Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg. 

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser. 

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.  

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana. 

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng. 

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga. 

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik. 

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre. 

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna. 

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Hopp (arkad)

Hopp (C64)

Tresteg (nes)

Tresteg (ZX Spectrum)

Sam the Eagle, OS i Los Angeles 1984

Källor:

en.wikipedia.org: Hyper Sports, Chariots of Fire, Vangelis, Harold Abrahams, Eric Lidell, National Lampoon's Vacation

mobygames.com: Hyper Sports

lemon64.com: Hyper Sports

sv.wikipedia.org: Chariots of Fire (Vangelis), Olympiska vinterspelen 1984

Zzap! 64, Issue 5 (september 1985) och issue 57 (januari 1990)

Tron - Deadly Discs (atari 2600)

Artificiell Intelligens är idag aktuellare än någonsin, men det är också en fråga som varit omdiskuterad länge och haft en central roll i flera klassiska filmer. Ett tidigt exempel är Stanley Kubricks 2001 - a Space Odyssey från 1968, War Games från 1983 är ett annat och Walt Disney's Tron från 1982 ytterligare ett. Skillnaden mellan de tre är graden av allvar. Alla fokuserar på faran av att sätta för stor tillit till datorernas kapacitet. I både 2001 och Tron handlar det om datorprogram som utvecklat självmedvetande med egna mål och medel för att nå dem, medan det i War Games handlar om att överlåta svåra beslut till datorer för att undvika mänskliga misstag och svagheter. Medan 2001 och War Games har en mörkare och mer allvarstyngd ton är Tron ett lättsmält och underhållande äventyr. 

Kevin Flynn har utvecklat flera framgångsrika arkadspel som drar in miljontals dollar till Encom, företaget han arbetade på när han utvecklade dem. Men spelprogrammen har blivit stulna av Flynns kollega Dillinger, som genom stölden stigit i graderna, gett Flynn sparken och nu är Encoms VD.

I sin jakt på bevis för Dillingers stöld försöker Flynn hacka sig in i Encoms databas - där han är övertygad om att bevisen finns - men lyckas inte ta sig förbi det nya säkerhetsprogrammet MCP (Master Control Program). I sina försök att knäcka systemet dematerialiseras han av MCP och återuppstår i digitaliserad form inne i datasystemet. 

MCP, vars mål är att kontrollera världen, kidnappar och lägger beslag på program som gör honom intelligentare. Han styr Encoms datasystem - där dataprogrammen tänker och agerar som människor i den verkliga världen - med järnhand. Flynn döms att delta i de spel han själv utvecklat, men nu befinner han sig inuti spelen och det handlar om liv och död. Eller som MCP:s order lyder: Träna honom för spelen, låt honom hoppas ett tag, sedan förgör honom. Han ska spela tills han dör. 

Under spelen möter han Tron, ett program som skapats för att övervaka MCP och därför fängslats och gått samma öde till mötes som Flynn. Tillsammans lyckas de fly från spelen i ett försök att stoppa MCP. 

I samband med filmen släpptes flera videospel med olika delar av filmen som utgångspunkt. Först ut var arkadspelet Tron som inspirerats av fyra episoder ur filmen. I ett av dem kör man "light-cycle" - precis som Flynn och Tron gör när de lyckas fly - där man med hjälp av ljusspåren cykeln lämnar efter sig ska spärra vägen för motståndaren. Kör man in i ett "ljusspår" dör man och den som lyckas spärra motståndarens väg flest gånger vinner. Det finns flera spel med samma upplägg som kom innan filmen, bland andra Sorround (1977) till Atari 2600 och Snafu (1981) till Intellivision.

Tron - arkadspelet (1982) där den gula är på väg att förlora.

Tron - Deadly Discs kom först till Intellivision - Ataris största konkurrent när det handlade om hemkonsoler - innan det släpptes en version till Atari 2600. Jag har inte spelat det på Intellivision men av vad jag läst ska det vara bättre, mer avancerad spelmekanik och fler utmaningar. Jag har bara har atariversionen och det är på den allt fokus ligger. 

På baksidan av boxen beskrivs spelet: Baserat på den futuristiska äventyrsfilmen från Walt Disney Productions. Din uppgift är att tryggt lotsa TRON genom strid efter strid mot datorstyrda angripare. Vapnen består av livsfarliga diskar. 

Spelet är inspirerat av en scen där Tron kastar "frisbee" för att eliminera sina fiender. Du spelar med Tron och blir attackerad av angripare med "deadly discs" som de kastar mot dig. För att undvika att bli träffas springer du undan samtidigt som du kastar din egen "frisbee". När du träffar en motståndare dör den och för varje omgång måste du träffa tre angripare. Du själv kan bli träffad ett antal gånger innan du dör. När du eliminerat den sista kommer tre nya och så fortsätter det. Du använder samma "frisbee" hela tiden som kommer tillbaka när du träffar en angripare eller väggen. När du väl kastat måste du således vänta på att frisbeen ska komma tillbaka innan du kan kasta igen. Ju längre bort väggen eller angriparen är desto längre tid tar det att få den tillbaka. 

Atariversionen fick inte speciellt bra kritik när den kom och inte heller senare recensioner i retrospektiv ger det särskilt höga betyg. Moby games länkar till en samtida recension i The Videogames Update, som i januari 1983 skrev att Tron inte var något de rekommenderade, att det var alltför enformigt: Det här spelet kan tilltala inbitna Tron-fans, men vi fann det alldeles för repetitivt för att vara intressant någon längre stund. Betyget för spelvärdet blev bara 2 av 5 (poor) medan grafiken fick ett högre betyg, 3 av 5 (good).

Tron - Deadly Discs till Atari 2600 (1983)

Trots ovanstående kritik tycker jag att Tron - Deadly Discs är ett underhållande spel. Det börjar relativt lugnt men blir snabbt allt mer hektiskt. Det är inte helt lätt att träffa angriparna alla gånger, eftersom de rör sig lika mycket som man själv. Precis som det skrivs i recensionen är det dock ganska enformigt och samma hela tiden, men jag tycker ändå att det har sin charm. Som med så många spel från denna tid vill man ju slå sitt gamla high score.

Filmen var inte en omedelbar succé, men med tiden har Tron blivit en kultklassiker. Ur ett tekniskt perspektiv var den oerhört avancerad för sin tid, främst på grund av sina datoranimationer, vilket var helt nytt och oprövat i filmvärlden. Idag är det nog ingen som blir imponerad, men det är intressant att se hur man tänkte sig framtiden och hur teknik i framkant såg ut då. 

Jag tycker att den är betydligt bättre idag än vad jag gjorde när jag såg den någon gång i högstadiet. Handlingen är förstås densamma, men som jag redan skrivit är det spännande att se framtiden med det tillbakablickande perspektivet. Det är också roligt att se en ung Jeff Bridges i rollen som Kevin Flynn där man redan kan ana "The Dude" från "The Big Lebowski" (1998). På imdb har Tron 6,7 poäng vilket stämmer väl överens med min egen uppfattning. 

Tron och Yori, som spelar en viktig roll i den senare delen av filmen

Inför premiären 1982 gjordes kortdokumentären "Computers are People Too" som finns med på min DVD-utgåva. Där ger regissören, Steven Lisberger, sin syn på de bakomliggande tankarna och utgångspunkten för filmen: 

"Alla finns vi i datorn någonstans, för körkort, pension eller skatt. Faktum är att det finns en alternativ person, en elektrisk person som bildas i den elektriska dimensionen. Frågan är om det är man själv som styr informationen eller någon annan. När man tänker på Tron får man föreställa sig att man är i ett Pac Man-spel. Föreställ dig att du kämpar för ditt eget liv därinne. Enda sättet att ta sig ut ur spelet är om man räknar ut hur det funkar inifrån. Den stora skillnaden är att spelet inte ser ut som här, som en liten skärm, det är verkligt."

2010 kom en uppföljare, Tron Legacy, som utspelar sig 27 år senare, där Flynns son Sam inser att hans pappa är fast i datorernas värld och ger sig in dit för att rädda honom. På det stora hela är det samma film en gång till, men med nyare och bättre teknik. Jag tycker ändå att den är okej, det är snygga effekter och bra musik av Daft Punk. Hösten 2025 kom ytterligare en uppföljare, Tron Ares, som tar vid där Legacy slutar, och den här gången är det datorprogrammen som kommer till den verkliga världen.

Spelet "Light-cycle" som det gestaltas i filmen

Filmen har - utöver de som redan nämnts - gett upphov till flera spel, både med och utan licens att använda Tron i titeln. Escape MCP från 1983 som gavs ut på Vic 20, Spectrum och Commodore 64 är ett olicensierat exempel. På omslaget ser man en man fly med en "igenkännare" efter sig, som tagen direkt ur Tron: 6502-processorn slår tillbaka. Ja, din dator har gått amok och de-atomiserat dig. Du måste fly genom nio logiska nivåer, men var beredd på att MCP känner till dina flyktplaner och är fast besluten att förgöra dig. Jag kan inte påstå att jag spelat det särskilt mycket, det är väldigt svårt och jag har aldrig klarat av första banan. På Lemon 64 får det bara 4,75

Men det är inte bara filmer som lyft problematiken med AI, det finns exempel även från musikens värld. Panelen Blinkar Blå från 1981 med Adolphson & Falk har samma tema: litar vi för mycket på datortekniken? 

På panelen ser jag lamporna som lyser

Processens steg står under min kontroll

Jag håller ögonen på datorns analyser

Här har ovissheten spelat ut sin roll

Kontrollen blinkar blå

En signal för det säkra

Kontrollen blinkar blå

Då är allt som det ska

Om skärmen är normal

Finns inga skäl att tveka

När kontrollen blinkar blå

Då är allt som det ska

Men i nattens tysta timmar har jag undrat

Vad som händer där tekniken inte ser

Vad som döljer sig i tujaträdens skugga

Och jag känner oron växa mer och mer

Till sist kanske någon undrar hur det är möjligt att digitalisera en person, i det här fallet Kevin Flynn, för att få honom att återuppstå inne i datorn? Mycket enkelt enligt den vetenskapliga förklaringen som ges i filmen: Lasern plockar isär objektets molekylära struktur, molekylerna hålls kvar i laserstrålen och när datorn kör modellen så faller molekylerna på plats igen! Voila!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Tron - Deadly Discs till Intellivision

Sorround till Atari 2600 (1977)

Snafu till Intellivision (1981)

Omslagsbild till Atariversionen av Deadly Discs

Källor

Computer Entertainment, vol 1-10, s. 2

Computers are people too (1982), dokumentärfilm där Lisberger intervjuas

en.wikipedia.org: Tron (video game), Discs of Tron, Tron Legacy

imdb.com: Tron

lemon64.com: Escape MCP inkl bild

mobygames.com: Tron, Sorround, Snafu samt bilder till dessa

sv.wiki.org: Adolphson & Falk

m fl

Mästerdetektiven Basil Mus (brädspel)

Jag har alltid älskat Walt Disney, men det finns tre filmer som sticker ut i mängden för mig: Micke och Molle (1981), Taran och den Magiska Kitteln (1985) och Mästerdetektiven Basil Mus (1986). Att jag såg dem som barn när jag var i precis rätt ålder gör säkerligen sitt. Men jag tycker även att de har en ton som vare sig filmerna före eller efter har. Det finns ett tydligt mörker, en melankoli som jag inte sett så framträdande i några andra Disneyfilmer, förutom i Bernard och Bianca (1977) som genomsyras av samma underton. 

När Mästerdetektiven Basil Mus gick upp på biograferna 1986 släppte Kärnan ett familjespel med samma namn. Spelet är fint presenterat där spelplanen utgörs av en karta över centrala London och bilder ur filmen. I inledningen av regelhäftet åtberättas hela filmen, från början till slut. Men jag nöjer mig med att återge de första styckena: 1897, Drottning Musioria firar guld-jubileum i London. Samtidigt tänker den beryktade skurken Rottigan ut en ondskefull plan. Han tänker byta ut den goda drottning Musioria mot en mekanisk kopia, och därefter ta makten i landet som drottningens gemål.

För att genomföra planen kidnappar professor Rottigan leksakstillverkaren Henry Fladderson och tvingar honom bygga en mekanisk drottning. Efter många år i drottningens tjänst utomlands återvänder doktor Dawson till London och möter den gråtande Olivia Fladderson, dotter till leksakstillverkaren. Han tar henne med till mästerdetektiven Basil Mus på Baker Street. Basil Mus får höra om Olivias fars försvinnande och lovar att hjälpa henne.

Spelplan över centrala London

Spelet går ut på ta sig till Big Ben för att hindra Rottegan att ta över makten från den goda drottningen. Men först måste man ta sig från Basils hus på Baker Street 221b till Fladderssons leksaksaffär, vidare till Rottegans sjaskiga pub och därefter till slottet för att avsluta i Big Ben. Det räcker dock inte att ta sig fram till Big Ben, för att gå in måste klockan vara 12. Är den inte det får man gå omkring på gatorna till den blir det. 

För att ta sig dit följer man gatunätet med hjälp av numrerade spelkort som visar hur långt man får gå. I varje korsning ligger det kort som man ska vända när man passerar. Med hjälp av dem kan man spärra av vägen för bakomliggande spelare som då måste ta en omväg. För att komma in i eller ut från de fyra hörnorna - Basils hus, Fladderssons leksaksaffär, Rottegans pub och slottet - måste man ha kort med särskilda symboler, olika för varje hörna. Det är fyra symboler på varje kort och det finns sju symboler sammanlagt plus ett kort som innebär att klockan flyttas fram tre timmar.

Med hjälp av brickorna i korsningar kan man spärra vägen

Det här är ett spel med hög mysfaktor. Det är också ett perfekt kvällsspel när man är lite trött och bara vill göra något mysigt tillsammans, utan att behöva tänka alltför mycket. Eller om man är 7 år. Det är mycket enkelt, vilket är i sin ordning eftersom det är ett barnspel. I grund och botten är det bara att spela sina numrerade kort, gå så många steg kortet visar, ta ett nytt och hoppas att man får ett med de symboler man är i behov av.  Men det tillkommer ändå ett strategiskt element i det att man kan välja hur man lägger korten i korsningarna, hur man ska spärra av vägen. 

Jag spelade med min dotter en kväll och det gick fort att komma in i och förstå hur man skulle göra. Vi körde ett par gånger och det var lite småkul. Inget fantastiskt spel, men mysfaktorn var som sagt hög. Efteråt tittade vi på filmen och jag kan bara konstatera att den fortfarande är lika bra som den alltid varit. Hur många gånger jag sett den har jag inte längre koll på, men det är många. 

Baksidan av spelkorten fångar stämningen i filmen mycket bra

En av de främsta anledningarna till att jag tycker så mycket om filmen är stämningen, som förmedlas så fint via suggestiva bilder av ett dunkelt och fuktigt London i sen 1800-talsmiljö. Basil Mus är en av de sista filmerna som målades för hand, under 1990-talet tog dataanimeringen över allt mer. Samtidigt är det också den första där man använt sig av dator, scenen med Basils och Rottegans kamp inuti urverket på Big Ben i slutet av filmen. Musiken är komponerad av Henry Mancini (1924-1994) som under sin långa karriär fått fyra oscars för bästa musik, bland annat för det legendariska temat till Rosa Pantern. 

Det finns även ett spel till Commodore 64 som jag inte har så bra koll på. Jag har spelat det några gånger men har aldrig satt mig in i det och vet inte riktigt vad det går ut på. Grafiken är bra och det fick höga poäng i Zaap64!, 77 procent. På Lemon 64 är betyget betydligt sämre, inte mer än 5,65. Eftersom jag inte spelat det ordentligt har jag inte någon egen uppfattning. Jag har det inte i en fysisk kopia men det vore ett uppskattat tillskott i samlingen. 

Samla och byt klistermärken med Basil Mus

Mästerdetektiven Basil Mus var en film som verkligen fastnade i mitt minne och så fort Disneyfilmerna började ges ut på VHS i mitten av 90-talet köpte jag den. Förutom filmen fanns det också en del merchandise, jag hade ett häfte man samlade klistermärken till. Det kostade 3,50 kronor och sedan köpte man förpackningar med fyra eller sex numrerade klistermärken. Minns inte priset på paketen men som min far påpekade skulle boken bli tämligen dyr i slutändan. Bilderna klistrade man fast i rutor med samma nummer som kortet. 

Under rutan var det en text som beskrev handlingen på bilden. Genom att byta dubbletter med varandra fick man efterhand allt fler bilder i boken. Jag hade likadana för Disney's Taran och den Magiska Kitteln samt He-Man. He-Man köpte bara för att många av mina klasskamrater hade den, det var ju roligt att kunna byta med fler. Tyvärr verkar jag inte kvar den, jag kan åtminstone inte hitta den. Så vitt jag minns var det bara en i klassen som hade Taran och några få som hade Basil Mus. Jag lyckades inte fylla någon av böckerna, men längst kom jag med Mästerdetektiven Basil Mus.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Samlarhäften med Taran och Basil Mus

Spelkorten med symboler och siffror samt kortet för att flytta fram klockan

Regelhäftet

Detalj på boxen av spelet

Källor

Board Game Geek (boardgamegeek.com): Mesterdetektiven Basil Mus

Extramaterial på DVD-utgåvan av filmen

Lemon 64: The Great Mouse Detective

Batman the Movie (c64)

Hösten 1989 rådde Batmanfeber i vår del av världen. Tim Burtons film med Michael Keaton som Batman och Jack Nicholson som Jokern hade svensk premiär den 20 oktober och som inbiten Batmanfantast var det förstås en film jag bara måste se. Den var barnförbjuden, men jag hade inte fyllt 15 och var väldigt nervös där jag stod i kön för att köpa biljett, tänk om de inte släpper in mig. Men jag fick min biljett som de rev utan vare sig misstänksamma blickar eller frågor. 

Det var en enorm upplevelse, den bästa film jag någonsin sett fram till dess. Stämningen sattes direkt med de första smygande tonerna av Danny Elfmans musik till de mörka förtexterna. Batman var ett fenomen den hösten och gjorde sig påmind överallt: leksaker, actionfigurer, vykort, affischer, läsk och godis. Till och med Läderlappen - som serietidningen hetat sedan starten 1951 - bytte namn till Batman. På framsidan av det första numret kunde man med stora bokstäver läsa: På bio heter han Batman. 

Första numret av Batman

Att det ungefär samtidigt med filmen släpptes ett spel av Ocean hade jag inte en aning om. Eftersom jag inte hade någon egen dator botaniserade jag inte särskilt ofta i leksaksaffärens spelhörna. Det det var inte förrän mitt gamla spelintresse vaknade till liv igen efter efter nästan 25 års träda, som jag upptäckte det och blev väldigt förtjust i det.

Egentligen är det inget spel jag borde ha uppskattat med tanke på att den första banan - längre än så kom jag aldrig - är ett plattformsspel. Det har aldrig varit min kopp te, men jag tyckte mycket om stämningen som byggdes upp redan när spelet laddades in. 

Loading Screen, samma motiv som på omslaget av serietidningen

Suggestiv musik och en fantastik loading screen med Batman på toppen av katedralen - som har en sådan central roll i slutet av filmen - blickande ut över Gotham City. Den ihopkrupna statyn, grotesken, med horn och vingar i förgrunden förstärker känslan av mörk gotik som genomsyrar hela filmen och stora delar av spelet. Till sist Jokern som breder ut sig över himlen med sin vita hud, sitt gröna hår och sina blodröda läppar. Man kan nästan höra hans känslokalla psykopatskratt.

Stämning fortsätter i första banan. Den utspelar sig i Axis kemiska fabrik, en av de inledande scenerna i filmen som visar Jokerns förvandling, från Jack Napier - maffiabossen Grishams högra hand - till Batmans nemesis nummer ett. Även här är musiken suggestiv och tillsammans med den välgjorda grafiken och den mörka färgsättningen var det helt enkelt oemotståndligt för mig, en fantastisk stämning som jag bara ville vara kvar i.

Första banan, Axis kemiska fabrik

Trots att jag aldrig lyckades ta mig vidare från första banan gillade jag ändå spelet. Det viktiga var inte att komma vidare utan att få ta del av stämningen. Det var inte förrän jag aktivt bestämde mig för att klara första banan som jag lyckades. Svårigheten har aldrig varit motståndet man möter i form av vakter och Jokerns lakejer. Svårigheten har varit att hitta, banan är utformad som en labyrint och man måste helt enkelt lära sig vägen. Jag letade upp en karta på nätet som jag skrev ut och hade framför mig tills jag tagit mig till slutet och mött bossen: Jack Napier.

Spelet är uppbyggt kring fem episoder ur filmen. Den första äger som sagt rum i kemikaliefabriken där man ska besegra Jack Napier och se honom falla ner i basängen med kemiskt avfall, vilket förvandlar honom till Jokern. I den andra ska man köra Gothams trafikerade gator med Batmanbilen och på utsatt tid komma fram till Batgrottan där man, vilket blir den tredje banan, ska lista ut vilka kosmetikaprodukter som innehåller element av Jokerns dödliga gift "smilex". Den fjärde utspelar under karnevalen på Gothams 200-års jubileum där Batman med sitt flygplan ska kapa vajrar till karnevalballonger som fyllts med smilex. Den femte och sista utspelar sig i katedralen där man ska ta sig högst upp i tornet för att rädda Vicky Vale och besegra Jokern.

Fjärde banan, Gotham Citys 200-årsjubilem

Så här långt har jag kommit till bana fyra, Gothams 200-årsjubileum, men jag har aldrig klarat den. På det stora hela måste jag säga att spelet motsvarar mina förväntningar: stämningen är suggestiv och musiken är riktigt skön precis som färgsättningen. Grafiskt är det ojämnt där främst första och sista, som jag bara sett på Youtube, sticker ut i positiv bemärkelse. Bana två, den man kör genom Gothams gator, håller inte måttet för att vara på en Commodore 64, men jag kan ändå uppskatta spelmomentet.

Vare sig grafiken eller spelmekaniken håller måttet i den andra banan

Soundtracket är, vilket med tydlighet redan framkommit, mycket bra. Den är gjord av Matthew Cannon som ligger bakom musiken till flera spel utgivna av Ocean, bland andra The Untouchables, Navy Seal och Night Breed. 

Ett spel av denna kaliber gavs förstås ut på alla tillgängliga plattformar men jag har främst spelat det på Commodore 64. I nummer 55 av Zzap! 64 fick det 96 poäng: Fem fantastiska banor med gradvis ökande svårighetsgrad. Årets film får spelet den förtjänar. 

Lika entusiastisk är inte Magnus Reitberg som i Dator Magazin nr 15 1989 ger det betyget 6 av 10 med följande sammanfattning av spelet utifrån de fem banorna: bra, dåligt, dåligt, dåligt, bra. Till viss del kan jag hålla med honom, den första banan är den jag själv tycker bäst om. Den sista har jag som sagt inte spelat men det är ju en repris av den första. Två, tre och fyra har inte samma nivå som den första, men jag tycker inte att de är dåliga. Han är lite väl kritisk i sitt omdöme, precis som Zzap! 64 är väl översvallande i sitt. På Lemon 64 har Batman - the movie 7,7 poäng, vilket ligger närmare min egen uppfattning.

Men tillbaka till hösten 1989 när Batman dominerade den populärkulturella scenen med ett överflöd av merchandice som följd. Allt som gick att sälja med hjälp av Batman kunde man också köpa. Läskburkarna var sjukt snygga och jag förväntade mig av någon anledning att drickan skulle vara svart och smaka lakrits. Ingetdera stämde och jag blev grymt besviken när jag tog den första klunken och insåg att det var helt vanlig apelsinläsk. Idag förstår jag förstås att det inte hade gått att sälja svart läsk med lakritssmak, ingen skulle köpa den. Men det hade varit coolt!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Min byrå år 1991 med en pyramid av batmanburkar. 

Mycket läsk blev det, trots att jag inte tyckte speciellt mycket om den.

Bana 3, kemisk analys i Batgrottan

Bana 5, slutstriden på toppen av katedralen

Crime is a disease. He's the cure. (reklam)

1980-talets stora hjälte och alfahane, Sylvester Stallone. Första filmen jag såg med honom var Over the Top, en film där han faktiskt inte är en klassisk actionhjälte. Istället spelar han en pappa som försöker bygga upp relationen med sin son genom att ta honom med på en resa i sin lastbil till VM i armbrytning. Jag har mest hört negativa kommentarer om filmen men jag tyckte den var bra, riktigt bra till och med men har inte sett om den. Den andra, en mer typisk Stallone-film, var First Blood. Jag älskade den och försökte förklara för min mamma att den alls inte bara var en våldsfilm utan hade ett budskap. Till sist såg vi den tillsammans och hon gick med på att så var fallet. Vi hade lånat min morbrors videobandspelare och jag såg filmen om och om igen. Till skillnad från Over the Top har jag sett om den här filmen, gjorde det för ett par år sedan och till min förvåning var den faktiskt ganska bra, även om den ballar ur mot slutet. 

Filmaffisch till First Blood från 1982

Den för inlägget aktuella filmen, Cobra, har jag däremot inte sett. Men jag har spelat det på Commodore 64, ett tämligen tråkigt sidoskrollande skjutspel från Ocean. Ocean köpte upp filmlicenser på löpande band vilket oftast resulterade i rätt mediokra eller till och med usla spel med några undantag som exempelvis Batman - the movie. Filmen Cobra handlar hur som helst om en polis som måste skydda det enda överlevande vittnet till en mördarsekt med högtflygande planer. Den har 5,8 poäng på imdb medan spelet har 4,41 på Lemon 64. Att spelet är bortkastad tid vet jag redan men hur är det med filmen? Måste erkänna att jag är sugen på att se den.

Cobra till Commodore 64 är ett tämligen mediokert spel

HK Electronics & Software, som ligger bakom den inledande annonsen av Cobra, var en svensk distributör av datorer och mjukvara. Företaget var en ständigt återkommande annonsör i Datormagazin och den här bilden har jag skannat ur nr 3/87. Det drevs av Heikki Karbing och var den största importören av dataspel till Sverige under slutet av 1980-talet. När Commodore 64 var som allra störst stod HK Electronics & Software för över 70 procent av marknaden. 1988 utsågs företaget av Activision till världens bästa speldistributör. 2010 tilldelades Heikki Karbring hederspriset på Datagalan för sitt "pionjärarbete med att sprida spelkulturen och sitt mod att stå upp mot piratkopiering".

för fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading screen till C64 - han ser elakare ut här än på affischen

Filmaffisch till Over the Top från 1987

källor: dataspelsgalan.se, datormagazin 3/87, imdb.com, lemon64.com

Aztec Challenge (C64)

Bakgrundshistorien till Aztec Challenge hämtar sitt stoff ur en en avlägsen och mytomspunnen verklighet: aztekerna som styrde ett imperium i dagens Mexico från 1300-talet fram tills de störtades av spanjorerna 1519. I manualen får vi veta att aztekernas religion är något av det brutalaste världen skådat och att prästerna varje år offrar människor till sina många gudar. Den här gången är dock du en av de olyckliga offren som blivit utvald och du har bara en möjlighet att överleva: att ta dig förbi både utmanande och farliga hinder!

Första gången jag spelade Aztec Challenge var när jag köpte theC64mini. Jag hade aldrig sett eller hört talas om det tidigare men jag blev som förtrollad. Enkelt i sin spelidé men tillsammans med den suggestiva musiken var det oemotståndligt.

Spelet, som släpptes 1983, består av sju banor men det är framför allt den första som lyser och gör spelet till vad det är. I denna utmaningen ser du dig själv bakifrån, springande mot en pyramid som blir större i takt med att du kommer närmare. Längs sidorna står Azteker och kastar spjut mot dig som du måste ducka för eller hoppa över. Hela tiden ackompanjeras du av suggestiv musik som förändras och blir mer intensiv ju närmare pyramiden du kommer. I den andra banan springer du upp för pyramidens trappa där du sick-sackar mellan stenblock som kommer rullande mot dig. Bana tre, fyra och fem utspelar sig inne i templet som du ska ta dig igenom utan att träffas av spjut och stenar som faller från taket, luckor som öppnas i golvet och undvika att bli biten eller huggen av djur och insikter ur "den vänliga mexikanska faunan" som de utrycker det i manualen, genom att hoppa över dem. Till sist gäller det att trampa på rätt stenar för att inte utlösa fällor som skickar iväg spjut från väggarna. Det är oundvikligt att inte tänka på Indiana Jones och Jakten på den Försvunna Skatten (1981). I den allra sista banan ska du ta dig över en flod fylld med pirayor utan att bli uppäten av "den människoätande fisken", också det ett uttryck taget från manualen. 

Spelet gjordes ursprungligen för Atari 2600 och VIC 20 av Robert Tegel Bonifaciomen men det är den idag mer eller mindre kultförklarade Paul Norman som ligger bakom denna version av Aztek Challenge och som också gjort den för spelet så viktiga musiken. På det stora hela är detta ett helt annat spel och delar framförallt idé och namn med originalet. Paul Norman är i C64-kretsar lite av en legend men är kanske framför allt känd för sina spel The Forbidden Forest (1983) och Beyond the Forbidden Forest (1985), även de med suggestiv musik han själv komponerat. Musiken till The Forbidden Forest är förövrigt med i the 8-bit Symphony, ett projekt där man transkriberade musik som komponerats och programmerats på Commodore 64 till en riktig symfoniorkester som framförde musiken live inför en publik. Tror inte de spelar den längre, men konserten finns inspelad på skiva och bitvis är det riktigt häftigt att lyssna på. 

Aztec Challenge fick genomgående ett gott mottagande hos recensenter. Den äldsta jag hittar är från april 1984 i tidningen Personal Computer Games som gav det 8 av 10. Zzap64! skrev en recension i oktober 1987 i samband med en budgetutgåva där de gav det 72 procent trots att de anser att grafiken och animationerna är skrattretande dåligt (det håller jag inte med om). De anser dock att det är väldigt underhållande och beroendeframkallande. Att det fortfarande håller är tydligt på lemon64 där det får 7.83 poäng av tio möjliga. Själv ger jag det en nia. 

Fem år har gått sedan jag spelade det första gången och jag återkommer fortfarande till det med jämna mellanrum. Det är inget spel man sitter med länge, men man vill ända köra det några gånger för att se hur långt man kommer. Och lyssna på den fantastiska musiken.

Och så vad det det här med Pirayor. När jag var barn var det något vi pratade om, hur farliga de var och att de kunde äta upp en människa på några sekunder. Åtminstone är det så jag minns det, att det var ett utbrett samtalsämne bland barn i allmänhet precis som Titanic eller universum. När jag kom till Uppsala i mitten av 1990-talet var det utekväll på Östgöta nation varje onsdag som gick under namnet Piraya. Och så detta spel, där ett av utmaningarna är att simma över en flod med Pirayor. Titanic och universum pratar barnen fortfarande om, men inte pirayor. Jag har dock en teori: i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967 är det en scen där nummer 1 - han med den vita katten i famnen som vi senare får veta heter Blofeld - som straff låter en av sina underlydande bli levande uppäten av Pirayor då hon misslyckats med att döda James Bond. Trots om filmen var gammal redan då fanns minnet kvar, även om ingen längre visste varifrån det kom. Men det är som sagt bara en teori. Eller en gissning snarare, jag kan ju ha helt fel. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

första utmaningen på väg mot pyramiden

andra utmaningen på väg upp mot pyramidens topp