Tubular Bells (C64)

1973 släpptes Tubular Bells av den då 20-åriga Mike Oldfield. Skivan blev en succé som ingen hade väntat sig, vare sig Mike Oldfield själv eller Richard Branson som grundat skivbolaget Virgins Records för att kunna ge ut skivan. De hade försökt sälja in den på flera bolag utan framgång men nu kom den istället att lägga grunden för Virgins fortsatta verksamhet, som under 1980-talet växte till att omfatta betydligt mer än musik. Bland annat gav man videospel genom Virgin Games (exemplevis Continental Cirkus) som är den del av bolaget som berör den här bloggen mest, men Branson startade även ett flygbolag. 

Det inledande musikstycket kom att bli ledmotivet till biosuccén Exorcisten från samma år med Max von Sydow i rollen som präst vars uppgift är att fördriva djävulen ur den besatta flickan. Detta kom förstås att sprida musiken än mer och skivan kom snart att betraktas som en klassiker. 1986 släpptes Commodore 64-versionen.

Detta är inget spel i egentlig mening utan en digital version av skivan men med interaktiva element. Konceptet är enkelt: samtidigt med musiken bildas mönster i olika färger och former, som ett kalejdoskop vilket anpassar sig efter musiken. Mer exakt kan man beskriva mönstren som en tidig version av de  klassiska skärmsläckarna på PC-datorer från början av 2000-talet, med geometriska former som flyter fram över skärmen. De interaktiva elementet består av att du kan påverka form, färg och symmetri samt om förändringen ska ske slumpmässigt eller i cykler. Musiken följer troget skivan men det är en förkortad version på knappt 24 minuter istället för skivans 50 minuter. 

Spelet - eller snare programmet - är utgivet av CRL som även gett ut Derby Day och Handicap Golf vilka jag tidigare skrivit om. Det är mycket kring denna utgivning som är oklart förutom vilka som står bakom musiken: Graham Jarvis och Rob Hartshorne. Utöver Tubular Bells har de gjort musiken till flera spel utgivna av CRL, bland annat Blade Runner med en välgjord version av Vangelis filmmusik. Spelet däremot är inget vidare. Det framkommer inte vem som ligger bakom grafiken förutom att det är någon som kallar sig JON och en till som uppges vara okänd. Dessa tämligen anonyma programmerare har även gjort grafiken till Basil - the Great Mouse Detective om informationen på Game Base 64 stämmer.

Enligt Wikipedia ska Mike Oldfield själv ha varit involverad i projektet, men det anges ingen källa och jag har heller inte hittat informationen någon annanstans där man inte hänvisas tillbaka till Wikipedia. Men jag har svårt att tro att någon skulle kunna ge ut musiken utan hans tillstånd, så det låter ju rimligt att han på ett eller annat sätt varit involverad. Åtminstone informerad. 

Med tanke på att 64:an bara har tre ljudkanaler torde det inte vara det lättaste att göra en C64-version av Tubular Bells som är inspelad på en 16-kanalsstudio. Och helt perfekt är det förstås inte om man jämför med originalet. Men det är ändå en på många plan trogen version även om ljudbilden är torftig. Det finns en hel del annan musik till 64:an som är betydligt fylligare, exempelvis Commando och Ghosts 'n Goblins.

Trots den torftiga och ganska tunna ljudbilden kan jag inte låta bli att uppskatta det. Dels för att jag tycker om skivan (även om Ommadawn från 1975 är bättre enligt min mening), men även för ambitionen. Det är en storslagen idé att försöka överföra en ljudmässigt fullmatat skiva till en dator med tre ljudkanaler. Mönstren på skärmen är också trevliga, jag har alltid uppskattat kalejdoskop så det är mycket som faller mig i smaken. Likaså var jag barnsligt förtjust i skärmsläckarna jag tidigare nämnde. 2001 köpte jag min första PC, innan hade jag haft en Macintosh Powerbook 190 med svartvit skärm utan skärmsläckare. Med PC:n satt jag ofta, åtminstone i början, och bara tittade på det hypnotiska mönstret. 

Mottagandet var inte översvallande,  men inte så mycket för att det var dåligt utan för att konceptet helt enkelt inte höll längden, vilket var något Zzap64 konstaterade: man tröttnar ganska snabbt eftersom det inte är så mycket att göra mer än att påverka mönsterbildningen.

Utgångspunkten för bloggen är ju att skriva om min egen samling men med vissa undantag. Det här är ett sådan undantag, precis som Falkland 82. Sålunda har jag inte laddad in detta från kassett eller diskett utan från en d64-fil från Kung-Fu Flash. Det är ingen titel som ofta dyker upp på auktionssidorna vilket gör en del med priset. När jag arbetade med denna text hittade jag ett exemplar på eBay med ett utgångspris på 130 pund, vilket i svenska kronor motsvarar cirka 1700 kronor i dagens växelkurs. Falkland 82 ligger ute för runt tusenlappen. Hurvida de kommer att få sålt spelen till dessa priser vet jag förstås inte. Men det är nog inte omöjligt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

skivomslaget från 1973

annons på eBay med ett pris på £130

Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av the C64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka ett ögonblick senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning