989 fick Game Boy sin version, vilken jag kommer att skriva mer om nedan. Efter det har de flesta nintendo-generationer fått en version, senast 2018 till Nintendo Switch. 

Till Game Boy är det precis samma spel men med några olikheter. Dels byter man sida, även om det egentligen inte gör någon skillnad i spelvyn eftersom man fortsätter att spela på den nedre planhalvan. Det är bara domare Mario som byter plats från vänster till höger sida istället. Bilden är heller inte helt fixerad som i nes-versionen utan rör sig både uppåt och nedåt. Jag upplever att Game Boy-versionen inte är lika förlåtande som originalet när det handlar om att träffa bollen, träffytan är så att säga mindre och det är helt enkelt lättare att man missar bollen. Men det kan hända att det bara är som jag upplever det på grund av skärmens storlek och kontrast samt att jag inte tillnärmelsevis spelat Game Boy lika mycket som nes. Den största skillnaden mellan versionerna skulle jag dock säga är att man har större möjlighet att styra bollen. I originalet kan man bara göra detta utifrån spelarens läge i förhållande till bollen, här gör man det även genom att trycka ner D-paden i den riktning man vill att bollen ska hamna. En aspekt som faktiskt tillför en hel del till spelmekaniken. 

Tennis på Game Boy (1989)

Game Boy är nytt för mig, jag hade aldrig spelat eller ens hållit i en innan jag köpte min för drygt ett halvår sedan. Precis som originalet är Tennis till Game Boy ett bra spel, lite mer avancerat vilket lyfter spelet ett snäpp samtidigt som jag tycker att det är lite svårare. Det saknar dock en del av charmen som genomsyrar nes-versionen vilket gör att det inte når upp till samma nivå. 

Läste föresten en modern recension av Tennis till nes, skriven av någon bloggare som menar att spelet inte åldrats med värdighet. Det är samma hela tiden menar han och avslutar sin recension med att det egentligen bara är en avancerad variant av Pong. Hur tänkte han där, har han inte sett på tennis? Det är ju samma hela tiden. Och sedan är det ju Pong som är en förenklad variant av Tennis, inte tvärtom. Ska jag var snäll kanske jag missförstod hans mening. Men mot någon som har en så negativ inställning till detta fantastiska spel tänker jag inte vara snäll.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Family Computer, famicom (Japan 1983)

Nintendo Entertainment Systen, NES (USA 1985)

VS. Tennis - arkadspelet (1984)

Urval av Nintendospel och kassetter - del 1 (nes)

Jag har egentligen inte spelat så mycket Nintendo i mina dagar. Inte om man jämför med Commodore 64. Men jag har ändå insett, nu när jag har en egen NES-konsol, att jag faktiskt spelat mer än vad jag föreställer mig. Minnena kommer tillbaka när jag laddar in spelen. 

Reklamfoldern på bilden ovan, urval av Nintendo spel och kassetter presenterar 37 spel på två sidor, varav de flesta nog kan betraktas som klassiker idag. På framsidan är det 21 titlar och på baksidan 16. Det här inlägget kommer bara att handla om framsidan, det vill säga de på bilden ovan.

Av de 21 titlarna är det framför allt fem jag spelat i större utsträckning sedan jag köpte min NES för några år sedan: Tennis, Super Mario Bros, Duck Hunt, Slalom och Punch-Out. De fyra första har jag på originalkassetter men Punch-Out kör jag från en cartridge med SD-kort.

Tennis (1984) är nog den titel jag spelat allra mest, både nu och förr. Och spelet går ut på att spela just tennis, helt enligt de regler som gäller i den riktiga sporten. I min mening är det ett av de bästa tennisspelen som gjorts, kanske till och med det bästa. Och då menar jag inte bara 8-bitars. Det finns två spellägen, singel och dubbel. Är man ensam väljer man singel och möter någon av spelets fem motståndare och vill man spela tillsammans med någon kör man en dubbelmatch mot datorn. Man kan alltså inte möta varandra i en singelmatch vilket är ett bra drag tycker jag, samarbete var ovanligt i videospelens värld på den tiden. Eftersom det här är ett spel som jag tycker riktigt mycket om planerar jag att skriva ett inlägg längre fram som helt och hållet dedikeras till detta fantastiska spel!

Super Mario Bros. (1985) behöver egentligen ingen presentation, alla känner till det. Men om man ändå ska beskriva handlingen något kortfattat, så går det ut på att hjälten Mario ska rädda prinsessan Toadstool som kidnappats av de elaka sköldpaddorna som invaderat landet. Super Mario Bros var inte ett spel jag uppskattade särskilt mycket, jag har aldrig varit speciellt förtjust i plattformsspel. Men de senaste åren har jag faktiskt spelat det en hel del, dels för att jag har det och dels för att det är en viktigt milstolpe i TV-spelens historia som gör det intressant. Men framför allt för att jag faktiskt tycker att det är roligt numer. Jag har det både till NES och i jubileumsutgåvan av Game & Watch från 2020. Särskilt långt har jag ännu inte kommit, i alla fall inte om man pratar med en riktig nintendospelare som växt upp med konsolen. Jag tror att jag som längst kommit till värld 3.1 eller möjligtvis 3.2. På sikt har jag för avsikt att ta mig igenom hela spelet, frågan är bara om jag någonsin kommer att lyckas med det.

Duck Hunt (1984) bygger på ett arkadspel och går ut på att skjuta ankor med ljuspistol. Det finns tre spelvarianter: skjuta en anka i taget, två i taget eller på lerduvor. Duck Hunt hade jag fina minnen till av någon anledning, för jag tror faktist inte att jag spelade det särskilt mycket. När jag köpte min NES var det ett av de första spelen jag skaffade, en cartridge med både Duck Hunt och Super Maria Bros på. För att kunna spela det var jag dock tvungen att först köpa en tjock-TV, men det visade sig vara svårare att fått tag i en jag trott. Jag letade på loppisar men fick beskedet att de inte tog emot några då de inte gick att sälja. Jag annonserade på Blocket men fick bara svar av en person som ville sälja sin nyligen bortgångna pappas TV för 200 kronor och gratis frakt. Jag bedömde honom som icke trovärdig och letade vidare. Till sist hittade jag i alla fall en och jag kunde äntligen testa spelet. Och trots att det var ganska kul var det ändå lite av en besvikelse, det levde inte upp till de minnen jag hade av det. Jag laddar fortfarande in det emellanåt, men jag spelar aldrig några längre stunder.

Slalom (1987) är en av de senaste titlarna jag köpt, ett roligt spel även om det inte riktigt är slalom. Istället för att ta sig ner mellan portar på snabbaste tid ska man undvika hinder på vägen ner mot mål, som snögubbar, granar och människor som springer fram och tillbaka över banan. Även här gäller dock att ta sig ner på snabbast möjliga tid för att kvalificera sig till nästa backe. Det är utmanade och det finns flera banor att väja mellan som motsvarar olika svårighetsgrader.

Ett av de allra bästa spelen och ett av de bästa NES-spelen överhuvudtaget är Punch-Out!! (1987) som precis som Duck Hunt bygger på ett arkadspel. Det är det enda av de fem titlarna jag valt att skriva om här som jag inte har. Priset sticker alltid iväg och blir högre än vad jag är beredd att betala för det när det säljs på tradera. I spelet tar man sig hur som helst an rollen som den 17-årige Little Mac som strävar efter att klättra på rankinglistan genom att besegra motståndare som är högre placerade på rankingen. Motståndarna är alla olika karaktärer - eller snarare nidbilder av olika personlighetstyper och nationaliteter. Varje motståndare har sina egna specialiteter och det handlar framför allt om att lära sig hur man ska ta sig an respektive karaktär. I originalutgåvan är den sista motståndaren Mike Tyson, därav titeln Mike Tyson's Punch-Out. På reklamfoldern är det dock den senare utgåvan som bara heter Punch-Out, Tyson hade blivit så skandalomsusad att det inte passade Nintendos familjeorienterade profil längre. 

Flera av de andra spelen är också väldigt bra. Förutom de fyra jag redan nämnt har jag även Soccer och Golf samt Zelda i Game & Watch-utgåvan från 2021. Men det är ändå inga av dem jag spelat väldigt mycket. Soccer spelade jag en hel del med min kusin även om vi framför allt gillade Tennis och Ice-Hockey. Golf har jag spelat lite grand, men inte tillräckligt för att behärska det. Jag tycker dock det är ett roligt spel men inte lika intuitivt som många andra. Jag har nyligen skaffat manual så jag kommer nog att spela mer framöver. En titel jag knappt spelat alls är Mach Rider som är intressant i ett spelhistorisk perspektiv. I NES-versionen visar det sig att det är en kvinna som kör motorcykeln. Åtminstone är det så många tolkar det när man får se henne framför motorcykeln i slutet av spelet. På den här tiden fanns det inte många kvinnor/tjejer/flickor som var huvudperson i spelen. Flickorna hade främst rollen som bortrövad prinsessa som hjälten ska rädda, som i Super Mario och Zelda. Men så var det ju också främst pojkar som spelade på den här tiden.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Mario, som gjorde entré första gången som Jumpman i Donkey Kong och uppföljaren Donkey Kong Junior, är med i fyra av spelen. I Mario Bros. förstås, där han för första gången innehar huvudrollen samt i uppföljaren Super Mario Bros. Men förutom dessa insatser ikläder han sig rollen som domare i både Tennis och Punch-Out!!

Så var det slut för den här gången, men reklamaffischen kommer tillbaka i ett annat inlägg, då med nya spel från andra sidan.

För fler inlägg, se innehållsförteckning