Blade Runner (c64)

Bladerunner från 1982 i regi av Ridley Scott är en riktig klassiker som fortfarande håller. Den mörka atmosfären i ett dystopiskt Los Angeles år 2019, den stämningsfulla musiken av Vangelis som fångar och till lika delar skapar stämningen. 

Harryson Fords karaktär Rick Deckard är en blade runner vars uppdrag är att identifiera och eliminera replikanter - organiska robotar som är mer eller mindre omöjliga att särskilja från människor. De används som slavar men har blivit förbjudna efter ett antal uppror. Det är verkligen en film jag tycker om, både för stämningen och den underliggande frågeställningen: vad är ett liv och vad är det värt?

Som så många andra blockbusters finns det ett spel med samma titel och handling. Det något udda med denna titel är att den inte baseras på filmen utan på musiken: A videogame interpretation of the film score by Vangelis, som det slås fast på omslaget. Och det börjar lovande med en snygg titelskärm och en riktigt bra version Blade Runner - End Titles, musiken som spelas till eftertexterna. Sedan går det utför.

Handlingen beskrivs på baksidan: Det 21 århundradet. Robotutvecklingen hade nått replidroidstadiet – levande androider som i stort sett var identiska med människor. Replidroider användes i andra delar av galaxen för slavarbete vid riskfylld utforskning och kolonisering av andra planeter. Typ 6-replidroiderna överträffade sina skapare – genteknikerna – i fråga om styrka och smidighet och var minst lika intelligenta som de. Efter ett blodigt myteri utfört av en stridsenhet av typ 6-replodroider i en utomjordisk koloni, förbjöds replidroider på jorden med dödsstraff som påföljd. Särskilda grupper av prisjägare, sanktionerade av polisen, hade order att skjuta för att döda alla reploroider så snart de upptäcktes på förbjudna områden. Detta betraktades inte som avrättning. Det kallades ”pensionering”.

Det är fascinerande hur väl de lyckats fånga handlingen bara genom att lyssna på musiken!

Spelet inleds med en digital karta som indikerar var replikanter synts till - eller replidroider som de alltså benämns här - varpå man ska ta sig dit för att "pensionera" dem. Med andra ord eliminera dem. 

I nästa scen får man se den flygande bilen - spinner - landa och "Harryson Ford" kliva ur för att ta upp jakten på replidroiden som iakttagits i området. Man springer på trottoaren och sicksackar mellan fotgängare för att undvika en kollision med följden att avståndet till replidroiden ökar. Man kan även springa på vägen, men då riskerar man att bli påkörd av bilar istället. 

Under jakten spelas spelas samma musik som i inledningen om och om igen. Även om det som sagt är en mycket bra version blir det rätt tröttsamt efter ett tag. Speciellt som spelet är oerhört enformigt: man springer och springer och springer utan att komma ifatt den jagade. 

Blade Runner gavs ut 1985 av CRL och recensionerna var inte de bästa. Zzap 64! gav det 39 procent och Commodore User 1/5. Julian Rignall skriver i Zzap 64! att Blade Runner är en av hans absoluta favoritfilmer, att han otåligt sett fram emot släppet. Tyvärr, konstaterar han, är det totalt ospelbart på grund av svårighetsgraden. 

Commodore User skriver att musiken är bra, men att spelet är en besvikelse: CRL har åtminstone gjort Vangelis soundtrack rättvisa även om själva spelet är en besvikelse utifrån den stora potentialen en film som Blade Runner har. Och jag kan bara hålla med, det hade kunnat bli så bra. Idén är god men trots en lovande början är genomförandet tämligen bristfälligt. Något som visar sig även på på Lemon64 där medelbetyget bara når upp till 4,79.

1997 kom en version av Blade Runner till Windows. Denna gång verkar resultatet varit mer uppskattat med genomgående höga betyg på mellan 80 och 100 procent. Är man intresserad av att ta sig an rollen som Rick Deckard är det kanske här man ska lägga sitt fokus istället.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Fler titlar från CRL: Derby Day (1983), Handicap Golf (1985), Tubular Bells (1986)

Omdömen på Lemon64 

(2026-10-12)

Källor: lemon64.com (inkl skärmbilder), mobygames.com, wikipedia.org

World Tour Golf (c64)

Senaste tiden har jag roat mig med ett för mig nytt spel till Commodore 64, World Tour Golf från Electronic Arts (1987). Originalet gavs ut till PC DOS 1985 men det finns även utgåvor till Amiga och Apple IIgs.

Ofta återvänder jag till samma spel men kände att det var dags för något nytt och fastnade för ett golfspel, en genre jag är väldigt svag för. Och jag blev inte besviken.

Spelet består av 18 banor där 14 av dem har verkliga förebilder, men det går även att konstruera egna. Man kan vara upp till fyra spelare och köra både stroke play och match play. För match play behöver man dock vara två eller fyra spelare. 

Det finns flera golfare att välja mellan, alla med olika styrkor och svagheter. Men precis som med banorna kan man skapa egna spelare, ge dem namn samt spelaregenskaper i form av slagstyrka, träffsäkerhet och handikapp. 

Spelarvyn utgörs av en översiktsbild av banan uppifrån samt en där man ser framåt. Utöver det får man information om bland annat underlag, vindstyrka och vindens riktning samt distans till hålet. Det finns sex olika underlag utöver fair och gren, som alla påverkar slaglängd och klubba man bör använda. 

Slaget styrs genom en rund mätare som påminner lite om en hastighetsmätare. Där avgör man slagets styrka - som anges i procent - samt om man vill skruva bollen för att kompensera för vinden eller för att undvika hinder. 

På det stora hela fungerar det riktigt bra, även om intervallen mellan stegen är väl korta - särskilt när man kommer över 50 procents slagstyrka - vilket kan vara besvärligt då man i vissa situationer behöver vara tämligen exakt. När bollen landar på greenen byts vyn och visas istället rakt ovanifrån, med markeringar för att illustrera lutningen. Denna är dock ganska svårtolkad, vilket är en av spelets svagare punkter.

Som jag konstaterade redan i början gillar jag det här spelet. Grafiken är snygg och det är överskådligt, lättmanövrerat samt en mycket bra manual. På vissa plan tycker jag att det är bättre än Leaderboard, men kanske beror det på nyhetens behag. 

Min största invändning mot World Tour Golf bollens landning, då den studsar iväg orimligt långt, vilket kan vara väldigt frustrerande.

Mottagandet varierade i de olika spelmagasinen. I Zzap 64! fick det bara 55 procent medan det i Commodore User fick 8 av 10. Zzap 64! skriver att World Tour Golf förtjänar ett visst erkännande för sitt nytänkande men att den bristfälliga spelkänslan inte bidrar till att lusten att ta sig an det stora utbudet av banor.

Commodore User var som sagt mer positiv, även de också ser vissa brister: Grafiken är bra utan att vara enastående; golfaren är välanimerad och banorna har en tydlig utformning. Greenerna ser lite enkla ut på nära håll och markörerna som visar lutningen är inte alltid lätta att tyda. Sammantaget, skriver de, är det ett utmärkt alternativ till Leaderboard, särskilt om du vill ha verkliga banor, och banbyggarverktyget gör spelet värt att titta närmare på i sig.

I Datormagazin blev det ett medelbetyg, där man skriver att Electronic Arts försökt göra en verklighetstrogen golfsimulator, tyvärr på bekostnad av spelkänslan. Men, fortsätter recensionen, om man kommer över första chocken av att grafiken är så dålig, kan det vara ett rätt kul spel. Den avslutas med att konstatera att riktiga golfare måste spela World Tour Golf: Detta är absolut det mest verklighetstrogna spelet, tyvärr inte det roligaste. 

Poängen på lemon64 är i skrivande stund 6.87.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Fler golfspel: Golf (atari 2600 1978), Golf (intellivision 1980), Golf (nes 1984), Handicap Golf (c64 1985), Leaderboard (c64 1986)

Lone Wolf McQuade (film)

En ensam Texas Ranger i ett privat krig mot knarkmaffian, som förskansat sig i ett ensamt fort i Texas med nog vapen att blåsa bort hela delstaten. De har kidnappat hans dotter men nu utmanar de djävulen själv. Inga metoder är för smutsiga och inga vapen för dödliga när Lone Wolf McQuade skapar ett privat helvete för alla som kommer i hans väg. Endast döden kan stoppa honom, men inte ens den kan avskräcka McQuade. 

Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag tog ut Lone Wolf McQuade från 1983 ur hyllan med mina VHS-kassetter. Jag är osäker på hur många filmer med Chuck Norris (1940-2026) jag egentligen såg när jag var liten, men han var helt klart närvarande som en av de stora actionhjältarna. 

Omslaget, bilderna på baksidan och beskrivningen av filmens handling ingav inte något större hopp. En närbild i svartvitt på omslaget med en Rambolik Chuck Norris, båda händerna kramandes ett vapen i högsta beredskap. På baksidan Chuck Norris i närkamp mot filmens antagonist samt Chuck Norris omslingrad av en kvinna, kyssandes i en pöl av vatten och lera. Därefter ett citat ur Göteborgsposten: Våldsamma slagsmål, otroliga skjutdueller... och karateslagsmål varvas.

Den inledande scenen: panoramabild över ett klassisk westernlandskap, boskapstjuvar och en ensam ranger som övervakar dem på avstånd. På det stora hela ganska snyggt men samtidigt förutsägbar med de svettiga och skitiga skurkarna och den ensamme starke mannen som går sina egna vägar utan att bry sig särskilt mycket om regelboken. När hans chef tvingar på honom en partner vägrar han med orden (dock förgäves) "I always work alone."  

Och visst kunde jag inte låta bli att småle emellanåt, men samtidigt kunde jag heller inte låta bli att gilla filmen, trots mitt inledande ironiska förhållningssätt. När jag efter ett tag insåg att detta var en av dem filmer jag hade sett som barn, blev den ännu bättre.

Men kanske den största behållningen fick jag av filmmusiken av Francesco De Masi (1930-2005), en blandning av spagettiwestern och easy listening á la James Lasts sjuttiotalsinspelningar, med stråkar, blås och burkiga trummor (exempelvis The Lonely Shepard). 

7 dollari sul rosso, spagettiwestern från 1966 

med musik av Francesco De Masi

Av de andra skådisarna var det bara en jag kände igen sedan tidigare, David Carradine som spelar knarkmaffians ledare. Andra filmer han varit med i är Döden på larvfötter (1987), Nord och Syd II (1986) och Kill Bill (2003 & 2004). Men när jag bläddrade igenom hans filmer visade sig att han även varit med i Ingmar Bergmans Ormens ägg (1977) där han spelar mot Liv Ullman.

När jag sett filmen var jag tvungen att titta på en av mina andra filmer med honom som jag köpt på loppis för fem kronor, Top Dog från 1995. Men det var en sorglig historia att se, en riktig kalkonrulle (4,3 på imdb) och jag måste säga att jag nästan tyckte synd om Chuck Norris som tvingats medverka i denna smörja.

Lone Wolf McQuade har däremot bättre betyg på imdb, skrivande stund 6,3. Tycker det stämmer ganska bra överens med min egen uppfattning, åtminstone om man tar hänsyn till musiken och nostalgifaktorn. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

HardBall! (C64)

Brännboll har jag spelat mycket i mina dar, men baseball har jag aldrig förstått mig på. Min enda relation till sporten har jag från amerikanska filmer, framför allt scener där pappor kastar boll med sina söner i trädgården. 

HardBall, som gavs ut av det relativt nystartade programhuset Accolade 1985, var ett spel som gått mig helt förbi men som ständigt återkom på olika listor över de bästa sportspelen till Commodore 64. Att jag inte kände till det är kanske inte så konstigt, i Sverige verkar det inte ha uppmärksammats särskilt mycket ens när det var nytt. 

Title Screen

Det är alltid svårare att lära sig ett sportspel om man inte har koll på regelverket. Men manualen är utförlig och förklarar det man behöver veta om sporten, reglerna och spelmekaniken. Så med hjälp av manualen och några kompletterande sökningar på internet kunde jag börja spela med en grundläggande förståelse för sporten, nedan förklarad av svenska baseballförbundet:

Baseeboll är ett lagspel som spelas av två lag bestående av nio aktiva spelare i varje. [...] Lagen spelar omväxlande inne och ute. Innelaget är det offensiva laget. Det är bara det offensiva laget som kan ta poäng, en poäng för varje spelare som motsols lyckats ta sig runt hela spelplanen. Utelaget är det defensiva laget och deras uppgift är att förhindra innelaget att ta sig runt alla baser genom att bränna innelagets slagmän/löpare. Byte av offensivt/defensivt lag sker när det defensiva laget har bränt tre spelare från det offensiva laget. 

En match består normalt av nio inningar (slagomgångar). En inning är avslutad när båda lagen har varit offensivt lag (inne) varsin gång. Är det oavgjort efter nio inningar fortsätter matchen med en inning i taget fram till att ett lag har gjort fler poäng än motståndarlaget. En match kan därför aldrig sluta oavgjort och en match har inte heller någon tidsbegränsning. 

Vy som innespelare

Inte särskilt krångligt, men det är ett avancerat spel med många funktioner man måste lära sig att behärska. Och det är riktigt svårt, åtminstone för mig. Som slagman kan man välja att slå högt, lågt, i kanten av banan eller mitt i, som pitcher - det vill säga den som kastar - har man liknande alternativ. 

Som innespelare måste man vid träff av bollen avgöra om man hinner till nästa bas och som utespelare måste man - när man väl fångat bollen - snabbt avgöra vilken basman den ska kastas till för att bränna innelagets löpare. Vidare har alla spelare har olika styrkor och svagheter som man kan utnyttja genom att göra egna laguppställningar. Jag har dock alltid spelat med den förinställda

Allt styr man med joysticken och på det stora hela är kontrollerna mycket bra, men i vissa situationer känns det inte helt naturligt, speciellt när man spelar ute på planen.

Vy som innespelare

HardBall är ett spel jag verkligen vill lära mig av flera anledningar. Främst på grund av upplägget och spelmekaniken som är oerhört genomarbetad med många spelmässiga funktioner och taktiska inslag som gör att man kan växa med spelet. Men även för att grafiken är så otroligt bra med fint animerade spelare som verkligen förstärker spelupplevelsen. Tänker man på att det är från 1985 blir det än mer imponerande. 

Men trots att jag spelar i flera timmar lyckas jag inget vidare. Om det beror på spelet eller om det bara är jag som är dålig vet jag inte, men jag lyckas sällan med något jag tar mig för. Och jag får nästan inga poäng alls. Dessutom tar en match väldigt lång tid att spela, som längst pågick den i en och en halv timme. 

Jag kan dock inte låta bli att tycka om spelet, det är roligt fast jag inte behärskar det. Med tanke på hur uppskattat det är kan det inte vara ett dåligt spel, det måste helt enkelt vara jag som är dålig. Men jag tror att man verkligen blir belönad om man lär sig ordentligt. Mer tid ger förhoppningsvis resultat på sikt.

Recension i Zzap! 64

Spelet fick genomgående goda recensioner, även i svenska Datormagazin, trots recensentens reservation för sporten i sig. I det första numret från maj 1986 skriver han att Hardball är ett riktigt bra spel om man gillar baseball:

Älskar du amerikansk baseboll? Då är definitivt programhuset Accolades nya spel "Hardball" något för dig. För alla oss andra -tja, snyggt att se på. Men, nää. Möjligen kanske jag sätter mig några kvällar med Hardball för att lära mig mer om denna stora amerikanska sport.

Om man istället förutsätter att vi alla älskar baseboll. Ja då har Accolade lyckats över hövan. För det här spelet är den bästa sportsimulering jag någonsin sett på 64:an. Grafiken, taktikdelen, rubbet. Commodores gamla fotbollsspel kan gå och dra något gammalt över sig

I mars 1986 fick det 93 procent i Zzap 64! med följande omdöme (min översättning): "Baseball är inte någon sport jag är särskilt intresserad av att titta på, eller spela för den delen, men det är något med HarBall som gör det lockande att göra båda. Detta har antagligen att göra med det unika tillvägagångsättet och den exeptionella grafiken".

