Paus!

Visionen för 2026 var att fortsätta precis som året innan, dvs ett inlägg i veckan. Men så har det som synes inte bivit. Som jag skrev i mitt nyårsinlägg var en av målsättningarna att skriva mer tematiskt utifrån ett samhällsperspektiv, att fånga debatt och andra teman som är tätt sammanlänkade med den växande spelkulturen under främst 1980-talet. Detta var också något jag redan påbörjat, men jag insåg ganska snabbt att det inte var inlägg för bloggen jag skrev utan längre tematiska kapitel för en bok. Därför har det inte blivit några inlägg eftersom fokus för tillfället ligger på annat håll. Fördjupande texter med en annan ingång än vad jag haft här. Om jag färdigställer projektet och om någon i så fall är villig att ge ut den låter jag vara osagt, framtiden får utvisa. Det betyder inte att jag kommer att sluta skriva här, men texterna kommer troligtvis att bli kortare, utan avstickare. Inläggen kommer också att vara oregelbundna, jag skriver dem bara när andan faller på.

Vi får väl se om det blir någon bok framöver. Men så här långt är det väldigt intressant och jag lyckas i större utsträckning fånga tidsandan, vilket jag försökt även här. Skulle jag inte slutföra projektet kommer jag att publicera det jag skrivit här.

Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg. 

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser. 

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.  

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana. 

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng. 

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga. 

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik. 

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre. 

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna. 

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Hopp (arkad)

Hopp (C64)

Tresteg (nes)

Tresteg (ZX Spectrum)

Sam the Eagle, OS i Los Angeles 1984

Källor:

en.wikipedia.org: Hyper Sports, Chariots of Fire, Vangelis, Harold Abrahams, Eric Lidell, National Lampoon's Vacation

mobygames.com: Hyper Sports

lemon64.com: Hyper Sports

sv.wikipedia.org: Chariots of Fire (Vangelis), Olympiska vinterspelen 1984

Zzap! 64, Issue 5 (september 1985) och issue 57 (januari 1990)

Bakåt, framåt och gott nytt år 2026

Så har ännu ett år gått och gammelgaming.se är inne på sitt fjärde år, tre och ett halvt närmare bestämt. Min ambition för 2025 var att bredda bloggen samt publicera ett inlägg i veckan. Båda ambitionerna har jag i stora delar också genomfört med undantag för sommaruppehållet under juni-augusti.

Förutom att jag täckt fler olika system har jag under året också börjat skriva om bräd- och sällskapsspel, gett film större utrymme och breddat perspektivet kring serietidningar. Tidigare var det alltid reklamen som var utgångspunkten men under året har även omslagen och insändare på tidningarnas klubbsidor fått mer utrymme. Men huvuddelen har precis tidigare fokuserat på spel.

På det stora hela är är min avsikt att fortsätta på samma sätt under 2026. Något jag inte fick med under året som gått var andra perspektiv på spelkulturen än spelen i sig, som debatten om våld i datorspelen, frågan om piratkopiering, genusperspektiv och spel utifrån kalla kriget. Jag har börjat samla material till flera teman och förhoppningsvis hinner jag slutföra några texter utifrån dessa perspektiv.

Artikel i det första numret av Datormagazin, maj 1986

En annan målsättning är att skriva mer om spel med förlaga i form av film eller litteratur, något jag tycker är väldigt spännande. Vilka delar av filmen eller boken har man valt att fokusera på och varför. Hur har man lyckats fånga stämningen av förlagan?  Det ger mig också en ursäkt att skriva mer om film. Och när vi ändå är inne på det vill jag även ge musiken större utrymme, både den i spelen och filmen, men även annan musik som kan vara intressant för inlägget. Jag vill i större utsträckning än vad jag hittills gjort fånga tidsandan ur ett helhetsperspektiv. 

Som jag nämnde tidigare i texten har jag skrivit om fler system under året, vilket till viss del skett på bekostnad av Commodore 64 som fått mindre utrymme. Eftersom det är mitt favoritsystem - vid sidan av Atari 2600 - ska jag fokusera mer på det igen. Men jag vill för den skull inte glömma de andra systemen.

Under året har min samling vuxit både vad gäller spel och hårdvara. Förutom en Vic-20 har jag köpt The 400 mini (minireplika av Atari 400 från 1979) och The Spectrum (fullstor replika av ZX Spectrum från 1982), båda från Retrogames Ltd. Även om de två sistnämnda inte är"riktiga" datorer utan dedikerade emulatorer, så innebär det att jag i större utsträckning kan utforska de systemen. 

Vic 20, The Spectrum, Atari 2600+, Coleco Head to Head Hockey, The 400, Bandai Electronics Gunfight

Jag har även köpt en Atari 2600+, också det en emulator. Men den kan spela originalkassetter för både Atari 2600 och Atari 7800. Det vara främst för att kunna spela 7800 som jag köpte den, men även som back up ifall mina gamla ger upp. De är ju trots allt över 40 år. Utöver det har jag även köpt ett antal handhållna spel från sent 70-tal och tidigt 80-tal, bland annat Gunfight som jag redan skrivit om. Min avsikt är att skriva om de andra också. 

Ytterligare köp jag gjort är en Commodore 64 Ultimate, en helt nyproducerad och uppdaterad 64:a samt en Vectrex mini. Ingen av dem har ännu kommit. 64:an ska levereras - enligt Commodores hemsida - någon gång mellan november 2025 och januari 2026, men i skrivande stund har jag ännu inte fått den. Vectrex mina är en kickstart med uppskattad leverans i september 2026. Hoppas bara projektet går i lås, men med tanke på det stora intresset ska det nog inte vara någon risk för ett haveri. Målsättningen när kickstarten drog igång var att samla in 1,2 miljoner kronor på en månad, efter några timmar var de redan uppe i 5 miljoner. Sammanlagt fick de in X miljoner den under den månad kickstarten pågick. 

Med det sagt hoppas jag att 2026 blir ett spännande år med mycket nytt - eller snarare gammalt - att skriva om!

Commodore 64 Ultimate

Vectrex Mini

Nytt till samlingen 2025

Commodore 64: 

Apache Raid (1984)

Ace 2088 (1988)

Championship Baseball (1986)

Days of Thunder (1990)

Falklands 82 (1985)

Kaktus (1983)

Legend of the Amazon Women (1986)

Lemans (1982)

Nether Earth (1987)

Project Stealth Fighter (1987)

River Raid (1984)

R.M.S. Titanic (1986)

Road Toad (1982)

Seawolf (1982)

Solomon's Key (1987)

Strike (1987)

The Quest of Merravid (1983)

The Ring of Power (1983)

The Train (1987)

Turbo Out Run (1989)

WitchSwitch (1984)

White Viper (1985)

Vic 20: 

3D Man (1982)

Arcadia (1982)

Cassette 50 (1983)

Destroyer (1982)

Duck Shoot (1984)

Emmet Attack (1983)

Jumping Jack (1983)

Jupiter Lander (1981)

Mutant Herd (1983)

Supavaders & Bomber Run (1983)

The Quest of Merravid (1983)

Atari 2600, nes & videopac

Epyx Games Collection - Summer Games, Winter Games, California Games (atari 1987-88)

Super Mario 3 (nes 1988)

The Quest for the Rings (videopac 1981)

Amiga 500: 

Risk - the World Conquest Game (1989)

Battleships (1987)

The Lords of Power - Red Baron (1992), Silent Service II (1991), Rail Road Tycoon (1990), The Perfect General (1991)

Sega Master System: 

After Burner (1987)

Marksman Shooting, Trap Shooting & Safari Hunt (3 x ljuspistolspel, 1986)

Olympic Gold (1992)

Slap Shot (1990)

PC, Playstation & X-Box: 

Burnout Dominator (ps2 2007)

Sid Meyer's Civilazation VI (xb one 2019)

Colin McRae 3 (xb original 2002)

Crazy Taxi (ps2 2001)

Cybertiger (ps1 1999)

Fifa - road to world cup 98 (ps1 1997)

Formula one 2000 (ps1 2000)

Hasbro Family Pack: Risk & Monopol (xb one)

Tiger Woods PGA Tour 2003 (ps2 2002)

Tintin in Tibet (windows 1996)

Tintin - Solens Tempel (windows 1997)

Tintin - The Secret of the Unicorn (ps3 2011)

V-Rally (ps1), 

Hårdvara: 

Apple PowerBook 190 (1995)

Atari 2600+ (2023)

Bandai Electronics Gunfight (1980)

Coleeco Head to Head Hockey (1979)

Mattel Intellivision (1979)

 

 

Tron - Deadly Discs (atari 2600)

Artificiell Intelligens är idag aktuellare än någonsin, men det är också en fråga som varit omdiskuterad länge och haft en central roll i flera klassiska filmer. Ett tidigt exempel är Stanley Kubricks 2001 - a Space Odyssey från 1968, War Games från 1983 är ett annat och Walt Disney's Tron från 1982 ytterligare ett. Skillnaden mellan de tre är graden av allvar. Alla fokuserar på faran av att sätta för stor tillit till datorernas kapacitet. I både 2001 och Tron handlar det om datorprogram som utvecklat självmedvetande med egna mål och medel för att nå dem, medan det i War Games handlar om att överlåta svåra beslut till datorer för att undvika mänskliga misstag och svagheter. Medan 2001 och War Games har en mörkare och mer allvarstyngd ton är Tron ett lättsmält och underhållande äventyr. 

Kevin Flynn har utvecklat flera framgångsrika arkadspel som drar in miljontals dollar till Encom, företaget han arbetade på när han utvecklade dem. Men spelprogrammen har blivit stulna av Flynns kollega Dillinger, som genom stölden stigit i graderna, gett Flynn sparken och nu är Encoms VD.

I sin jakt på bevis för Dillingers stöld försöker Flynn hacka sig in i Encoms databas - där han är övertygad om att bevisen finns - men lyckas inte ta sig förbi det nya säkerhetsprogrammet MCP (Master Control Program). I sina försök att knäcka systemet dematerialiseras han av MCP och återuppstår i digitaliserad form inne i datasystemet. 

MCP, vars mål är att kontrollera världen, kidnappar och lägger beslag på program som gör honom intelligentare. Han styr Encoms datasystem - där dataprogrammen tänker och agerar som människor i den verkliga världen - med järnhand. Flynn döms att delta i de spel han själv utvecklat, men nu befinner han sig inuti spelen och det handlar om liv och död. Eller som MCP:s order lyder: Träna honom för spelen, låt honom hoppas ett tag, sedan förgör honom. Han ska spela tills han dör. 

Under spelen möter han Tron, ett program som skapats för att övervaka MCP och därför fängslats och gått samma öde till mötes som Flynn. Tillsammans lyckas de fly från spelen i ett försök att stoppa MCP. 

I samband med filmen släpptes flera videospel med olika delar av filmen som utgångspunkt. Först ut var arkadspelet Tron som inspirerats av fyra episoder ur filmen. I ett av dem kör man "light-cycle" - precis som Flynn och Tron gör när de lyckas fly - där man med hjälp av ljusspåren cykeln lämnar efter sig ska spärra vägen för motståndaren. Kör man in i ett "ljusspår" dör man och den som lyckas spärra motståndarens väg flest gånger vinner. Det finns flera spel med samma upplägg som kom innan filmen, bland andra Sorround (1977) till Atari 2600 och Snafu (1981) till Intellivision.

Tron - arkadspelet (1982) där den gula är på väg att förlora.

Tron - Deadly Discs kom först till Intellivision - Ataris största konkurrent när det handlade om hemkonsoler - innan det släpptes en version till Atari 2600. Jag har inte spelat det på Intellivision men av vad jag läst ska det vara bättre, mer avancerad spelmekanik och fler utmaningar. Jag har bara har atariversionen och det är på den allt fokus ligger. 

På baksidan av boxen beskrivs spelet: Baserat på den futuristiska äventyrsfilmen från Walt Disney Productions. Din uppgift är att tryggt lotsa TRON genom strid efter strid mot datorstyrda angripare. Vapnen består av livsfarliga diskar. 

Spelet är inspirerat av en scen där Tron kastar "frisbee" för att eliminera sina fiender. Du spelar med Tron och blir attackerad av angripare med "deadly discs" som de kastar mot dig. För att undvika att bli träffas springer du undan samtidigt som du kastar din egen "frisbee". När du träffar en motståndare dör den och för varje omgång måste du träffa tre angripare. Du själv kan bli träffad ett antal gånger innan du dör. När du eliminerat den sista kommer tre nya och så fortsätter det. Du använder samma "frisbee" hela tiden som kommer tillbaka när du träffar en angripare eller väggen. När du väl kastat måste du således vänta på att frisbeen ska komma tillbaka innan du kan kasta igen. Ju längre bort väggen eller angriparen är desto längre tid tar det att få den tillbaka. 

Atariversionen fick inte speciellt bra kritik när den kom och inte heller senare recensioner i retrospektiv ger det särskilt höga betyg. Moby games länkar till en samtida recension i The Videogames Update, som i januari 1983 skrev att Tron inte var något de rekommenderade, att det var alltför enformigt: Det här spelet kan tilltala inbitna Tron-fans, men vi fann det alldeles för repetitivt för att vara intressant någon längre stund. Betyget för spelvärdet blev bara 2 av 5 (poor) medan grafiken fick ett högre betyg, 3 av 5 (good).

Tron - Deadly Discs till Atari 2600 (1983)

Trots ovanstående kritik tycker jag att Tron - Deadly Discs är ett underhållande spel. Det börjar relativt lugnt men blir snabbt allt mer hektiskt. Det är inte helt lätt att träffa angriparna alla gånger, eftersom de rör sig lika mycket som man själv. Precis som det skrivs i recensionen är det dock ganska enformigt och samma hela tiden, men jag tycker ändå att det har sin charm. Som med så många spel från denna tid vill man ju slå sitt gamla high score.

Filmen var inte en omedelbar succé, men med tiden har Tron blivit en kultklassiker. Ur ett tekniskt perspektiv var den oerhört avancerad för sin tid, främst på grund av sina datoranimationer, vilket var helt nytt och oprövat i filmvärlden. Idag är det nog ingen som blir imponerad, men det är intressant att se hur man tänkte sig framtiden och hur teknik i framkant såg ut då. 

Jag tycker att den är betydligt bättre idag än vad jag gjorde när jag såg den någon gång i högstadiet. Handlingen är förstås densamma, men som jag redan skrivit är det spännande att se framtiden med det tillbakablickande perspektivet. Det är också roligt att se en ung Jeff Bridges i rollen som Kevin Flynn där man redan kan ana "The Dude" från "The Big Lebowski" (1998). På imdb har Tron 6,7 poäng vilket stämmer väl överens med min egen uppfattning. 

Tron och Yori, som spelar en viktig roll i den senare delen av filmen

Inför premiären 1982 gjordes kortdokumentären "Computers are People Too" som finns med på min DVD-utgåva. Där ger regissören, Steven Lisberger, sin syn på de bakomliggande tankarna och utgångspunkten för filmen: 

"Alla finns vi i datorn någonstans, för körkort, pension eller skatt. Faktum är att det finns en alternativ person, en elektrisk person som bildas i den elektriska dimensionen. Frågan är om det är man själv som styr informationen eller någon annan. När man tänker på Tron får man föreställa sig att man är i ett Pac Man-spel. Föreställ dig att du kämpar för ditt eget liv därinne. Enda sättet att ta sig ut ur spelet är om man räknar ut hur det funkar inifrån. Den stora skillnaden är att spelet inte ser ut som här, som en liten skärm, det är verkligt."

2010 kom en uppföljare, Tron Legacy, som utspelar sig 27 år senare, där Flynns son Sam inser att hans pappa är fast i datorernas värld och ger sig in dit för att rädda honom. På det stora hela är det samma film en gång till, men med nyare och bättre teknik. Jag tycker ändå att den är okej, det är snygga effekter och bra musik av Daft Punk. Hösten 2025 kom ytterligare en uppföljare, Tron Ares, som tar vid där Legacy slutar, och den här gången är det datorprogrammen som kommer till den verkliga världen.

Spelet "Light-cycle" som det gestaltas i filmen

Filmen har - utöver de som redan nämnts - gett upphov till flera spel, både med och utan licens att använda Tron i titeln. Escape MCP från 1983 som gavs ut på Vic 20, Spectrum och Commodore 64 är ett olicensierat exempel. På omslaget ser man en man fly med en "igenkännare" efter sig, som tagen direkt ur Tron: 6502-processorn slår tillbaka. Ja, din dator har gått amok och de-atomiserat dig. Du måste fly genom nio logiska nivåer, men var beredd på att MCP känner till dina flyktplaner och är fast besluten att förgöra dig. Jag kan inte påstå att jag spelat det särskilt mycket, det är väldigt svårt och jag har aldrig klarat av första banan. På Lemon 64 får det bara 4,75

Men det är inte bara filmer som lyft problematiken med AI, det finns exempel även från musikens värld. Panelen Blinkar Blå från 1981 med Adolphson & Falk har samma tema: litar vi för mycket på datortekniken? 

På panelen ser jag lamporna som lyser

Processens steg står under min kontroll

Jag håller ögonen på datorns analyser

Här har ovissheten spelat ut sin roll

Kontrollen blinkar blå

En signal för det säkra

Kontrollen blinkar blå

Då är allt som det ska

Om skärmen är normal

Finns inga skäl att tveka

När kontrollen blinkar blå

Då är allt som det ska

Men i nattens tysta timmar har jag undrat

Vad som händer där tekniken inte ser

Vad som döljer sig i tujaträdens skugga

Och jag känner oron växa mer och mer

Till sist kanske någon undrar hur det är möjligt att digitalisera en person, i det här fallet Kevin Flynn, för att få honom att återuppstå inne i datorn? Mycket enkelt enligt den vetenskapliga förklaringen som ges i filmen: Lasern plockar isär objektets molekylära struktur, molekylerna hålls kvar i laserstrålen och när datorn kör modellen så faller molekylerna på plats igen! Voila!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Tron - Deadly Discs till Intellivision

Sorround till Atari 2600 (1977)

Snafu till Intellivision (1981)

Omslagsbild till Atariversionen av Deadly Discs

Källor

Computer Entertainment, vol 1-10, s. 2

Computers are people too (1982), dokumentärfilm där Lisberger intervjuas

en.wikipedia.org: Tron (video game), Discs of Tron, Tron Legacy

imdb.com: Tron

lemon64.com: Escape MCP inkl bild

mobygames.com: Tron, Sorround, Snafu samt bilder till dessa

sv.wiki.org: Adolphson & Falk

m fl

God Jul 2025

 

Så kommer här en liten julhälsning med ett stämningsfullt motiv i sann Fantomenanda, ett kort som sprider glädje och julefrid. För precis som Fantomen tycker vi om att tända ett ljus i midvinternattens mörker. 

Äventyret i Fantomen nr 24 1989 - där julkorten medföljer - heter Lotosis Skatt. På omslaget kan man läsa vad det handlar om: Legenden berättar om fabulösa rikedomar, och om en skattsökarexpedition som ger sig ut i djungeln... Historien utspelar sig under den 20:e Fantomens tid, där en grupp arkeologer söker efter det försvunna folket som många hundra år tidigare lämnade sitt land, trötta på girighet och ondska, för att hitta en ny plats att leva på. Tre av arkeologerna har dock oärliga intentioner, de vill bara lägga beslag på den mytomspunna skatten. 

Fantomen följer i deras spår till Vinddemonernas tempel men blir upptäckt, bunden och nedslängd i en gammal offerbrunn. Med hjälp av djungelfolken tar han sig upp ur brunnen och kan därefter fortsätta följa skattsökarna. Han hittar dem i en för honom dold dal där Lotosisfolket tagit sin tillflykt och fortfarande lever. Fantomen hindrar skurkarna från att stjäla skatten, om den nu någonsin funnits. Inte ens Lotosisfolket vet. Men det är inte viktigt, historien har åtminstone en moral, som gamle Moz avslutar berättelsen.

Fantomen nr 24 1989, omslaget tecknat av Rolf Gohs

Äventyret är är skrivet av Donne Avanell och tecknat av Jaime Vallvé, en av de mest legendariska Fantomentecknarna av dem alla. Den första som tecknade svenska äventyr och som förändrade serietidningens stil och framtoning. Lotosis Skatt är hans hundrade äventyr och han firas med en liten artikel i tidningen: 

"Jamie Vallvé, vår meste Fantomentecknare, fyller 100 - ja, inte år om någon trodde det. Nej, vi talar om äventyr - Fantomenäventyr alltså. I och med avsnittet "LOTOSIS SKATT" har Jaime Vallvé passerat 100-vallen och gratuleras för denna prestation."

"Jaime började sin Fantomenbana på Semic 1971 och hans första äventyr var "DEN DÖDA FLODEN" publicerat i nr 1/1972. Denne katalanske gentleman blev den förste fasta tecknaren i "TEAM FANTOMEN", och han har kommit att bilda skola för åtskilliga av dem som kommit senare. Den stil han introducerade i början av 70-talet gav Fantomen ny luft under vingarna och den var grunden till den omfattande organisation och produktion av Fantomenäventyr som finns idag. Totalt jobbar idag 17 personer - tecknare, författare och spindeln i nätet Ulf Granberg - med denna licensproduktion, men grunden lades som sagt när Jaime Vallvé trädde in på scenen för 18 år sen. GRATTIS JAIME! VI FILAR REDAN PÅ ARTIKELN INFÖR 200-JUBILET"

Jaime Vallvé föddes i Spanien 1928 där han påbörjade sin karriär som tecknare. I slutet av 1950-talet flyttade han till Danmark där han träffade sin fru. Förutom Fantomen har han tecknat Johan Vilde efter manus av Janne Lundström. Han avled 72 år gamma år 2000. Hans sista äventyr, "Gamle Moz berättar Djungelordspråken" publicerades 1996, vilket var hans 116:e. Något 200-jubileum blev det aldrig.

Och till sist lite inspiration till julklappar eller kanske något att ställa på julbordet. Varför inte tuffa collagetröjor med två nya Fantomentryck tillverkade av 50 procent bomull och 50 procent polyester. Endast 139 kronor (porto och postförskottavgift tillkommer). Eller en bilbana från Tyco och prenumeration på nya tidningen Batman? Glass och chokladsås till efterrätt och kanske ett Kinderägg med Rosa Pantern? Det finns mycket att välja mellan i detta med reklam fullspäckade nummer av Fantomen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor

phontomwiki.org: Jaime Vallvé

Fantomen nr 24 1989

seriewikin.serieframjandet.se: Jaime Vallvé

sv.wikipedia.org: Jaime Vallvé

Datavision - det moderna sättet att få information

Att det fanns digital kommunikation innan internet visste jag inte när mitt intresse för retrogaming tog sin början för ett antal år sedan. Förutom telefax förstås. Jag läste gamla nummer av Datormagazin och hittade artiklar om hackergrupper och svenska BBS:er, dvs sidor för att skicka meddelanden, ladda upp och ner exempelvis nyttoprogram och spel och insåg ett det faktiskt fanns digital kommunikation innan internet. 

I början av 2000-talet, när man laddade hem film och musik från DC++ och senare Pirate Bay, såg jag om War Games från 1983. När huvudpersonen David kopplar upp sig mot skolans datasystem för att ändra sitt och sin vän Jennifers betyg blev jag väldigt skeptisk. Var det verkligen möjligt när filmen kom? Men det var det alltså.

Datavision, tjänsten som televerket gör reklam för, var ett försök att erbjuda i första hand företag och myndigheter nya möjligheter att kommunicera och utväxla information. På Wikipedia skriver de att  användarna (både företag och privatpersoner) kunde nå centralt lagrad text och enkel grafik och ta del av informationen genom en bildskärmsterminal eller tv. Strukturen och det grafiska gränssnittet var uppbyggt och såg ut ungefär som text-tv.

Det lanserades hösten 1982 och hade två år senare runt 30 000 informationssidor som lagts upp av 70-80 informationslämnare. Inledningsvis kunde systemet hantera 64 användare samtidigt vilket 1984 ökade till 400. Systemet blev aldrig speciellt framgångsrikt och lades ner 1993.

I den inledande annonsen för Televerkets Datavision, som publicerades i VIC rapport 1984, kan man i den utförliga texten under bilden (som jag tagit bort) läsa följande: 

Kopplar du ihop ett universalmodem med din VIC 64S så kan du kommunicera med videotextdatabaser via din telefonledning (75/200 baud). Väljer du ett terminalprogram kan du med samma modem "tala" med andra VIC 64 ägare eller koppla upp dig mot databassystem som kommunicerar med 300/300 baud (1 baud=1/10 tecken per sekund).  

[...] Med dessa baser kan du finna massor av information. Köpa en skjorta, sälja en bil, beställa campingplats, skicka meddelanden mm, mm...

Artikel ur Datormagazin 4/86 om innehållet på Datavision. Eller snarare Videotext som namnet kom att ändras till.

När internet kom i mitten av 1990-talet förstod jag inte riktigt vad som var poängen och jag minns första gången jag chattade. Det var något många pratade om, hur kul det var att kommunicera med människor på andra sidan jorden. En av mina korridorare hade internet och hon kopplade upp sig via telefonjacket och gick in på någon sida där man kunde hitta personer att chatta med. Jag skrev något på engelska och efter vad som kändes som tio minuter fick vi ett kort svar, skrev några nya meningar och väntade ytterliga tio minuter på svaret. Jag överdriver säkert, men det är så jag minns det. Jag var hur som helst inte imponerad.

