HardBall! (C64)

Brännboll har jag spelat mycket i mina dar, men baseball har jag aldrig förstått mig på. Min enda relation till sporten har jag från amerikanska filmer, framför allt scener där pappor kastar boll med sina söner i trädgården. 

HardBall, som gavs ut av det relativt nystartade programhuset Accolade 1985, var ett spel som gått mig helt förbi men som ständigt återkom på olika listor över de bästa sportspelen till Commodore 64. Att jag inte kände till det är kanske inte så konstigt, i Sverige verkar det inte ha uppmärksammats särskilt mycket ens när det var nytt. 

Title Screen

Det är alltid svårare att lära sig ett sportspel om man inte har koll på regelverket. Men manualen är utförlig och förklarar det man behöver veta om sporten, reglerna och spelmekaniken. Så med hjälp av manualen och några kompletterande sökningar på internet kunde jag börja spela med en grundläggande förståelse för sporten, nedan förklarad av svenska baseballförbundet:

Baseeboll är ett lagspel som spelas av två lag bestående av nio aktiva spelare i varje. [...] Lagen spelar omväxlande inne och ute. Innelaget är det offensiva laget. Det är bara det offensiva laget som kan ta poäng, en poäng för varje spelare som motsols lyckats ta sig runt hela spelplanen. Utelaget är det defensiva laget och deras uppgift är att förhindra innelaget att ta sig runt alla baser genom att bränna innelagets slagmän/löpare. Byte av offensivt/defensivt lag sker när det defensiva laget har bränt tre spelare från det offensiva laget. 

En match består normalt av nio inningar (slagomgångar). En inning är avslutad när båda lagen har varit offensivt lag (inne) varsin gång. Är det oavgjort efter nio inningar fortsätter matchen med en inning i taget fram till att ett lag har gjort fler poäng än motståndarlaget. En match kan därför aldrig sluta oavgjort och en match har inte heller någon tidsbegränsning. 

Vy som innespelare

Inte särskilt krångligt, men det är ett avancerat spel med många funktioner man måste lära sig att behärska. Och det är riktigt svårt, åtminstone för mig. Som slagman kan man välja att slå högt, lågt, i kanten av banan eller mitt i, som pitcher - det vill säga den som kastar - har man liknande alternativ. 

Som innespelare måste man vid träff av bollen avgöra om man hinner till nästa bas och som utespelare måste man - när man väl fångat bollen - snabbt avgöra vilken basman den ska kastas till för att bränna innelagets löpare. Vidare har alla spelare har olika styrkor och svagheter som man kan utnyttja genom att göra egna laguppställningar. Jag har dock alltid spelat med den förinställda

Allt styr man med joysticken och på det stora hela är kontrollerna mycket bra, men i vissa situationer känns det inte helt naturligt, speciellt när man spelar ute på planen.

Vy som innespelare

HardBall är ett spel jag verkligen vill lära mig av flera anledningar. Främst på grund av upplägget och spelmekaniken som är oerhört genomarbetad med många spelmässiga funktioner och taktiska inslag som gör att man kan växa med spelet. Men även för att grafiken är så otroligt bra med fint animerade spelare som verkligen förstärker spelupplevelsen. Tänker man på att det är från 1985 blir det än mer imponerande. 

Men trots att jag spelar i flera timmar lyckas jag inget vidare. Om det beror på spelet eller om det bara är jag som är dålig vet jag inte, men jag lyckas sällan med något jag tar mig för. Och jag får nästan inga poäng alls. Dessutom tar en match väldigt lång tid att spela, som längst pågick den i en och en halv timme. 

Jag kan dock inte låta bli att tycka om spelet, det är roligt fast jag inte behärskar det. Med tanke på hur uppskattat det är kan det inte vara ett dåligt spel, det måste helt enkelt vara jag som är dålig. Men jag tror att man verkligen blir belönad om man lär sig ordentligt. Mer tid ger förhoppningsvis resultat på sikt.

Recension i Zzap! 64

Spelet fick genomgående goda recensioner, även i svenska Datormagazin, trots recensentens reservation för sporten i sig. I det första numret från maj 1986 skriver han att Hardball är ett riktigt bra spel om man gillar baseball:

Älskar du amerikansk baseboll? Då är definitivt programhuset Accolades nya spel "Hardball" något för dig. För alla oss andra -tja, snyggt att se på. Men, nää. Möjligen kanske jag sätter mig några kvällar med Hardball för att lära mig mer om denna stora amerikanska sport.

Om man istället förutsätter att vi alla älskar baseboll. Ja då har Accolade lyckats över hövan. För det här spelet är den bästa sportsimulering jag någonsin sett på 64:an. Grafiken, taktikdelen, rubbet. Commodores gamla fotbollsspel kan gå och dra något gammalt över sig

I mars 1986 fick det 93 procent i Zzap 64! med följande omdöme (min översättning): "Baseball är inte någon sport jag är särskilt intresserad av att titta på, eller spela för den delen, men det är något med HarBall som gör det lockande att göra båda. Detta har antagligen att göra med det unika tillvägagångsättet och den exeptionella grafiken".