Som redan nämnts figurerar HardBall ofta på olika topplistor, vilket syns tydligt på Lemon 64, där det i skrivande stund når upp till 8 av 10 poäng. 

Bob Whitehead, grundare av Accolade

HardBall är designat av Bob Whitehead, en av Accolades grundare. Han började sin karriär på Atari där han designade flera framgångsrika spel till atari 2600, även om inga av dem idag tillhör klassikerna. Kanske är han mer känd som en av grundarna till Activision, där hans spel haft längre livslängd och verkligen tillhör den klassiska spelkatalogen: Boxing från 1980, Skiing från samma år och Stampede från 1981 för att nämna några. 

I takt med att Commodore 64 fick större genomslag och tog allt större andel av marknaden ville han satsa på den istället, men fick inte gerhör hos tillräckligt många. Istället lämnade han Activision för att - tillsammans med Alan Miller som också varit med och grundat Activision - starta Accolade. 

Accolade kom att bli ett av de största och mest framgångsrika programhusen under en period med spel som The Train, Ace of Ace, Test Drive, Grand Prix Circuit med flera. Det blev dock bara ett spel till för Whitehead - 4th & Inches - innan hans roll som VD tog all tid i anspråk. Han lämnade spelbranschen för gott några år senare.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till inlägg med omnämnda spel: Sking (atari 2600), The Train (C64), Test Drive (C64/amiga)

Orient Express (brädspel)

1934 släpptes Agatha Christies bok Mordet på Orientexpressen. Där hamnar hennes belgiske detektiv Hercule Poiroit - föga överraskande - mitt i en mordhistoria på sin resa mellan Istanbul och Paris. 

Med Agatha Christies bok som inspiration och förebild lanserades brädspelet Orient Express 1985, där man ska lösa ett mord på tåget innan det når fram till slutdestination, som i spelet är Istanbul istället för Paris. Året därpå översattes det till svenska och belönades senare med en guldtärning för bästa familjespel 1987.

Till spelet finns det 15 mordgåtor som alla utgår från samma premiss: en person har hittats mördad i tågets bibliotek och målet är att avslöja mördaren samt motivet för mordet. Varje mordgåta består av spelkort med information för att lösa mordet. På engelska har jag sett att det finns fler mordgåtor, men på svenska verkar det inte finnas några fler.

På tåget befinner sig åtta passagerare och fem personal, som alla har varsitt spelkort där man får läsa vad de har har sett och hört samt var de befann sig vid tiden för mordet. Utöver dessa spelkort har de åtta passagerarna ytterligare ett kort, telegram, där man får kortfattad fakta om individen samt vad han eller hon har för relation till de andra passagerarna. Slutligen finns det även rumskort som beskriver de olika rummen vid tiden för mordet. Med hjälp av information från spelkorten ska man lösa mordet, den som löser det först vinner.

Spelplanen med två tågvagnar, spelkort med information samt tåglinjen

Spelplanen visar två tågvagnar rakt uppifrån, som färdas genom ett mörkt landskap i gröna nyanser. Ljuset från tågets fönster lyser upp mörkret utanför, vilket skapar en suggestiv atmosfär som bidrar till stämningen i spelet. Utöver detta ser man järnvägslinjen med de städer tåget passerar på sin resa samt plats för spelkort längst ut i kanterna.

Man kan vara upp till sex spelare och en omgång går till på följande sätt: spelaren flyttar markören som visar tågets position på järnvägslinjen, slår med tärningen och flyttar sin spelpjäs, läser - tyst för sig själv - informationen på spelkortet, med undantag från telegrammen som man alltid läser högt.

Spelkort med passagerarnas och personalens iakttagelser

Jag fick spelet i julklapp 1987 och vi spelade det redan första kvällen, men ingen av oss lyckades lösa mordgåtan. Vi spelade med jämna mellanrum några år men sedan blev det liggande tills jag nästan 35 år och många flyttar senare tog fram det för att spela med mina barn. De var nu ungefär lika gamla som jag varit när jag fick det. Och precis som jag hade upplevt tyckte de att det var väldigt svårt, så istället för att tävla mot varandra löste vi mordet tillsammans. 

För min egen del blev jag faktiskt förvånad över hur enkelt det var och hur snabbt jag löste mordgåtan. I mitt minne var det som sagt väldigt svårt och jag tror faktist inte att jag löste det speciellt många gånger. Visst hade jag förväntat mig att det skulle vara enklare för mig nu, men inte så mycket enklare. Men å andra sidan, jag var 11 år när jag fick det och det hade varit riktigt tragiskt om min slutledningsförmåga inte hade utvecklats på 35 år.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Originalutgåvan från Just Games 1985

KÄLLOR

http://www.orientexpressgame.com/

https://en.wikipedia.org/wiki/Orient_Express_(board_game)

https://da.wikipedia.org/wiki/Orient_Express_(spil)

https://boardgameguys.com/orient-express/

Golf (intellivision)

1980 släpptes Golf till den relativt nya konsolen Intellivision. Det är ingen hemlighet att jag älskar golfspel och jag har tidigare skrivit om Golf (1979) till Atari 2600, Golf (1984) till nes samt Handicap Golf (1983) och Leaderboard (1986) till Commodore 64.

Intellivision var för sin tid en mycket avancerad konsol - 16 bitar - och spelen sticker ut både grafiskt och spelmekansikt i förhållande till samtida spel på andra konsoler. Det gäller även det här, framför allt när det gäller spelmekaniken.

Man kan vara upp till fyra spelare och en runda består av nio hål som visas rakt uppifrån. Bollens riktning styrs genom ett litet streck och en vit prick på banan (nedre vänstra hörnet på bilden). Beroende på var strecket (klubban) är i förhållande till pricken (bollen), kan man slå den i 16 olika riktningar. 

Det andra hålet rakt uppifrån med träd, sandbunkrar och vatten

Det finns 9 klubbor att välja mellan och det är inte bara hur långt man kan slå som skiljer dem åt. Även bollens bana genom luften är olika vilket är viktigt att ta hänsyn till om man hamnar bland träden. Det går också att reglera styrkan i slaget, vilket innebär att man med samma klubba kan variera längden - långt, medium och kort. Underlaget - green, rough eller sandbunker - påverkar också. 

I slagögonblicket kan man följa svingen genom en animerad gubbe i övre vänstra hörnet och utifrån klubbans position bestämma - genom att trycka på någon av kontrollens sidoknappar - om man ska skruva bollan åt höger, vänster eller låta den gå rakt fram.

Jämför man med de samtida golfspelen - då tänker jag främst på Intellivisions största konkurrenter Atari 2600 och Philips Videopac - är detta ett stort steg framåt i golfspelens utveckling, både vad gäller grafik och spelmekanik. Det är riktigt bra och fungerar utmärkt både att spela ensam eller tillsammans med andra. Som alla golfspel är det lugnt och meditativt. Man kan spela utan stress i sin egen takt och det är något jag uppskattar. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra Golfspel: Golf (atari 2600), Golf (nes), Handicap Golf (C64), Leaderboard (C64)

Paus!

Visionen för 2026 var att fortsätta precis som året innan, dvs ett inlägg i veckan. Men så har det som synes inte bivit. Som jag skrev i mitt nyårsinlägg var en av målsättningarna att skriva mer tematiskt utifrån ett samhällsperspektiv, att fånga debatt och andra teman som är tätt sammanlänkade med den växande spelkulturen under främst 1980-talet. Detta var också något jag redan påbörjat, men jag insåg ganska snabbt att det inte var inlägg för bloggen jag skrev utan längre tematiska kapitel för en bok. Därför har det inte blivit några inlägg eftersom fokus för tillfället ligger på annat håll. Fördjupande texter med en annan ingång än vad jag haft här. Om jag färdigställer projektet och om någon i så fall är villig att ge ut den låter jag vara osagt, framtiden får utvisa. Det betyder inte att jag kommer att sluta skriva här, men texterna kommer troligtvis att bli kortare, utan avstickare. Inläggen kommer också att vara oregelbundna, jag skriver dem bara när andan faller på.

Vi får väl se om det blir någon bok framöver. Men så här långt är det väldigt intressant och jag lyckas i större utsträckning fånga tidsandan, vilket jag försökt även här. Skulle jag inte slutföra projektet kommer jag att publicera det jag skrivit här.