Agent X9 - Knivarnas natt (10/1988)

Som jag skrivit tidigare har jag aldrig läst Agent X9, det var inget som intresserade mig. Jag läste mycket serier som barn och i de tidiga tonåren, men från gymnasiet och uppåt var det inte längre något jag ägnade mig åt. Det som fick mig att återupptäcka serietidningarna var reklamen, det var den jag fastnade för när jag bläddrade i dem på loppisar.

Jag köpte på mig några som sedan blev fler. Från början valde jag utifrån annonserna, men efter hand började jag även utgå från framsidorna. Främst Agent X9, Helgonet, James Bond och Seriemagasinet, tidningar jag aldrig läst och som riktade sig till en äldre publik än Fantomen. Framsidorna var målade samma stil och med samma teknik som omslagen till Ataris tidiga spel som jag relativt nyligen hade upptäckt. Det var främst tidningarna från 70- och 80-talet som gick i den stilen, när vi når fram till det sena 80-talet och 90-talet sjunker kvaliteten på hantverket. Realismen försvinner och tekniken blir mer naiv och pastellfärgad. Både fulare och tråkigare, hantverket känns inte lika genuint och genomarbetet.

Den här framsidan gillar jag skarpt. De mörka tonerna med markerade penseldrag och dramatiska skuggor har en underbar atmosfär över sig, film noir från 60- eller 70-tal. Mannen som varsamt, ömsint, bär kvinnan bort från den hotfulla skuggan av kniven, upplysta av ett ensamt stearinljus känns inte som 1988, när tidningen kom ut och då serien tar sin början. 

Äventyret heter Knivarnas natt och inleds i en hörsal där Professor Lumiere håller en föreläsning om Jack the Ripper och tidens gång: "Och så mina herrar" säger han, "tror jag att tiden rör sig, inte i en rak linje - utan som en spiral!" Struntprat ropar någon i publiken, bevisa det! Professor Lumiere fortsätter: "Under vissa förhållanden tror jag att en person kan ryckas tillbaka till det förflutna - eller till framtiden!"

En filosofisk början, att se tiden som en spiral där man under vissa omständigheter kan förflyttas mellan olika tider. På väg från föreläsningen blir Professorn och hans vän Garth attackerade av en knivman som uppenbarligen är under en stark påverkan av något. När de omhändertagit honom vaknar han som ur en dvala utan att minnas något, förutom att han hittat några knivar under golvet i sitt hus. Lumiere misstänker att mannen kommit i kontakt med en ondska från förr. De befinner sig i East End, kvarteren där Jack The Ripper begick sina brott exakt 100 år tidigare När de hjälpt den förvirrade mannen hem förflyttas Garth tillbaka i tiden, till ett dimmigt London år 1888 där han ställs inför den verkliga Jack the Ripper.

Jack the Ripper var en person som vi pratade om när jag var barn, ett återkommande tema precis som Titanic, pirayor, kvicksand och Bermudatriangeln. Han var aktiv i stadsdelen Whitechapel, East End, där han mördade fem prostituerade kvinnor mellan augusti och november 1888. Flera av de mördade kvinnorna förekommer i serien, främst Marie Kellly som kom att blir Uppskärarens sista offer.

Vem Jack the Ripper egentligen var är det ingen som vet, men det finns många spekulationer. I serien listar Garth ut vem det är, en viss Doktor Caversham som dock blir påkörd av en droska och dör när han försöker fly från Garth. I samma stund som polisen anländer och Garth ska berätta at det är Jack the Ripper som ligger död på gatan förflyttas han tillbaka till 1988 utan möjlighet att berätta sanningen.  

För fler inlägg, se innehållsförteckning

I numret finns två annonser, den första gäller Marabous chokladbar Rapid och den andra KangaROOS, shoes with pockets. Jag har inget minne av vare sig chokladen eller skorna.

Agent X9 - Hämnaren (13/1983)

Jag lästa aldrig Agent X9 eller andra liknande serier som Helgonet, James Bond och Seriemagasinet. Det var inget som intresserade mig, men de fanns i min omgivning. Jag antar att det är därför jag är så svag för omslagsbilderna, trots att de för det mesta skildrar en tämligen stereotyp och föråldrad bild av män och kvinnor. Men de säger något om tiden och jämför man omslagen över en längre period blir det tydligt att synen förändras över tid. 

Men min uppskattning handlar inte bara om nostalgi och ett intresse för kulturhistoriska värdeförskjutningar. Det handlar lika mycket om hantverket som jag verkligen uppskattar. Precis som jag uppskattar omslagen till Ataris spel från det sena 70-talet och det tidiga 80-talet så är omslagen på dessa serier målade i samma anda och stil. Ur ett genusperspektiv är serieomslagen förstås mer problematiska, men detta till trots uppskattar jag dem för vad de är. Och det går ju inte att komma ifrån att de är ett tidsdokument som har en egen historia att berätta. Och ibland kan man inte annat än småle åt motiven.

Omslaget till Agent X9 nr 13 1983

På ett sjukhus ligger en man med ansiktet inlindat i bandage. Han har vårdads efter en fruktansvärd brännskada. Bandaget tas av och ivrigt ber han om en spegel som läkaren motvilligt ger honom. Han ser sitt ansikte och kastar spegeln i väggen med orden "förbannade slaktare" till läkaren. Han lämnar sjukhuset med ett brinnande hämndbegär mot den man som gjort honom detta: Sergeant Riley vid radiopolisen.

Jag ska hämnas den där snuten om det så är det sista jag gör tänker främlingen, något annat namn får han aldrig. För ett par veckor sen hade jag hela världen framför mina fötter... juveler, rikedomar... och nu är jag pank, ärrad... och atomformeln har jag förlorat. En man som förlorat allt planerar sin hämnd, sergeant Riley ska få smaka samma medicin som främlingen. Han ska förstöra Rileys ansikte innan han dödar honom. Men först ska Riley bevittna hur främlingen brännmärker Molly, Rileys fästmö. 

Främlingen kidnappar Molly och lämnar tydliga spår som Riley kan följa, men givetvis ligger främlingen på lur när Riley når fram. Främlingen slår Riley medvetslös med en knölpåk och tar de båda med sig för att brännmärka och döda dem. Det går dock inte som han tänkt sig och Riley tar sig loss med hjälp av sin vän Pinky och ett par kollegor som också kommit till brottsplatsen. De brottar ner främlingen och tar hans vapen innan de befriar Molly som är arg då hon fått vänta så länge på att bli befriad: Tänker ni karlar aldrig på någon annan än er själva? Kunde inte en av er ha befriat mig... eller tror ni att jag njöt av det? Varför kallade du inte på förstärkning för att gripa den där mannen... och en annan sak... uhmmmmmm. Hon blir avbruten av Riley och förlorar sig i hans omfamning och kyss. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

 

Art of Atari (böcker)

Art of Atari är en massiv bok på 350 sidor och en vikt på över två kilo, som istället för Ataris spelbibliotek fokuserar på illustrationerna till dem. Bokens författare, Tim Lapetino, beskriver i inledningen hur han som barn kunde sitta i timmar och titta på omslagen till spel som Missile Command, Warlords, Star Raiders och Super Breakout, vilka förflyttade honom ut i rymden, till ett brinnande slagfält eller andra exotiska platser beroende på vilken cartridge han satte i sin konsol. Bilderna triggade fantasin och blandades samman med spelen och gav dem liv. Förutom att sälja spelen var det just det som var syftet med omslagen, åtminstone utifrån illustratörernas perspektiv. 

Utgångspunkten i boken är att illustrationerna är mer än bara bilder till ett spel, mer än ett lockande omslag vars syfte var att sälja. De är konst i sin egen rätt och det är också så de behandlas i boken. Under flera år sökte författaren upp illustratörerna för att ta reda på historierna bakom, som tillkomst, teknik, influenser och tanken bakom motivet. 

Resultatet är en bok som täcker den grafiska designen från de första arkadspelen i början av 1970-talet till hemkonsolerna under hela 1980-talet. Tyngdpunkten ligger på illustrationerna till spelen som släpptes för de tre första generationerna av Ataris hemkonsoler, det vill säga Atari 2600 från 1977, Atari 5200 från 1982 och Atari 7800 som lanserades 1986. Förutom den grafiska designen som blev kännetecknande för Atari under denna tid lämnar den även utrymme för den industriella designen under samma epok.

Illustrationer till Asteroid

Jag har tidigare skrivit hur jag upptäckte och blev förälskad i spelen till Atari 2600 trots att jag aldrig spelet dem som barn. I takt med att mitt spelbibliotek växte blev jag oerhört fascinerad av omslagen, de vackert målade bilderna som visualiserade spelets berättelse, vad som egentligen utspelades på skärmen men som inte kunde framställas med den begränsade grafik systemet erbjöd. Jag skrev ut flera av dem och lät dem pryda mina väggar i spelkammaren och blev förstås väldigt nyfiken när jag såg den här boken och beställde den omgående. 

Art of Atari blandar historien om företaget Atari med historierna bakom spelen och illustrationerna med porträtt av och intervjuer med människorna som låg bakom alla vackra och fantasieggande bilder. Det är intressant läsning men boken är samtidigt en konstbok där man kan bläddra fram och tillbaka och låta slumpen styra, stanna upp vid det som tilltalar och bläddra förbi det man inte fastnar för. Analysera bildens disposition och teknik eller bara låta sig ryckas med utan reflektion. 

