Golf (intellivision)

1980 släpptes Golf till den relativt nya konsolen Intellivision. Det är ingen hemlighet att jag älskar golfspel och jag har tidigare skrivit om Golf (1979) till Atari 2600, Golf (1984) till nes samt Handicap Golf (1983) och Leaderboard (1986) till Commodore 64.

Intellivision var för sin tid en mycket avancerad konsol - 16 bitar - och spelen sticker ut både grafiskt och spelmekansikt i förhållande till samtida spel på andra konsoler. Det gäller även det här, framför allt när det gäller spelmekaniken.

Man kan vara upp till fyra spelare och en runda består av nio hål som visas rakt uppifrån. Bollens riktning styrs genom ett litet streck och en vit prick på banan (nedre vänstra hörnet på bilden). Beroende på var strecket (klubban) är i förhållande till pricken (bollen), kan man slå den i 16 olika riktningar. 

Det andra hålet rakt uppifrån med träd, sandbunkrar och vatten

Det finns 9 klubbor att välja mellan och det är inte bara hur långt man kan slå som skiljer dem åt. Även bollens bana genom luften är olika vilket är viktigt att ta hänsyn till om man hamnar bland träden. Det går också att reglera styrkan i slaget, vilket innebär att man med samma klubba kan variera längden - långt, medium och kort. Underlaget - green, rough eller sandbunker - påverkar också. 

I slagögonblicket kan man följa svingen genom en animerad gubbe i övre vänstra hörnet och utifrån klubbans position bestämma - genom att trycka på någon av kontrollens sidoknappar - om man ska skruva bollan åt höger, vänster eller låta den gå rakt fram.

Jämför man med de samtida golfspelen - då tänker jag främst på Intellivisions största konkurrenter Atari 2600 och Philips Videopac - är detta ett stort steg framåt i golfspelens utveckling, både vad gäller grafik och spelmekanik. Det är riktigt bra och fungerar utmärkt både att spela ensam eller tillsammans med andra. Som alla golfspel är det lugnt och meditativt. Man kan spela utan stress i sin egen takt och det är något jag uppskattar. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra Golfspel: Golf (atari 2600), Golf (nes), Handicap Golf (C64), Leaderboard (C64)

Golf (nes)

För några månader sedan skrev jag ett inlägg utifrån en reklamfolder - urval av nintendokassetter och spel - från Bergsala, Nintendos skandinaviska importör. Golf var ett av spelen i foldern men eftersom jag i första hand lyfte de titlar jag spelat mycket skrev jag i stort sett inget om det, förutom att det är ett bra spel men att jag saknade manual och därför inte riktigt behärskade det. De flesta nes-spel, speciellt de tidiga, är mycket intuitiva och någon extra info behövs inte. Det gäller dock inte för Golf, men nu har jag införskaffat en manual och spelat en hel del och kan därför skriver ytterligare några rader. 

Det släpptes 1984 och är ett klassiskt golfspel i det att man ser hela banan uppifrån. Eftersom skärmen är delad ser man också golfaren som råkar vara ingen mindre än Mario i egen hög person, som här gör ytterligare ett inhopp precis som i Tennis och Punch-Out!!. 

Man har tre spelvarianter att välja mellan: one-player stroke, two-player stroke och two-player match. Stroke är klassisk golf där den som har bästa resultat efter hela rundan vinner. Vid match tävlar man om varje hål ungefär som set i en tennismatch, den som vinner flest hål vinner matchen. Eftersom jag sällan har någon att spela med har jag uteslutande kört one-player stroke, där man går en 18-hålsrunda. 

Förutom klubban (man har 15 att välja mellan) påverkas bollens bana även av slagets styrka, hur man skruvar den och vindens riktning. Slagvyn är väldigt visuell och enkel att styra vilket gör att det lätt att slå bollen dit man vill. Banorna är på det stora hela varierade och bitvis utmanande och grafiken är välgjord. Det är dock mycket sparsamt med ljudeffekter, bara när man slår iväg bollen samt när den landar i en sandbunker. I övrigt är det tyst. 

Den största svårigheten i spelet, kanske kan man se det som en svaghet, är att man bara får veta avståndet till hålet från utslagspunkten. Nästa slag måste man uppskatta avståndet själv genom att bedöma hur långt bollen flugit och sedan utifrån det avgöra hur långt det är kvar. Och det är inte det lättaste, speciellt som skalan inte verkar vara helt enhetlig. Men å andra sidan, hur lätt är det att bedöma avstånd i verkligheten?

Jag har tidigare skrivit om Handicap Golf och Leaderboard, båda till Commodore 64, samt Golf till Atari 2600. Om jag ska jämföra med med dem är det en blandning mellan Handicap Golf och Leaderboard. Spelmekaniken med ett tydligt och visuellt gränssnitt som utgångspunkt för slagen påminner mest om Leaderboard medan vyn av golfbanan ovanifrån mer liknar Handicap Golf. Det går överhuvud taget inte att jämföra med Ataris golfspel från det sena 70-talet. En annan skillnad är att nes-varianten, som alla tidiga nintendospel, har ett mer lekfullt anslag medan Handicap Golf och Leaderboard strävar efter mer realism. 

Mario som just svingat iväg bollen

Jag nämnde ovan att man spelar med Mario, vilket jag faktiskt inte lagt märke till förut. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte spelat det så mycket tidigare, men det beror också på att han är större och mer proportionerlig än vad han normalt sett är. Han porträtteras mer verklighetstroget här helt enkelt.

Nintendo Golf är på det stora hela ett bra spel, det har en del brister men jag tycker att det är riktigt kul att spela. Det kommer inte upp i samma klass som Leaderboard, men Nintendo Golf är på många sätt en annat typ av spel med sitt lekfulla anslag, likheterna till trots. Skillnaderna är än större i en jämförelse med Handicap Golf till C64:an och Golf till Atari 2600. 

Det är intressant att se utvecklingen, från Ataris Golf 1978 till Handicap Golf 1983 vidare till Nintendo Golf 1984 och avslutningsvis Leaderboard från 1986. Det är en enorm utveckling både grafiskt och spelmässigt men alla fyra har sin charm. Golf på NES kommer jag att återvända till med jämna mellanrum och det stärker definitivt min relation till NES-konsolen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Här kan du läsa om de andra spelen som nämns i inlägget: 

Handicap Golf och Leaderboard till Commodore 64 samt Golf till Atari 2600

Tre spelvarianter att välja mellan

Manualen med överblick av de 18 hålen

Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Urval av Nintendospel och kassetter - del 1 (nes)

Jag har egentligen inte spelat så mycket Nintendo i mina dagar. Inte om man jämför med Commodore 64. Men jag har ändå insett, nu när jag har en egen NES-konsol, att jag faktiskt spelat mer än vad jag föreställer mig. Minnena kommer tillbaka när jag laddar in spelen. 

Reklamfoldern på bilden ovan, urval av Nintendo spel och kassetter presenterar 37 spel på två sidor, varav de flesta nog kan betraktas som klassiker idag. På framsidan är det 21 titlar och på baksidan 16. Det här inlägget kommer bara att handla om framsidan, det vill säga de på bilden ovan.

Av de 21 titlarna är det framför allt fem jag spelat i större utsträckning sedan jag köpte min NES för några år sedan: Tennis, Super Mario Bros, Duck Hunt, Slalom och Punch-Out. De fyra första har jag på originalkassetter men Punch-Out kör jag från en cartridge med SD-kort.

Tennis (1984) är nog den titel jag spelat allra mest, både nu och förr. Och spelet går ut på att spela just tennis, helt enligt de regler som gäller i den riktiga sporten. I min mening är det ett av de bästa tennisspelen som gjorts, kanske till och med det bästa. Och då menar jag inte bara 8-bitars. Det finns två spellägen, singel och dubbel. Är man ensam väljer man singel och möter någon av spelets fem motståndare och vill man spela tillsammans med någon kör man en dubbelmatch mot datorn. Man kan alltså inte möta varandra i en singelmatch vilket är ett bra drag tycker jag, samarbete var ovanligt i videospelens värld på den tiden. Eftersom det här är ett spel som jag tycker riktigt mycket om planerar jag att skriva ett inlägg längre fram som helt och hållet dedikeras till detta fantastiska spel!

Super Mario Bros. (1985) behöver egentligen ingen presentation, alla känner till det. Men om man ändå ska beskriva handlingen något kortfattat, så går det ut på att hjälten Mario ska rädda prinsessan Toadstool som kidnappats av de elaka sköldpaddorna som invaderat landet. Super Mario Bros var inte ett spel jag uppskattade särskilt mycket, jag har aldrig varit speciellt förtjust i plattformsspel. Men de senaste åren har jag faktiskt spelat det en hel del, dels för att jag har det och dels för att det är en viktigt milstolpe i TV-spelens historia som gör det intressant. Men framför allt för att jag faktiskt tycker att det är roligt numer. Jag har det både till NES och i jubileumsutgåvan av Game & Watch från 2020. Särskilt långt har jag ännu inte kommit, i alla fall inte om man pratar med en riktig nintendospelare som växt upp med konsolen. Jag tror att jag som längst kommit till värld 3.1 eller möjligtvis 3.2. På sikt har jag för avsikt att ta mig igenom hela spelet, frågan är bara om jag någonsin kommer att lyckas med det.

Duck Hunt (1984) bygger på ett arkadspel och går ut på att skjuta ankor med ljuspistol. Det finns tre spelvarianter: skjuta en anka i taget, två i taget eller på lerduvor. Duck Hunt hade jag fina minnen till av någon anledning, för jag tror faktist inte att jag spelade det särskilt mycket. När jag köpte min NES var det ett av de första spelen jag skaffade, en cartridge med både Duck Hunt och Super Maria Bros på. För att kunna spela det var jag dock tvungen att först köpa en tjock-TV, men det visade sig vara svårare att fått tag i en jag trott. Jag letade på loppisar men fick beskedet att de inte tog emot några då de inte gick att sälja. Jag annonserade på Blocket men fick bara svar av en person som ville sälja sin nyligen bortgångna pappas TV för 200 kronor och gratis frakt. Jag bedömde honom som icke trovärdig och letade vidare. Till sist hittade jag i alla fall en och jag kunde äntligen testa spelet. Och trots att det var ganska kul var det ändå lite av en besvikelse, det levde inte upp till de minnen jag hade av det. Jag laddar fortfarande in det emellanåt, men jag spelar aldrig några längre stunder.

Slalom (1987) är en av de senaste titlarna jag köpt, ett roligt spel även om det inte riktigt är slalom. Istället för att ta sig ner mellan portar på snabbaste tid ska man undvika hinder på vägen ner mot mål, som snögubbar, granar och människor som springer fram och tillbaka över banan. Även här gäller dock att ta sig ner på snabbast möjliga tid för att kvalificera sig till nästa backe. Det är utmanade och det finns flera banor att väja mellan som motsvarar olika svårighetsgrader.

Ett av de allra bästa spelen och ett av de bästa NES-spelen överhuvudtaget är Punch-Out!! (1987) som precis som Duck Hunt bygger på ett arkadspel. Det är det enda av de fem titlarna jag valt att skriva om här som jag inte har. Priset sticker alltid iväg och blir högre än vad jag är beredd att betala för det när det säljs på tradera. I spelet tar man sig hur som helst an rollen som den 17-årige Little Mac som strävar efter att klättra på rankinglistan genom att besegra motståndare som är högre placerade på rankingen. Motståndarna är alla olika karaktärer - eller snarare nidbilder av olika personlighetstyper och nationaliteter. Varje motståndare har sina egna specialiteter och det handlar framför allt om att lära sig hur man ska ta sig an respektive karaktär. I originalutgåvan är den sista motståndaren Mike Tyson, därav titeln Mike Tyson's Punch-Out. På reklamfoldern är det dock den senare utgåvan som bara heter Punch-Out, Tyson hade blivit så skandalomsusad att det inte passade Nintendos familjeorienterade profil längre. 

Flera av de andra spelen är också väldigt bra. Förutom de fyra jag redan nämnt har jag även Soccer och Golf samt Zelda i Game & Watch-utgåvan från 2021. Men det är ändå inga av dem jag spelat väldigt mycket. Soccer spelade jag en hel del med min kusin även om vi framför allt gillade Tennis och Ice-Hockey. Golf har jag spelat lite grand, men inte tillräckligt för att behärska det. Jag tycker dock det är ett roligt spel men inte lika intuitivt som många andra. Jag har nyligen skaffat manual så jag kommer nog att spela mer framöver. En titel jag knappt spelat alls är Mach Rider som är intressant i ett spelhistorisk perspektiv. I NES-versionen visar det sig att det är en kvinna som kör motorcykeln. Åtminstone är det så många tolkar det när man får se henne framför motorcykeln i slutet av spelet. På den här tiden fanns det inte många kvinnor/tjejer/flickor som var huvudperson i spelen. Flickorna hade främst rollen som bortrövad prinsessa som hjälten ska rädda, som i Super Mario och Zelda. Men så var det ju också främst pojkar som spelade på den här tiden.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Mario, som gjorde entré första gången som Jumpman i Donkey Kong och uppföljaren Donkey Kong Junior, är med i fyra av spelen. I Mario Bros. förstås, där han för första gången innehar huvudrollen samt i uppföljaren Super Mario Bros. Men förutom dessa insatser ikläder han sig rollen som domare i både Tennis och Punch-Out!!

Så var det slut för den här gången, men reklamaffischen kommer tillbaka i ett annat inlägg, då med nya spel från andra sidan.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Golf (atari 2600)

Golf ser inte mycket ut för välden när man startar det. Med sin extremt klosslika grafik och stora spelare i förhållande till banan är det nästan skrattretande. Men när man väl sätter sig in i det är det faktiskt riktigt kul. Det var ett av de första spelen jag skaffade till min konsol och det som lockade var just den enkla eller rentav fula grafiken. Jag var helt enkelt tvungen att ha det eftersom det kändes som ett så tydligt exempel på de tidigaste generationerna av TV-spel (andra generationen om man ska vara petig). Dessutom har jag alltid gillat golfspel ända sedan jag upptäckte Leaderboard på Commodore 64.

Spelet släpptes 1978 till Atari 2600 och är således ett av de första spelen som gavs ut till konsolen, vilket verkligen har satt sina spår i grafiken. Personen som programmerat det heter Mike Lorenzen och ligger även bakom spel som Circus Atari och Oink!

En omgång består av nio hål och för par ska du klara varje hål på mellan tre och fem slag. Allt som allt ska du ha mer än 36 slag, något jag aldrig lyckats med så här långt. Varje hål visas rakt uppifrån men spelaren framträder från sidan. Riktningen på slaget beror på vilken position du har i förhållande till golfbollen. Klubban pekar alltid mot bollen och för att få slaget dit du önskar flyttar du spelaren runt bollen tills du står rätt. Det är inte helt lätt att få bollen precis dit man vill och ännu så länge behöver jag ha en utskriven bild av bollens riktning utifrån spelarens och klubbans position för att inte slå alldeles fel. Utifrån mitt sätt att tänka kan jag inte påstå att det är speciellt intuitivt. När man väl slagit in bollen på greenen förändras bilden och man får se greenen i närbild, även den rakt ovanifrån. Det finns två svårighetsgrader som du ställer in på konsolens svårighetsreglage och man kan välja att spela ensam eller med en motspelare. Att spela nio hål på egen hand tar cirka 30 minuter.

I förhållande till andra spel till Atari 2600 är detta en av mina favoriter. Inte för att det är det bästa på något sätt utan för att det tillhör en av få spel som inte är skjutspel eller på annat sätt mycket stressiga. Och golf är ju alltid golf!

Här kan du läsa om handicap golf från 1983 till commodore 64 och skiing till atari 2600 samt ett inlägg om konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning

omslagbild av steve hendricks

screenshot av spelvyn, andra hålet

ur manualen, bollens riktning i 

förhållande till spelarens placering

Handicap Golf (C64)

För en tid sedan skrev jag om häskapplöpningsspelet Derby Day som jag stötte på första gången i en samlingsutgåva med fem andra spel, The Sports pack - 6 great games on one tape. I samband med det inlägget blev jag sugen på att gå tillbaka till de fem andra spelen och se vad det var för något. Jag mindes dem alla som väldigt dåliga och att Derby Day utgjorde ett undantag från detta. Därför bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om dessa fem dåliga spel, men när jag laddade in och testade var de inte så usla som jag mindes. Framför allt ett stack ut i positiv riktning och var riktigt bra. Jag blev kvar vid spelet i säkert en och en halv timme, hade svårt för att slita mig därifrån. Uppenbarligen hade jag varit för snabb med att döma.

