Videopac 1 - bilracing, stock-car & krypto

Jag har tidigare skrivit om Philips Videopac 7000, en konsol som lanserades 1978 för att konkurrera med de samtida systemen, främst Atari 2600 (1977) som fått stort utrymme här på bloggen, Fairchild Channel F (1976), den första konsolen med utbytbara spel på cartridge och Bally Proffessional Videocade, även den lanserad 1978.

I Sverige är Philips Videopac tämligen bortglömd. Hur det ser ut i övriga Europa vet jag egentligen inte, men med tanke på hur lite det finns om den på nätet kan man anta att det gäller i de flesta Europeiska länder. De som uppmärksammar systemet gör det framförallt ur ett amerikanske perspektiv, som Magnavox Odyssey 2, vilket var namnet på konsolen i USA. 

Även om Videopac sålde bättre på den här sidan Atlanten - det gavs även ut fler titlar - så tycks den ändå ha en mer framträdande plats i videospelens historia där. Den verkar inte lika bortglömd. Kanske kan det bero på att den lanserades som uppföljare till Odyssey från 1972,  historiens första konsol för hemmabruk. Det var Philips som hade utvecklat systemet, men de ägde Magnavox sedan 1974 och kunde således använda det redan etablerade varumärket. I Europa var det få, om ens någon, som kände till Odyssey och man lanserade konsolen i eget namn.

Reklam för Videopac ur Fantomen nr 24 1984

Jag har haft min i ett par år vid det här laget och jag kan inte säga att jag spelet särskilt mycket på den. Dels för att man måste vara två på många spel och dels för att det i ärlighetens namn ofta finns likande spel på andra samtida konsoler som har mer att erbjuda. Givetvis finns det bra spel, men de är begränsade både vad gäller variation och grafik. Grafiskt är de inte speciellt tilltalande ens med den tidens mått.

Med det sagt tänkte jag ändå skriva om dem, för trots bristerna har de sin givna plats i TV-spelens historia. Eftersom det inte direkt finns några kända titlar samt att det ofta är flera spel på varje cartridge, tänkte jag istället för ett spel i taget ta en cartridge i taget. Alla kassetter som Philips själva gav ut numrerades från 1-60, jag har hälften av dem och det är de jag kommer att skriva om. Min avsikt är även att sätta spelen i ett sammanhang tillsammans med andra liknande titlar från samma period. Den första kassetten, Videopac 1, innehåller tre spel: Bilracing, Stock-car & Krypto. 

Racing/Bilracing (Videopac 1978)

Bilracing är utformat som många tidiga bilspel: man kör på en rak väg och ska passera bilar framför utan att krocka. Två minuter har man på sig att samla så många poäng som möjligt genom att sick-sacka mellan bilarna som i slalom. Krockar man förlorar man fart och således poäng eftersom man inte kommer lika långt. Kör man för fort blir det omöjligt att veja för bilar framför och för långsamt kommer man få låga poäng även om man inte krockar. Grafiken är otroligt basal och perspektivet rakt uppifrån, lila bakgrund och blå linjer som markerar vägen. Spelaren styr den röda bilen och ska köra om de vita.

Trots den ytterst basala grafiken, vilket gäller alla spel till Videopac, tycker jag att det är kul, åtminstone en stund för att att slå sitt eget rekord. Man kan inte köra två samtidigt men det kan vara riktigt roligt att tävla om högsta poäng mot varandra om man är två. Det är också ett tacksamt partyspel eftersom alla kan köra det utan någon som helst träning. Det enda man gör är att styra joysticken åt höger, vänster samt upp för acceleration och ner för broms. Det är inte speciellt svårt, de andra bilarna är ganska förutsägbara. Bilracing till Videopac är inte unikt på något sätt, det finns många liknande bilspel.

Reklamblad för Taitos arkadspel Speed Race (1974)

Först ut med denna spelvy var Taitos arkadspel Speed Race från 1974, ett spel jag inte testat. Men även Speed Race har sina föregångare i de elektromekaniska spelen som gällde innan videospelens födelse, med samma vy och samma spelidé. Spelet går hur som helst ut på att köra förbi så många bilar som möjligt på 90 sekunder. Högre hastighet genererat mer poäng. 

För hemmabruk kan man först och främst nämna Street Racer från 1977, ett av de första spelen som gavs ut till Atari 2600. Även där kör man på en oändlig raksträcka med bilar framför som man ska köra om. Skillnaden är att man får en poäng för varje bil man passerar samt att man kan vara två spelare samtidigt. Grafiskt är det ganska likvärdigt med Bilracing men det finns en väsentlig skillnad: Street Racer har 27 spelvarianter - även om det inte bara är i form av bilar - medan Videopac bara har en. 

Street Racer (Atari 2600 1977)

Ett annat exempel som kom några år senare och på ett tekniskt mer avancerat system är LeMan från 1982 till Commodore 64. Rak väg , passera bilar, samla poäng. LeMan är ett bättre spel än båda de ovan nämnda, men det är ju inte helt jämförbart med tanke på att Commodore 64 har betydligt bättre prestanda. Även om principen är densamma så är det betydligt mer variation i LeMan, både grafiskt och spelmässigt. Ytöver det är vägen inte helt rakt, men svängarna är få och små. Miljöerna ändras under loppets gång och man kör i dagsljus, mörker och snö, vilket påverkar förutsättningarna. Trots enkelheten är det ett riktigt bra spel som får höga 7,42 på Lemon 64.

Le Man (Commodore 64 1982)

Det finns en lång tradition av den här typen av spel, både tidigare och senare. Segas arkadspel Turbo från 1981 är ett exempel som inte var framtaget för hemmabruk. Grafiken är som sig bör betydligt bättre men i grund och botten är det samma spel, även om vyn har skiftat från rakt uppifrån till snett bakifrån. På ett plan kan man ju se det som att senare spel på temat kör-om-bilar-i-jakt-på-höga-poäng - exempelvis Enduro på Atari 2600 och Outrun och många fler - är en vidareutveckling av samma idé. Man har bara lagt till fler element som kurvor och kuperad terräng. Konceptet är detsamma men utförandet mer avancerat. 

Arkadspelet Turbo (Sega 1981)

Som kuriosa kan jag även nämna ett spel som heter Motor Man. Det fanns med på Joystick dataklubb, band nr 1 1985, och är programmerat av Data Pelle. Vem det är har jag inte en aning om, men Joystick var en svensk datortidning som gavs ut mellan 1983 och 1987. 1985 gick de över till att bara ge ut kassetter med spel programmerade av sina läsare. Det finns dock en textfil med ett nyhetsbrev och innehållsförteckning att ladda in på varje kassett, utöver spelen.

Motor Man är mer eller mindre identiskt med Bilracing. Här är bakgrunden svart med rosa sidolinjer som markerar vägen, man passerar bilar och samlar poäng utifrån hur långt man kommer. En skillnad är dock att man i Motor Man inte själv styr över hastigheten. Man styr bilen som går allt fortare ju längre spelet fortgår varpå det blir allt svårare att hinna veja för hinder i form av bilar och oljefläckar. Sex gånger kan man köra över oljefläckar eller andra bilar innan spelet är över.

Motor Man av Data Pelle (från Joystick nr 1 1985 till C64). 

Man kan välj att köra Saab, Volvo och Audi.

Det finns tre svårighetsgrader, för varje svårighetsgrad tätnar trafiken. De tre nivåerna representeras av tre olika bilmärken, Saab för nybörjaren, Volvo till amatören medan proffset får köra en Audi. Kan man ana åttiotalets ständiga kamp mellan Saab och Volvo? Var i så fall Data Pelle stod i den kampen kan man nog med lite list räkna ut. Oavsett om man var anhängare av Saab eller Volvo kunde nog de flesta enas om att Audi slog dem båda.

När jag skriver detta förflyttas jag tillbaka till mellanstadiet 1987. Vi hade en Volvo 242 medan min kompis Niklas hade en Saab 900. Vi var inte några som tog så allvarligt på kampen, men det fanns de som gjorde det vilket kunde utmynna i riktiga gräl. Men jag informerade honom i alla fall om att Saab var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt. Det hade han förstås hört förut, men jag hade inte hört rimmet han återgav mig: Köp Volvo, bli belåten, se på världen genom plåten. Jag begrep inte vari förolämpningen låg, köparen blev ju belåten. Han var tvungen att förklara för mig att Volvo var dåliga bilar eftersom plåten var så tunn. Helt ärligt begriper jag inte än idag, vad mer kan man begära än att bli belåten med sitt bilköp?

Stock-car (1978) till Philips Videopac

Det andra spelet på kassetten är Stock-Car, som är ett klassikt recingspel där man ser hela banan ovanifrån. Syftet är att köra tre varv på kortas möjliga tid och det finns fyra svårighetsnivåer. Skillnaden mellan nivå 1 och 2 är hastigheten, banan är densamma. I nivå 1 är bilarna riktigt långsamma, som att köra i slow motion. Nivå 3 och 4 har svårare banor men bilarna går också fortare. Det är inget fel på spelet om man har någon att köra med, det går nämligen inte att tävla mot datorn. Variationen är begränsad och grafiken är inte speciellt tilltalande med en färg och kantiga banor. Det är helt enkelt väldigt tråkigt att se på.

Ska man jämföra med andra spel ligger kanske Indy 500 till Atari 2600 närmast. Det kom 1977 och har exakt samma vy med två bilar som tävlar mot varandra. Den stora skillnaden är variationen, precis som det var med Bilracing i förhållande till Street Raceer. I Stock Car finns det som redan nämnts tre olika banor med ökande svårighetsgrad. Street racer har åtta helt olika spelvarianter, samtliga med olika svårighetsgrader och dessutom behöver man inte vara två spelare, man kan spela mot datorn. 

Indy 500 (1977) till Atari 2600

Indy 500 bygger i sin tur på Ataris arkadspel Gran Trak 10 - det allra första recingspelet från 1974 - men framför allt på dess uppföljare Gran Trak 20 där två spelare kör mot varandra. I Gran Trak 10 är det bara en spelare. 

Den här vyn har en lång tradition och går tillbaka till gamla sällskapsspel på temat bilrace. På spelplanen såg man hela banan ovanifrån medan man flyttade bilen längsmed banan, antingen med tärningar eller händelsekort. I Sverige kom Algas Formula 1 - ett rafflande racerspel redan 1962. Det kom även en uppdaterad version på 1970-talet med Ronny Pettersson på omslaget. Vyn har också spelat en stor roll under lång tid i videospelens värld, åtminstone hela 1980-talet med arkadspel som Super Sprint från 1986, Super Off Road, även känt som Ivan 'Ironman' Stewards Super Off Road och Badlands, båda från 1989. Men det kom även många spel som inte var konverteringar av arkadspel, exempelvis Sprint Master till Atari 2600 som släpptes 1988. 

Spelplanen till Algas Formula 1 från 1962

Det tredje och sista spelet på kassetten är Krypto. Här är man två spelare, den ena skriver ett ord medan den andre tittar bort. Bokstäverna kastas sedan om varpå den andra ska lösa anagrammet med så få fel som möjligt. Tar man rätt bokstav fortsätter man med nästa, tar man fel tjuter det och man får välja en ny. Vinner gör den som listat ut ordet med så få fel som möjligt. Gillar man anagram kan jag tänka mig att det kan vara kul en stund. Jag gör det inte (antagligen för att jag är riktigt usel på det) och kan inte påstå att Krypto roar mig särskilt mycket. Jag utgår från att det finns fler anagramspel därute, men det här är det enda jag har i min samling och det enda jag stött på så här långt. Men så har jag av förklarliga skäl heller inte letat. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Krypto till Videopac - på den övre raden mitt ord med omkastade bokstäver, 

på den undre ska man lista ut korrekt ord

Arkadspelet Gran Trak 10 (atari 1974)

Kabinettet till Gran Trak 20

Källor
Svenska Wikipedia - Joystick (datortidning)
Engelska Wikipedia - Magnavox, Street Race
Svensk Videospelsutveckling av Thomas Sunhede och Martin Lindell
Lemon 64 - LeMan
Moby Games - Sega Turbo, Indy 500
arcade-museum.com - Gran Trak 10, Gran Trak 20

m.fl.

Outlaw (cover art/atari 2600)

Omslagsbilden till Outlaw är en klassisk komposition av westernmotiv och skulle kunna vara en affisch till nästan vilken westernfilm som helst från genrens storhetstid. Men det är det inte, Outlaw är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978. I spelet är man en revolverman någonstans på prärien med kaktusar, diligenser och förstås en antagonist med avsikt att skjuta dig. Om inte du hinner först.

Outlaw var det första spel som den då 25-åriga David Crane - en av de stora namnen inom den tidiga speldesignen med titlar som Pitfall, The Activision Decathlon och Ghostsbusters - gjorde för Atari. Förebilden var Gun Fight, ett arkadspel från 1975. 

Arkadspelet Gun Fight från 1975

I Outlaw tar man sig an rollen som en av två revolvermän vilka försöker skjuta varandra. För varje träff får man en poäng och det gäller att komma först till tio. 

Det finns flera spelvarianter och svårighetsgrader med olika skydd eller störande objekt när man försöker träffa den andre, som antal kaktusar på skärmen, diligenser som passerar eller en pongvariant där kulorna studsar på väggarna. 

David Crane gjorde ytterligare några spel för Atari innan han tillsammans med tre av sina kollegor grundade Activision, ett av få spelföretag från denna tid som fortfarande finns kvar.

Duell i Outlaw, först till tio vinner

I jämförelse med omslaget och spelets faktiska utseende kan man kanske tycka att det var falsk marknadsföring. Men alla visste att spelen inte såg ut som på omslagen och då fanns det ju inget som hindrade från att göra dem intressanta och fantasieggande. Vilket är precis vad illustrationen till Outlaw är.

Den lever upp till alla förväntningar man har på ett motiv som återger vilda västern. Det var så här filmaffischerna komponerades, ett collage av olika element som flyter in i varandra. 

Hjälten i mitten med dragna revolvrar och tydliga drag av Clint Eastwood, fåordig men sympatisk och med hjärtat på rätt ställe. Antagonisten, skurken bakom honom, har något ondskefullt i sin blick. En hårdhet som inte återfinns hos hjälten som snarare utstrålar lugn, trygghet och medkänsla. 

Sedan diligensen, dragen av sex galloperande hästar pådrivna av piskan i handen på gamlingen med det karaktäristiska utseendet. De flyr från något, indianer eller laglösa banditer? En yngre man lutar sig ut med ett gevär och fyrar av. 

Och så de klassiska klipporna i bakgrunden med den nedgående solen som alla cowboys rider mot i filmens slutscen. En trött ensam cowboy på väg i solnedgång, en trött ensam cowboy och min väg är väldigt lång... THE END.

Men det är inte bara kompositionen och tekniken jag uppskattar, eller fantasin den lockar fram. Det är lika mycket nostalgi, det var så här alla illustrationer som hade med vilda västern att göra såg ut när jag var barn. Köpte man en cowboyhatt, leksaksrevolver eller plastfigurer, alla hade ett motiv som detta på förpackningen. Precis som omslagen på serietidningen Western, kiosklitteraturen i de tummade pocketböckerna och förstås alla filmer.

Omslaget till Outlaw är målat av John Enright, som använt sig av samma teknik som Ataris mest anlitade illustratör, Jon Spohn. Det var Spohn som med det första spelet till Atari 2600, Combat från 1977, definierade den grafiska design som kom att prägla omslagen på Ataris spel under många år. 

I boken Art of Atari av Tim Lapetino, som jag skrev om för ett tag sen, beskrivs tekniken: i första steget gör man en teckning som man sedan färglägger med mycket tunn färg, blyertslinjerna ska skina igenom. Därefter borstar man bort överflödig färg med en torr pensel och avslutar med att spraya fixativ på motivet för att färgen ska fästa ordentligt.

Motivet på omslaget till Slot Racers

John Enright illustrerade, förutom Outlaw, omslagen till Flag Capture, Slot Machine och Slot Racers (se bild ovan). Även de är riktigt bra och bjuder in spelaren på fartfyllda äventyr bland pirater, på kasinon och futuristiska biltävlingar. På sin hemsida berättar Enright att originalmålningen till Slot Racers länge varit försvunnen, varför han målat en ny med samma teknik. I skrivande stund går den fortfarande att köpa för 15 000 dollar. 

Atari har många riktigt bra omslag och Oulaw är ett av dem. Spelmässigt finns det dock inte så mycket att säga, det är ett okej spel som är kul en stund om man har någon att spela med. Man kan spela mot "datorn" också men det är inte lika roligt. 

Det finns även många andra spel på samma tema som släppts genom åren, den senaste jag känner till är Showdown till Commodore 64. Det kom 2020 och liknar i högre utsträckning arkadspelet från 1975. Det är på det stora hela bättre än Outlaw, men inte heller det är ett spel man hänger sig åt några längre stunder.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inläggen om ovan nämnda bok och spel: Art of Atari, Combat

John Enright

Så här presenterar han sig själv på IX Galleri:

Born in California in 1955. Survived a lot of crisis and crazy world events... traveled the world, learned to draw, paint and sculpt and have loved being a creative for a few minutes. 

Fransk filmaffisch till den gode, den onde och den fule från 1966.

El Dorado från 1966 

Med en rullande diligens som skydd eller hinder

TV-spelet G7000 (reklam)

En konsol som är tämligen bortglömd idag är Philips Videopac G7000. Den lanserades i USA hösten 1978 som Magnavox Odyssey 2 och skulle ses som en direkt efterföljare till Magnavox Odyssey från 1972, den första konsolen för hemmabruk. För sin tid, det vill säga 1972, var Odyssey revolutionerande trots att den bara bestod av olika pong-varianter. För varje variant fanns det en plastfilm man skulle fästa på TV-skärmen för att få den att se ut som en tennisplan, hockeyrink eller liknande beroende på vilken typ av pong man spelade.

Någon plastfilm behövdes inte till uppföljaren Odyssey 2, den tillhörde den andra generationens konsoler tillsammans med Atari 2600, Intellivision, ColecoVision och ett antal andra märken som idag är lika bortglömda som Videopac, och hade mycket mer att erbjuda än bara pong. 

Magnavox Odysey (1972) med plastfilm fäst på TV-skärmen.

I Europa fick den namnet Philips Videopac G7000 när den lanserades till julhandeln 1978, men benämndes ofta bara som Videopac. Den sålde lite i jämförelse med Atari, men kom ändå på en god tredjeplats efter Intellivision om man ser till den totala försäljningen under hela dess livstid. Glappet är dock stort till storsäljaren Atari som under sin kommersiella livstid mellan 1977-1991 sålde cirka 30 miljoner exemplar medan Videopac under sin, visserligen kortare livslängd, sålde omkring två miljoner innan produktionen lades ned 1984.

Jag har inte lyckats ta reda på när den släpptes i Sverige, men den första annonsen jag hittat i mina serietidningar är från december 1982. Här får vi veta att den är komplett med tangentbord, 48 elektroniska tangenter och inbyggd TV-spelsdator med joysticks och actionknappar samt antennomkopplare och TV-spelstation för 1295 kronor. Både speldator och spelstation i ett. Antar att skillnaden mellan de båda är tangentbordet. Men helt tydligt är det ju inte, åtminstone inte för mig drygt 42 år senare.

På annonsbilden räknar jag till 34 spelkassetter, vilket faktiskt är mer än hälften av alla kassetter Philips gav ut själva innan de lade ner produktionen. I Europa var alla kassetter numrerade från 1-60 och bestod av ett till tre spel per kassett. Men det är här ett av problemen med konsolen ligger, det begränsade spelbiblioteket. 

Många spel till Videopac kräver två spelare

Det var nästan inga andra företag som utvecklade spel till den förutom Philips själva. Imagic som gjorde 11 spel till Atari 2600 släppte bara två till Videopac och Parker Brothers gav ut sex stycken att jämföra med 21 till Atari. Det fanns även ett tredje företag som utvecklade spel, Jopac, som gav ut 10 stycken. Utöver det inget alls.

Philips egna spel är inte sällan varianter av kända titlar från arkadhallarna och Ataris spelbibliotek men med andra namn, exemplevis går Pac-Man under namnet Munchkin här. Det är visserligen inte exakt samma, men inte långt ifrån.

Själv har jag 30 kassetter, alla från Philips egen produktion. Tyvärr är det ganska många jag aldrig spelat eftersom man måste vara två spelare. Jag har inte haft någon i mitt umgänge som visat intresse för att testa konsolen, men nu har jag engagerat en player 2. Jag hoppas därför kunna återkomma längre fram om spelen. Det finns visserligen flera som inte behöver en extra spelare, men de med två ger intrycket av vara så mycket roligare. 

I Agent X9 nr 13/1982, som annonsen hämtats från, ger sig agent Corrigan ut för att spåra en hemlig terrororganisation. Det har nämligen visat sig att politiker världen över styrs av detta hemliga nätverk. För att lyckas med uppdraget behöver dock Corrigan "dö" först. Och det gör inte saken enklare att han kan inte lita på någon...

Förutom detta spännande äventyr får vi möte Buck Ryan i Den brutna tisteln och Garth i Ökenkrigaren. Dessutom erbjuds alla nya prenumeranter en tuff present i form av en Agent X9-penna. 7 nummer för 56 kronor och hoppar du på erbjudandet kanske du hinner få nästa nummer, som utkommer 5 januari 1983, direkt hem i brevlådan. Då får du följa med agent Corrigan igen när han möter Kokainbruden.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Agent X9:s tuffa specialpenna för alla nya prenumeranter

Förstoring av omslagsbilden

God Jul!

1978 gifte sig så äntligen Kit Walker med sin Diana Palmer som han träffade redan i det första äventyret från 1936. En lång väntan med andra ord, men jag antar att de båda varit mycket upptagna med sina respektive karriärer. Kit har tagit sin roll som Fantomen på mycket stort allvar och Diana har haft en karriär som simhopperska i vilket hon också tagit ett olympiskt guld, sjuksköterska och numer arbetar hon inom FN med mänskliga rättigheter. 

Vigseln får vi följa i sin helhet i nummer 6 1978 och denna deras bröllopsbild publicerades tillsammans med tre andra stämningsfulla (på fantomens eget lilla vis) julkort i nummer 25 samma år. Så vad passar väl bättre än att dagen till ära skicka en liten julhälsning med det lyckliga brudparet. God Jul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Mest frukt bland läskedrycker (reklam)

Jag har aldrig varit en stor konsument av Mer. Knappt konsument överhuvud taget. Men jag uppskattar deras reklam, det är flera kampanjer som stannat i mitt minne. Inte just den här, jag är inte tillräckligt gammal för att minnas den. Men jag fastnade för bilden så fort jag såg den, så inbjudande och lockande. Det vackert röda äpplet, tillsynes helt nyplockat från trädet. Morgondaggen ännu kvar, bladet grönt och friskt. Och de två ungdomarna mitt i en skön stund tillsammans, med varandra och med drickan. Så små i förhållande till frukten. För det är ju mycket frukt i Mer, mest bland läskedrycker. Det känns på smaken.

Bilden är hämtad ur en Fantomentidning från 1978 och det verkligen lyser sent 70-tal om den. Ett 70-tal som är på väg in i 80-talet. Det är så här jag minns att människorna i min närhet såg ut när jag var riktigt liten, innan jag började skolan. Det är så här de ser ut när jag bläddrar i gamla fotoalbum från den här tiden.

I den lilla bilden i nedre hörnet står det fem flaskor med fem olika smaker. Om det finns en reklambild för varje smak vet jag inte, i mina tidningar har jag bara hittat äpple och apelsin. Apelsinbilden är minst lika tilltalande som äpplet, om inte mer. Men sidan är inte lika välbevarad, därför fick äpplet komma först. Och för att äppelmer är godare.

De är båda från 1978 men publicerade i olika tidningar: Äpplet publicerades i Fantomen nr 13 där en man med skumma planer utnyttjar Fantomens klippa i "Spök-klippan" och apelsinen i nr 13 av Seriemagasinet. Där får vi möta Steve Roper & Mike Nomad i "Gisslan" samt Harry Chase i ett nytt hårdkokt äventyr, "Mister Big"

Könsrollerna är oftast väldigt stereotypa i den här typen av tidningar, åtminstone om man läser Seriemagasinet. I Fantomen såg det annorlunda ut redan då med flera tuffa kvinnor som inte hade några problem med att ta för sig eller att klara sig på egen hand, kanske främst representerad av Diana Palmer. 

Med tanke på seriernas karaktär var det intressant att läsa en insändare på Seriemagasinets Klotterplank - Fritt Forum För Fräscha Farliga Fräna Funderingar. Där skriver signaturen Hellas om hur tjejer och killar behandlas inom idrotten: Skulle det gå bra för en tjej i utförsåkning står det inte ett dugg om det i tidningen. Men om Ingemar Stenmark vinner, då står det minsann! Om "det oslagbara fenomenet från Tärnaby" mm mm! Eller låt oss ta ett annat exempel: fotbollen! Tjejerna får de sämsta träningstiderna, får ofta lämna över planen till killarna och kommer överhuvudtaget i andra hand. Det är precis som om bara killarna existerade i dagens idrottsvärld. Och även om tjejerna i många fall presterar bättre resultat än killarna, så är det för det mesta killarna som får all uppmärksamhet. Skriv vad ni tycker om det här orättvisa förhållandet att vi tjejer faktiskt diskrimineras inom idrotten. Jag får återkomma till dessa tankar om jag ser någon respons på hennes text i kommande nummer av tidningen.

Till sist, vad har detta med retrogaming att göra? Ingenting, men med mer!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Golf (atari 2600)

Golf ser inte mycket ut för välden när man startar det. Med sin extremt klosslika grafik och stora spelare i förhållande till banan är det nästan skrattretande. Men när man väl sätter sig in i det är det faktiskt riktigt kul. Det var ett av de första spelen jag skaffade till min konsol och det som lockade var just den enkla eller rentav fula grafiken. Jag var helt enkelt tvungen att ha det eftersom det kändes som ett så tydligt exempel på de tidigaste generationerna av TV-spel (andra generationen om man ska vara petig). Dessutom har jag alltid gillat golfspel ända sedan jag upptäckte Leaderboard på Commodore 64.

Spelet släpptes 1978 till Atari 2600 och är således ett av de första spelen som gavs ut till konsolen, vilket verkligen har satt sina spår i grafiken. Personen som programmerat det heter Mike Lorenzen och ligger även bakom spel som Circus Atari och Oink!

En omgång består av nio hål och för par ska du klara varje hål på mellan tre och fem slag. Allt som allt ska du ha mer än 36 slag, något jag aldrig lyckats med så här långt. Varje hål visas rakt uppifrån men spelaren framträder från sidan. Riktningen på slaget beror på vilken position du har i förhållande till golfbollen. Klubban pekar alltid mot bollen och för att få slaget dit du önskar flyttar du spelaren runt bollen tills du står rätt. Det är inte helt lätt att få bollen precis dit man vill och ännu så länge behöver jag ha en utskriven bild av bollens riktning utifrån spelarens och klubbans position för att inte slå alldeles fel. Utifrån mitt sätt att tänka kan jag inte påstå att det är speciellt intuitivt. När man väl slagit in bollen på greenen förändras bilden och man får se greenen i närbild, även den rakt ovanifrån. Det finns två svårighetsgrader som du ställer in på konsolens svårighetsreglage och man kan välja att spela ensam eller med en motspelare. Att spela nio hål på egen hand tar cirka 30 minuter.

I förhållande till andra spel till Atari 2600 är detta en av mina favoriter. Inte för att det är det bästa på något sätt utan för att det tillhör en av få spel som inte är skjutspel eller på annat sätt mycket stressiga. Och golf är ju alltid golf!

Här kan du läsa om handicap golf från 1983 till commodore 64 och skiing till atari 2600 samt ett inlägg om konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning

omslagbild av steve hendricks

screenshot av spelvyn, andra hålet

ur manualen, bollens riktning i 

förhållande till spelarens placering

Atari 2600

Jag har ingen nostalgi till Atari 2600. För mig är det en sen upptäckt även om jag så här i efterhand har insett att jag spelat på den som barn. Men det var ett bortglömt minne så i realiteten var det inte förrän jag köpte en Rasberry Pi 3 som jag stötte på den. Genom att installera RetroPie kunde jag emulera en mängd olika system som Atari, Nintendo, Sega och Playstation One med flera. Av alla jag testade blev jag mer eller mindre förälskad i Atari 2600. Det var något tilltalande med enkelheten, i den brutalt begränsade grafiken. De rudimentära ljudeffekterna. Ren och skär spelglädje, en spelidé och inget mer. 

RetroPie är ett fantastikt litet program, men det har en brist: man kan inte spela med originalkontrollerna. Jag var således tvungen att införskaffa mig en riktig konsol. Och på tradera hittade jag en till ett bra pris och som enda budgivare ropade in den.

Atari 2600 hette från början Atari VCS, Video Computer System. Den släpptes hösten 1977 i USA och lanserades i Europa under 1978. När mitt intresse för videospel uppstod var tiden för systemet redan förbi och hade ersatts av Commodore 64 och Nintendo Entertainment System (NES). Atari 2600 var heller inte lika utbredd i Sverige som i exempelvis USA. Spelhallarna med sina arkadspel var större och hemmamarknaden uppstod i mångt och mycket först med C64 och NES i mitten av 1980-talet. Att jag inte kom i kontakt med systemet är således inte förvånande.

Det första spelet som släpptes var Combat som följde med när man köpte konsolen. Det bygger på Ataris eget arkadspel Tanks från 1974. Det var också det som var tanken när Atari utvecklade systemet: att konvertera sina egna arkadspel. Atari som startade arkadspelsvågen med Pong 1972 och var marknadsledande under större delen av 70-talet, så de hade många att välja mellan. De flesta spel som kom i samband med lanseringen var varianter av arkadspel, som Air Sea Battle, Video Olympcis (med 50 varianter av Pong) och bilspelet Indy 500 för att nämna några.

Atari VCS sålde med tidens mått bra redan från början men det var först 1980 som den blev en riktig succé när konverteringen av Space Invaders släpptes. Försäljningen ökade ännu mer året därpå när man fick licens för att konvertera Pacman.  Trots att det kom nya modeller 1982 (Atari 5200) och 1985 (Atari 7800) så fortsatte Atari 2600 att tillverkas till och med 1991, ett livsspann på 14 år! 

Flera av de första spelen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet fortsatte att produceras och säljas så länge konsolen tillverkades. Allt som allt gavs det ut cirka 600 officiella spel och minst lika många inofficiella. Det kommer fortfarande ut nya spel som utvecklats av entusiaster för systemet, men förra året släppte Atari själva för första gången på över 30 år ett antal kassetter i samband med bolagets 50-årsjubileum. Tre tidigare outgivna spel fick se dagens ljus, Yar's Return som är en uppföljare till Yar's Revenge från 1982, Shooter-spelet Sabouteur från 1983 och Aquaventure där man dyker efter en skatt. Man gav dessutom ut tio klassiska spel i lyxigt utförande med spelets titel i ledljus på toppen av kassetten. De sistnämnda kan i skrivande stund endast köpas som ett färdigt paket för tusen dollar.

Nu har jag haft min Atari 2600 ett par år och jag kan bara säga att det är en underbar spelkonsol. Jag har flera olika system i min spelkammare men ett av dem jag värderar högst är min Atari (näst efter min C64). Känslan att koppla in den i TV:n med antennkabel, trycka i kassetten och sätta på konsolen. Bilden är kornig, oskarp och det flimrar. Allt är genuint, inga touchknappar utan spakar som låter när man drar i dem. Riktiga grejer helt enkelt. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor (artikel om atari 2600 om inget annat anges): sv.wikipedia.org, ataritimes.com, idg.se - klassikernas klassiker av anders engström (2002), youtube - atari archive episode 1, atari.com - 50th anneversery