Porträtt om Cliff Spohn som illustrerade de första spelen till Atari 2600

Är man intresserad av denna kulturhistoriska epok med dess konstnärliga uttryck är detta en fantastisk bok som sätter bilderna i ett sammanhang, både vad gäller tid och rum. Den visar även en tid då illustratörerna verkligen fick svängrum att skapa konst på kommersiella produkter riktade till barn, något man inte ser speciellt ofta idag.

Jag har i några inlägg de senaste månaderna fokuserat på omslagen istället för på spelen, en aspekt jag tycker om att uppmärksamma och som jag kommer att fortsätta göra. Jag kan därför redan nu säga det framför allt är den här boken jag kommer att använda som källa när det handlar om spel till Atari 2600.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

I ett inlägg om Combat till Atari 2600 har jag även skrivit om omslaget och den i bildtexten ovan nämnde Cliff Spohn

Illustrationer till Yar's Revenge

Bokens innehållsförteckning

Combat (atari 2600/cover art)

Combat bygger på två av Ataris egna arkadspel - Tanks från 1974 och Jet Fighter från 1975. Det var ett av de nio spel som släpptes samtidigt med lanseringen av Atari VCS hösten 1977 och ända fram till 1982 - när den föga framgångsrika uppföljaren 5200 kom och VCS bytte namn till 2600 -  fick man Combat på köpet till konsolen. Detta är ett av de allra mest förekommande spelen ute på marknaden idag och de flesta som äger en Atari 2600 har Combat i sin spelsamling. 

Att köparen skulle få en cartridge på köpet var inte självklart för Atari, ett förinstallerat spel på konsolen hade varit billigare. Men ett av de starkaste försäljningsargumenten var just de utbytbara kassetterna: möjligheten att köpa nya spel. Atari VCS var något annat än de konsoler som endast kunde erbjuda olika varianter av Pong. 

Combat är liksom flera av de tidiga spelen gjorda för två spelare och vill man få ut något av det måste man ha en medspelare. Någon AI fanns det inte plats för eftersom man av kostnadsskäl inte hade större microchip än 2 kb. I takt med att priserna blev lägre var det mot slutet av 1970-talet möjligt att göra spel på 4 kb och ytterligare några år senare kunde de vid behov vara upp till 8 kb eller mer. 

Principen i Combat är enkel och vare sig du väljer att köra pansarvagn, flyga jet- eller biplan är målet detsamma: samla poäng genom att skjuta din motspelare, flest träffar efter 2 minuter och 16 sekunder vinner. Combat har 27 olika spelvarianter och de 14 första bygger på Tanks där du manövrerar din pansarvagn i en labyrintliknande bana sedd rakt uppifrån, försöker träffa din motspelare och ta skydd bakom hindren. Det finns flera banor som erbjuder olika mycket skydd men även pongvarianter där skotten studsar mot väggarna och osynligt läge där man bara ser motståndaren (och sin egen tank) när man avlossar skott. Resten av spelvarianterna bygger följaktligen på Jetfighter och det helt nya momentet med biplan (eller dubbeldäckare som vi brukade kalla denna typ av flyg). 

Har man någon att spela med är Combat ett riktigt bra spel som åldrats med värdighet. Det är på samma gång stressigt, frustrerande, nervpirrande och otroligt kul! Inte bara intressant i en kulturhistorisk mening, som ju faktiskt är fallet för många gamla spel som har förlorat sin forna glans. Combat är roligt på precis samma sätt som jag föreställer mig att det var 1977. 

Och när jag skriver om Combat måste jag även nämna omslaget. Atari är kända för sina effektfulla omslagsbilder och det är med Combat som denna ton sätts. Cliff Spohn heter illustratören och han kom att göra omslagen till sammanlagt 20 spel innan han avslutade sitt samarbete med Atari. Det typiska med hans bilder och som kom att bli Ataris speciella ton är mycket rörelse och fart i motivet som ofta utgörs av ett collage med flera element. I det här fallet pansarvagnar, jetflyg och biplan i full aktion med dammoln som rivs upp av larvfötter, missiler som avfyras och biplan mitt under luftstrid. Men det är inte bara kompositionerna som sätter prägeln utan även tekniken som använts, blyertssketcher som ritats med lätt hand och därefter färglagts så att den bakomliggande teckningen fortfarande är tydlig. I boken Art of Atari berättar en av Spohns kollegor, Steve Hendrick, att Spohn var en ikon bland de andra illustratörerna på Atari: "han skapade stilen, vår uppgift var att efterlikna det Cliff gjorde". Förutom Combat illustrerade Cliff Sphon även Air-Sea Battle, Breakout, Indy 500, Surround och Video Olympics för att nämna några. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket man kunde skapa med endast 2kb. Dagens spel till Playstation och Xbox uppgår inte sällan till 100 GB, vilket alltså skulle motsvara 50 000 spel i samma storlek som Combat. 

Här kan du läsa mer om Atari 2600: Golf från 1979, Skiing från 1980 samt ett inlägg om själva konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning