HardBall! (C64)

Brännboll har jag spelat mycket i mina dar, men baseball har jag aldrig förstått mig på. Min enda relation till sporten har jag från amerikanska filmer, framför allt scener där pappor kastar boll med sina söner i trädgården. 

HardBall, som gavs ut av det relativt nystartade programhuset Accolade 1985, var ett spel som gått mig helt förbi men som ständigt återkom på olika listor över de bästa sportspelen till Commodore 64. Att jag inte kände till det är kanske inte så konstigt, i Sverige verkar det inte ha uppmärksammats särskilt mycket ens när det var nytt. 

Title Screen

Det är alltid svårare att lära sig ett sportspel om man inte har koll på regelverket. Men manualen är utförlig och förklarar det man behöver veta om sporten, reglerna och spelmekaniken. Så med hjälp av manualen och några kompletterande sökningar på internet kunde jag börja spela med en grundläggande förståelse för sporten, nedan förklarad av svenska baseballförbundet:

Baseeboll är ett lagspel som spelas av två lag bestående av nio aktiva spelare i varje. [...] Lagen spelar omväxlande inne och ute. Innelaget är det offensiva laget. Det är bara det offensiva laget som kan ta poäng, en poäng för varje spelare som motsols lyckats ta sig runt hela spelplanen. Utelaget är det defensiva laget och deras uppgift är att förhindra innelaget att ta sig runt alla baser genom att bränna innelagets slagmän/löpare. Byte av offensivt/defensivt lag sker när det defensiva laget har bränt tre spelare från det offensiva laget. 

En match består normalt av nio inningar (slagomgångar). En inning är avslutad när båda lagen har varit offensivt lag (inne) varsin gång. Är det oavgjort efter nio inningar fortsätter matchen med en inning i taget fram till att ett lag har gjort fler poäng än motståndarlaget. En match kan därför aldrig sluta oavgjort och en match har inte heller någon tidsbegränsning. 

Vy som innespelare

Inte särskilt krångligt, men det är ett avancerat spel med många funktioner man måste lära sig att behärska. Och det är riktigt svårt, åtminstone för mig. Som slagman kan man välja att slå högt, lågt, i kanten av banan eller mitt i, som pitcher - det vill säga den som kastar - har man liknande alternativ. 

Som innespelare måste man vid träff av bollen avgöra om man hinner till nästa bas och som utespelare måste man - när man väl fångat bollen - snabbt avgöra vilken basman den ska kastas till för att bränna innelagets löpare. Vidare har alla spelare har olika styrkor och svagheter som man kan utnyttja genom att göra egna laguppställningar. Jag har dock alltid spelat med den förinställda

Allt styr man med joysticken och på det stora hela är kontrollerna mycket bra, men i vissa situationer känns det inte helt naturligt, speciellt när man spelar ute på planen.

Vy som innespelare

HardBall är ett spel jag verkligen vill lära mig av flera anledningar. Främst på grund av upplägget och spelmekaniken som är oerhört genomarbetad med många spelmässiga funktioner och taktiska inslag som gör att man kan växa med spelet. Men även för att grafiken är så otroligt bra med fint animerade spelare som verkligen förstärker spelupplevelsen. Tänker man på att det är från 1985 blir det än mer imponerande. 

Men trots att jag spelar i flera timmar lyckas jag inget vidare. Om det beror på spelet eller om det bara är jag som är dålig vet jag inte, men jag lyckas sällan med något jag tar mig för. Och jag får nästan inga poäng alls. Dessutom tar en match väldigt lång tid att spela, som längst pågick den i en och en halv timme. 

Jag kan dock inte låta bli att tycka om spelet, det är roligt fast jag inte behärskar det. Med tanke på hur uppskattat det är kan det inte vara ett dåligt spel, det måste helt enkelt vara jag som är dålig. Men jag tror att man verkligen blir belönad om man lär sig ordentligt. Mer tid ger förhoppningsvis resultat på sikt.

Recension i Zzap! 64

Spelet fick genomgående goda recensioner, även i svenska Datormagazin, trots recensentens reservation för sporten i sig. I det första numret från maj 1986 skriver han att Hardball är ett riktigt bra spel om man gillar baseball:

Älskar du amerikansk baseboll? Då är definitivt programhuset Accolades nya spel "Hardball" något för dig. För alla oss andra -tja, snyggt att se på. Men, nää. Möjligen kanske jag sätter mig några kvällar med Hardball för att lära mig mer om denna stora amerikanska sport.

Om man istället förutsätter att vi alla älskar baseboll. Ja då har Accolade lyckats över hövan. För det här spelet är den bästa sportsimulering jag någonsin sett på 64:an. Grafiken, taktikdelen, rubbet. Commodores gamla fotbollsspel kan gå och dra något gammalt över sig

I mars 1986 fick det 93 procent i Zzap 64! med följande omdöme (min översättning): "Baseball är inte någon sport jag är särskilt intresserad av att titta på, eller spela för den delen, men det är något med HarBall som gör det lockande att göra båda. Detta har antagligen att göra med det unika tillvägagångsättet och den exeptionella grafiken".

Som redan nämnts figurerar HardBall ofta på olika topplistor, vilket syns tydligt på Lemon 64, där det i skrivande stund når upp till 8 av 10 poäng. 

Bob Whitehead, grundare av Accolade

HardBall är designat av Bob Whitehead, en av Accolades grundare. Han började sin karriär på Atari där han designade flera framgångsrika spel till atari 2600, även om inga av dem idag tillhör klassikerna. Kanske är han mer känd som en av grundarna till Activision, där hans spel haft längre livslängd och verkligen tillhör den klassiska spelkatalogen: Boxing från 1980, Skiing från samma år och Stampede från 1981 för att nämna några. 

I takt med att Commodore 64 fick större genomslag och tog allt större andel av marknaden ville han satsa på den istället, men fick inte gerhör hos tillräckligt många. Istället lämnade han Activision för att - tillsammans med Alan Miller som också varit med och grundat Activision - starta Accolade. 

Accolade kom att bli ett av de största och mest framgångsrika programhusen under en period med spel som The Train, Ace of Ace, Test Drive, Grand Prix Circuit med flera. Det blev dock bara ett spel till för Whitehead - 4th & Inches - innan hans roll som VD tog all tid i anspråk. Han lämnade spelbranschen för gott några år senare.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till inlägg med omnämnda spel: Sking (atari 2600), The Train (C64), Test Drive (C64/amiga)

Golf (intellivision)

1980 släpptes Golf till den relativt nya konsolen Intellivision. Det är ingen hemlighet att jag älskar golfspel och jag har tidigare skrivit om Golf (1979) till Atari 2600, Golf (1984) till nes samt Handicap Golf (1983) och Leaderboard (1986) till Commodore 64.

Intellivision var för sin tid en mycket avancerad konsol - 16 bitar - och spelen sticker ut både grafiskt och spelmekansikt i förhållande till samtida spel på andra konsoler. Det gäller även det här, framför allt när det gäller spelmekaniken.

Man kan vara upp till fyra spelare och en runda består av nio hål som visas rakt uppifrån. Bollens riktning styrs genom ett litet streck och en vit prick på banan (nedre vänstra hörnet på bilden). Beroende på var strecket (klubban) är i förhållande till pricken (bollen), kan man slå den i 16 olika riktningar. 

Det andra hålet rakt uppifrån med träd, sandbunkrar och vatten

Det finns 9 klubbor att välja mellan och det är inte bara hur långt man kan slå som skiljer dem åt. Även bollens bana genom luften är olika vilket är viktigt att ta hänsyn till om man hamnar bland träden. Det går också att reglera styrkan i slaget, vilket innebär att man med samma klubba kan variera längden - långt, medium och kort. Underlaget - green, rough eller sandbunker - påverkar också. 

I slagögonblicket kan man följa svingen genom en animerad gubbe i övre vänstra hörnet och utifrån klubbans position bestämma - genom att trycka på någon av kontrollens sidoknappar - om man ska skruva bollan åt höger, vänster eller låta den gå rakt fram.

Jämför man med de samtida golfspelen - då tänker jag främst på Intellivisions största konkurrenter Atari 2600 och Philips Videopac - är detta ett stort steg framåt i golfspelens utveckling, både vad gäller grafik och spelmekanik. Det är riktigt bra och fungerar utmärkt både att spela ensam eller tillsammans med andra. Som alla golfspel är det lugnt och meditativt. Man kan spela utan stress i sin egen takt och det är något jag uppskattar. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra Golfspel: Golf (atari 2600), Golf (nes), Handicap Golf (C64), Leaderboard (C64)

Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg. 

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser. 

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.  

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana. 

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng. 

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga. 

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik. 

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre. 

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna. 

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Hopp (arkad)

Hopp (C64)

Tresteg (nes)

Tresteg (ZX Spectrum)

Sam the Eagle, OS i Los Angeles 1984

Källor:

en.wikipedia.org: Hyper Sports, Chariots of Fire, Vangelis, Harold Abrahams, Eric Lidell, National Lampoon's Vacation

mobygames.com: Hyper Sports

lemon64.com: Hyper Sports

sv.wikipedia.org: Chariots of Fire (Vangelis), Olympiska vinterspelen 1984

Zzap! 64, Issue 5 (september 1985) och issue 57 (januari 1990)

FIFA International Soccer / FIFA 94 (mega drive)

Finns det någon annan sport som gestaltats i så många  tv- och datorspel som fotboll? Som hängt med sedan början med första generationens konsoler? På Universal Videogame List ger en sökning på kategorin "Soccer" 1941 träffar. 1990 nådde utgivningen - i samband med VM i Italien - sin topp med 161 utgivna spel, en andra topp inträffar 1994 med VM i USA (132 titlar). Därefter planar det ut och 2024 listas bara ett spel. Vad som ligger bakom denna utveckling återkommer jag till senare.

Först ut var Soccer till Magnavox Odyssey 1972. Men det är framförallt titeln som får det att kategoriseras som fotboll. Och plastfilmen man fäste på tv-skärmen, som föreställde en fotbollsplan. Att kalla det fotbollsspel känns med dagens mått inte helt rätt, eftersom det egentligen bara är en variant av Pong. 

Plastfilmen till Magnavox Odyssey's Soccer som fästes på tv-skärmen

1979 kom NAFL Soccer till Intellivision - konsolen som gjorde realistiska sportspel till sitt främsta försäljningsargument - och det kan nog sägas vara startskottet för de "riktiga" fotbollsspelen. I takt med att grafiken blev bättre kom det allt fler titlar. Många dåliga, ännu fler mediokra och några riktigt bra. Vissa av dem fick uppföljare, exempelvis Kick Off och Football Manager. Men de flesta fick det inte. Med 16-bitarssystemens utbredning vid 1990-talets början sker en förändring kring uppföljare: det börjar släppas en ny och något uppdaterad version varje år. Istället för en tvåa eller trea efter titeln följer ett årtal. 

NASL Soccer till Intellivision 1979

1993 gav EA Sports ut FIFA International Soccer, ofta kallat FIFA 94. Det är EA Sports första titel i den långlivade FIFA-serien som så sent som 2023 gick i graven. Spelet gavs ut på de flesta system som SNES, DOS, Amiga, Sega Mastersystem med flera. Men först ut var Sega Mega Drive, vilket är den version jag har. 

Det blev en enorm succé som på sikt kom att konkurrera ut i stort sett alla andra titlar, även de största som Kick Off och Sensible Soccer. En del av förklaringen ligger antagligen i att EA fick exklusiva rättigheter att använda FIFA i sin titel, vilket innebar att det på sätt och vis blev det officiella fotbollsspelet. Men givetvis behövs det något mer än bara en licens för att nå framgång, det måste vara ett bra spel. FIFA 94 är ett mycket bra spel. 

De största skillnaderna mellan FIFA 94 och andra spel som fanns att tillgå var dels spelarperspektivet och dels upplägget och presentationen av matcherna. Spelvyn är isometrisk sedd snett uppifrån och liknar i större utsträckning en fotbollsmatch på TV, ett perspektiv som FIFA var första med och som sedan kom att dominera fotbollsspelen. Det vanligaste då var fågelperspektiv rakt uppifrån eller från sidan.

Den andra aspekten som utmärkte FIFA 94 var som sagt presentationen, som även den försökte efterlikna verkliga tv-sändningar. Alla matcher inleds med en kommentator som berättar om lagen och den kommande matchen och när det blir mål visar en "tv-skärm" en filmsnutt med en boll som flyger igenom nätet eller en maskot som jublar samt målgöraren som firar med en hjulning eller annan glädjeyttring.

Det finns 48 landslag att välja mellan och fyra olika spelvarianter: vänskapsmatch, turnering, slutspel och seriespel. Alla lag har olika skills, vilket även slår igenom när två spelare möter varandra. Således blir det ett slags handikappsystem där personer kan möta varandra oavsett skicklighetnivå. Spelar man ett lag som är sämre på att passa blir det fler felpassningar. Man kan vara upp till fyra spelare samtidigt i samma match. 

Jag har framför allt spelet vänskapsmatcher med min son, som vanligtvis inte har något större intresse för mina gamla spel. Men FIFA 94 gillar han, antagligen för att han spelat det sedan FIFA 15 fram till FC 25 som det numera heter. Jag har inte en chans mot honom i något av de nyare utgåvorna, det är alldeles för många knappar och finesser för mig. Här är det bara tre knappar och en D-pad att hålla reda på och vi är relativt jämlika. Han är lite bättre men det kompenseras av att jag alltid får spela det bättre laget. Har man ingen att spela mot kan man förstås möta datorn. 

Detalj av en dramatisk scen precis utanför straffområdet

Överlag fick FIFA 94 mycket bra kritik oavsett vilket system det gällde. Till Mega Drive var betygen mellan 77 och 96 poäng av 100 i de spelmagasin som listas på Wikipedia.

Och så tillbaka till inledningen: vad beror det minskade antalet titlar från mitten av 90-talet och framåt? Den främsta orsaken stavas pengar, kostnaden för att utveckla spel är så ofantligt mycket högre idag. Under 70- och 80-talet var det bara några få personer som låg bakom ett spel medan det till FIFA 94 är 59 personer som krediteras på Moby Games. Den senaste versionen, FC 25, har 6273 personer. Det är inte många, om ens någon, som kan konkurrera med det och antalet titlar minskar således. Det är betydligt fler som spelar idag, men alla spelar FIFA. Eller snarare FC sedan EA Sports förlorat licensen till FIFA.

antal fotbollsspel utgivna per år mellan 1970-2025

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor

An illustrated history of 151 games av Simon Parker
en.wikipedia.org: FIFA (video game series), FIFA International Football
mobygames.com: FIFA International Soccer inkl bilder, FC 25
sv.wikipedia.org: FIFA Football
uvlist.net: Magnavox Odyssey, Intellivision och bilder till dessa samt Soccer (genre) med diagram

Bowling (atari 2600)

När det handlar om tv-spel är jag barnsligt förtjust i bowling och jag har några spel som jag laddar in med jämna mellanrum. Jag har dock bara skrivit om ett så här långt, 10th Frame till Commodore 64, vilket egentligen är lite märkligt med tanke på hur svag jag är för dem. Ett av favoriterna, förutom 10th Frame, är Bowling till Atari 2600 som släpptes 1979. 

Det är härligt med dessa tidiga sportspel vars titel bara är namnet på sporten: Tennis, Boxning, Slalom, Fotboll, Ishockey etc. De behövde inte vara mer komplicerade än så, det fanns ju inte några andra spel på samma tema. I alla fall inte till den specifika konsolen eller datorn som spelet givits ut på. 

Atari är inte det äldsta bowlingspelet jag har i min ägo. Philips Videopac eller Magnavox Odyssey 2 som den kallades i USA, var före med sitt Bowling som släpptes hösten 1978, ungefär samtidigt med lanseringen av konsolen. Men som i de andra tidiga försök att gestalta sporten på tv-skärmen är det inga "spelare" i videopacspelet, man ser bara banan och klotet. Så vitt jag vet var Atari först med det, att man spelade med en gubbe. Eller avatar som man säger nu förtiden.

Bowling är mycket enkelt och följer reglerna som gäller i verkligheten: kasta klotet och få ner så många käglor som möjligt på två kast. Vid strike räknas även de två nästföljande kasten in i poängen och vid spärr det nästkommande. Får du strike på den tionde rundan får du två extrakast. Maxpoäng är 300.

Man ser planen ovanifrån men gubben från sidan, ett rätt märkligt perspektiv om det nu inte är så att spelplanen hänger på väggen. Men det gör den nog inte, precis som gubben antagligen inte ligger ner på sida. Perspektivet är helt enkelt bara märkligt och inte alldeles realistiskt. Oavsett vilket placerar man gubben där man tycker att det är lämpligt utifrån käglornas position och släpper sedan klotet. Det går inte att påverka styrkan i kastet. 

Det finns tre spelvarianter och man kan var en eller två spelare i samtliga. I den första kan man skruva bollen vilket innebär att man svänger höger eller vänster med joysticken när det är dags att skruva den men därefter kan man inte påverka klotets bana. I den andra varianten kan man styra klotet hela tiden och i den sista kastar man bara klotet som går rakt fram när det lämnat handen. Svårighetsreglagen justerar hur lätt det är att få strike.

Av de olika varianterna föredrar jag den första där man kan skruva klotet dvs den när klotet. Att kunna styra klotet hela tiden känns som fusk och att bara rulla det rakt fram är rätt trist i längden. 

Varje omgång går fort, att spela en hel runda på tio kast tar inte mer än 5 minuter om man är själv. Men det är när man spelar med någon som Ataris Bowling verkligen glänser. För det kan vara riktigt kul, det går fort och det är tajt. Ett misstag och allt är förlorat.

Jag har inte hittat många samtida recensioner av spelet, men i oktober 1979 skriver den amerikanska tidningen Creative Computing (1974-1985) om det. Framförallt beskriver de det, men mot slutet kommer en mer upplevelsebaserad mening: ljudeffekterna gör detta till ett livligt spel när käglorna faller eller när du får en strike eller en spärr och en melodi spelas. 

I december 1983 skriver den brittiska tidningen TV Gamer en kort notis/recension: Bland de bästa av Ataris tidiga sportspel. Bowling kräver koncentration och skicklighet för att få en omgång med bara strike. I denna korta artikel framkommer också att spelet kostade nästan 19 pund (£18.95), vilket motsvarar runt 67 pund i dagens värde eller drygt 900 kronor. Så alla som beklagar sig över att spelen är dyra idag, så är det inget mot vad de kostade för 40 år sedan.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan som gjorde Combat, det allra första spelet som släpptes till Atari VCS och som man också fick med när man köpte konsolen. Combat har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men han ligger även bakom klassikerna Street Racer och Air-Sea Battle. Bowling blev hans sista innan han lämnade Atari och var med och grundade Activision där han programmerade Bridge och Kaboom.

Omslagsbilden är målad av Cliff Spohn som citeras i Tim Lapetinos bok Art of Atari: Jag ville framhäva designelementet – käglorna som faller, bollens rörelse. Jag överarbetade inte käglorna utan ville hålla det enkelt. Och såklart de gamla mustascherna. Det sista syftar förstås på bowlarens mustasch i klassisk anda.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till de titlar som omnämns ovan: 10th Frame, Combat, Art of Atari

Spelvyn till Philips Videopacs Bowling

Kort artikel ur Creative Computing oktober 1979

Notis i TV Gamer december 1983

Källor

Atari Archive: Bowling - March 1979

Creative Computing, oktober 1979 (internet archive)

Engelska Wikipedia: Larry Kaplan, Creative Computing

Moby Games: Bowling, Larry Kaplan, Bowling! / Basketball

TV Gamer, december 1983 (internet archive)

För att beräkna priset på spelet i dagens penningvärde tog jag hjälp av Gemini som använt sig av siffror från Bank of England

Stiga ishockeyspel (reklam)

Bordshockey spelade jag mycket under en period i högstadiet, framförallt med en av mina kusiner. Ishockeyspel hos mig och NES hos honom, mest Tennis och Ice Hockey. Det var i början av 90-talet och mitt hockeyspel var gammalt, minst 10 år, antagligen äldre. Man kunde inte spela bakom målen som på de nya, de som Stiga gör reklam för i december 1983. 

HÄR ÄR STIGAS NYA ISHOCKEYSPEL

Stigas nya generation av ishockeyspel har en ny spelplan som ger ett mer fartfyllt spel. En forward i varje lag når bakom motståndarmålet, och centrarna passerar varandra i mittzonen. Så likt riktig hockey som det går att komma. Med drev istället för stålfjädrar blir spelarnas rörelser mer exakta. Och hållbarheten ökar betydligt.

De nya ishockeyspelen finns i 3 varianter: Play Off, Pro Hockey och Electronic. Det sistnämnda med en avancerad databox som via bildfönster och ljud anger flera olika matchfunktioner.

De verkligt hårda kamperna spelar du på Stiga's nya ishockeyspel. – Börja träna för SM du också!

Vi spelade alltid 2x6 minuter och bytte planhalva i periodvila, spelet var som sagt gammalt och vissa gubbar fungerade inte lika bra. Resultaten skrev vi ner i en pärm, som jag fortfarande har kvar. 

Min statistikpärm med tättskrivna sidor, här en sammanställning 

över de största vinsterna, målrikaste matcherna etc.

Jag lärde mig aldrig att behärska den nya spelplanen, var glad att jag hade den gamla varianten trots stålfjädrar som lossnade och spakar som kärvade. Precis som jag inte gillade att spela bakom mål tyckte jag inte om att det var vred som styrde spelarnas vridning istället för fjädrar. Med mitt spel räckte det ibland att skjuta pucken riktigt hårt mot målvakten, som på grund av kraften i skottet vreds bakåt och släppte in pucken i mål. Med de nya vreden gick inte det, höll man ordentligt i spakarna höll sig spelarna i den position man placerat dem. Precis som de skriver i annonsen blev spelarnas rörelser mer exakta och det var det jag inte tyckte om. 

Tyvärr har jag inte kvar mitt gamla spel. Det gick i bitar och fick inte följa med i flytten när det var dags att börja i gymnasiet i en annan del av landet. I den sista statistiska sammanställningen, daterad 27 juli 1992, har jag också skrivit en notering under: Har slängt bort hockeyspelet och måste investera ett nytt innan jag kan spela igen. 

Något nytt spel blev det inte, men jag sparade åtminstone min laguppsättning av Sovjetunionens superfemma med Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov. Med nummer och namn skrivet på ryggen och Sovjetunionens sammanbrott mindre än ett år tidigare, var det redan då något historiskt över dem. Men jag har inte spelat med dem på över trettio år. 

Sovjetunionen till hockeyspelet i form av superfemman 

med bland annat Fetisov

Hockeyspelens historia tog sin början i slutet av 1930-talet när journalisten Bernt Unger ansökte om patent på det. Han sålde rättigheterna till Aristospel, som hade ensamrätt på marknaden tills patentet gick ut 1957. Det var då Stiga började tillverka sina spel, vilka de saluförde med hjälp av landslagsspelaren Sven "Tumba" Johansson, som nyligen varit med att vinna VM för Sverige. Stigas hockeyspel blev en stor försäljningsframgång och bordshockey blev ett allt mer utbrett fritidsnöje. 1982 spelades SM för första gången och vanns av Göran Agdur från Orsa HSK. Sedan 1983 har Stiga Play Off varit det officiella spelet. 

Puck, det första hockeyspelet från Aristospel 1938

Den inledande annonsen har jag skannat ur Fantomen nummer 25 1983. På omslaget blir Fantomen överfallen av en knivman som han effektivt oskadliggör med ett karateslag på handleden. Det är taget ur en scen i numrets äventyr, Mysteriernas Mästare, där Fantomen ska förhindra en statskupp: I ett av bergsfurstedömena dör den gamle härskaren Sala Khan... Det finns två arvingar till tronen - en ond, en god... Tillmammans med Salinga, illusionist och utbrytarkung, blir Fantomen indragen i ett livsfarligt drama...

Fantomen nr 25 1983

I bergsfurstedömena lever folket som på medeltiden under despotiska härskare. Men det finns ett undantag och där ligger kungen på sin dödsbädd, han kommer inte att överleva natten. Han har utsett sitt barnbarn, prinsessan Kissmet, till tronarvinge men har fått veta att hennes tvillingbror, prins Hasha, planerar att fängsla sin syster och ta över makten. Prins Hasha är lika grym och girig som prinsessan Kissmet är vänlig och generös. Kungen ger prinsessans kammartjänare, Yasmin, i uppdrag att bege sig till Morristown och där söka upp Salinga, illusionist och utbrytarkung, men dessutom kungens brorson. Han är den enda som kan hjälpa prinsessan och rädda furstendömet från att hamna under en despotisk härskare. 

Yasmin lyckas till sist kontakta utbrytarkungen som får hjälp av Fantomen att med list och styrka rädda prinsessan ur broderns fångenskap, så att hon kan ta över makten och förhindra att landet störtas i diktatur och tyranni. Jag kan inte låta bli att undra hur det egentligen stod till med demokratin, all makt verkar ju ligga hos regenten. Oavsett tillståndet för demokratin, så försvinner Fantomen utan att ljud och prinsessan hinner inte ens tacka honom.

På klubbsidorna får vi ta del av konflikten mellan hårdrockare och synthare och en liten påminnelse om den pågående debatten om videovåld. Det är flera som är upprörda över en tidigare insändare där en synthare dissar alla hårdrockare. Jag har inte läst den ursprungliga men vad denne framfört förstår man av svaren. "The Beast" skriver att han rent ut sagt blev förbannad på synthsnobben som menar att videotöntar skulle vara hårdrockare och tvärtom, att alla hårdrockare ägnar sig åt att misshandla synthare och att alla hårdrockare bor på landet och har epa-traktor. Till sist ger han ett råd till alla som vill hålla sitt kassettdäck i trim: Sluta plåga grannar, kassettdäck och högtalare med synth, rasta och annan töntig musik. 

Även "Heavy Metal Warrior Forever" är upprörd när han skriver: Av vilken kuslig anledning tror du att jag är bonde bara för att jag är hårdrockare? Och du, din moderräka, vad får dig att tro att jag är ett utdöende släkte? Här hos oss är zyntharna värst, för att inte säga specialister på att omsätta videovåldet i praktiken! Och sist men inte minst skriver "Hårdrocksdiggare" att han egentligen inte borde sänka sig så lågt som att bemöta den ström av spyor och det infantila dravel som en förstoppad, förstelnad synthdiggare spottar ur sig. Därefter listar han åtta punkter med fel i den ursprungliga insändaren som att han inte har en skinnjacka, inte är särkilt tuff, inte har en epa samt att han även gillar klassisk musik som Bethoven, Händel och Vivaldi.

Reklam för Domus genom datorerna Texas TI99 4A (till vänster) 

och ZX Spectrum (till höger)

Efter några vitsar blir det reklam för Domus och deras utbud av datorer. Både Texas TI99 4A och ZX Spectrum saluförs och de två gossarna på bilden strider om vem som har den bästa datorn. Så här i efterhand kan man bara konstatera att ingen av datorerna lämnade särskilt märkbara avtryck i Sverige, Commodore 64 tog död på nästan all konkurrens de närmaste åren. Men i december 1983 är framtiden ännu oviss om vilken dator som skulle vinna kampen. 

Till sist: I min statistikpärm hittade jag även de regler vi spelade efter. Att känslorna ibland svallade framgår tydligt av punkt 7 samt under rubriken Vad är det som är straff?

Regler till Hockeyspelet, 15 mars 1992

1. Man spelar 2x6 minuter, efter period 1 byter man sida.
2. Pucken måste stanna i mål för att det ska vara godkänt.
3. Efter mål är det tekning i mittzonen.
4. Går pucken utanför sargen är det tekning där den flög ut.
5. Om perioden är slut, fast ingen märker det och någon gör mål, så är målet godkänt om det inte har gått allt för lång tid förstås, ca 5 sekunder för klocka med sekundvisare och ca 50 sekunder för klocka utan sekundvisare.
6. Slutar matchen oavgjort är det Sudden Death som gäller (finns undantag).
7. Gör man våldshandlingar mot spelet så blir det straff för motståndarlaget. Straffen går till så att motståndarlaget får pucken till mittanfallaren, som ska lägga pucken i tom kasse eftersom målvakten är borttagen.
8. Mål direkt på tekning är ej godkänt, tekningen går om där den slogs.

Vad är det som är straff?

1 straff: När man slår på spelet eller kastar pucken någonstans. Lyfter upp det.

Bort med målvakten resten av matchen: Om man vänder hockeyspelet upp & ner, skakar det eller har sönder det på något sätt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Prins Hasha är lika grym och girig som prinsessan Kissmet är vänlig och generös

Foto av den verkliga superfemman: Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov

Pitstop (c64/cover art)

Pitstop från 1983 var ett av de första spel som Epyx släppte till Commodore 64. 1983 var ett starkt år för Epyx som förutom Pitstop gav ut klassiker som Jumpman, Jumpman Junior och Gateway to Apshai. Året därpå måste ur ett klassikerperspektiv betraktas som än starkare med spel som Mission Impossible, Summer Games och uppföljaren till inläggets titel, Pitstop II.

Pitstop II har jag tagit upp många gånger här på bloggen, det är ett av de spel som verkligen följt mig genom åren. Jag älskade det som barn och minnet levde vidare med ett nostalgiskt skimmer under de år jag inte spelade. Sedan jag återupptagit detta mitt gamla intresse och gjort det till en hobby är det ett av de spel jag med jämna mellanrum plockar fram och kör en stund. 

Men jag har även nämnt originalet många gånger, främst som en jämförelse för att illustrera den snabba utveckling som skedde i början av 64:ans livsbana. Om tanken på Pitstop II var skimrande nostalgisk så var det bestående minnet av originalet hur skrattretande dåligt jag tycket att det var i förhållande till uppföljaren. 

Spelarvyn i Pitstop (1983)

Idag har Pitstop i stort sett hamnat i skuggan av sin efterföljare, vilket är synd. För trots att Pitstop II på det stora hela är ett bättre spel - grafiken har genomgått en stor ansiktslyftning, spelarvyn känns mer modern och realistisk samt att man här kan tävla mot varandra i samma lopp - så har föregångaren mycket att erbjuda. På vissa plan tycker jag till och med att det är starkare än uppföljaren.

Man kan vara upp till fyra deltagare i Pitstop, men som redan framgått kan man inte köra mot varandra samtidigt. Istället kör man i en liga, ett lopp i taget. Det finns sex banor att välja mellan, alla med en verklig förebild som exempelvis Le-Man och Monaco. Man kan köra enskilda lopp, ett litet Grand Prix med tre lopp på tre olika banor eller ett stort med alla sex banor. Loppen avgörs efter tre, sex eller nio varv. Man får en prispeng utifrån sin placering och den med mest pengar i slutet vinner. 