I det första numret av Joystick som släpptes hösten 1983, vars fokus var tv-spel, rapporterar de från hemelektronikmässan i Göteborg med rubriken "Ring så spelar vi TV-spel": 

Nu kommer datavisionen, televerkets stora satsning på vad de själva kallar en elektronisk brevlåda. Du kan spela TV-spel utan kassetter. Du beställer helt enkelt det TV-spel du vill spela via din hemdator och din telefon - och så kommer spelet på din TV-skärm. Spelkostnad: 30 öre i minuten i avgift (några kronor till Atari som släpper alla sina bästa spel på Datavisionen.

 

Televerkets Terje V Löfberg demonstrerar Datavisionen

Ring så spelar vi är för övrigt en av Sveriges Radios äldsta program som fortfarande sänder. Varje lördag förmiddag sedan 1968 har man kunnat ta del av lyssnare som ringer in för en möjlighet att vinna en skiva, småprata lite i radio och önska en låt. Hasse Tellemar (1923-2012) är den programledare som suttit längst, i 19 år mellan 1969 och 1988.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Telefonummer till svenska BBS-sidor ur Datormagazin 4/86. På Wikipedia skriver de: "BBS är en förkortning av engelska Bulletin Board System, och brukar ofta översättas som elektronisk anslagstavla. En BBS är en server med programvara som låter andra datoranvändare koppla upp sig mot servern och använda anslagstavlan på något sätt, till exempel genom att ladda upp och ned program, läsa nyheter samt skicka och ta emot meddelanden"

Starsidan till Videotext

Källor

Datormagazin nr 4 1986, ss. 20-21 inkl bilder
Joystick nr 2 1983, s. 15 (bild)
nostalgirundan.se: bild av text-tv
sv.wikipedia.org: Bulletin Board System, Videotext ink bild, Ring så spelar vi

VIC rapport nr 9 1984, s. 48 (baksida)

Law of the West (c64)

I Law of the West tar man sig an rollen som sheriff i Gold Gulsh med uppgiften att upprätthålla lag och ordning i den lilla västernstaden. För detta krävs konversationsskicklighet, människokännedom och snabba reflexer. Under spelets gång möter och samtalar man med olika personer, som värdinnan på stadens saloon, miss Rose, den laglöse mexikanen, boskapstjuven Belle och andra invånare, besökare och bankrånare. Utifrån samtalets utveckling kan det sluta på olika sätt, i värsta fall med dragna vapen och blodsutgjutelse.

Spelet består av 11 scener som utspelar sig under en dag, överlever man till solnedgången har man klarat spelet. Scenerna, stillbilder med animerade inslag, äger rum i olika delar av staden och inleds med en figur som släntrar fram och med olika inledningsfraser startar en konversation. Attityden skiftar från trevlig till hotfull och beroende på vad man svarar - det finns fyra alternativ med olika bemötande - utvecklas samtalet i olika riktningar. Man kan även få viktig information, som att ett rån är på gång eller att lille Willies mamma dejtar doktorn. Och har du tur kanske du får bjuda ut lärarinnan, Miss April, på dans. 

I värsta fall behöver man dra sin revolver, men skjut inte innan du blivit hotat. Är du för snabb riskerar du att döda en oskyldig vilket påverkar slutpoängen negativ: aren't you a bit trigger happy, Sheriff? Men var på din vakt och var snabb när det krävs. Blir du träffad kanske du kan få hjälp av doktorn, om han är i stan vill säga.

När spelet är slut - antingen för att du överlevt till solnedgången eller blivit skjuten - blir du bedömd för din duglighet som sheriff utifrån ett antal kriterier: hur väl har du behållit din auktoritet, hur många bovar och banditer du dödat eller fängslat, om du dödat någon oskyldig och hur lyckosam du varit med damerna.

Samtidigt som man pratar med invånarna i staden ska man se till att bovarna inte rör sig fritt i staden. I bakgrunden är det ständigt liv och rörelse, men många - eller kanske alla - är bara ute efter att begå brott. Därför måste man vara redo att dra sin revolver när man ser dem, då springer de tillbaka därifrån de kom. Även detta är något som är med i poängräkningen.

Slutlig bedömning av dina egenskaper som sheriff

På det stora hela tycker jag att Law of the West är ett bra spel, det är trivsamt med underhållande konversationer där man kan lägga an en attityd som jag inte har i verkliga livet, tack och lov! Men det är roligt i stunden. Scenerna är mycket fina, bra grafik, nästan som små vykort eller pixel art. Byggnader, stadsliv och förstås sheriffens ryggtavla med handen i ständig beredskap på kolven.

Det finns dock en problematik, trots den fina grafiken och den genomtänkta spelmekaniken: det är ganska ensidigt. När man väl lärt sig vad man ska svara för att få höga poäng eller bli förolämpad och attackerad om det är det man vill utsätta sig för, finns det inte så stor anledning att fortsätta spela. Att komma dit tar inte alltför många omgångar. Men fram tills dessa är det ett mycket bra, genomtänkt och välproducerat spel.

Law of the West fick ett blandat mottagande när det kom 1985. Zzap! 64 gav det 78 procent och skrev att det var atmosfäriskt och inledningsvis underhållande samt att grafiken var exceptionell. De tycker dock att det saknar djup och variation för att hålla intresset upp några längre stunder. De anser att priset är för högt (£9.95 på kassett, £14,95 på diskett) i relation till hållbarheten. 

I Commodore User får Law of the West bara 2 av 5. De skriver att spelet saknar ett bra spelupplägg och avslutar recensionen med ett kort konstaterande: "Originellt, ja, engagerande, nej". Att grafiken är mycket bra är både Zzap 64 och Commodore User överens om, precis som att hållbarheten är för kort och priset för högt. På Lemon 64 är betyget 8,06 och med tanke på hur många som lagt sin röst måste det betraktas som mycket högt.

Alan Miller 1986

Spelet är designat av Alan Miller, som började sin karriär på Atari där han låg bakom spel som Surround (1977), Hangman (1978) och Basketball (1978), samtliga till Atari 2600. Därefter var han med och grundade Activision 1979 där han bland annat gjorde Ice Hockey (1981), Tennis (1981), Starmaster (1982) och Robot Tank (1983), även de till Atari 2600. Men när han istället ville att Activision skulle satsa på att utveckla spel till de nyare systemen som Commodore 64 fanns det inget intresse. Han grundade därför Accolade 1984 tillsammans Robert Whitehead, även han en av grundarna till Activision. Accolades första spel var Law of the Wast, vilket också blev Alan Miller sista spel då rollen som företagets VD tog allt tid i anspråk. 1994 lämnade han videospelsbranschen för gott.

I ett meddelande från Alan Miller i originalutgåvan skriver han till alla som köpt spelet: "Vänner, det här är mitt första spel för vårt nya företag Accolade. Trots att jag designat nästan ett dussin framgångsrika videospel de senaste åtta åren, är detta mitt första spel till en persondator sedan Basketball till Atari 400/800 1979. I Law of the West testar jag flera nya koncept, den mycket stora karaktären som representerar dig i spelet, skapandet av flera karaktärer med distinkta egenskaper, flersvarsalternativ istället för att skriva dem och musik som är särskilt komponerad för de olika karaktärerna, scenerna och känslolägena." Han avslutar med uppmaningen att skriva till honom och berätta vad de tycker om spelet, speciell de ovan nämnda koncepten. "Du kan nå mig på Accolade Inc, 20863 Steven Creek Blvd, Cupertino, CA 95014 och hoppas att du fixar det till solnedgången."

Ett meddelande i originalmanualen från Alan Miller

I Skandinavien publicerades Law of the West av American Action. Trots namnet var det ett svenskt bolag vilka också gav ut Blood'n Guts, spelet med den kanske fulaste omslagsbilden genom tiderna. I manualen står det att det tar 3 minuter att ladda in spelet, men i realiteten tar det 6 minuter och 30 sekunder. Utöver det måste varje ny scen laddas in, vilket tar ungefär 50 sekunder. 

I manualen, som för ovanlighetens skulle är på svenska, har det smugit sig en ett lite tryckfel. Det är väl inget ovanligt i det, men att de inte upptäckt ett fel av den här kalibern är nog ganska ovanligt. I förklaringen som beskriver hur man skjuter låter det som följer (min kursivering): "För joysticken framåt (uppåt) till det att ett siktkors syns på skärmen. För att skita, för du joysticken så att skitkorset är mitt över den person du vill sikta på."

Det finns mycket att skriva både om American Action, Blood'n Guts och Greve Graphics som låg bakom spelet. Men det sparar jag till ett annat inlägg. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med information om upphovsmakarna

Belle, saloonvärdinnan

Källor:

Commodore User, nr 30, april 1986, s. 48

lemon64.com: Law of the west

manualen, både den ursprungliga och svenska

mobygames.com: Alan Miller, Law of the West inkl bilder (utom bedömningen som är min egen)

en.wikipedia.org: Law of the West

Zzap!64, nr 12, april 1986, s. 22