Nytt till samlingen 3 (C64)

Rubriken löd: 66 kassetter - blandad kompott och i beskrivningen framgick att alla kassetter tillsammans hade en vikt på 2,8 kilo. Och nästan tre kilo spel vill man förstås ha, om inte annat för att kunna säga att man köpt spel till kilopris. Fem bud senare hade jag vunnit auktionen och paketet skickades med posten för att dyka upp hos mitt ombud ett par dagar senare. Det var packat med omsorg, många lager papper att ta bort innan jag kunde gå igenom innehållet. Blandat skick stod i annonsen, vet inte om jag tycker det är en korrekt beskrivning. Jämndåligt hade nog legat närmare sanningen. Dessutom var det bara 65 kassetter, inte 66 som det stod i rubriken. Jag räknade flera gånger med samma resultat. Inte för att det egentligen spelade någon roll, det var ju ett grisen-i-säcken-köp och en kassett mer eller mindre kunde väl kvitta. Men det var ändå lite förargligt, vilka spel hade jag gått miste om? Inget visade det sig när jag räknade banden på bilden istället som visade lika många som skickats i paketet. 

Det var framför allt blandbanden som fångat mitt intresse i annonsen, man får så många spel och det är roligt att se vad de innehåller. 23 stycken var det samt 42 original. Vad gäller originalen var det inga fantastiska titlar som tillkom och 15 av dem hade jag sedan tidigare. Men några var ändå välkomna tillskott i samlingen, bland annat Battleship som jag och min dotter spelade för några dagar sedan (från Kung-Fu Flash eftersom jag inte hade det på kassett) och den amerikanske versionen av Aliens som bygger på filmen från 1986. Den europeiska versionen har jag sedan tidigare men den amerikanska är ett helt annat spel. Det är kul att se hur olika man kan ta sig an samma historia och se vilka delar av filmen man ansett utgöra en bra spelidé. Fån Addictive Games fanns det en titel jag aldrig hört talas om: Space Battle. Vet inte alls vad det är och vill heller inte veta innan jag testar det. Det förstör överraskningen, som att öppna lucka 24 på julkalendern fast det inte är julafton. Att det spelet sticker ut gentemot andra jag inte känner till hänger helt och hållet ihop med att det är Kevin Toms bolag som han grundade i och med Fotboll Manager, som ju har en särskild plats i mitt hjärta. Avslutningsvis kan nämnas att den ökända samlingen Cassette 50 också fanns med bland originalen, vilket som namnet antyder innehåller samlingen 50 spel. Och ryktet var inte felaktigt: jag började gå igenom titlarna men gav upp efter en handfull spel, samtliga var riktigt usla. Och då menar jag verkligen usla.

Blandbanden var något av en besvikelse. Av 23 stycken var det bara tre som var 60 minuter eller längre, alla andra var mellan 12 och 20 minuter långa. Många hade inte mer än tre spel på varje sida (att jämföra med blandbandet jag gjorde ett inägg om tidigare som hade nästan 30 spel på varje sida). Det var således betydligt färre spel än jag hade räknat med. Det ska hur som helst bli roligt att gå igenom dem. Av vad jag kan läsa på kassetterna är det framförallt spel från de tidiga åren, 1982-1984. Många för mig okända men även en del välbekanta men som jag inte haft på kassett sedan tidigare. 

Ett av dem är Pitstop 1 från 1984, vilket jag skrivit om flera gånger. Det är ett på de flesta plan mycket sämre spel än uppföljaren, men jag gillar det väldigt mycket och blev därför glad när jag såg det. Ett annat är Buck Rogers som bygger på en serietidning som sedan blev en  TV-serie. Också det ett enkelt spel jag alltid uppskattat. Något jag inte kände till var Tarzan som enligt det med sirlig handstil skrivna spelnamnen på fodralet skulle finnas mellan Popeye och Starfighter på nummer 105-120. Tarzan har ju alltid funnits i min värld både som film och serietidning och förstås något man kunde leka när jag var riktigt liten. Jag visste inte att det fanns ett Tarrzanspel till 64:an och såg framemot att se vad det skulle tänkas vara för ett spel. Antagligen uselt tänkte jag när jag laddade in det, men utan framgång. Det fanns inte där det stod att det skulle finnas, direkt efter Popeye. Istället för found Tarzan på 105 eller att bandet bara fortsatte rulla dök det istället upp found Starfigher på platsen där Tarzan skulle vara. Lite snopet måste jag säga och helt ärligt blev jag faktiskt ganska besviken, hade gärna sett vad det var för något.

Ett annat spel jag aldrig hört talas om och som jag ännu inte testat att ladda in är Attack on Russia. Som många av oss som växte upp under 1970- och 1980-talet är jag präglad av kalla kriget. Det är intressant att se hur den ideologiska världspolitiken satt sina avtryck på populärkulturen, inte minst datorspelen. Som Raid Over Moscow, vilket skapade debatt när det släpptes 1984 i både USA och annorstädes som exempelvis i Finland. Man ansåg att titeln var krigshetsande och fortsättningsvis fick det säljas under det nya namnet Raid. Men att det handlar om Moskva och Sovjetunionen går inte att ta miste på oavsett namn. Och som världen ser ut idag kanske det kommer en uppföljare: Raid Over Moscow II - 40 years later.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Starfire (C64)

Den intergalaktiska underrättelsetjänsten har fått information om att Exidy-fraktskepp transporterar vapen för att förinta jorden och nu är det upp till dig att förstöra dem innan de når fram. Men det är inget enkelt uppdrag eftersom fraktskeppen skyddas av taktiska stridsskepp. Du har dock fått uppdraget eftersom du är den modigaste och skickligaste piloten på din rymdbas. Dessutom är ditt skepp ett av de snabbaste i galaxen och utrustat med laserkanoner och datoriserat alarmsystem. Håll koll på radarn och förbered lasern, fienden är på väg.

När jag började den här bloggen satte jag upp en enkel regel för mig själv: att bara skriva om spel jag har en fysisk kopia av. Sedan dess har jag fortsatt skriva om spelen i min samling. Men trots att jag har många att välja mellan kan det ändå kännas lite förutsägbart ibland,  jag har ju mina preferenser. Därför lät jag slumpen avgöra den här gången.

På måfå tog jag en av mina kassetter med piratspel och satte i bandstationen, spolade en stund och laddade sedan in en turbo. Sätter tillbaka piratkassetten, trycker på pilen och sedan L och RETURN. Skärmen blir helt blå och bandet snurrar en kort stund innan det stannar och jag läser:  FOUND STARFIRE. Aldrig hört talas om konstaterar jag och trycker på space. Bandet rullar vidare en en minut eller två tills varvräknaren stannar på 201 och jag skriver RUN för att starta spelet. 

Det verkar vara ett shooter-spel, inte min favoritgenre. Men det står att det är från Epyx som brukar göra bra grejer, även om de kanske mest är kända för sina sportspel som Summer Games, Winter Games och Pitstop. Från början gjorde de framförallt strategispel och episka äventyrsspel. Det är därför de heter Epyx, en lek med det engelska ordet epic. Men det är även de som ligger bakom Impossible Mission och Jumpman. Skjutspel är de dock inte kända för, visste inte ens att de gjort något.

Star Fire är ett first-person-shooter från 1983 som hämtat mycket inspiration från Stjärnornas Krig. Det bygger på ett arkadspel med samma namn från 1978 utvecklat av det amerikanska företaget Exidy och precis som alla arkadspel handlar det om att komma så långt som möjligt, att jaga high score. 

Fiendeskeppen ser ut som TIE Fighters, rymdimperiets stridsskepp i Star Wars från 1977, men i tre olika färger (blå, grön och röd) där varje färg ger olika poäng när du skjuter ner dem (10-40). Du ska även skjuta de större fraktskeppen, dvs Exidyskeppen som fraktar vapen för att förinta jorden. De ger 50 poäng. Man behöver uppnå i ett visst antal poäng för att få mer bränsle, vilket du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå. Inledningsvis är det ganska lugnt men ju längre man kommer desto fler stridsskepp kommer det emot dig. Det handlar dock inte om något shoot-em-up, åtminstone inte inledningsvis, utan man siktar och skjuter ett skepp i taget vilket man också har tid till. Jag lyckades komma till nivå 3 tre som längst den här gången, det finns 16 nivåer. 

Det är några saker som slår mig när jag börjar spela: det här är ju bra, snyggt gjort och kul att spela. Men framför allt slås jag av grafiken och ljudbilden, stjärnorna som susar förbi och stridsskeppen du ska skjuta ner med din laser. Känslan som skapas av ett suggestivt bakgrundsbrus och de dova explosionerna. Som att åka i tomheten. För att vara från 1983 är jag är riktigt imponerad. 

Men jag verkar vara relativt ensam om denna åsikt. I det andra numret av Zzap!64 från juni 1985 recenseras spelet då det släppts på nytt i en utgåva tillsammans med ännu en konvertering av ett Exidysspel, Fire One. Båda är då redan två år gamla och utvecklingen har gått enormt fort i takt med att spelutvecklarna lärt sig att utnyttja 64:ans kapacitet. Enligt Zzap!64 är det nostalgiskt att spela en stund men skriver vidare att man tröttnar ganska snabbt. Utgåven med Starfire och Fire One får 22 procent, men jag tror priset på tio pund sänker betyget en del. Man anser helt enkelt att det är för mycket för så gamla spel. På Lemon64 får det bara 4,58 poäng, vilket jag tycker är i lägsta laget. Min uppfattning är att det är betydligt bättre än så, en sjua skulle jag ge det i betyg. Jag spelade i och för sig inte så länge och jag kan tänka mig att det blir lite ensidigt i längden. Men jag gillar ändå Starfire, speciellt den suggestiva stämningen. Det här är helt klart ett spel som jag kommer att ladda in igen. Och då ska jag ta mig längre än till nivå 3.

För fler inlägg, se innehållsförteckning