Som redan nämnts figurerar HardBall ofta på olika topplistor, vilket syns tydligt på Lemon 64, där det i skrivande stund når upp till 8 av 10 poäng. 

Bob Whitehead, grundare av Accolade

HardBall är designat av Bob Whitehead, en av Accolades grundare. Han började sin karriär på Atari där han designade flera framgångsrika spel till atari 2600, även om inga av dem idag tillhör klassikerna. Kanske är han mer känd som en av grundarna till Activision, där hans spel haft längre livslängd och verkligen tillhör den klassiska spelkatalogen: Boxing från 1980, Skiing från samma år och Stampede från 1981 för att nämna några. 

I takt med att Commodore 64 fick större genomslag och tog allt större andel av marknaden ville han satsa på den istället, men fick inte gerhör hos tillräckligt många. Istället lämnade han Activision för att - tillsammans med Alan Miller som också varit med och grundat Activision - starta Accolade. 

Accolade kom att bli ett av de största och mest framgångsrika programhusen under en period med spel som The Train, Ace of Ace, Test Drive, Grand Prix Circuit med flera. Det blev dock bara ett spel till för Whitehead - 4th & Inches - innan hans roll som VD tog all tid i anspråk. Han lämnade spelbranschen för gott några år senare.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till inlägg med omnämnda spel: Sking (atari 2600), The Train (C64), Test Drive (C64/amiga)

Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg. 

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser. 

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.  

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana. 

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng. 

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga. 

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik. 

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre. 

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna. 

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Hopp (arkad)

Hopp (C64)

Tresteg (nes)

Tresteg (ZX Spectrum)

Sam the Eagle, OS i Los Angeles 1984

Källor:

en.wikipedia.org: Hyper Sports, Chariots of Fire, Vangelis, Harold Abrahams, Eric Lidell, National Lampoon's Vacation

mobygames.com: Hyper Sports

lemon64.com: Hyper Sports

sv.wikipedia.org: Chariots of Fire (Vangelis), Olympiska vinterspelen 1984

Zzap! 64, Issue 5 (september 1985) och issue 57 (januari 1990)

Law of the West (c64)

I Law of the West tar man sig an rollen som sheriff i Gold Gulsh med uppgiften att upprätthålla lag och ordning i den lilla västernstaden. För detta krävs konversationsskicklighet, människokännedom och snabba reflexer. Under spelets gång möter och samtalar man med olika personer, som värdinnan på stadens saloon, miss Rose, den laglöse mexikanen, boskapstjuven Belle och andra invånare, besökare och bankrånare. Utifrån samtalets utveckling kan det sluta på olika sätt, i värsta fall med dragna vapen och blodsutgjutelse.

Spelet består av 11 scener som utspelar sig under en dag, överlever man till solnedgången har man klarat spelet. Scenerna, stillbilder med animerade inslag, äger rum i olika delar av staden och inleds med en figur som släntrar fram och med olika inledningsfraser startar en konversation. Attityden skiftar från trevlig till hotfull och beroende på vad man svarar - det finns fyra alternativ med olika bemötande - utvecklas samtalet i olika riktningar. Man kan även få viktig information, som att ett rån är på gång eller att lille Willies mamma dejtar doktorn. Och har du tur kanske du får bjuda ut lärarinnan, Miss April, på dans. 

I värsta fall behöver man dra sin revolver, men skjut inte innan du blivit hotat. Är du för snabb riskerar du att döda en oskyldig vilket påverkar slutpoängen negativ: aren't you a bit trigger happy, Sheriff? Men var på din vakt och var snabb när det krävs. Blir du träffad kanske du kan få hjälp av doktorn, om han är i stan vill säga.

När spelet är slut - antingen för att du överlevt till solnedgången eller blivit skjuten - blir du bedömd för din duglighet som sheriff utifrån ett antal kriterier: hur väl har du behållit din auktoritet, hur många bovar och banditer du dödat eller fängslat, om du dödat någon oskyldig och hur lyckosam du varit med damerna.

Samtidigt som man pratar med invånarna i staden ska man se till att bovarna inte rör sig fritt i staden. I bakgrunden är det ständigt liv och rörelse, men många - eller kanske alla - är bara ute efter att begå brott. Därför måste man vara redo att dra sin revolver när man ser dem, då springer de tillbaka därifrån de kom. Även detta är något som är med i poängräkningen.

Slutlig bedömning av dina egenskaper som sheriff

På det stora hela tycker jag att Law of the West är ett bra spel, det är trivsamt med underhållande konversationer där man kan lägga an en attityd som jag inte har i verkliga livet, tack och lov! Men det är roligt i stunden. Scenerna är mycket fina, bra grafik, nästan som små vykort eller pixel art. Byggnader, stadsliv och förstås sheriffens ryggtavla med handen i ständig beredskap på kolven.

Det finns dock en problematik, trots den fina grafiken och den genomtänkta spelmekaniken: det är ganska ensidigt. När man väl lärt sig vad man ska svara för att få höga poäng eller bli förolämpad och attackerad om det är det man vill utsätta sig för, finns det inte så stor anledning att fortsätta spela. Att komma dit tar inte alltför många omgångar. Men fram tills dessa är det ett mycket bra, genomtänkt och välproducerat spel.

Law of the West fick ett blandat mottagande när det kom 1985. Zzap! 64 gav det 78 procent och skrev att det var atmosfäriskt och inledningsvis underhållande samt att grafiken var exceptionell. De tycker dock att det saknar djup och variation för att hålla intresset upp några längre stunder. De anser att priset är för högt (£9.95 på kassett, £14,95 på diskett) i relation till hållbarheten. 

I Commodore User får Law of the West bara 2 av 5. De skriver att spelet saknar ett bra spelupplägg och avslutar recensionen med ett kort konstaterande: "Originellt, ja, engagerande, nej". Att grafiken är mycket bra är både Zzap 64 och Commodore User överens om, precis som att hållbarheten är för kort och priset för högt. På Lemon 64 är betyget 8,06 och med tanke på hur många som lagt sin röst måste det betraktas som mycket högt.

Alan Miller 1986

Spelet är designat av Alan Miller, som började sin karriär på Atari där han låg bakom spel som Surround (1977), Hangman (1978) och Basketball (1978), samtliga till Atari 2600. Därefter var han med och grundade Activision 1979 där han bland annat gjorde Ice Hockey (1981), Tennis (1981), Starmaster (1982) och Robot Tank (1983), även de till Atari 2600. Men när han istället ville att Activision skulle satsa på att utveckla spel till de nyare systemen som Commodore 64 fanns det inget intresse. Han grundade därför Accolade 1984 tillsammans Robert Whitehead, även han en av grundarna till Activision. Accolades första spel var Law of the Wast, vilket också blev Alan Miller sista spel då rollen som företagets VD tog allt tid i anspråk. 1994 lämnade han videospelsbranschen för gott.

I ett meddelande från Alan Miller i originalutgåvan skriver han till alla som köpt spelet: "Vänner, det här är mitt första spel för vårt nya företag Accolade. Trots att jag designat nästan ett dussin framgångsrika videospel de senaste åtta åren, är detta mitt första spel till en persondator sedan Basketball till Atari 400/800 1979. I Law of the West testar jag flera nya koncept, den mycket stora karaktären som representerar dig i spelet, skapandet av flera karaktärer med distinkta egenskaper, flersvarsalternativ istället för att skriva dem och musik som är särskilt komponerad för de olika karaktärerna, scenerna och känslolägena." Han avslutar med uppmaningen att skriva till honom och berätta vad de tycker om spelet, speciell de ovan nämnda koncepten. "Du kan nå mig på Accolade Inc, 20863 Steven Creek Blvd, Cupertino, CA 95014 och hoppas att du fixar det till solnedgången."

Ett meddelande i originalmanualen från Alan Miller

I Skandinavien publicerades Law of the West av American Action. Trots namnet var det ett svenskt bolag vilka också gav ut Blood'n Guts, spelet med den kanske fulaste omslagsbilden genom tiderna. I manualen står det att det tar 3 minuter att ladda in spelet, men i realiteten tar det 6 minuter och 30 sekunder. Utöver det måste varje ny scen laddas in, vilket tar ungefär 50 sekunder. 

I manualen, som för ovanlighetens skulle är på svenska, har det smugit sig en ett lite tryckfel. Det är väl inget ovanligt i det, men att de inte upptäckt ett fel av den här kalibern är nog ganska ovanligt. I förklaringen som beskriver hur man skjuter låter det som följer (min kursivering): "För joysticken framåt (uppåt) till det att ett siktkors syns på skärmen. För att skita, för du joysticken så att skitkorset är mitt över den person du vill sikta på."

Det finns mycket att skriva både om American Action, Blood'n Guts och Greve Graphics som låg bakom spelet. Men det sparar jag till ett annat inlägg. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med information om upphovsmakarna

Belle, saloonvärdinnan

Källor:

Commodore User, nr 30, april 1986, s. 48

lemon64.com: Law of the west

manualen, både den ursprungliga och svenska

mobygames.com: Alan Miller, Law of the West inkl bilder (utom bedömningen som är min egen)

en.wikipedia.org: Law of the West

Zzap!64, nr 12, april 1986, s. 22

Videopac 1 - bilracing, stock-car & krypto

Jag har tidigare skrivit om Philips Videopac 7000, en konsol som lanserades 1978 för att konkurrera med de samtida systemen, främst Atari 2600 (1977) som fått stort utrymme här på bloggen, Fairchild Channel F (1976), den första konsolen med utbytbara spel på cartridge och Bally Proffessional Videocade, även den lanserad 1978.

I Sverige är Philips Videopac tämligen bortglömd. Hur det ser ut i övriga Europa vet jag egentligen inte, men med tanke på hur lite det finns om den på nätet kan man anta att det gäller i de flesta Europeiska länder. De som uppmärksammar systemet gör det framförallt ur ett amerikanske perspektiv, som Magnavox Odyssey 2, vilket var namnet på konsolen i USA. 

Även om Videopac sålde bättre på den här sidan Atlanten - det gavs även ut fler titlar - så tycks den ändå ha en mer framträdande plats i videospelens historia där. Den verkar inte lika bortglömd. Kanske kan det bero på att den lanserades som uppföljare till Odyssey från 1972,  historiens första konsol för hemmabruk. Det var Philips som hade utvecklat systemet, men de ägde Magnavox sedan 1974 och kunde således använda det redan etablerade varumärket. I Europa var det få, om ens någon, som kände till Odyssey och man lanserade konsolen i eget namn.

Reklam för Videopac ur Fantomen nr 24 1984

Jag har haft min i ett par år vid det här laget och jag kan inte säga att jag spelet särskilt mycket på den. Dels för att man måste vara två på många spel och dels för att det i ärlighetens namn ofta finns likande spel på andra samtida konsoler som har mer att erbjuda. Givetvis finns det bra spel, men de är begränsade både vad gäller variation och grafik. Grafiskt är de inte speciellt tilltalande ens med den tidens mått.

Med det sagt tänkte jag ändå skriva om dem, för trots bristerna har de sin givna plats i TV-spelens historia. Eftersom det inte direkt finns några kända titlar samt att det ofta är flera spel på varje cartridge, tänkte jag istället för ett spel i taget ta en cartridge i taget. Alla kassetter som Philips själva gav ut numrerades från 1-60, jag har hälften av dem och det är de jag kommer att skriva om. Min avsikt är även att sätta spelen i ett sammanhang tillsammans med andra liknande titlar från samma period. Den första kassetten, Videopac 1, innehåller tre spel: Bilracing, Stock-car & Krypto. 

Racing/Bilracing (Videopac 1978)

Bilracing är utformat som många tidiga bilspel: man kör på en rak väg och ska passera bilar framför utan att krocka. Två minuter har man på sig att samla så många poäng som möjligt genom att sick-sacka mellan bilarna som i slalom. Krockar man förlorar man fart och således poäng eftersom man inte kommer lika långt. Kör man för fort blir det omöjligt att veja för bilar framför och för långsamt kommer man få låga poäng även om man inte krockar. Grafiken är otroligt basal och perspektivet rakt uppifrån, lila bakgrund och blå linjer som markerar vägen. Spelaren styr den röda bilen och ska köra om de vita.

Trots den ytterst basala grafiken, vilket gäller alla spel till Videopac, tycker jag att det är kul, åtminstone en stund för att att slå sitt eget rekord. Man kan inte köra två samtidigt men det kan vara riktigt roligt att tävla om högsta poäng mot varandra om man är två. Det är också ett tacksamt partyspel eftersom alla kan köra det utan någon som helst träning. Det enda man gör är att styra joysticken åt höger, vänster samt upp för acceleration och ner för broms. Det är inte speciellt svårt, de andra bilarna är ganska förutsägbara. Bilracing till Videopac är inte unikt på något sätt, det finns många liknande bilspel.

Reklamblad för Taitos arkadspel Speed Race (1974)

Först ut med denna spelvy var Taitos arkadspel Speed Race från 1974, ett spel jag inte testat. Men även Speed Race har sina föregångare i de elektromekaniska spelen som gällde innan videospelens födelse, med samma vy och samma spelidé. Spelet går hur som helst ut på att köra förbi så många bilar som möjligt på 90 sekunder. Högre hastighet genererat mer poäng. 

För hemmabruk kan man först och främst nämna Street Racer från 1977, ett av de första spelen som gavs ut till Atari 2600. Även där kör man på en oändlig raksträcka med bilar framför som man ska köra om. Skillnaden är att man får en poäng för varje bil man passerar samt att man kan vara två spelare samtidigt. Grafiskt är det ganska likvärdigt med Bilracing men det finns en väsentlig skillnad: Street Racer har 27 spelvarianter - även om det inte bara är i form av bilar - medan Videopac bara har en. 

Street Racer (Atari 2600 1977)

Ett annat exempel som kom några år senare och på ett tekniskt mer avancerat system är LeMan från 1982 till Commodore 64. Rak väg , passera bilar, samla poäng. LeMan är ett bättre spel än båda de ovan nämnda, men det är ju inte helt jämförbart med tanke på att Commodore 64 har betydligt bättre prestanda. Även om principen är densamma så är det betydligt mer variation i LeMan, både grafiskt och spelmässigt. Ytöver det är vägen inte helt rakt, men svängarna är få och små. Miljöerna ändras under loppets gång och man kör i dagsljus, mörker och snö, vilket påverkar förutsättningarna. Trots enkelheten är det ett riktigt bra spel som får höga 7,42 på Lemon 64.

Le Man (Commodore 64 1982)

Det finns en lång tradition av den här typen av spel, både tidigare och senare. Segas arkadspel Turbo från 1981 är ett exempel som inte var framtaget för hemmabruk. Grafiken är som sig bör betydligt bättre men i grund och botten är det samma spel, även om vyn har skiftat från rakt uppifrån till snett bakifrån. På ett plan kan man ju se det som att senare spel på temat kör-om-bilar-i-jakt-på-höga-poäng - exempelvis Enduro på Atari 2600 och Outrun och många fler - är en vidareutveckling av samma idé. Man har bara lagt till fler element som kurvor och kuperad terräng. Konceptet är detsamma men utförandet mer avancerat. 

Arkadspelet Turbo (Sega 1981)

Som kuriosa kan jag även nämna ett spel som heter Motor Man. Det fanns med på Joystick dataklubb, band nr 1 1985, och är programmerat av Data Pelle. Vem det är har jag inte en aning om, men Joystick var en svensk datortidning som gavs ut mellan 1983 och 1987. 1985 gick de över till att bara ge ut kassetter med spel programmerade av sina läsare. Det finns dock en textfil med ett nyhetsbrev och innehållsförteckning att ladda in på varje kassett, utöver spelen.

Motor Man är mer eller mindre identiskt med Bilracing. Här är bakgrunden svart med rosa sidolinjer som markerar vägen, man passerar bilar och samlar poäng utifrån hur långt man kommer. En skillnad är dock att man i Motor Man inte själv styr över hastigheten. Man styr bilen som går allt fortare ju längre spelet fortgår varpå det blir allt svårare att hinna veja för hinder i form av bilar och oljefläckar. Sex gånger kan man köra över oljefläckar eller andra bilar innan spelet är över.

Motor Man av Data Pelle (från Joystick nr 1 1985 till C64). 

Man kan välj att köra Saab, Volvo och Audi.

Det finns tre svårighetsgrader, för varje svårighetsgrad tätnar trafiken. De tre nivåerna representeras av tre olika bilmärken, Saab för nybörjaren, Volvo till amatören medan proffset får köra en Audi. Kan man ana åttiotalets ständiga kamp mellan Saab och Volvo? Var i så fall Data Pelle stod i den kampen kan man nog med lite list räkna ut. Oavsett om man var anhängare av Saab eller Volvo kunde nog de flesta enas om att Audi slog dem båda.

När jag skriver detta förflyttas jag tillbaka till mellanstadiet 1987. Vi hade en Volvo 242 medan min kompis Niklas hade en Saab 900. Vi var inte några som tog så allvarligt på kampen, men det fanns de som gjorde det vilket kunde utmynna i riktiga gräl. Men jag informerade honom i alla fall om att Saab var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt. Det hade han förstås hört förut, men jag hade inte hört rimmet han återgav mig: Köp Volvo, bli belåten, se på världen genom plåten. Jag begrep inte vari förolämpningen låg, köparen blev ju belåten. Han var tvungen att förklara för mig att Volvo var dåliga bilar eftersom plåten var så tunn. Helt ärligt begriper jag inte än idag, vad mer kan man begära än att bli belåten med sitt bilköp?

Stock-car (1978) till Philips Videopac

Det andra spelet på kassetten är Stock-Car, som är ett klassikt recingspel där man ser hela banan ovanifrån. Syftet är att köra tre varv på kortas möjliga tid och det finns fyra svårighetsnivåer. Skillnaden mellan nivå 1 och 2 är hastigheten, banan är densamma. I nivå 1 är bilarna riktigt långsamma, som att köra i slow motion. Nivå 3 och 4 har svårare banor men bilarna går också fortare. Det är inget fel på spelet om man har någon att köra med, det går nämligen inte att tävla mot datorn. Variationen är begränsad och grafiken är inte speciellt tilltalande med en färg och kantiga banor. Det är helt enkelt väldigt tråkigt att se på.

Ska man jämföra med andra spel ligger kanske Indy 500 till Atari 2600 närmast. Det kom 1977 och har exakt samma vy med två bilar som tävlar mot varandra. Den stora skillnaden är variationen, precis som det var med Bilracing i förhållande till Street Raceer. I Stock Car finns det som redan nämnts tre olika banor med ökande svårighetsgrad. Street racer har åtta helt olika spelvarianter, samtliga med olika svårighetsgrader och dessutom behöver man inte vara två spelare, man kan spela mot datorn. 

Indy 500 (1977) till Atari 2600

Indy 500 bygger i sin tur på Ataris arkadspel Gran Trak 10 - det allra första recingspelet från 1974 - men framför allt på dess uppföljare Gran Trak 20 där två spelare kör mot varandra. I Gran Trak 10 är det bara en spelare. 

Den här vyn har en lång tradition och går tillbaka till gamla sällskapsspel på temat bilrace. På spelplanen såg man hela banan ovanifrån medan man flyttade bilen längsmed banan, antingen med tärningar eller händelsekort. I Sverige kom Algas Formula 1 - ett rafflande racerspel redan 1962. Det kom även en uppdaterad version på 1970-talet med Ronny Pettersson på omslaget. Vyn har också spelat en stor roll under lång tid i videospelens värld, åtminstone hela 1980-talet med arkadspel som Super Sprint från 1986, Super Off Road, även känt som Ivan 'Ironman' Stewards Super Off Road och Badlands, båda från 1989. Men det kom även många spel som inte var konverteringar av arkadspel, exempelvis Sprint Master till Atari 2600 som släpptes 1988. 

Spelplanen till Algas Formula 1 från 1962

Det tredje och sista spelet på kassetten är Krypto. Här är man två spelare, den ena skriver ett ord medan den andre tittar bort. Bokstäverna kastas sedan om varpå den andra ska lösa anagrammet med så få fel som möjligt. Tar man rätt bokstav fortsätter man med nästa, tar man fel tjuter det och man får välja en ny. Vinner gör den som listat ut ordet med så få fel som möjligt. Gillar man anagram kan jag tänka mig att det kan vara kul en stund. Jag gör det inte (antagligen för att jag är riktigt usel på det) och kan inte påstå att Krypto roar mig särskilt mycket. Jag utgår från att det finns fler anagramspel därute, men det här är det enda jag har i min samling och det enda jag stött på så här långt. Men så har jag av förklarliga skäl heller inte letat. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Krypto till Videopac - på den övre raden mitt ord med omkastade bokstäver, 

på den undre ska man lista ut korrekt ord

Arkadspelet Gran Trak 10 (atari 1974)

Kabinettet till Gran Trak 20

Källor
Svenska Wikipedia - Joystick (datortidning)
Engelska Wikipedia - Magnavox, Street Race
Svensk Videospelsutveckling av Thomas Sunhede och Martin Lindell
Lemon 64 - LeMan
Moby Games - Sega Turbo, Indy 500
arcade-museum.com - Gran Trak 10, Gran Trak 20

m.fl.

Batman the Movie (c64)

Hösten 1989 rådde Batmanfeber i vår del av världen. Tim Burtons film med Michael Keaton som Batman och Jack Nicholson som Jokern hade svensk premiär den 20 oktober och som inbiten Batmanfantast var det förstås en film jag bara måste se. Den var barnförbjuden, men jag hade inte fyllt 15 och var väldigt nervös där jag stod i kön för att köpa biljett, tänk om de inte släpper in mig. Men jag fick min biljett som de rev utan vare sig misstänksamma blickar eller frågor. 

Det var en enorm upplevelse, den bästa film jag någonsin sett fram till dess. Stämningen sattes direkt med de första smygande tonerna av Danny Elfmans musik till de mörka förtexterna. Batman var ett fenomen den hösten och gjorde sig påmind överallt: leksaker, actionfigurer, vykort, affischer, läsk och godis. Till och med Läderlappen - som serietidningen hetat sedan starten 1951 - bytte namn till Batman. På framsidan av det första numret kunde man med stora bokstäver läsa: På bio heter han Batman. 

Första numret av Batman

Att det ungefär samtidigt med filmen släpptes ett spel av Ocean hade jag inte en aning om. Eftersom jag inte hade någon egen dator botaniserade jag inte särskilt ofta i leksaksaffärens spelhörna. Det det var inte förrän mitt gamla spelintresse vaknade till liv igen efter efter nästan 25 års träda, som jag upptäckte det och blev väldigt förtjust i det.

Egentligen är det inget spel jag borde ha uppskattat med tanke på att den första banan - längre än så kom jag aldrig - är ett plattformsspel. Det har aldrig varit min kopp te, men jag tyckte mycket om stämningen som byggdes upp redan när spelet laddades in. 

Loading Screen, samma motiv som på omslaget av serietidningen

Suggestiv musik och en fantastik loading screen med Batman på toppen av katedralen - som har en sådan central roll i slutet av filmen - blickande ut över Gotham City. Den ihopkrupna statyn, grotesken, med horn och vingar i förgrunden förstärker känslan av mörk gotik som genomsyrar hela filmen och stora delar av spelet. Till sist Jokern som breder ut sig över himlen med sin vita hud, sitt gröna hår och sina blodröda läppar. Man kan nästan höra hans känslokalla psykopatskratt.

Stämning fortsätter i första banan. Den utspelar sig i Axis kemiska fabrik, en av de inledande scenerna i filmen som visar Jokerns förvandling, från Jack Napier - maffiabossen Grishams högra hand - till Batmans nemesis nummer ett. Även här är musiken suggestiv och tillsammans med den välgjorda grafiken och den mörka färgsättningen var det helt enkelt oemotståndligt för mig, en fantastisk stämning som jag bara ville vara kvar i.

Första banan, Axis kemiska fabrik

Trots att jag aldrig lyckades ta mig vidare från första banan gillade jag ändå spelet. Det viktiga var inte att komma vidare utan att få ta del av stämningen. Det var inte förrän jag aktivt bestämde mig för att klara första banan som jag lyckades. Svårigheten har aldrig varit motståndet man möter i form av vakter och Jokerns lakejer. Svårigheten har varit att hitta, banan är utformad som en labyrint och man måste helt enkelt lära sig vägen. Jag letade upp en karta på nätet som jag skrev ut och hade framför mig tills jag tagit mig till slutet och mött bossen: Jack Napier.

Spelet är uppbyggt kring fem episoder ur filmen. Den första äger som sagt rum i kemikaliefabriken där man ska besegra Jack Napier och se honom falla ner i basängen med kemiskt avfall, vilket förvandlar honom till Jokern. I den andra ska man köra Gothams trafikerade gator med Batmanbilen och på utsatt tid komma fram till Batgrottan där man, vilket blir den tredje banan, ska lista ut vilka kosmetikaprodukter som innehåller element av Jokerns dödliga gift "smilex". Den fjärde utspelar under karnevalen på Gothams 200-års jubileum där Batman med sitt flygplan ska kapa vajrar till karnevalballonger som fyllts med smilex. Den femte och sista utspelar sig i katedralen där man ska ta sig högst upp i tornet för att rädda Vicky Vale och besegra Jokern.

Fjärde banan, Gotham Citys 200-årsjubilem

Så här långt har jag kommit till bana fyra, Gothams 200-årsjubileum, men jag har aldrig klarat den. På det stora hela måste jag säga att spelet motsvarar mina förväntningar: stämningen är suggestiv och musiken är riktigt skön precis som färgsättningen. Grafiskt är det ojämnt där främst första och sista, som jag bara sett på Youtube, sticker ut i positiv bemärkelse. Bana två, den man kör genom Gothams gator, håller inte måttet för att vara på en Commodore 64, men jag kan ändå uppskatta spelmomentet.

Vare sig grafiken eller spelmekaniken håller måttet i den andra banan

Soundtracket är, vilket med tydlighet redan framkommit, mycket bra. Den är gjord av Matthew Cannon som ligger bakom musiken till flera spel utgivna av Ocean, bland andra The Untouchables, Navy Seal och Night Breed. 

Ett spel av denna kaliber gavs förstås ut på alla tillgängliga plattformar men jag har främst spelat det på Commodore 64. I nummer 55 av Zzap! 64 fick det 96 poäng: Fem fantastiska banor med gradvis ökande svårighetsgrad. Årets film får spelet den förtjänar. 

Lika entusiastisk är inte Magnus Reitberg som i Dator Magazin nr 15 1989 ger det betyget 6 av 10 med följande sammanfattning av spelet utifrån de fem banorna: bra, dåligt, dåligt, dåligt, bra. Till viss del kan jag hålla med honom, den första banan är den jag själv tycker bäst om. Den sista har jag som sagt inte spelat men det är ju en repris av den första. Två, tre och fyra har inte samma nivå som den första, men jag tycker inte att de är dåliga. Han är lite väl kritisk i sitt omdöme, precis som Zzap! 64 är väl översvallande i sitt. På Lemon 64 har Batman - the movie 7,7 poäng, vilket ligger närmare min egen uppfattning.

Men tillbaka till hösten 1989 när Batman dominerade den populärkulturella scenen med ett överflöd av merchandice som följd. Allt som gick att sälja med hjälp av Batman kunde man också köpa. Läskburkarna var sjukt snygga och jag förväntade mig av någon anledning att drickan skulle vara svart och smaka lakrits. Ingetdera stämde och jag blev grymt besviken när jag tog den första klunken och insåg att det var helt vanlig apelsinläsk. Idag förstår jag förstås att det inte hade gått att sälja svart läsk med lakritssmak, ingen skulle köpa den. Men det hade varit coolt!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Min byrå år 1991 med en pyramid av batmanburkar. 

Mycket läsk blev det, trots att jag inte tyckte speciellt mycket om den.

Bana 3, kemisk analys i Batgrottan

Bana 5, slutstriden på toppen av katedralen

Battle Ships (c64)

Sänka fartyg har en lång historia och paralleller kan dras från flera olika spel som spelades under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, bland annat L'Attaque som var populärt i Frankrike under första världskriget. Den första kommersiella utgåvan släpptes i USA 1931 under namnet Salvo. Även i Sverige har det getts ut under olika namn, som kryssarspelet, sjökrigsspelet och sänka skepp. 

Som dataspel var sänka fartyg tidigt ute, enligt wikipedia var en av de första versionerna programmerad 1979 för Z80 Compucolor, en för mig halt okänd dator. Och det finns många andra versioner, men av dem jag spelat är Battle Ships utgivet av Encore 1987 till Commodore 64 det bästa.

I grund och botten är det samma spel som det klassiska, trots den målande inledningen i manualen: Den kalla morgonluften kyler ända in i märgen när du, amiral över ditt lands flotta, blickar ut från bryggan in i den täta dimbanken som ligger över havsytan. "Var är de?" frågar du dig själv med den plötsliga insikten att du ensam måste söka upp och förgöra fiendens flotta innan de hittar din. Har du modet att anta den ultimata marina utmaningen och föra segern hem till ditt land?

Loading srceen

På spelplanen syns ingen dimma, men precis som i originalet ska man placera ut sina skepp på ett rutnät och därefter sänka sin motståndares flotta genom att ange den ruta man skjuter mot. Skillnaden är det stora antalet rutor i dataspelet. Vanligtvis är rutnätet 10x10 vilket ger 100 rutor, men här är det istället 20x20. Alltså har man 400 rutor att välja mellan trots att antalet fartyg är detsamma i båda versionerna, fem stycken. Sannolikheten att träffa minskar således dramatiskt. 

När jag spelade som barn fick man skjuta ett skott per omgång genom att ange ruta, exempelvis D5, varpå motståndaren informerade mig om det var träff eller bom. Här får man inledningsvis 20 skott, fyra per fartyg. Således får man färre skott till sitt förfogande ju fler fartyg man förlorar. Men inledningsvis - innan man börjar förlora sina skepp - kan man ändå täcka en relativt stor yta. Det går att spela med ett skott i taget också, men det skulle ta oändligt långt tid och inget jag testat.

Utplacering av skepp i spelets inledning

Man kan vara en eller två spelare, men som alltid är det är förstås roligare om man har en verklig motspelare istället för datorn. När man placerar ut sina båtar får den andra spelaren blunda (eller lämna rummet om man inte litar på varann) men när väl spelet börjat behöver ingen titta bort. 

Varje omgång börjar med att den spelare som står på tur kryssar för de rutor han eller hon vill beskjuta (20 till 4 beroende på hur många skepp man har till sitt förfogande) och när det är klart ändras vyn. Istället för rutnätet ser man fören på ett stridsfartyg som avlossar skott, samtidigt som det kommer en strid ström med lågt flygande fiendeplan som släpper bomber för att sedan snabbt vända tillbaka hem. På sidan av skärmen avbildas de fem fartygen man försöker sänka. Får man in en träff ser man en explosion i horisonten och på bilden av skeppet som också sjunker en aning. När man träffar skeppet med det sista av avgörande skottet försvinner det i djupet och kvar blir bara en livboj med texten SOS. Först att sänka motståndarens flotta vinner, givetvis.

Den animerade delen av spelet, när skotten avfyras

Battle Ship är ett trevligt, underhållande och spännande spel att köra tillsammans ett par rundor. När skottsalvorna avlossas sitter man som på nålar, framför allt när det är motståndaren som avlossar dem. Animationerna är bra och jag tycker verkligen att det är ett lyckat spel, en bra avvägning mellan det klassiska spelet man spelade med papper och penna tillsammans med de animerade elementen. 

Det enda negativa jag kan komma på är att turordningen aldrig ändras eftersom det är en fördel att börja. Jag har inte gjort någon statistisk mätning men jag tycker mig märka att den som börjar i större utsträckning vinner än den som är som nummer två. 

Samtliga skepp sänkta, du förlorar

Det finns två utgåvor av Battle Ships, en budgetversion från Encore samt en fullprisutgåva från Epyx. Det något ovanliga med Battle Ship är att budgetutgåvan kom först. Oavsett vilken man spelar är det programmerat av Chris Butler som även gjort Commando, Ghosts 'n Goblins och Power Drift för att nämna några. 

Musiken är programmerad av Mark Cocksey, som gjort otroligt mycket musik till 64:an, bland annat 1942, Airwolf, Paperboy och ovan nämna Ghosts 'n Goblins som är bland de absolut bästa musikspåren som gjorts till ett spel på Commodore 64. Även om Battle Ships inte tillhör hans mest utmärkande alster så är den effektiv och suggestiv när skotten avlossas och man hoppas på eller fruktar en träff.

Zzap 64 gav det 81 procent med omdömet att Sänka Fartyg må vara gammalt, men att Encores datorversion visar att det finns liv i det uråldriga konceptet. För två pund, avslutar man, är det definitivt värt en titt. Battle Ships fick överlag fina recensioner, med något enstaka undantag. På Lemon 64 får det 7,68.

I plan 714 till Sidney spelar Kapten Haddock sänka fartyg

I Tintins 22:a äventyr, Plan 714 till Sidney (1968) träffar Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl sin gamle vän piloten Piotr Szut på Jakartas flygplats. Denne arbetar som pilot på miljardären Laszlo Carreidas flygplan. Eftersom de har samma slutdestination, astronautkongressen i Sidney, bjuder Carreidas med dem att flyga hans eget privatjet istället för att fortsätta med Plan 714. När de väl sitter på sina platser utmanar Carreidas Kapten Haddock på ett parti sänka fartyg. Kapten Haddock kan för sitt liv inte förstå hur Carreidas kan ha sån otrolig tur hela tiden, det måsta vara trolleri! Det visar sig dock redan i nästa ruta att Carredias har en övervakningskamera och ser Haddocks spelplan. De hinner aldrig avsluta partiet innan planet kapas och äventyret börjar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Carreidas: Ja kapten, vad sägs om ett parti sänka fartyg?

Haddock: Gärna det

Carreidas framför skärmen där han ser Haddocks spelplan