3D Maze (vic 20)

Första gången jag såg 3D Maze på Vic 20 blev jag riktigt imponerad, det var så snyggt gjort när man i första-person-perspektiv tog sig fram genom en labyrint i tre dimensioner. Jag hade inte spelat särkilt mycket vic 20 och det här spelet stack ut från de andra titlar jag testat. Jag var förvånad att man kunde göra ett spel som detta till vic 20. 

Jag vet egentligen inte om det rent tekniskt var något att bli speciellt imponerad av, mina kunskaper om programmering är lika med noll. Med tanke på att ramminnet inte behöver utökas torde det inte röra sig om ett särskilt avancerat program. Vic 20 hade ett ramminne på 3,5 kb till sitt förfogande men många spel krävde att man utökade det genom en cartridge på baksidan av datorn. Som mest kunde man expandera minnet till 64 kb, men 3, 8 och 16 kb var vanligare.

3D Maze från 1984 är ett spel i Mastertonics budgetklass som såldes för två pund. Grafiken är ytterst sparsam och det finns inga ljudeffekter. Faktum är att spelet är helt tyst. Målet är att ta sig från en plats i labyrinten till en annan på max 160 sekunder. Man kan välja åtta olika svårighetsgrader varpå en labyrint slumpmässigt skapas. Är man inte nöjd med den kan man skapa en ny. Hur man gör förklaras tydligt på startskärmen: genom att trycka ner tangent 1-8 kan du välja en labyrint i 3 dimensioner. När andra delen har laddats, försök nå centrum av 3D labyrinten innan syret tar slut.

Då kan man förstås undra vad man gör i en labyrint där syret kan ta slut, men det finns en förklaring. Något jag älskar med de här gamla spelen är de målande scenarierna som beskriver vad som händer i spelet och varför vi hamnade där: Under en rutinmässig rymdresa tillbaka från Mars befann du dig i omloppsbana runt Venus. Staden nedanför såg lugn och fridfull ut men den omgivande utomjordiska terrängen var tydligt olycksbådande och ganska dödlig. Du ropar "Stråla ner mig, Scottie", men Scottie har just återvänt från en kosmosbar med en intergalaktisk baksmälla och mår inte alls bra. Han strålar ner dig i en avlägsen rymdlabyrint någonstans i den utomjordiska terrängen. Allt du har för att överleva är en rymddräkt, en syrgastank, en kompass och, praktiskt nog, en karta över labyrinten. Spara andan, du kommer att behöva den.

Du är den röda pricken och ska förflytta dig till centrum "*" av labyrinten

Navigerar gör man med joystick eller tangenter. Man vet åt vilket håll man går med hjälp av väderstrecksangivelserna högst upp på skärmen. Man kan hela tiden titta på kartan man lyckligtvis fått med sig från rymdskeppet, men det tar tid och det har man inte så mycket av. Dock är det en nödvändig hjälp att ta ibland så att man inte går vilse, eller snarare fel. Men det är bra om man kan utnyttja den så lite som möjligt. Klockan tickar oavbrutet nedåt. När tiden är ute börjar man om, men den här gången är startpunkten någon annanstans.

Jag har även spelat ett par andra varianter, Monster Maze från Epyx, även det till Vic 20 och Maze Master från HesWare till Commodore 64. Spelvyn är identisk men spelidén skiljer sig åt. I Monster Maze ska man samla guld samtidigt som man ska undvika de monster som finns i labyrinten. Maze Master är ett äventyrs-RPG där labyrinten är i flera plan och man möter fiender man måste bekämpa för att förbättra sin karaktär. Både verkar vara bra, även om jag inte spelat dem särkilt mycket. Jag har dock ytterligare ett till Commodore 64: 3D Man, ett slags Pac Man i tre dimensioner. Det är riktigt dåligt med betyget 3,27 av 10 på Lemon 64. Maze Master får 6,75.

Men det finns många fler varianter än de ovan nämnda. I hemdatorns begynnelse hade varje system ett eller flera spel på temat. En sökning på Universal Videogame List, uvl.net, visade snarlika spel till flera datorer som Commodore 64, BBC Micro, Spectrum, Acorn Electron och många fler. Mål och syfte kan skilja sig åt i de olika spelen men i grund och botten är konceptet detsamma, det vill säga navigera i en labyrint i tre dimensioner.

Maze War från 1973 på en Imlac PDS-1D

Originalet och ursprungskällan till 3D Maze och alla andra snarlika titlar är Maze War från 1973, som programmerades av några studenter vid NASA Ames Research Center i Silicon Valley. Mastertronics 3D Maze är antagligen inte inspirerat av originalet utan mer troligt av de otaliga varianter som följde på Maze War. Maze War anses, förutom att betraktas som det första 3D-spelet, även vara det första first-person-shooter-spelet. 

Omslagsbilden tycker jag är helt underbar, ett motiv som skulle pryda en vägg även om man inte har något intresse för retrogaming. Om man inte avskräcks från den kontrastrika färgsättningen vill säga. Det labyrintlika tornet sträcker ut sina tentakler åt alla håll där det flyter i ett tomrum av grönt och gult skimmer, både lyriskt lockande och giftigt avskräckande!

Jag vet inte varför, men jag associerar bilden med M.S. Eschers motiv, den Nederländska konstnären som gjort så många "omöjliga" bilder. Illusioner som rent logiskt inte går ihop, perspektiv som är omöjliga att se samtidigt. Motivet på omslaget till 3D Maze har inga illusioner eller omöjliga perspektiv, men känslan är ändå Eschersk. Det skulle vara intressant att veta vem som gjort det, för jag tycker att bilden är riktigt bra. Drömsk och medryckande på samma gång. Men som med de flesta omslag från den här tiden finns ingen information om vem som ligger bakom den, precis som det heller inte finns någon information vem som programmerat spelet. Bilden är hur som helst magisk, hypnotisk. Man dras in i den tredimensionella labyrinten som flyter i ett gult och grönt tomrum av gas och moln. Och jag flyter med.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Epyx Monster Maze från 1982 

Maze War från 1973

Mastertronic 3D Maze med kassett

M.C. Escher (1898-1972)

Källor:

Engelska Wikipedia: Maze (1973 video game)

Moby Games: 3D Maze

Svenska Wikipedia: M.C. Escher

Universal Videogame List, uvl.net: Maze

med flera

Sport of Kings (C64)

I Sport of Kings från 1986 spelar man på hästar. Jag har flera liknande spel och har tidigare skrivit om Derby Day (1983). Sport of Kings är det mest avancerade av dem då det finns många olika sätt att satsa sina pengar på samt att det är flera variabler som påverkar utgången av varje lopp.

De andra spelen är enkla i den bemärkelsen att man tittar på oddset och satsar på den häst man tror har störst chans att vinna. I Sport of Kings finns det sex olika spelvarianter, alla hämtade från riktig hästkapplöpning: win där man lägger pengarna på den man tippar ska vinna, place använder man om man inte är lika säker och man vinner både vid första och andra plats, show är samma som place fast här vinner man även om hästen kommer på tredje plats, each way är betyder att man spelar på både win och place samtidigt. Utöver dessa finns det ytterligare två alternativ där man tippar på två hästar istället, straight forcast  och reverted forcast. Det första alternativet innebär att man bettar på ettan och tvåan i bestämd ordning, i den andra alternativet spelar det ingen roll i vilken ordning de kommer i mål. 

För mig som inte kan något om hästkapplöpning var det här inga begrepp jag hade koll på och de förklaras heller inte i manualen. Således har jag fått hitta information på annat håll, vilket ju inte är några problem idag. Men 1986 såg det annorlunda ut. Var detta allmänt kända begrepp som inte behövde förklaras eller förväntade man sig att endast de redan invigda skulle spela? Gissningsvis skulle jag svara nej på båda frågor och istället konstatera att manualen helt enkelt är bristfällig.  

Bettingfönstret

Även om manualen inte förklarar allt man hade önskat så är den tydlig på en punkt: resultaten i detta spel avgörs inte av slumpen. Såväl vikt som distans, jockey och underlag påverkar det slutliga resultatet. Här har man dock som spelare ganska mycket att säga till om själv, både vad gäller variabler som ska påverka och antal hästar som tävlar under säsongen. Ju fler variabler och hästar desto större utmaning att tippa rätt. 

Precis som i de andra spelen får man inför varje lopp se vilka hästar som deltar och vilka odds de har. Men här skiljer sig Sport of Kings från de andra eftersom det också spelar roll hur långt loppet är, underlagets karaktär eller ryttarens vikt. Därför kan man gå in och titta på det som kallas för formkort, där man kan se alla lopp hästen deltagit i under säsongen. Man ser vilken placering de fått, vilka de tävlade mot, hur långt loppet var och vilket underlag de sprungit på. Utifrån detta kan man senan bedöma hästens möjligheter att göra ett bra resultat i kommande lopp med de förutsättningar som gäller där. Vill man kan man grotta ner sig hur mycket som helst i detta, man kan till och med skriva ut alla formkort om man nu råkar ha en skrivare till datorn. 

Vilka hästar som är bra ser olika ut varje gång man laddar in spelet, så när man startar finns det ingen statistik att utgå ifrån och alla hästar har samma odds. Därför kan man välja att köra ett antal lopp innan själva spelet börjar så man har lite statistik och odds att gå efter och inte behöver tippar helt i blindo. 

Sammantaget måste jag säga att detta är ett väldigt bra spel, speciellt om man är några stycken. Det kan vara otroligt spännande att titta på loppen och det händer ofta en hel del innan målgång, oftast kan man inte vara säker på placering förrän alla har gått i mål. Men det är ett trivsamt spel även när man är själv. Man kan i lugn och ro studera statistiken för att göra en så bra bedömning som möjligt, välja häst och hur man vill spela på den för att slutligen bara luta sig tillbaka och hoppas på att rätt häst vinner. Har man en kopp kaffe ökar mysfaktorn ytterligare. Grafiken är välgjord, alla fall när det gäller de animerade delarna, men något ljud finns det knappt alls. Men det är inget som sänker spelet i min värld. Hur väl allt stämmer överens med riktig hästkapplöpning kan jag inte bedöma eftersom jag inte är insatt i sporten överhuvud taget. Men inte heller det spelar någon roll för mig, jag tycker att det är ett både underhållande och spännande. Och vad mer kan man begära av ett spel?

I Zzap!64 fick Sport of Kings 61 procent och Commodore User gav det 6 av 10. Inga dunderbetyg med andra ord. Tonen är generellt mer positiv i Commodore User där det främst verkar vara ljudet som drar ner betyget. I Zzap! 64 däremot är inställningen lite svalare och man lyfter, förutom ljudet, att grafiken inte riktigt håller måttet samt att spelvärdet inte är så högt när man spelar själv. På Lemon 64 har det 7,3 poäng vilket visar att det är ett spel som hållit för tidens tand. Ett spel man kanske ser på med andra ögon idag än för 38 år sedan.

Du kan läsa inlägget om Derby Day här.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra hästkapplöpningsspel i min samling: Horse Racing (1980) till Intellivision, Go Racing with Peter O'Sullivan (1984) som även givits ut som The Races, Derby Day (1983) och First Past the Post (1989), samtliga till Commodore 64. De tre första är bra spel, det sista - som också är det nyaste av dem - är riktigt uselt.

Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av the C64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka ett ögonblick senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning