Days of Thunder med Tom Cruise och Nicole Kidman blev en enorm succé när den gick upp på biograferna 1990. I filmen följer man Cole Trickles väg till toppen av den amerikanska Nascarligan, en ung lovande förare som är både självsäker och självgod och vägrar lyssna på de råd han får av sin coach, Harry Hogg (Robert Duvall, 1931-2026). Efter en olycka möter han Claire, läkaren på sjukhuset han är inlagd på och de faller för varandra.
I mötet med henne händer något, han sänker garden och accepterar - kanske för första gången i livet - att han behöver människorna i sin närhet. Att ensam inte är stark. Han lär sig att lyssna, att lita på andra och bygga relationer istället för murar. Och han vågar möta sina rädslor.
Spelet, som gavs ut av Mindscape, kom samtidigt med filmen till både på 8-bitarssystem som C64, NES, ZX Spectrum och 16-bitar som Amiga, Atari ST och MS DOS. Jag har framför allt spelat det på Commodore 64 och det är främst den utgåvan jag skriver om, men mot slutet kommer jag även att beröra amigaversionen.
I spelet tar man sig an rollen som Tom Cruise, eller snarare hans karaktär Cole Trickle. Men här handlar det förstås inte om hans inre resa, utan den yttre som utspelar sig på banan. Ingen konstigt i det, men jag kan inte låta bli att undra hur ett spel med fokus på den personliga utveckling skulle vara upplagt. Inte särskilt actionfyllt och garanterat ingen försäljningssuccé. Men det hade varit intressant att se!
Målet är att ta sig igenom hela säsongen - åtta lopp - för att slutligen vinna ligan. Inför varje tävling kör man först ett kvalheat, där tiden avgör startposition (om man nu lyckas kvalificera sig vill säga). I huvudtävlingen kör man minst 10 varv, men det går att ställa in om man vill köra fler, och med jämna mellanrum måste man åka in i depån för att underhålla och tanka bilen.
Efter varje lopp får man ett telegram från Harry Hogg där man får veta vad han tycker om racet. Har man kört dåligt riskerar man att bli sparkad, men först får man en varning: nästa gång måste du göra bättre ifrån dig! Får man sparken är det Game Over.
Grafiskt är Days of Thunder riktigt dåligt för att vara ett Commodore 64-spel från 1990, precis som köregenskaperna. Hade det varit fem år äldre hade det varit okej.
Men som med böcker ska man inte döma efter omslaget, för trots den usla grafiken och taffliga köregenskaperna har det flera spelmässiga poänger. Jag tycker faktiskt att det är riktigt kul, även om jag inte är speciellt bra på det. Jag har aldrig lyckas spela en hel säsong utan blir alltid sparkad.
Kanske beror mina brister på att kontrollerna inte är särskilt bra. Man känner aldrig att man har full kontroll över bilen, vilket gör det svårare att undvika kollisioner. Det är frustrerande när man gör allt för att undvika kontakt med de andra bilarna när de inte gör något för att undvika min. Inte allt för sällan kastas man fram och tillbaka över banan för att man blir påkörd bakifrån, puttas in i bilen framför och bli påkörd igen bakifrån för att hamna i betongen med stora skador som följd. Inne i depån fungerar det bättre, det är intuitivt och grafiken är är helt okej.
Men som jag redan skrivit, trots alla brister är det ändå inte dåligt. Det är framför allt grafiken och köregenskaperna som drar ner spelet. Hade det inte varit för det hade Days of Thunder kunnat vara riktigt bra, även om det känns som ett budgetspel (vilket det ju inte var). Om jag däremot som 14-åring köpt det för dyra pengar hade jag garanterat blivit väldigt besviken. Men nu, med ett nostalgiskt skimmer över en svunnen tid och bättre ekonomi, funkar det ganska bra.
Om det kommit ut 1985 hade det, som jag redan skrivit, varit okej. Och som av en slump kom ett spel 1984 som i många delar påminner om Days of Thunder - både grafiskt och spelmekaniskt: Richard Perry's Talladega. (Richard Perry är en av de största Stock-Car-förarna genom tiderna enligt wikipedia).
Här kör man inte i en liga utan för high score. Men precis som i Days of Thunder måste man först kvalificera sig till loppet som omfattar 30 varv och vid behov åka in i depån. På vissa plan är Talladega till och med bättre och mer avancerat, som att man kan utnyttja slipstream för att spara bränsle och ta sig förbi framförvarande bilar. Jag tycker även detta spel är ganska kul att köra en stund.
I Datormagazin har jag inte hittat någon recension för Commodore 64, men på Lemon 64 får det bara 3,83 poäng av 10 möjliga, vilket är lägre än Richard Perry's Talladega som har 5,25.
Versionen till Commodore 64 är inget originalspel utan en konvertering av NES-versionen (som enligt många är bättre). Till Amiga och övriga 16-bitarssystem är det grafiskt ett helt annat spel med ett första-person-perspektiv medan det i 8-bitarsversionen är i tredje person där man ser bilen bakifrån.
Inte heller Datormagazin hade något till övers för amigaversionen: Spelet saknar vad man i engelskspråkiga länder kallar "point of interest". Det finns inget som gör spelet intressantare än andra spel i genren som Stunt Car Racer. Tyvärr finns det inga försonande drag; ingenting som gör att man vill spela vidare.
Dagens amigaentusiaster är ännu hårdare i sin bedömning: på Lemon Amiga får det bara 2,46 poäng.
Som avslutning tänkte jag återvända till filmen, vilken jag såg om för inte så länge sedan. Och som med många andra filmer jag sett om från den här tiden, blev jag positivt överraskad. Jag hade förväntat mig en ganska fånig 80-talsfilm (även om den är från 1990) men jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra. En fin film med enkel och tydlig handling om en på många plan trasig ung mans resa in i vuxenlivet. Jag uppskattade till och med titelspåret - Show Me Heaven med Mariah Carrey - vilket kanske var den största överraskningen då jag aldrig varit speciellt förtjust i vare sig artisten eller låten. Men i det här sammanhanget funkade den riktig bra.
Filmen, singeln och spelet
.jpg)
.webp)
.webp)
.png)

.png)
.jpeg)



.jpeg)
.webp)
.png)