Grundidén för många av Epyx actionspel är att de har inslag av strategielement, vilket framkommer tydligt av deras slogan: strategy games for the action-game player. I Pitstop ska man som i de flesta racingspel köra loppet på kortast möjligaste tid, men man behöver överväga när man ska köra in i depån, vilket kan ha avgörande betydelse. 

Depåstopp

På baksidan av boxen beskrivs utmaningen man ställs inför med följande text i svensk översättning: Med halsbrytande hastighet styr du din racerbil runt banan. Men det är bara halva utmaningen, för i depån är det en kamp mot klockan där du använder din joystick för att kontrollera depåteamet. 

Planera din racestrategi noggrant, ju snabbare du kör desto mer bränsle förbrukar du och desto snabbare slits dina däck. Ska du stanna kvar på banan eller bege dig in i depån? Beslutet är ditt. 

Det här är inte bara ännu ett racingspel, det här är som på riktigt. Pitstop, det första racingspelet där racet vinns eller förloras i depån.

Som jag redan nämnt har Pitstop tyvärr hamnar i skuggan av sin uppföljare, vilket syns tydligt på Lemon 64. Där får originalet 6,95 poäng baserat på 147 röster medan uppföljaren får 8,38 baserat på 384 röster. Jag opponerar mig inte mot bedömningen, Pitstop II är på de allra flesta plan ett bättre spel. Men jag tycker ändå att ettan förtjänar mer uppmärksamhet. 

Det har haft stort inflytande på genren ur ett spelmekaniskt perspektiv och det står sig även starkt i jämförelse med samtida spel. Det finns även en charm i originalet som inte återfinns i uppföljaren och depåmomenten tycker jag till och med är bättre i ettan. Det är en härlig stämning när man skyndar sig att byta däck och tanka samtidigt som man ser klockan ticka och hör bilarna köra förbi utanför på banan.

Kort recension ur den franska tidningen Micro 7

Den enda samtida recensionen jag lyckats hitta är i en fransk tidning, Micro 7 från mars 1984, som det länkas till på Moby Games. Det är en mycket kort recension och med mina begränsade kunskaper i franska och AI:s hjälp kunde jag översätta den: "Uppföljaren till Pole Position, Pitstop, tar oss med till ett Formel 1 Grand Prix med ett extra inslag: depåstoppet för tankning. Imponerande grafik, men när överraskningen har lagt sig känns utmaningen tunn. Endast för entusiaster!" Grafiken, spelets originalitet och presentation får 4 av 6 medan spelvärdet och priset får nöja sig med 2 av 6. 

Således inget toppbetyg, men det framgår tydligt att det stack ut med sitt för tiden ovanliga spelupplägg med depåstopp. Lite förvånad är jag över att grafiken lyfts som något extra bra, jag har alltid uppfattat den som likvärdig med samtida spel. Att de tycker det är tunt kan jag inte riktigt heller förstå, vad är det för spel de jämför med? Jag tycker att Pitstop har mer att erbjuda än många samtida. Men å andra sidan, de rekommenderar det bara till entusiaster och jag bör nog betraktas som en sådan. Och jag gillar verkligen det här spelet.

Omslaget är klassiskt Epyx med actionfyllda sekvenser i skinande neonfärger: bilar som i hög fart tar sig igenom en skarp kurva, funktionären som visar att du precis påbörjat varv två och ditt depåteam som i all hast byter däck och fyller tanken för att snabbt få ut bilen på banan igen. Man vill inget annat än att sätta sig i den och köra!

Vem som ligger bakom Epyx neonfärgade omslag har jag inte lyckats ta reda på, men jag tycker att de tillhör spelhistoriens mest ikoniska design och mitt sökande efter upphovsperson kommer att fortsätta.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Via länkarna kan du läsa ett inlägg om Pitstop II samt Temple of Apshai, ett annat klassiskt epyxomslag

Spelarvy i uppföljaren Pitstop II (1984)

Turbo 64 (c64)

Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar. 

Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.

Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult. 

Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning. 

Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen. 

Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare. 

Resultatlista som visar medelhastighet och antal poäng 

för samtliga deltagare

Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt. 

Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10. 

På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har). 

Ett spel som grafiskt påminner om Turbo 64 är Revs från 1986

Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till spelen som nämns i detta inlägg: 

Derby Day , Handicap Golf, Test Drive, Stunt Car Racer

Två banor att välja mellan, Loonie's Loop eller Devil's Deathtrack

Startbilden med det alternativa namnet Turbo Sixty Four

källor: www.mobygames.com, www.lemon64.com, 

your computer nr 12 1984, commodore horizon december 1984