Pitstop (c64/cover art)

Pitstop från 1983 var ett av de första spel som Epyx släppte till Commodore 64. 1983 var ett starkt år för Epyx som förutom Pitstop gav ut klassiker som Jumpman, Jumpman Junior och Gateway to Apshai. Året därpå måste ur ett klassikerperspektiv betraktas som än starkare med spel som Mission Impossible, Summer Games och uppföljaren till inläggets titel, Pitstop II.

Pitstop II har jag tagit upp många gånger här på bloggen, det är ett av de spel som verkligen följt mig genom åren. Jag älskade det som barn och minnet levde vidare med ett nostalgiskt skimmer under de år jag inte spelade. Sedan jag återupptagit detta mitt gamla intresse och gjort det till en hobby är det ett av de spel jag med jämna mellanrum plockar fram och kör en stund. 

Men jag har även nämnt originalet många gånger, främst som en jämförelse för att illustrera den snabba utveckling som skedde i början av 64:ans livsbana. Om tanken på Pitstop II var skimrande nostalgisk så var det bestående minnet av originalet hur skrattretande dåligt jag tycket att det var i förhållande till uppföljaren. 

Spelarvyn i Pitstop (1983)

Idag har Pitstop i stort sett hamnat i skuggan av sin efterföljare, vilket är synd. För trots att Pitstop II på det stora hela är ett bättre spel - grafiken har genomgått en stor ansiktslyftning, spelarvyn känns mer modern och realistisk samt att man här kan tävla mot varandra i samma lopp - så har föregångaren mycket att erbjuda. På vissa plan tycker jag till och med att det är starkare än uppföljaren.

Man kan vara upp till fyra deltagare i Pitstop, men som redan framgått kan man inte köra mot varandra samtidigt. Istället kör man i en liga, ett lopp i taget. Det finns sex banor att välja mellan, alla med en verklig förebild som exempelvis Le-Man och Monaco. Man kan köra enskilda lopp, ett litet Grand Prix med tre lopp på tre olika banor eller ett stort med alla sex banor. Loppen avgörs efter tre, sex eller nio varv. Man får en prispeng utifrån sin placering och den med mest pengar i slutet vinner. 

Grundidén för många av Epyx actionspel är att de har inslag av strategielement, vilket framkommer tydligt av deras slogan: strategy games for the action-game player. I Pitstop ska man som i de flesta racingspel köra loppet på kortast möjligaste tid, men man behöver överväga när man ska köra in i depån, vilket kan ha avgörande betydelse. 

Depåstopp

På baksidan av boxen beskrivs utmaningen man ställs inför med följande text i svensk översättning: Med halsbrytande hastighet styr du din racerbil runt banan. Men det är bara halva utmaningen, för i depån är det en kamp mot klockan där du använder din joystick för att kontrollera depåteamet. 

Planera din racestrategi noggrant, ju snabbare du kör desto mer bränsle förbrukar du och desto snabbare slits dina däck. Ska du stanna kvar på banan eller bege dig in i depån? Beslutet är ditt. 

Det här är inte bara ännu ett racingspel, det här är som på riktigt. Pitstop, det första racingspelet där racet vinns eller förloras i depån.

Som jag redan nämnt har Pitstop tyvärr hamnar i skuggan av sin uppföljare, vilket syns tydligt på Lemon 64. Där får originalet 6,95 poäng baserat på 147 röster medan uppföljaren får 8,38 baserat på 384 röster. Jag opponerar mig inte mot bedömningen, Pitstop II är på de allra flesta plan ett bättre spel. Men jag tycker ändå att ettan förtjänar mer uppmärksamhet. 

Det har haft stort inflytande på genren ur ett spelmekaniskt perspektiv och det står sig även starkt i jämförelse med samtida spel. Det finns även en charm i originalet som inte återfinns i uppföljaren och depåmomenten tycker jag till och med är bättre i ettan. Det är en härlig stämning när man skyndar sig att byta däck och tanka samtidigt som man ser klockan ticka och hör bilarna köra förbi utanför på banan.

Kort recension ur den franska tidningen Micro 7

Den enda samtida recensionen jag lyckats hitta är i en fransk tidning, Micro 7 från mars 1984, som det länkas till på Moby Games. Det är en mycket kort recension och med mina begränsade kunskaper i franska och AI:s hjälp kunde jag översätta den: "Uppföljaren till Pole Position, Pitstop, tar oss med till ett Formel 1 Grand Prix med ett extra inslag: depåstoppet för tankning. Imponerande grafik, men när överraskningen har lagt sig känns utmaningen tunn. Endast för entusiaster!" Grafiken, spelets originalitet och presentation får 4 av 6 medan spelvärdet och priset får nöja sig med 2 av 6. 

Således inget toppbetyg, men det framgår tydligt att det stack ut med sitt för tiden ovanliga spelupplägg med depåstopp. Lite förvånad är jag över att grafiken lyfts som något extra bra, jag har alltid uppfattat den som likvärdig med samtida spel. Att de tycker det är tunt kan jag inte riktigt heller förstå, vad är det för spel de jämför med? Jag tycker att Pitstop har mer att erbjuda än många samtida. Men å andra sidan, de rekommenderar det bara till entusiaster och jag bör nog betraktas som en sådan. Och jag gillar verkligen det här spelet.

Omslaget är klassiskt Epyx med actionfyllda sekvenser i skinande neonfärger: bilar som i hög fart tar sig igenom en skarp kurva, funktionären som visar att du precis påbörjat varv två och ditt depåteam som i all hast byter däck och fyller tanken för att snabbt få ut bilen på banan igen. Man vill inget annat än att sätta sig i den och köra!

Vem som ligger bakom Epyx neonfärgade omslag har jag inte lyckats ta reda på, men jag tycker att de tillhör spelhistoriens mest ikoniska design och mitt sökande efter upphovsperson kommer att fortsätta.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Via länkarna kan du läsa ett inlägg om Pitstop II samt Temple of Apshai, ett annat klassiskt epyxomslag

Spelarvy i uppföljaren Pitstop II (1984)

Turbo 64 (c64)

Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar. 

Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.

Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult. 

Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning. 

Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen. 

Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare. 

Resultatlista som visar medelhastighet och antal poäng 

för samtliga deltagare

Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt. 

Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10. 

På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har). 

Ett spel som grafiskt påminner om Turbo 64 är Revs från 1986

Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till spelen som nämns i detta inlägg: 

Derby Day , Handicap Golf, Test Drive, Stunt Car Racer

Två banor att välja mellan, Loonie's Loop eller Devil's Deathtrack

Startbilden med det alternativa namnet Turbo Sixty Four

källor: www.mobygames.com, www.lemon64.com, 

your computer nr 12 1984, commodore horizon december 1984

Pole Position (arkad/c64/atari 2600)

Det finns väl inte någon som var med under perioden den här bloggen täcker - eller med ett intresse för retrogaming - som inte känner till Pole Position. När Namco lanserade spelet 1982 blev det genast en favorit i arkadhallarna och det har utsetts till ett av världens mest betydelsefulla och inflytelserika spel genom tiderna.

Spelet är uppdelat i två delar där man först kör ett kvalificeringsheat som avgör i vilken position man startar det efterföljande loppet, det vill säga andra delen av spelet. Det egentliga målet är att jaga high-score genom att hålla sig kvar i loppet så länge som möjligt. Man måste köra varje varv på en viss tid för att få fortsätta, en tid som minskar för varje varv. Man får bonuspoäng om det finns tid kvar vid varje checkpoint (varv) samt för varje bil man passerat. Spelet är slut när man inte hinner köra varvet på utsatt tid eller när man kommer i mål efter tre varv.

Pole Postion har släppts till de allra flesta system som var aktuella vid tidpunkten och även till flera som kom senare. Jag har tre versioner i min samling: arkadspelet i en liten plug-and-play-pryl som bara består av en joystick, Commodore 64 och Atari 2600.

Den första versionen jag spelade var till C64:an vilken också var den enda jag spelade när det begav sig. Att det var ett arkadspel från början visste jag inte då. I min värld var det bara en sämre variant av Pitstop II, som jag tyckte var milsvida bättre. Det jag minns är framför allt frustrationen över att bilen exploderade hela tiden.  

Till Commodore 64 gavs Pole Position ut 1984 av Datasoft som även gett ut spel som Bruce Lee, The Goonies och Zorro. Med tanke på dess status i spelhistorien var jag förstås tvungen att ha ett exemplar trots mina inte speciellt goda minnen. När jag väl laddade in det kunde jag bara konstatera att minnet inte bedrog mig, det var inget vidare. Dåligt ljud och usla kontroller på alla sätt, styrningen har en fördröjning innan den svarar och man får ingen styrsel i bilen som kränger hit och dit. Som att styra spagetti, vilket är ett stort problem eftersom det räcker med att nudda en annan bil eller en skylt vid väggrenen för att bilen ska explodera. Grafiken håller inte heller måttet, den är blockig och för tankarna till Atari 2600. Förutom den rent speltekniskt dåliga konverteringen är det dock väldigt likt arkadspelet. Skillnaden är att man här kan välja tre olika svårighetsgrader samt hur många varv man ska köra. 

Commodore 64 (1984)

Arkadversionen körde jag första gången för ett och ett halvt år sen när jag köpte en Plug-and-Play-konsol med fem arkadspel på loppis. Förutom Pole Position var det Pac-Man, Mappy, Xevius och Galaga. Med tanke på mina tidigare upplevelser av spelet hade jag inga större förväntningar, jag föreställde mig att det skulle vara ungefär som till Commodore 64 fast med bättre grafik. Men jag kunde inte haft mera fel, skillnaden var enorm. Bra ljud, bra grafik och riktigt bra och känsliga kontroller som följde joysticken utan mista fördröjning. Körbanan var bredare - eller om det är bilarna som är mindre i förhållande till vägen - vilket gjorde det mycket lättare att köra om. Ett riktigt kul spel fick jag erfara om än svårare att ta sig i mål om man jämför med 64-versionen. Men det är ju inte så förvånande, hur skulle man annars få spelarna att lägga ytterligare en slant i automaten?

arkadverskionen (1982)

När jag i somras var i Berlin besökte jag TV-Speile Computer Museum och kan därför stoltsera med att jag nu även kört Pole Position i dess bästa utförande, kabinettet man sitter i. Spelet är förstås det samma som i min plug-and-play-variant här hemma, men det var ändå något helt annat att köra med ratt, växelspak, gas och broms. En häftig upplevelse och då det inte var så många besökare när jag var där kunde jag köra det flera gånger och se mina initialer högst upp ännu när det var dags att åka hem. För övrigt ett riktigt bra museum som jag verkligen kan rekommendera om ni råkar befinna er i Berlin.

Pole Position på TV-Speile Computer Museum i Berlin

Atari 2600 fick sin version av Pole Position 1983 och det var Atari själva - vilka hade licensen till arkadspelet utanför Japan - som låg bakom det. Den har versionen avviker ganska mycket från arkadspelet vilket inte så konstigt med tanke på konsolens begränsade maskinvara. Grunderna är dock desamma med ett kvalifikationsheat först och därefter det riktiga racet med checkpoints för varje varv. Grafiken är ytterst basal som alla spel till Atari 2600 och i jämförelse med Commodore 64 är både grafiken och ljudet sämre, vilket är helt i sin ordning. Skillnaden borde egentligen vara betydligt större än vad den är. Fartupplevelsen är däremot bättre på Atari 2600 för att inte tala om kontrollerna som är betydligt bättre. Bilen svarar som den ska och det är helt enkelt en roligare spelupplevelse än på 64:an. En lyckad konvertering och av vad jag läst ett spel som utnyttjar maskinvaran till max.

Atari 2600 (1983)

Mottagandet av arkadspelet var översvallande på de flesta håll och beskrevs som det bästa racing-spelet någonsin och blev av en tidning utsett till årets arkadspel. Till Commodore 64 var recensionerna mera blandade, Computer World skrev att "det ser ut som ett hastverk och är långt från arkadkvalitet" medan man i Zzap! 64 var mer positiv och gav det 70 procent. På Lemon 64 blir omdömet av dagens retrogamers 6,42, vilket enligt min mening är väl högt. Men jag antar att nostalgifaktorn påverkar en del. Atari 2600-versionen fick ett mycket bra mottagande.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att arkadversionen är riktigt bra, konverteringen till Commodore 64 är en tämligen misslyckad historia medan Atari 2600 som är den är mest basala ändå slår C64-versionen både vad gäller kontroll, fart och spelupplevelse överlag.

För fler inlägg, se innehållsförteckning
Ett tidigare inlägg om Pole Position som bara fokuserar på C64-versionen hittar du här. 

Reklamfolder med Pole Position i stående och sittande utförande

källor: wikipedia.org, lemon64.com, mobygames.com

Pole Position (C64)

Som barn gillade jag inte Pole Position. Det var fruktansvärt frustrerande att spela och bilen exploderade hela tiden. Bara man nuddade vid något försvann den i ett eldhav. Och grafiken ska vi inte tala om, den var hemsk. Pole Position till Commodore 64 var inget för mig, jag föredrog Pitstop 2 alla dagar i veckan.

Pole Position är ett klassiskt arkadspel där du kör formel-1 för high score mot klockan. Och det var till arkadhallarna det kom först genom Namco 1982 innan det konverterades för hemmamarknaden. I stort sett alla system som var aktuella vid tidpunkten fick en version, Commodore 64 fick sin 1984 genom Datasoft. 

Alla lopp körs på samma bana, Fuji Speedway (med en längd på 2,7 miles får vi veta). Förutom träning kan du välja mellan tre tävlingar: Malibu Grand Prix, Namco Speedway och Atari Grand Prix som representerar olika svårighetsgrader. Innan tävlingsloppet måste du köra ett kvalificeringsheat som även avgör vilken startposition du får. Sen är det bara plattan i botten som gäller och så länge du klarar tidsgränsen för varvet får du fortsätta ytterligare ett. När du kört alla varv (1-8 beroende på vad du valt) vinkas du i mål av schackspelsrutiga flaggor och loppet är slutfört. Game Over och börja om från början. 

Spelidén är mycket enkel och vad kan egentligen gå fel. Ganska mycket visar det sig. Grafiken är inte den bästa ens för 1984, bilen är uppbyggd av stora block och skyltarna vid vägkanten likaså. Det påminner mer om ett spel till Atari 2600 än Commodore 64 (om man bortser från bakgrunden). Grafiskt är det bara bakgrunden som får godkänt med berg, blå himmel och trevliga stackmoln. Ljudet är helt okej och sticker inte ut på något sätt, utom möjligtvis det som ska föreställa däckens tjut mot asfalt som är riktigt dåligt och dessutom kan vara ganska enerverande. 

Men det största problemet är varken grafik eller ljud utan kontrollen: allt är fördröjt. När du ska svänga svarar inte bilen omedelbart utan du måste hela tiden vara ett steg före. Efter ett tag vänjer man sig men det är ändå frustande och förtar spelupplevelsen. Jämför man med Continental Circus, som visserligen kom fem år senare, är det som natt och dag där man har full kontroll och bilen reagerar direkt. Men det är ju inte en helt rättvis jämförelse, fem år är en evighet i C64:ans liv. Jag har tidigare tagit upp den snabba utvecklingen i både exemplet med Pitstop och Football Manager. Man kan se liknande utveckling för både Atari 2600 och Amiga 500. 

Pole Position var inget för mitt 12-åriga jag, det fanns bättre och jag föredrog som sagt Pitstop 2 om jag ville köra formel-1. Och jag förstår precis hur jag kände då, även om jag idag betraktar spelet med helt andra ögon. Jag kan inte påstå att det är världens roligaste bilspel men det har sin plats i historien. För mig är retrogaming så mycket mer än att bara spela och ha kul en stund, det är kulturhistoria. Jag tycker fortfarande att det är ett frustrerande spel, men även det är en del av historien. De första spelen gjordes för spelhallarna där syftet var att tjäna pengar på varje spelomgång och då kunde det inte vara för enkelt. Det var en mekanism som följde med hemkonsolerna även om det egentligen inte hade behövts. Kanske kan man göra en liknelse med konserter av legendariska band och artister som har sin storhetstid bakom sig: konserten kanske inte var den bästa men det var kul att ha sett dem. På samma sätt är det med Pole Position, spelet kanske inte var jättebra men det var kul att ha spelat det.

Zzap!64 gav det 70 procent i maj 1985 och skrev att det var något åldrat men att det fortfarande var det bästa racingspelet. Hur är det möjligt tänker jag, har de inte spelat Pitstop 2? Kanske inte, för Pitstop recenserar de månaden efter och ger det 89 procent. På lemon64 får Pole Position 6,44 poäng. Både Zzap! och lemon64 ligger högre än min egen bedömning som hamnar runt fem av tio möjliga.

*  *  *

Och nu till något helt annat. Åtminstone delvis. I början av 90-talet såg jag en film som min far spelat in på video. Jag bodde med min mor och vi hade varken video eller dator. Ingen micro heller för den delen. Hos min far kunde jag både se på film och spela dator (och micra förstås). Filmen hette D.A.R.Y.L. (1985) och handlar om en pojke i tioårsåldern som ett äldre par stöter på ensam i skogen. De tar honom med sig till den lilla staden de bor i och han placeras i ett fosterhem och blir god vän med grannpojken. I en scen spelar de Pole Position och Daryl kör otroligt bra, bilen går bara fortare och fortare medan Daryl sick-sackar mellan motståndarna utan problem. Det verkar inte finnas någon topphastighet (här använder de sig av den kanske inte helt coola effekten "spela-filmen-snabbare" som i Herbie om någon minns de filmerna). Och det visar sig att Daryl är fantastisk på precis allt han företar sig. Hans fosterpappa tränar ett basebollag som aldrig vinner några matcher, men med Daryl i laget börjar de vinna trots att han aldrig spelat baseboll tidigare. Snart lyckas dock socialtjänsten spåra Daryls föräldrar och han återvänder till dem. 

Nu får vi veta att Daryl inte är en vanlig pojke utan ett robot, ett experiment i artificiell intelligens. D.A.R.Y.L. står för Data-Analyzing Robot Youth Lifeform. Daryls hjärna är en ytterst sofistikerad dator vilket förklarar hans förmåga att vara fantastik i allt. Bakom experimentet står det amerikanska försvaret som försökt skapa en supersoldat. Man har dock beslutat att avveckla projektet och stänga ner D.A.R.Y.L. men när är en av forskarna inser att Daryl har både social förmåga, empati och känslor bestämmer sig denne för att försöka rädda honom. 

Filmen är regisserad av Simon Wincer som även regisserat Rädda Willy (1993) och Fantomen (1996). Det är inte direkt några skådespelare jag känner igen förutom Daryl som spelas av Oliver Barret (Bastian i Den Oändliga Historien från 1984) och hans fosterpappa som spelas av Michael McKean. Jag kände igen honom från ett avsnitt av Vänner (S2E8) där han anställer Monica för att ta fram recept för den 100 procent kemiska chokladen Moccolate. Han är helt fantastisk i det avsnittet men i övrigt har har jag inte sett honom i något annat.

Som jag minns det tyckte jag D.A.R.Y.L. var helt okej men det var inget som gjorde något större intryck. När jag skrev den här texten kom jag dock att tänka på den och scenen där de spelar Pole Position så jag letade upp filmen för att se den igen. Jag hittade den på en antagligen inte helt laglig sida och jag måste säga att den var betydligt bättre än jag förväntat mig. Faktiskt riktigt fin.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av the C64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka ett ögonblick senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning