Videopac 1 - bilracing, stock-car & krypto

Jag har tidigare skrivit om Philips Videopac 7000, en konsol som lanserades 1978 för att konkurrera med de samtida systemen, främst Atari 2600 (1977) som fått stort utrymme här på bloggen, Fairchild Channel F (1976), den första konsolen med utbytbara spel på cartridge och Bally Proffessional Videocade, även den lanserad 1978.

I Sverige är Philips Videopac tämligen bortglömd. Hur det ser ut i övriga Europa vet jag egentligen inte, men med tanke på hur lite det finns om den på nätet kan man anta att det gäller i de flesta Europeiska länder. De som uppmärksammar systemet gör det framförallt ur ett amerikanske perspektiv, som Magnavox Odyssey 2, vilket var namnet på konsolen i USA. 

Även om Videopac sålde bättre på den här sidan Atlanten - det gavs även ut fler titlar - så tycks den ändå ha en mer framträdande plats i videospelens historia där. Den verkar inte lika bortglömd. Kanske kan det bero på att den lanserades som uppföljare till Odyssey från 1972,  historiens första konsol för hemmabruk. Det var Philips som hade utvecklat systemet, men de ägde Magnavox sedan 1974 och kunde således använda det redan etablerade varumärket. I Europa var det få, om ens någon, som kände till Odyssey och man lanserade konsolen i eget namn.

Reklam för Videopac ur Fantomen nr 24 1984

Jag har haft min i ett par år vid det här laget och jag kan inte säga att jag spelet särskilt mycket på den. Dels för att man måste vara två på många spel och dels för att det i ärlighetens namn ofta finns likande spel på andra samtida konsoler som har mer att erbjuda. Givetvis finns det bra spel, men de är begränsade både vad gäller variation och grafik. Grafiskt är de inte speciellt tilltalande ens med den tidens mått.

Med det sagt tänkte jag ändå skriva om dem, för trots bristerna har de sin givna plats i TV-spelens historia. Eftersom det inte direkt finns några kända titlar samt att det ofta är flera spel på varje cartridge, tänkte jag istället för ett spel i taget ta en cartridge i taget. Alla kassetter som Philips själva gav ut numrerades från 1-60, jag har hälften av dem och det är de jag kommer att skriva om. Min avsikt är även att sätta spelen i ett sammanhang tillsammans med andra liknande titlar från samma period. Den första kassetten, Videopac 1, innehåller tre spel: Bilracing, Stock-car & Krypto. 

Racing/Bilracing (Videopac 1978)

Bilracing är utformat som många tidiga bilspel: man kör på en rak väg och ska passera bilar framför utan att krocka. Två minuter har man på sig att samla så många poäng som möjligt genom att sick-sacka mellan bilarna som i slalom. Krockar man förlorar man fart och således poäng eftersom man inte kommer lika långt. Kör man för fort blir det omöjligt att veja för bilar framför och för långsamt kommer man få låga poäng även om man inte krockar. Grafiken är otroligt basal och perspektivet rakt uppifrån, lila bakgrund och blå linjer som markerar vägen. Spelaren styr den röda bilen och ska köra om de vita.

Trots den ytterst basala grafiken, vilket gäller alla spel till Videopac, tycker jag att det är kul, åtminstone en stund för att att slå sitt eget rekord. Man kan inte köra två samtidigt men det kan vara riktigt roligt att tävla om högsta poäng mot varandra om man är två. Det är också ett tacksamt partyspel eftersom alla kan köra det utan någon som helst träning. Det enda man gör är att styra joysticken åt höger, vänster samt upp för acceleration och ner för broms. Det är inte speciellt svårt, de andra bilarna är ganska förutsägbara. Bilracing till Videopac är inte unikt på något sätt, det finns många liknande bilspel.

Reklamblad för Taitos arkadspel Speed Race (1974)

Först ut med denna spelvy var Taitos arkadspel Speed Race från 1974, ett spel jag inte testat. Men även Speed Race har sina föregångare i de elektromekaniska spelen som gällde innan videospelens födelse, med samma vy och samma spelidé. Spelet går hur som helst ut på att köra förbi så många bilar som möjligt på 90 sekunder. Högre hastighet genererat mer poäng. 

För hemmabruk kan man först och främst nämna Street Racer från 1977, ett av de första spelen som gavs ut till Atari 2600. Även där kör man på en oändlig raksträcka med bilar framför som man ska köra om. Skillnaden är att man får en poäng för varje bil man passerar samt att man kan vara två spelare samtidigt. Grafiskt är det ganska likvärdigt med Bilracing men det finns en väsentlig skillnad: Street Racer har 27 spelvarianter - även om det inte bara är i form av bilar - medan Videopac bara har en. 

Street Racer (Atari 2600 1977)

Ett annat exempel som kom några år senare och på ett tekniskt mer avancerat system är LeMan från 1982 till Commodore 64. Rak väg , passera bilar, samla poäng. LeMan är ett bättre spel än båda de ovan nämnda, men det är ju inte helt jämförbart med tanke på att Commodore 64 har betydligt bättre prestanda. Även om principen är densamma så är det betydligt mer variation i LeMan, både grafiskt och spelmässigt. Ytöver det är vägen inte helt rakt, men svängarna är få och små. Miljöerna ändras under loppets gång och man kör i dagsljus, mörker och snö, vilket påverkar förutsättningarna. Trots enkelheten är det ett riktigt bra spel som får höga 7,42 på Lemon 64.

Le Man (Commodore 64 1982)

Det finns en lång tradition av den här typen av spel, både tidigare och senare. Segas arkadspel Turbo från 1981 är ett exempel som inte var framtaget för hemmabruk. Grafiken är som sig bör betydligt bättre men i grund och botten är det samma spel, även om vyn har skiftat från rakt uppifrån till snett bakifrån. På ett plan kan man ju se det som att senare spel på temat kör-om-bilar-i-jakt-på-höga-poäng - exempelvis Enduro på Atari 2600 och Outrun och många fler - är en vidareutveckling av samma idé. Man har bara lagt till fler element som kurvor och kuperad terräng. Konceptet är detsamma men utförandet mer avancerat. 

Arkadspelet Turbo (Sega 1981)

Som kuriosa kan jag även nämna ett spel som heter Motor Man. Det fanns med på Joystick dataklubb, band nr 1 1985, och är programmerat av Data Pelle. Vem det är har jag inte en aning om, men Joystick var en svensk datortidning som gavs ut mellan 1983 och 1987. 1985 gick de över till att bara ge ut kassetter med spel programmerade av sina läsare. Det finns dock en textfil med ett nyhetsbrev och innehållsförteckning att ladda in på varje kassett, utöver spelen.

Motor Man är mer eller mindre identiskt med Bilracing. Här är bakgrunden svart med rosa sidolinjer som markerar vägen, man passerar bilar och samlar poäng utifrån hur långt man kommer. En skillnad är dock att man i Motor Man inte själv styr över hastigheten. Man styr bilen som går allt fortare ju längre spelet fortgår varpå det blir allt svårare att hinna veja för hinder i form av bilar och oljefläckar. Sex gånger kan man köra över oljefläckar eller andra bilar innan spelet är över.

Motor Man av Data Pelle (från Joystick nr 1 1985 till C64). 

Man kan välj att köra Saab, Volvo och Audi.

Det finns tre svårighetsgrader, för varje svårighetsgrad tätnar trafiken. De tre nivåerna representeras av tre olika bilmärken, Saab för nybörjaren, Volvo till amatören medan proffset får köra en Audi. Kan man ana åttiotalets ständiga kamp mellan Saab och Volvo? Var i så fall Data Pelle stod i den kampen kan man nog med lite list räkna ut. Oavsett om man var anhängare av Saab eller Volvo kunde nog de flesta enas om att Audi slog dem båda.

När jag skriver detta förflyttas jag tillbaka till mellanstadiet 1987. Vi hade en Volvo 242 medan min kompis Niklas hade en Saab 900. Vi var inte några som tog så allvarligt på kampen, men det fanns de som gjorde det vilket kunde utmynna i riktiga gräl. Men jag informerade honom i alla fall om att Saab var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt. Det hade han förstås hört förut, men jag hade inte hört rimmet han återgav mig: Köp Volvo, bli belåten, se på världen genom plåten. Jag begrep inte vari förolämpningen låg, köparen blev ju belåten. Han var tvungen att förklara för mig att Volvo var dåliga bilar eftersom plåten var så tunn. Helt ärligt begriper jag inte än idag, vad mer kan man begära än att bli belåten med sitt bilköp?

Stock-car (1978) till Philips Videopac

Det andra spelet på kassetten är Stock-Car, som är ett klassikt recingspel där man ser hela banan ovanifrån. Syftet är att köra tre varv på kortas möjliga tid och det finns fyra svårighetsnivåer. Skillnaden mellan nivå 1 och 2 är hastigheten, banan är densamma. I nivå 1 är bilarna riktigt långsamma, som att köra i slow motion. Nivå 3 och 4 har svårare banor men bilarna går också fortare. Det är inget fel på spelet om man har någon att köra med, det går nämligen inte att tävla mot datorn. Variationen är begränsad och grafiken är inte speciellt tilltalande med en färg och kantiga banor. Det är helt enkelt väldigt tråkigt att se på.

Ska man jämföra med andra spel ligger kanske Indy 500 till Atari 2600 närmast. Det kom 1977 och har exakt samma vy med två bilar som tävlar mot varandra. Den stora skillnaden är variationen, precis som det var med Bilracing i förhållande till Street Raceer. I Stock Car finns det som redan nämnts tre olika banor med ökande svårighetsgrad. Street racer har åtta helt olika spelvarianter, samtliga med olika svårighetsgrader och dessutom behöver man inte vara två spelare, man kan spela mot datorn. 

Indy 500 (1977) till Atari 2600

Indy 500 bygger i sin tur på Ataris arkadspel Gran Trak 10 - det allra första recingspelet från 1974 - men framför allt på dess uppföljare Gran Trak 20 där två spelare kör mot varandra. I Gran Trak 10 är det bara en spelare. 

Den här vyn har en lång tradition och går tillbaka till gamla sällskapsspel på temat bilrace. På spelplanen såg man hela banan ovanifrån medan man flyttade bilen längsmed banan, antingen med tärningar eller händelsekort. I Sverige kom Algas Formula 1 - ett rafflande racerspel redan 1962. Det kom även en uppdaterad version på 1970-talet med Ronny Pettersson på omslaget. Vyn har också spelat en stor roll under lång tid i videospelens värld, åtminstone hela 1980-talet med arkadspel som Super Sprint från 1986, Super Off Road, även känt som Ivan 'Ironman' Stewards Super Off Road och Badlands, båda från 1989. Men det kom även många spel som inte var konverteringar av arkadspel, exempelvis Sprint Master till Atari 2600 som släpptes 1988. 

Spelplanen till Algas Formula 1 från 1962

Det tredje och sista spelet på kassetten är Krypto. Här är man två spelare, den ena skriver ett ord medan den andre tittar bort. Bokstäverna kastas sedan om varpå den andra ska lösa anagrammet med så få fel som möjligt. Tar man rätt bokstav fortsätter man med nästa, tar man fel tjuter det och man får välja en ny. Vinner gör den som listat ut ordet med så få fel som möjligt. Gillar man anagram kan jag tänka mig att det kan vara kul en stund. Jag gör det inte (antagligen för att jag är riktigt usel på det) och kan inte påstå att Krypto roar mig särskilt mycket. Jag utgår från att det finns fler anagramspel därute, men det här är det enda jag har i min samling och det enda jag stött på så här långt. Men så har jag av förklarliga skäl heller inte letat. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Krypto till Videopac - på den övre raden mitt ord med omkastade bokstäver, 

på den undre ska man lista ut korrekt ord

Arkadspelet Gran Trak 10 (atari 1974)

Kabinettet till Gran Trak 20

Källor
Svenska Wikipedia - Joystick (datortidning)
Engelska Wikipedia - Magnavox, Street Race
Svensk Videospelsutveckling av Thomas Sunhede och Martin Lindell
Lemon 64 - LeMan
Moby Games - Sega Turbo, Indy 500
arcade-museum.com - Gran Trak 10, Gran Trak 20

m.fl.

Cover Art: Air-Sea Battle (atari 2600)

Omslagsbilden till Air-Sea Battle (1977) målades av Cliff Spohn, som gjort mer än 20 omslag till Atari 2600 under konsolens första år. I Lapetinos bok Art of Atari framkommer att han inte var nöjd med omslaget till det första spelet, Combat. Där hade han delat upp bilden i fyra lika delar med olika fokus som överlappade varandra: biplan, jetplan, tanks ur ett fågelperspektiv och i sista rutan en pansarvagn i närbild snett framifrån. 

Till Air-Sea Battle ville han istället göra en proportionerlig bild, fortfarande ett collage men mer enhetligt: Jag målade den med mer djup istället för att klippa isär bilden, som vi gjorde med det första spelet, 'Combat'. Om man bortser från att omslaget till Air-Sea Battle inte är uppdelad i sektioner är de ändå väldigt lika, både vad det gäller motiv och komposition.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan och bygger på arkadspelet Anti Aircraft från 1975, även det från Atari. Men det finns fler spelvarianter på kassetten, vilka inspirerats av andra spel. Bland annat Midways Sea Wolf från 1976, där man navigerar en ubåt som ska skjuta torpeder på förbipasserande skepp. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till ovan nämnda combat

air-sea battle till atari 2600

anti aircraft, arkadspelet från 1975

midways arkadspel sea wolf från 1976 

cliff spohns omslagsbild till combat (1977)

omslagsbox

 

Källor

Art of Atari av Tim Lapetino

Atari Archive, vol 1 1977-1978 av Kevin Bunch

Arcade Museum (arcade-museum.com): Anti Aircraft, Sea Wolf

Combat (atari 2600/cover art)

Combat bygger på två av Ataris egna arkadspel - Tanks från 1974 och Jet Fighter från 1975. Det var ett av de nio spel som släpptes samtidigt med lanseringen av Atari VCS hösten 1977 och ända fram till 1982 - när den föga framgångsrika uppföljaren 5200 kom och VCS bytte namn till 2600 -  fick man Combat på köpet till konsolen. Detta är ett av de allra mest förekommande spelen ute på marknaden idag och de flesta som äger en Atari 2600 har Combat i sin spelsamling. 

Att köparen skulle få en cartridge på köpet var inte självklart för Atari, ett förinstallerat spel på konsolen hade varit billigare. Men ett av de starkaste försäljningsargumenten var just de utbytbara kassetterna: möjligheten att köpa nya spel. Atari VCS var något annat än de konsoler som endast kunde erbjuda olika varianter av Pong. 

Combat är liksom flera av de tidiga spelen gjorda för två spelare och vill man få ut något av det måste man ha en medspelare. Någon AI fanns det inte plats för eftersom man av kostnadsskäl inte hade större microchip än 2 kb. I takt med att priserna blev lägre var det mot slutet av 1970-talet möjligt att göra spel på 4 kb och ytterligare några år senare kunde de vid behov vara upp till 8 kb eller mer. 

Principen i Combat är enkel och vare sig du väljer att köra pansarvagn, flyga jet- eller biplan är målet detsamma: samla poäng genom att skjuta din motspelare, flest träffar efter 2 minuter och 16 sekunder vinner. Combat har 27 olika spelvarianter och de 14 första bygger på Tanks där du manövrerar din pansarvagn i en labyrintliknande bana sedd rakt uppifrån, försöker träffa din motspelare och ta skydd bakom hindren. Det finns flera banor som erbjuder olika mycket skydd men även pongvarianter där skotten studsar mot väggarna och osynligt läge där man bara ser motståndaren (och sin egen tank) när man avlossar skott. Resten av spelvarianterna bygger följaktligen på Jetfighter och det helt nya momentet med biplan (eller dubbeldäckare som vi brukade kalla denna typ av flyg). 

Har man någon att spela med är Combat ett riktigt bra spel som åldrats med värdighet. Det är på samma gång stressigt, frustrerande, nervpirrande och otroligt kul! Inte bara intressant i en kulturhistorisk mening, som ju faktiskt är fallet för många gamla spel som har förlorat sin forna glans. Combat är roligt på precis samma sätt som jag föreställer mig att det var 1977. 

Och när jag skriver om Combat måste jag även nämna omslaget. Atari är kända för sina effektfulla omslagsbilder och det är med Combat som denna ton sätts. Cliff Spohn heter illustratören och han kom att göra omslagen till sammanlagt 20 spel innan han avslutade sitt samarbete med Atari. Det typiska med hans bilder och som kom att bli Ataris speciella ton är mycket rörelse och fart i motivet som ofta utgörs av ett collage med flera element. I det här fallet pansarvagnar, jetflyg och biplan i full aktion med dammoln som rivs upp av larvfötter, missiler som avfyras och biplan mitt under luftstrid. Men det är inte bara kompositionerna som sätter prägeln utan även tekniken som använts, blyertssketcher som ritats med lätt hand och därefter färglagts så att den bakomliggande teckningen fortfarande är tydlig. I boken Art of Atari berättar en av Spohns kollegor, Steve Hendrick, att Spohn var en ikon bland de andra illustratörerna på Atari: "han skapade stilen, vår uppgift var att efterlikna det Cliff gjorde". Förutom Combat illustrerade Cliff Sphon även Air-Sea Battle, Breakout, Indy 500, Surround och Video Olympics för att nämna några. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket man kunde skapa med endast 2kb. Dagens spel till Playstation och Xbox uppgår inte sällan till 100 GB, vilket alltså skulle motsvara 50 000 spel i samma storlek som Combat. 

Här kan du läsa mer om Atari 2600: Golf från 1979, Skiing från 1980 samt ett inlägg om själva konsolen. För fler inlägg, se innehållsförteckning

Star Wars (C64)

Den 25 maj 1977 hade Star Wars premiär och blev en enorm succé världen över. Den hade kostat 11 miljoner dollar att göra (lågbudget med amerikanska mått) men spelade in närmare 800 miljoner. När man räknar med inflation är det den fjärde mest inkomstbringande filmen i historien efter Borta med Vinden (1939), Titanic (1997) och Avatar (2009). I Sverige hade den premiär 16 december samma år, recensionerna var blandade men ingen översvallande. I Dagens Nyheter skrev man att filmen var en "en underlig blandning av lekfullhet och idiotiskt underhållningsvåld, utan riktig stil och styrsel" medan man i Svenska Dagbladet menade att filmen var "årets fenomen på filmhimlen" men om den skulle stanna i minnet längre än till nästa publikrekord var mer osäkert. 46 år senare vet vi alla svaret på den frågan.

Atari fick licensen att göra arkadspelet Star Wars och Domark konverterade det till Commodore 64 1983. Det är ett shooter-spel i förstapersonsperspektiv där du axlar rollen som Luke Skywalker när han med sin X-Wing ska förinta dödsstjärnan. 

Spelet har tre sekvenser. Den första utspelar sig i yttre rymden (deep space) där du ska skjuta ner imperiets TIE-fighters för att komma vidare till dödsstjärnan. I den andra ska du ta dig igenom dödsstjärnans första försvar bestående av kanonförsedda torn som beskjuter dig innan du slutligen når fram till "kanalen" som leder fram till ventilen du måste träffa för att förinta dödsstjärnan. Lyckas du får du se den explodera med färgade cirklar som sprider sig likt ringar på vattnet. Det påminner en hel del om de tidiga skärmsläckarna. I de efterföljande nivåerna upprepas sekvenserna med mindre variationer och intensivare anfall. 

Spelet går fort att ladda in från kassett, knappt fem minuter. Efter cirka två kommer en loading screen med Luke Skywalker, Han Solo och prinsessan Leia i förgrunden tillsammans med R2-D2. I bakgrunden Darth Vader, dödsstjärnan och en X-Wing. Det är en effektfull komposition som är liknar omslaget till spelet. Största skillnaden är att Luke, Han och Leia är mindre lyckade här. Det ser ut som att det är ett barn som ritat, prinsessan Leia har en ansikte som mest liknar en legogubbe. 

Precis innan spelet inleds vår vi höra en digitaliserad röst: May the Force be with you! Därefter kommer ledmotivet från filmen i en enkel SID-melodi. Star Wars är som redan nämnts från 1983 och det märks tydligt att man ännu inte lärt sig att utnyttja SID-chipet till fullo. Här använder man inte de tre chipens hela kapacitet utan har bara ett ljud på varje kanal. Senare lärde man sig att även använda den tomma platsen mellan tonerna till andra ljud vilket innebar att musiken blev mycket fylligare och lät som att det var fler kanaler än det faktiskt var. 

Star Wars har sina förtjänster, främst genom grafiken som på ett bra sätt konverterar vectorgrafiken från arkadspelet. Men det har också aspekter som är mindre bra. De största problemen är responsen på kontrollen och att siktet är långsamt, vilket gör det svårt att hinna skjuta ner anfallande TIE-fighters. På lemon64 får spelet 6,42 poäng. Detta var före Zzap!64 och DatorMagazin men det sammanvägda betyget utifrån tre andra tidningar, C&VG (Computers och Videogames), Personal Computer Games och TV Gamer blir 64 procent. För min egen del kan jag som jag redan skrivit se att spelet har sina förtjänster, men på det stora hela tycker jag inte att det är helt lyckat. Men med tanke på det enorma inflytande filmen har haft på filmbranschen och populärkulturen var det ändå roligt och att spela det. Eller snarare att ha spelat det.

Stjärnornas Krig och de efterföljande filmerna hade ett enormt genomslag på populärkulturen. Min dagmamma hade en son som hette Torgny och var några år äldre en mig. Han hade en stor samling med rymdlego, till och med moderskeppet. Ibland när Torgny var i skolan brukade jag och hans bror Tord smyga in i Torgnys rum bara för att titta på legot. Det var prydligt uppställt på en hylla och det vilade något andäktigt över det. Det var inte till för att leka med utan endast för att beskåda. Nu så här i efterhand vet jag att det inte var "riktigt" stjärnornas-krig-lego som tillverkades på licens, utan helt enkelt lego som hoppade på rymdhajpen som så många andra. Men i våra ögon var det Stjärnornas Krig och morderskeppet och Luke Skywalker som satt där i de mindre rymdskeppen med uppfällbara glastak och laserkanoner.

Om Joakim Thåström var ett fan av Stjärnornas Krig vet jag inte, men han valde i alla fall att kalla sitt nya band som uppstod i askan av Ebba Grön till Rymdimperiet, efter den andra filmen, Rymdimperiet slår tillbaka. Det var dock inget som uppskattades av filmbolaget och de fick se sig tvingade att ändrade namnet till Imperiet. Fast det var nog till det bättre. 

Till och med självaste James Bond lät sig luras in i denna rymdepok med en av de sämsta Bondfilmerna som gjorts, Moonraker (1979) som skrevs och filmades i rask takt efter succén med Star Wars. Egentligen var det tänkt att James Bond skulle återvända i Ur dödlig synvinkel, vilket framgår av eftertexten till Älskade Spion (1977) men den filmen fick vänta till 1981. Den som väntar på något gott som man brukar säga, Ur dödlig synvinkel betraktas ofta som en av Roger Moores bästa Bond-filmer.

Själv fick jag aldrig se filmerna eftersom jag var för liten och jag var oerhört avundsjuk på min äldre bror som fick se Jedins Återkomst medan jag fick nöja mig med Se upp, farsan är lös! Vem kommer ihåg den idag? Det var först i mitten av 1990-talet som jag såg dem. Jag kan väl inte påstå att jag tyckte de var fantastiska men ändå sevärda. Jag såg de även på bio när de visades igen inför de nya filmerna, episod 1-3. Tyvärr hade George Lucas lagt på digitala effekter vilket förvandlade dem till tramsiga Disneyfilmer. När man ser effekterna idag är de dessutom otroligt dåliga i jämförelse med dagens digitala teknik. Jag blev därför väldig glad när jag för en tid sedan hittade originalversionerna på VHS för fem kronor styck. Har sett den första och det var ett lyft att slippa de dåliga digitala effekterna.

Filmerna i all ära, men det finns även en radioteater som bygger på de tre första (episod 4-6). De producerades i samarbete med George Lucas och flera av filmskådespelarna medverkar även här, bland annat Mark Hamill som Luke Skywalker och Anthony Daniels som C-3PO. Den första serien (Star Wars) sändes i 13 avsnitt 1981, den andra (The Empire Strikes Back) sändes i 10 avsnitt 1983 och den sista (Return of the Jedi) i 6 avsnitt 1996. Eftersom den sammanlagda speltiden för radioteatern är betydligt längre än de tre filmernas får man mycket mer bakgrundsperspektiv. Den är välproducerad och väl värd att lyssna på.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med mindre lyckade porträtt

Ventilen i sikte

arkadspelet i både stående och sittande kabinett

Reklam för rymdlego i Fantomen 1982

Atari 2600

Jag har ingen nostalgi till Atari 2600. För mig är det en sen upptäckt även om jag så här i efterhand har insett att jag spelat på den som barn. Men det var ett bortglömt minne så i realiteten var det inte förrän jag köpte en Rasberry Pi 3 som jag stötte på den. Genom att installera RetroPie kunde jag emulera en mängd olika system som Atari, Nintendo, Sega och Playstation One med flera. Av alla jag testade blev jag mer eller mindre förälskad i Atari 2600. Det var något tilltalande med enkelheten, i den brutalt begränsade grafiken. De rudimentära ljudeffekterna. Ren och skär spelglädje, en spelidé och inget mer. 

RetroPie är ett fantastikt litet program, men det har en brist: man kan inte spela med originalkontrollerna. Jag var således tvungen att införskaffa mig en riktig konsol. Och på tradera hittade jag en till ett bra pris och som enda budgivare ropade in den.

Atari 2600 hette från början Atari VCS, Video Computer System. Den släpptes hösten 1977 i USA och lanserades i Europa under 1978. När mitt intresse för videospel uppstod var tiden för systemet redan förbi och hade ersatts av Commodore 64 och Nintendo Entertainment System (NES). Atari 2600 var heller inte lika utbredd i Sverige som i exempelvis USA. Spelhallarna med sina arkadspel var större och hemmamarknaden uppstod i mångt och mycket först med C64 och NES i mitten av 1980-talet. Att jag inte kom i kontakt med systemet är således inte förvånande.

Det första spelet som släpptes var Combat som följde med när man köpte konsolen. Det bygger på Ataris eget arkadspel Tanks från 1974. Det var också det som var tanken när Atari utvecklade systemet: att konvertera sina egna arkadspel. Atari som startade arkadspelsvågen med Pong 1972 och var marknadsledande under större delen av 70-talet, så de hade många att välja mellan. De flesta spel som kom i samband med lanseringen var varianter av arkadspel, som Air Sea Battle, Video Olympcis (med 50 varianter av Pong) och bilspelet Indy 500 för att nämna några.

Atari VCS sålde med tidens mått bra redan från början men det var först 1980 som den blev en riktig succé när konverteringen av Space Invaders släpptes. Försäljningen ökade ännu mer året därpå när man fick licens för att konvertera Pacman.  Trots att det kom nya modeller 1982 (Atari 5200) och 1985 (Atari 7800) så fortsatte Atari 2600 att tillverkas till och med 1991, ett livsspann på 14 år! 

Flera av de första spelen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet fortsatte att produceras och säljas så länge konsolen tillverkades. Allt som allt gavs det ut cirka 600 officiella spel och minst lika många inofficiella. Det kommer fortfarande ut nya spel som utvecklats av entusiaster för systemet, men förra året släppte Atari själva för första gången på över 30 år ett antal kassetter i samband med bolagets 50-årsjubileum. Tre tidigare outgivna spel fick se dagens ljus, Yar's Return som är en uppföljare till Yar's Revenge från 1982, Shooter-spelet Sabouteur från 1983 och Aquaventure där man dyker efter en skatt. Man gav dessutom ut tio klassiska spel i lyxigt utförande med spelets titel i ledljus på toppen av kassetten. De sistnämnda kan i skrivande stund endast köpas som ett färdigt paket för tusen dollar.

Nu har jag haft min Atari 2600 ett par år och jag kan bara säga att det är en underbar spelkonsol. Jag har flera olika system i min spelkammare men ett av dem jag värderar högst är min Atari (näst efter min C64). Känslan att koppla in den i TV:n med antennkabel, trycka i kassetten och sätta på konsolen. Bilden är kornig, oskarp och det flimrar. Allt är genuint, inga touchknappar utan spakar som låter när man drar i dem. Riktiga grejer helt enkelt. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor (artikel om atari 2600 om inget annat anges): sv.wikipedia.org, ataritimes.com, idg.se - klassikernas klassiker av anders engström (2002), youtube - atari archive episode 1, atari.com - 50th anneversery