Spelet heter Handicap Golf och precis som Derby Day är det Computer Rentals Limited (CRL) som ligger bakom. Det är även samma person som gjort båda spelen, Pete G. Curtis. Det släpptes 1983 till Dragon 32, en av de vanliga datorerna i Storbritannien vid denna tid. Till Commodore 64 kom det 1985. 

Inledningsvis ser det inte mycket ut för världen; en väg i nedre delen av bilden, en flådig byggnad i bakgrunden omgivet av grönt och blått för gräs, träd och himmel. Väldigt enkel och inte speciellt tilltalande grafik, helt i avsaknad av djup. Jag utgår från att spelet är programmerat i BASIC vilket inte var ovanligt vid denna tidpunkt. Kevin Toms, som jag nämnt många gånger på denna blogg, programmerade Football Manager i BASIC och av grafiken att döma skulle jag tro att även Derby Day är det. 

Du börjar med att välja vilken typ av golfrunda du ska gå: en eller två spelare, nio eller arton hål, hur mycket vinden ska påverka och hur svårt du vill att putten ska vara. Därefter får vi se golfbanan snett ovanifrån med en liten röd gubbe till vänster. Bredvid sig har han en färglös caddy. Bilden visar även vindens riktning och styrka samt avstånd till hålet. I det här spelet använder man inte joystick utan alla val görs med tangentbordet. Krångligt kan tyckas men det var inga problem överhuvudtaget eftersom du ser alla kommandon på skärmen. Varje runda ser likadan ut: du får se första delen av banan men kan om du vill se de resterande delarna genom att trycka på P. När du väljer klubba trycker du C och en vy med alla klubbor visas samt hur långt respektive klubba når. Det sista du behöver göra innan du ska slå är att ställa in den vertikala riktningen på slaget viket du gör genom att trycka D. Flytta markören till önskad nedslagsplats men glöm inte att ta hänsyn till vinden. När du är nöjd verkställer du slaget genom att trycka T. När du kommit till greenen förändras vyn så att det nu är rakt uppifrån med hålet i mitten. Du ser var bollen ligger samt om det är uppför eller nedför. Även här har du en markör, den du ska placera mittemot bollen på andra sidan hålet (använd F5 och F7 för detta) och till sist ställer du in styrkan på putten. Verkställ med F1. Svårare än så är det inte och nu är det bara att gå resten av rundan. Att spela nio hål med en spelare tar cirka 40 minuter.

Grafiskt är det som sagt inte mycket att hänga i granen men jag tycker att det fungerar väldigt bra och den lilla röda gubben (blå för player 2) är riktigt fint animerad när han svingar sin klubba. Designen på vyn är också väldigt välgjord och du har hela tiden tillgång till den information du behöver. Spelet har även plats för lite komik: när rundan är avslutad får du genom bildtexten veta att det är dags för en drink i klubbhuset. Du och din caddy kommer långsamt gående från vänster men när de når fram till gången som leder till klubbhuset sätter din spelare iväg med en väldig fart mot huset, armarna fladdrande i luften och in genom dörren. Caddyn vandrar trött vidare med golfklubborna på ryggen tills han är ute ur bild. 

När jag söker på internet hittar jag inte speciellt mycket om det här spelet. Den enda recensionen jag hittar är från Crach som recenserat Spectrumutgåvan och givit det 84 procent. På lemon64.com finns det inte ens en post om spelet, vilket är mycket ovanligt. Men det säger ju också en del. 

Jag hade som sagt inga förväntningar när jag laddade in detta, något som stärktes när den första vyn kom upp. Men när jag väl började spela hade jag faktiskt svårt för att sluta. Spelet är så när som på en ljudeffekt i slagögonblicket helt tyst, vilket nog också fick mig att stanna kvar extra länge eftersom jag tilltalas av detta. Hela spelsessionen blir som ett meditationspass. Fast roligare. Och för att avsluta kan jag bara konstatera att Handicap Golf är väldigt enkelt men väldigt kul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Introduktionsvy

Vyn över golfbanan

Dina klubbor