God Jul 2025

 

Så kommer här en liten julhälsning med ett stämningsfullt motiv i sann Fantomenanda, ett kort som sprider glädje och julefrid. För precis som Fantomen tycker vi om att tända ett ljus i midvinternattens mörker. 

Äventyret i Fantomen nr 24 1989 - där julkorten medföljer - heter Lotosis Skatt. På omslaget kan man läsa vad det handlar om: Legenden berättar om fabulösa rikedomar, och om en skattsökarexpedition som ger sig ut i djungeln... Historien utspelar sig under den 20:e Fantomens tid, där en grupp arkeologer söker efter det försvunna folket som många hundra år tidigare lämnade sitt land, trötta på girighet och ondska, för att hitta en ny plats att leva på. Tre av arkeologerna har dock oärliga intentioner, de vill bara lägga beslag på den mytomspunna skatten. 

Fantomen följer i deras spår till Vinddemonernas tempel men blir upptäckt, bunden och nedslängd i en gammal offerbrunn. Med hjälp av djungelfolken tar han sig upp ur brunnen och kan därefter fortsätta följa skattsökarna. Han hittar dem i en för honom dold dal där Lotosisfolket tagit sin tillflykt och fortfarande lever. Fantomen hindrar skurkarna från att stjäla skatten, om den nu någonsin funnits. Inte ens Lotosisfolket vet. Men det är inte viktigt, historien har åtminstone en moral, som gamle Moz avslutar berättelsen.

Fantomen nr 24 1989, omslaget tecknat av Rolf Gohs

Äventyret är är skrivet av Donne Avanell och tecknat av Jaime Vallvé, en av de mest legendariska Fantomentecknarna av dem alla. Den första som tecknade svenska äventyr och som förändrade serietidningens stil och framtoning. Lotosis Skatt är hans hundrade äventyr och han firas med en liten artikel i tidningen: 

"Jamie Vallvé, vår meste Fantomentecknare, fyller 100 - ja, inte år om någon trodde det. Nej, vi talar om äventyr - Fantomenäventyr alltså. I och med avsnittet "LOTOSIS SKATT" har Jaime Vallvé passerat 100-vallen och gratuleras för denna prestation."

"Jaime började sin Fantomenbana på Semic 1971 och hans första äventyr var "DEN DÖDA FLODEN" publicerat i nr 1/1972. Denne katalanske gentleman blev den förste fasta tecknaren i "TEAM FANTOMEN", och han har kommit att bilda skola för åtskilliga av dem som kommit senare. Den stil han introducerade i början av 70-talet gav Fantomen ny luft under vingarna och den var grunden till den omfattande organisation och produktion av Fantomenäventyr som finns idag. Totalt jobbar idag 17 personer - tecknare, författare och spindeln i nätet Ulf Granberg - med denna licensproduktion, men grunden lades som sagt när Jaime Vallvé trädde in på scenen för 18 år sen. GRATTIS JAIME! VI FILAR REDAN PÅ ARTIKELN INFÖR 200-JUBILET"

Jaime Vallvé föddes i Spanien 1928 där han påbörjade sin karriär som tecknare. I slutet av 1950-talet flyttade han till Danmark där han träffade sin fru. Förutom Fantomen har han tecknat Johan Vilde efter manus av Janne Lundström. Han avled 72 år gamma år 2000. Hans sista äventyr, "Gamle Moz berättar Djungelordspråken" publicerades 1996, vilket var hans 116:e. Något 200-jubileum blev det aldrig.

Och till sist lite inspiration till julklappar eller kanske något att ställa på julbordet. Varför inte tuffa collagetröjor med två nya Fantomentryck tillverkade av 50 procent bomull och 50 procent polyester. Endast 139 kronor (porto och postförskottavgift tillkommer). Eller en bilbana från Tyco och prenumeration på nya tidningen Batman? Glass och chokladsås till efterrätt och kanske ett Kinderägg med Rosa Pantern? Det finns mycket att välja mellan i detta med reklam fullspäckade nummer av Fantomen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor

phontomwiki.org: Jaime Vallvé

Fantomen nr 24 1989

seriewikin.serieframjandet.se: Jaime Vallvé

sv.wikipedia.org: Jaime Vallvé

Datavision - det moderna sättet att få information

Att det fanns digital kommunikation innan internet visste jag inte när mitt intresse för retrogaming tog sin början för ett antal år sedan. Förutom telefax förstås. Jag läste gamla nummer av Datormagazin och hittade artiklar om hackergrupper och svenska BBS:er, dvs sidor för att skicka meddelanden, ladda upp och ner exempelvis nyttoprogram och spel och insåg ett det faktiskt fanns digital kommunikation innan internet. 

I början av 2000-talet, när man laddade hem film och musik från DC++ och senare Pirate Bay, såg jag om War Games från 1983. När huvudpersonen David kopplar upp sig mot skolans datasystem för att ändra sitt och sin vän Jennifers betyg blev jag väldigt skeptisk. Var det verkligen möjligt när filmen kom? Men det var det alltså.

Datavision, tjänsten som televerket gör reklam för, var ett försök att erbjuda i första hand företag och myndigheter nya möjligheter att kommunicera och utväxla information. På Wikipedia skriver de att  användarna (både företag och privatpersoner) kunde nå centralt lagrad text och enkel grafik och ta del av informationen genom en bildskärmsterminal eller tv. Strukturen och det grafiska gränssnittet var uppbyggt och såg ut ungefär som text-tv.

Det lanserades hösten 1982 och hade två år senare runt 30 000 informationssidor som lagts upp av 70-80 informationslämnare. Inledningsvis kunde systemet hantera 64 användare samtidigt vilket 1984 ökade till 400. Systemet blev aldrig speciellt framgångsrikt och lades ner 1993.

I den inledande annonsen för Televerkets Datavision, som publicerades i VIC rapport 1984, kan man i den utförliga texten under bilden (som jag tagit bort) läsa följande: 

Kopplar du ihop ett universalmodem med din VIC 64S så kan du kommunicera med videotextdatabaser via din telefonledning (75/200 baud). Väljer du ett terminalprogram kan du med samma modem "tala" med andra VIC 64 ägare eller koppla upp dig mot databassystem som kommunicerar med 300/300 baud (1 baud=1/10 tecken per sekund).  

[...] Med dessa baser kan du finna massor av information. Köpa en skjorta, sälja en bil, beställa campingplats, skicka meddelanden mm, mm...

Artikel ur Datormagazin 4/86 om innehållet på Datavision. Eller snarare Videotext som namnet kom att ändras till.

När internet kom i mitten av 1990-talet förstod jag inte riktigt vad som var poängen och jag minns första gången jag chattade. Det var något många pratade om, hur kul det var att kommunicera med människor på andra sidan jorden. En av mina korridorare hade internet och hon kopplade upp sig via telefonjacket och gick in på någon sida där man kunde hitta personer att chatta med. Jag skrev något på engelska och efter vad som kändes som tio minuter fick vi ett kort svar, skrev några nya meningar och väntade ytterliga tio minuter på svaret. Jag överdriver säkert, men det är så jag minns det. Jag var hur som helst inte imponerad.

I det första numret av Joystick som släpptes hösten 1983, vars fokus var tv-spel, rapporterar de från hemelektronikmässan i Göteborg med rubriken "Ring så spelar vi TV-spel": 

Nu kommer datavisionen, televerkets stora satsning på vad de själva kallar en elektronisk brevlåda. Du kan spela TV-spel utan kassetter. Du beställer helt enkelt det TV-spel du vill spela via din hemdator och din telefon - och så kommer spelet på din TV-skärm. Spelkostnad: 30 öre i minuten i avgift (några kronor till Atari som släpper alla sina bästa spel på Datavisionen.

 

Televerkets Terje V Löfberg demonstrerar Datavisionen

Ring så spelar vi är för övrigt en av Sveriges Radios äldsta program som fortfarande sänder. Varje lördag förmiddag sedan 1968 har man kunnat ta del av lyssnare som ringer in för en möjlighet att vinna en skiva, småprata lite i radio och önska en låt. Hasse Tellemar (1923-2012) är den programledare som suttit längst, i 19 år mellan 1969 och 1988.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Telefonummer till svenska BBS-sidor ur Datormagazin 4/86. På Wikipedia skriver de: "BBS är en förkortning av engelska Bulletin Board System, och brukar ofta översättas som elektronisk anslagstavla. En BBS är en server med programvara som låter andra datoranvändare koppla upp sig mot servern och använda anslagstavlan på något sätt, till exempel genom att ladda upp och ned program, läsa nyheter samt skicka och ta emot meddelanden"

Starsidan till Videotext

Källor

Datormagazin nr 4 1986, ss. 20-21 inkl bilder
Joystick nr 2 1983, s. 15 (bild)
nostalgirundan.se: bild av text-tv
sv.wikipedia.org: Bulletin Board System, Videotext ink bild, Ring så spelar vi

VIC rapport nr 9 1984, s. 48 (baksida)

Stiga ishockeyspel (reklam)

Bordshockey spelade jag mycket under en period i högstadiet, framförallt med en av mina kusiner. Ishockeyspel hos mig och NES hos honom, mest Tennis och Ice Hockey. Det var i början av 90-talet och mitt hockeyspel var gammalt, minst 10 år, antagligen äldre. Man kunde inte spela bakom målen som på de nya, de som Stiga gör reklam för i december 1983. 

HÄR ÄR STIGAS NYA ISHOCKEYSPEL

Stigas nya generation av ishockeyspel har en ny spelplan som ger ett mer fartfyllt spel. En forward i varje lag når bakom motståndarmålet, och centrarna passerar varandra i mittzonen. Så likt riktig hockey som det går att komma. Med drev istället för stålfjädrar blir spelarnas rörelser mer exakta. Och hållbarheten ökar betydligt.

De nya ishockeyspelen finns i 3 varianter: Play Off, Pro Hockey och Electronic. Det sistnämnda med en avancerad databox som via bildfönster och ljud anger flera olika matchfunktioner.

De verkligt hårda kamperna spelar du på Stiga's nya ishockeyspel. – Börja träna för SM du också!

Vi spelade alltid 2x6 minuter och bytte planhalva i periodvila, spelet var som sagt gammalt och vissa gubbar fungerade inte lika bra. Resultaten skrev vi ner i en pärm, som jag fortfarande har kvar. 

Min statistikpärm med tättskrivna sidor, här en sammanställning 

över de största vinsterna, målrikaste matcherna etc.

Jag lärde mig aldrig att behärska den nya spelplanen, var glad att jag hade den gamla varianten trots stålfjädrar som lossnade och spakar som kärvade. Precis som jag inte gillade att spela bakom mål tyckte jag inte om att det var vred som styrde spelarnas vridning istället för fjädrar. Med mitt spel räckte det ibland att skjuta pucken riktigt hårt mot målvakten, som på grund av kraften i skottet vreds bakåt och släppte in pucken i mål. Med de nya vreden gick inte det, höll man ordentligt i spakarna höll sig spelarna i den position man placerat dem. Precis som de skriver i annonsen blev spelarnas rörelser mer exakta och det var det jag inte tyckte om. 

Tyvärr har jag inte kvar mitt gamla spel. Det gick i bitar och fick inte följa med i flytten när det var dags att börja i gymnasiet i en annan del av landet. I den sista statistiska sammanställningen, daterad 27 juli 1992, har jag också skrivit en notering under: Har slängt bort hockeyspelet och måste investera ett nytt innan jag kan spela igen. 

Något nytt spel blev det inte, men jag sparade åtminstone min laguppsättning av Sovjetunionens superfemma med Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov. Med nummer och namn skrivet på ryggen och Sovjetunionens sammanbrott mindre än ett år tidigare, var det redan då något historiskt över dem. Men jag har inte spelat med dem på över trettio år. 

Sovjetunionen till hockeyspelet i form av superfemman 

med bland annat Fetisov

Hockeyspelens historia tog sin början i slutet av 1930-talet när journalisten Bernt Unger ansökte om patent på det. Han sålde rättigheterna till Aristospel, som hade ensamrätt på marknaden tills patentet gick ut 1957. Det var då Stiga började tillverka sina spel, vilka de saluförde med hjälp av landslagsspelaren Sven "Tumba" Johansson, som nyligen varit med att vinna VM för Sverige. Stigas hockeyspel blev en stor försäljningsframgång och bordshockey blev ett allt mer utbrett fritidsnöje. 1982 spelades SM för första gången och vanns av Göran Agdur från Orsa HSK. Sedan 1983 har Stiga Play Off varit det officiella spelet. 

Puck, det första hockeyspelet från Aristospel 1938

Den inledande annonsen har jag skannat ur Fantomen nummer 25 1983. På omslaget blir Fantomen överfallen av en knivman som han effektivt oskadliggör med ett karateslag på handleden. Det är taget ur en scen i numrets äventyr, Mysteriernas Mästare, där Fantomen ska förhindra en statskupp: I ett av bergsfurstedömena dör den gamle härskaren Sala Khan... Det finns två arvingar till tronen - en ond, en god... Tillmammans med Salinga, illusionist och utbrytarkung, blir Fantomen indragen i ett livsfarligt drama...

Fantomen nr 25 1983

I bergsfurstedömena lever folket som på medeltiden under despotiska härskare. Men det finns ett undantag och där ligger kungen på sin dödsbädd, han kommer inte att överleva natten. Han har utsett sitt barnbarn, prinsessan Kissmet, till tronarvinge men har fått veta att hennes tvillingbror, prins Hasha, planerar att fängsla sin syster och ta över makten. Prins Hasha är lika grym och girig som prinsessan Kissmet är vänlig och generös. Kungen ger prinsessans kammartjänare, Yasmin, i uppdrag att bege sig till Morristown och där söka upp Salinga, illusionist och utbrytarkung, men dessutom kungens brorson. Han är den enda som kan hjälpa prinsessan och rädda furstendömet från att hamna under en despotisk härskare. 

Yasmin lyckas till sist kontakta utbrytarkungen som får hjälp av Fantomen att med list och styrka rädda prinsessan ur broderns fångenskap, så att hon kan ta över makten och förhindra att landet störtas i diktatur och tyranni. Jag kan inte låta bli att undra hur det egentligen stod till med demokratin, all makt verkar ju ligga hos regenten. Oavsett tillståndet för demokratin, så försvinner Fantomen utan att ljud och prinsessan hinner inte ens tacka honom.

På klubbsidorna får vi ta del av konflikten mellan hårdrockare och synthare och en liten påminnelse om den pågående debatten om videovåld. Det är flera som är upprörda över en tidigare insändare där en synthare dissar alla hårdrockare. Jag har inte läst den ursprungliga men vad denne framfört förstår man av svaren. "The Beast" skriver att han rent ut sagt blev förbannad på synthsnobben som menar att videotöntar skulle vara hårdrockare och tvärtom, att alla hårdrockare ägnar sig åt att misshandla synthare och att alla hårdrockare bor på landet och har epa-traktor. Till sist ger han ett råd till alla som vill hålla sitt kassettdäck i trim: Sluta plåga grannar, kassettdäck och högtalare med synth, rasta och annan töntig musik. 

Även "Heavy Metal Warrior Forever" är upprörd när han skriver: Av vilken kuslig anledning tror du att jag är bonde bara för att jag är hårdrockare? Och du, din moderräka, vad får dig att tro att jag är ett utdöende släkte? Här hos oss är zyntharna värst, för att inte säga specialister på att omsätta videovåldet i praktiken! Och sist men inte minst skriver "Hårdrocksdiggare" att han egentligen inte borde sänka sig så lågt som att bemöta den ström av spyor och det infantila dravel som en förstoppad, förstelnad synthdiggare spottar ur sig. Därefter listar han åtta punkter med fel i den ursprungliga insändaren som att han inte har en skinnjacka, inte är särkilt tuff, inte har en epa samt att han även gillar klassisk musik som Bethoven, Händel och Vivaldi.

Reklam för Domus genom datorerna Texas TI99 4A (till vänster) 

och ZX Spectrum (till höger)

Efter några vitsar blir det reklam för Domus och deras utbud av datorer. Både Texas TI99 4A och ZX Spectrum saluförs och de två gossarna på bilden strider om vem som har den bästa datorn. Så här i efterhand kan man bara konstatera att ingen av datorerna lämnade särskilt märkbara avtryck i Sverige, Commodore 64 tog död på nästan all konkurrens de närmaste åren. Men i december 1983 är framtiden ännu oviss om vilken dator som skulle vinna kampen. 

Till sist: I min statistikpärm hittade jag även de regler vi spelade efter. Att känslorna ibland svallade framgår tydligt av punkt 7 samt under rubriken Vad är det som är straff?

Regler till Hockeyspelet, 15 mars 1992

1. Man spelar 2x6 minuter, efter period 1 byter man sida.
2. Pucken måste stanna i mål för att det ska vara godkänt.
3. Efter mål är det tekning i mittzonen.
4. Går pucken utanför sargen är det tekning där den flög ut.
5. Om perioden är slut, fast ingen märker det och någon gör mål, så är målet godkänt om det inte har gått allt för lång tid förstås, ca 5 sekunder för klocka med sekundvisare och ca 50 sekunder för klocka utan sekundvisare.
6. Slutar matchen oavgjort är det Sudden Death som gäller (finns undantag).
7. Gör man våldshandlingar mot spelet så blir det straff för motståndarlaget. Straffen går till så att motståndarlaget får pucken till mittanfallaren, som ska lägga pucken i tom kasse eftersom målvakten är borttagen.
8. Mål direkt på tekning är ej godkänt, tekningen går om där den slogs.

Vad är det som är straff?

1 straff: När man slår på spelet eller kastar pucken någonstans. Lyfter upp det.

Bort med målvakten resten av matchen: Om man vänder hockeyspelet upp & ner, skakar det eller har sönder det på något sätt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Prins Hasha är lika grym och girig som prinsessan Kissmet är vänlig och generös

Foto av den verkliga superfemman: Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov

Commodore - det bättre alternativet! (reklam)

Moped eller dator, det är frågan. Själv hade jag ingen dator, men jag hade en moped. Så vad hade jag valt om jag fått möjlighet att välja? Utifrån annonsen är det ingen tvekan vad som är det bättre alternativet, det något uttråkade moppegänget som kanske skolkar lite för mycket står i kontrast till det glada och käcka ungdomarna vid datorn. 

Killen på mopeden hänger världsvant över styret och den coola tjejen med bergsprängaren lutar sig nonchalant mot hans axel. Det är de som står i centrum, kärnan i gänget. De syns, tar plats. Killen på skateboarden känns yngre, hänger på och gör allt för att passa in. Han anstränger sig för att vara så cool det går, men varför har han ett videoband i handen? 

Runt datorn är det helt annorlunda, fyra oförställda, fina och välartade ungdomar som spexar när kameran kommer fram. Utom han som spelar, han är helt fokuserad på spelet. I bakgrunden plugghästen eller kanske datanörden som är mer intresserad av att programmera än att spela. Tjejen verkar inte ha något större intresse av spelet, hon vill mest hänga med killarna. Men vad gör mannen som kikar fram över glasögonen där, sticker ut huvudet som gubben i lådan. 

Computer - Oberoende Commodoremagasin 4/87

Jag stannade upp vid bilden första gången jag såg den i en av mina gamla datortidningar. Jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag fastnade vid den. Kanske för att den är lite rolig och tämligen fånig. Samtidigt väckte den många minnen hos mig, framför allt moppegänget. Kläderna, frisyrerna, bergsprängaren, skateboarden och inte minst kroppsspråket. Allt känns så 80-tal. De coola tjejerna såg ut precis som hon på bilden. Killen på skateboarden ser lite yngre ut, en sjundeklassare som får hänga med de äldre. Som anstränger sig lite för mycket för att passa in. Det är så jag minns dem.

Och så väcktes frågan vad jag själv skulle ha valt, en dator eller moped. Jag hade en Crescent Compact från det sena 70-talet som jag köpt för 1500 kronor. Jag ser inte exakt vad det är för en modell på bilden, men den är väldigt likt den jag hade. Den gjorde 42 kilometer i timmen men säljaren skickade även med en trimmad cylinder om jag skulle vilja byta. Det gjorde jag faktiskt vid ett tillfälle, ett äventyr som inte slutade på bästa sätt. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Jag är dock tämligen säker på att jag skulle ha valt mopeden, oavsett hur mycket jag önskade mig en dator. Jag bodde på landet med mycket begränsad kollektivtrafik, mopeden var en stor frihet.

Min Crescent Compact, nylackerad i rosa metallic

I Jimmy Wilhelmssons och Adam Evertssons bok Serietidningsreklam, utgiven av Fandrake 2018, finns annonsen med. Boken fokuserar på reklam som publicerats i serietidningar från 1960-talet fram till slutet av 1980-talet. I avsnittet som berättar om reklam för Commodore och hemdatorer har de intervjuat killen på skateboarden, Mikael Holstein, som berättar att de blev ombedda att visa attityd vid fototillfället: Rollerna vi hade i reklamen passade inte direkt våra personligheter - själv var jag en idrottskille och hade ingen moped. Däremot hade jag en Commodore 64. Jimmy Wilhelmsson skriver att det måste vara commodores mest klassiska annons och han minns att han brukade störa sig på killen på skateboarden med hockeyfrilla och att han med en viss irritation iakttog den spelande killens inlevelse "trots att han inte rört sig från startskärmen i spelet Asterix and the Macic Cauldron."

I Computer - Oberoende Commodore magasin nr 4/87, som reklambilden är skannad ur, kan man läsa om den nya produkten Red Boxes som kan beställas direkt från England. Rubriken lyder En 64 ser rött och ingressen fångar möjligheterna: vad skulle du tycka om att din 64 plötsligt kunde användas som vakthund, sätta på kaffebryggaren klockan 7 varje morgon, dra ifrån gardinerna, värma havregrynsgröten och väcka dig när allt var klart?" Detta är enligt artikeln möjligt med Red Boxes, som kan programmeras både i BASIC och med maskinkod. Möjligheterna är ändlösa, bara fantasin sätter gränser.

Vidare rapporteras från USA att hårddisklagring är något av det hetaste av de nya tillbehören till Amiga just nu: "flera firmor erbjuder 20 Mbyte hårddiskar, men C Ltd kan erbjuda en 600 (yes, sexhundra!) Mbyte hårddisk". 20 Mbyte är ju inte mycket med dagens mått, men det var ju en väsentlig skillnad från disketterna, som hade plats för 1,44 Mbyte. 600 Mbyte måste däremot ha varit ofattbart stort 1987. När jag köpte min första dator 1996, en Apple Powerbook 190, hade den en hårddisk på 500 Mbyte.

Computer testar Red Boxes till Commodore 64

De skriver dock inte bara om hårdvara utan har även plats för några spel av varierad kvalitet. Siffran inom parantes är poängen på Lemon 64. Bureaucracy till Commodore 128, det senaste textbaserade spelet från Douglas Adams, får höga 8 poäng i betyg (9). Jag visste inte att Douglas Adams gjorde spel, för mig är han bara författaren till Liftarens Guide till Galaxen (även det finns som ett textbaserat spel). Sailing från Activision får 7 poäng (6,65), Sinbad and the Throne of Falcon får 6 (7,53) och Nemesis 7 (7,51). 

Big Trouble in Little China får 6 i tidningen men bara 2,41 på Lemon 64 samtidigt som Star Raders II får betyget 1 utifrån pris och kvalitet av tidningen men 6,35 på Lemon 64. Till sist får Fire Track betyget zzzz utifrån hur fängslande det är enligt recensenten, vilket är en väsentlig skillnad från lemon 64 där betyget är 6,49.

Och så några ord om min rosa moped. Den var grön när jag köpte den, men lacken var sliten och jag tyckte det vore coolt och lite ovanligt att köra runt på en lila moped. Min far erbjöd sig att lackera om den, åkte iväg och köpte färg. Men när han kom hem var det inte med en lila burk: De hade inte lila i affären, berättade han, så jag köpte rosa istället. I hans värld var det ingen större skillnad, i min var den milsvida. Men jag ville inte göra honom besviken och höll god min. Och visst var det ovanligt med en rosa moped, men kanske inte lika coolt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Big Trouble in Little China bygger på filmen av John Carpenter 

från 1986 med Kurt Russel och Kim Chattrall

10 hemdatorer att vinna (reklam)

 

För ungefär ett år sedan publicerade jag ett inlägg med reklam från Handic, Commodores generalagent i Sverige: Landa på Jupiter med folkdatorn vic 20. Där skrev jag om min nyupptäckta förtjusning i datorn och de grafisk torftiga spelen till den. Då hade jag inte en riktig dator, utan spelade på min the C64 från Retro Games Ltd i vic 20 läge. En riktig vic 20 stod högt på min önskelista. 

Nu kan jag skriva att jag faktiskt har en. Och jag är inte besviken, den motsvarar mina förväntningar fullt ut. Att det är en föregångare till Commodore 64 är tydligt, utförandet är detsamma liksom kommandon för att ladda in spel. Även dessa är i stort sett identiska när man spelar den första generationen 64-spel från 1982-1983. Och som jag skrivit många gånger tidigare är jag väldigt förtjust de första generationerna av datorer och spelkonsoler som började med Fairchild Channel F år 1976 och fortsatte med Atari 2600 året efter. 

Mitt spelbibliotek till vic 20 är förstås betydligt mindre än till 64:an och består ännu så länge bara av ett trettiotal originalspel och lika många piratkopior. Framöver kommer jag även att skriva om dessa spel.

Och så var det reklamen, tävla med Pelle Svanslös och Maja Gräddnos för att vinna en vic 20. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte av bilden. Bara att man ska gå till närmaste butik för att hämta tävlingsblankett. Jag undrar hur många som samtidigt köpte en tablettask när de ändå var där. Och slutligen: vad gör Drutten bland Pelle, Maja och deras antagonister Bill, Bull och elake Måns?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Helgonet 14/1983 som reklambilden hämtats från

Mest frukt bland läskedrycker (reklam)

Jag har aldrig varit en stor konsument av Mer. Knappt konsument överhuvud taget. Men jag uppskattar deras reklam, det är flera kampanjer som stannat i mitt minne. Inte just den här, jag är inte tillräckligt gammal för att minnas den. Men jag fastnade för bilden så fort jag såg den, så inbjudande och lockande. Det vackert röda äpplet, tillsynes helt nyplockat från trädet. Morgondaggen ännu kvar, bladet grönt och friskt. Och de två ungdomarna mitt i en skön stund tillsammans, med varandra och med drickan. Så små i förhållande till frukten. För det är ju mycket frukt i Mer, mest bland läskedrycker. Det känns på smaken.

Bilden är hämtad ur en Fantomentidning från 1978 och det verkligen lyser sent 70-tal om den. Ett 70-tal som är på väg in i 80-talet. Det är så här jag minns att människorna i min närhet såg ut när jag var riktigt liten, innan jag började skolan. Det är så här de ser ut när jag bläddrar i gamla fotoalbum från den här tiden.

I den lilla bilden i nedre hörnet står det fem flaskor med fem olika smaker. Om det finns en reklambild för varje smak vet jag inte, i mina tidningar har jag bara hittat äpple och apelsin. Apelsinbilden är minst lika tilltalande som äpplet, om inte mer. Men sidan är inte lika välbevarad, därför fick äpplet komma först. Och för att äppelmer är godare.

De är båda från 1978 men publicerade i olika tidningar: Äpplet publicerades i Fantomen nr 13 där en man med skumma planer utnyttjar Fantomens klippa i "Spök-klippan" och apelsinen i nr 13 av Seriemagasinet. Där får vi möta Steve Roper & Mike Nomad i "Gisslan" samt Harry Chase i ett nytt hårdkokt äventyr, "Mister Big"

Könsrollerna är oftast väldigt stereotypa i den här typen av tidningar, åtminstone om man läser Seriemagasinet. I Fantomen såg det annorlunda ut redan då med flera tuffa kvinnor som inte hade några problem med att ta för sig eller att klara sig på egen hand, kanske främst representerad av Diana Palmer. 

Med tanke på seriernas karaktär var det intressant att läsa en insändare på Seriemagasinets Klotterplank - Fritt Forum För Fräscha Farliga Fräna Funderingar. Där skriver signaturen Hellas om hur tjejer och killar behandlas inom idrotten: Skulle det gå bra för en tjej i utförsåkning står det inte ett dugg om det i tidningen. Men om Ingemar Stenmark vinner, då står det minsann! Om "det oslagbara fenomenet från Tärnaby" mm mm! Eller låt oss ta ett annat exempel: fotbollen! Tjejerna får de sämsta träningstiderna, får ofta lämna över planen till killarna och kommer överhuvudtaget i andra hand. Det är precis som om bara killarna existerade i dagens idrottsvärld. Och även om tjejerna i många fall presterar bättre resultat än killarna, så är det för det mesta killarna som får all uppmärksamhet. Skriv vad ni tycker om det här orättvisa förhållandet att vi tjejer faktiskt diskrimineras inom idrotten. Jag får återkomma till dessa tankar om jag ser någon respons på hennes text i kommande nummer av tidningen.

Till sist, vad har detta med retrogaming att göra? Ingenting, men med mer!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Djävulens treudd (reklam)

Reklam för Svenska MAD anno 1983 hämtat ur serietidningen Helgonet från samma år. Jag har aldrig läst Helgonet förut. Jag har några nummer som jag köpt framför allt för framsidorna, alltid actionfyllda med hårdkokta män och vackra kvinnor. Framsidor som jag minns så tydligt från min barndom innan jag lärde mig att läsa. 

Den här tidningen köpte jag enkom för bilden ovan, den optiska illusionen. Min pappas bror hade massor av Mad-tidningar och även om jag inte kunde läsa tyckte jag om att bläddra i dem. Starkaste minnet är bilden av Alfred E. Neuman, deras maskot som ofta prydde omslagen. Det var något med hans utseende som gjorde att jag inte kunde slita blicken från honom. Leendet, gluggen mellan tänderna och de utstående öronen. Hans utseende var så verklig samtidigt som det inte var det. Jag kan inte sätta fingret på vad som var så tilltalande och fascinerande men honom. 

Den här bilden, där Alfred E. Neuman balanserar treudden på ett finger, minns jag väldigt tydlig. Många gånger tittade jag på den och försökte förstå hur det var möjligt, försökte lösa ett mysterium som inte gick att lösa. Jag förstod att det inte gick men jag kunde ändå inte låta bli att försöka.

Den publicerades första gången på framsidan av amerikanska Mad 1965, men enligt wikipedia och andra källor hade en bild av treudden publicerats redan året innan, bland annat i tidningen Analog Science Fiction and Fact. Men det var genom MAD som den spreds och blev allmänt känd. Den har efter det framställts i många olika former, som exempelvis en galleltruck.

Figuren har många namn, på svenska kallas den förutom djävulens treudd för djävulens stämgaffel och blivet. På engelska säger man också blivet, men även poiuyt, impossible trident (som är rubriken på engelska wikipedia) och devils tuning fork. Enligt en (inte särskilt seriös) artikel från 1971 upptäcktes figuren i Pfulingen, Tyskland år 1892 av en vindögd dvärg vid namn Erasmus Wolfgang Blivet.

Bilden är som sagt hämtad ur Helgonet och det var en serie som jag vare sig såg på TV eller läste. Men det var en figur jag var väl medveten om. Min äldre bror och hans kompis pratade ofta om Helgonet som sändes sent på helgdagskvällen, för sent för att jag skulle få titta på det. Vi hade även en vit leksaksbil som föreställde Helgonets med den välkända streckgubben på motorhuven. Längre än så sträcker sig inte min relation med honom. Således vet jag inte hur väl detta äventyr, Mördande konkurrens, stämmer överens med TV-serien eftersom jag aldrig sett den. Faktum är att jag aldrig läst tidningen heller, det här är första gången. 

Simon Templar, alias Helgonet, har tackat ja till att vara domare i miss Universum som ska genomföras på den italienska rivieran. När han anländer till hotellet har en av de tävlande flickorna, den engelska finalisten Brenda, smugit sig in på hans rum för att charma Helgonet till att rösta på henne. Han låter sig dock inte mutas utan hotar istället med att ge henne smisk. 

Brenda försöker charma Helgonet utan önskad effekt

Förutom att Helgonet får Brenda på halsen hamnar de båda mitt upp i en mutaffär som är nära att kosta dem båda livet. Men i slutänden räddas de av Brendas kille från Manchester, sjöman som av en slump hamnat på rivieran och svartsjukt övervakat Brenda och hennes ansträngningar för att ta hem titeln. Hon blir dock bara glad över att se honom men frågar varför han inte sagt att han varit där. "Inte ville väl du ha mig i hälarna" svarar han, "det var ju så viktigt för dig att vinna den här tävlingen". Hon lägger sin hand på hans axel och möter hans blick: "Men du räddade ju mitt liv... Du är fantastisk Joe." Hon ler mot honom och han svarar: "I så fall kanske du kan glömma det här med att bli skönhetsdrottning och bli min fru istället". De omfamnar varandra, hon lutar sitt huvud mot hans bröst och säger: "om du vill drar jag mig ur tävlingen genast". 

Jag har som sagt aldrig läst Helgonet förut så jag vet inte om detta är en för tidningen typisk skildring av män och kvinnor, men jag skulle tro det. Helgonets sätt att bemöta Brenda skulle antagligen inte porträtteras på samma sätt idag, inte om man vill att läsaren ska gilla honom i alla fall. Och kanske hade Brenda inte gett upp sin dröm så lättvindigt för att gifta sig. Uppfattningen om kvinnor som deltar i skönhetstävlingar har nog inte förändrats nämnvärt sedan dess, de skildras fortfarande som tämligen korkade.

Sättet som Helgonet behandlar Brenda påminner mycket om James Bonds behandling den unga konståkerskan Bibi i filmen Ur dödlig synvinkel från 1981. När Bibi blir förtjust i Bond tar hon sig, precis som Brenda, in på hans hotellrum och kryper ner i sängen för att invänta hans ankomst. Det är dock en överraskning som Bond inte uppskattar eftersom han tycker att hon är för ung. Ta på dig kläderna, säger han, så köper jag en glass.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Brendas kille från Manchester

Mördande konkurrens och tjuvnyp från de tävlande flickorna

Samma typ av optisk illusion men i form av träd

Framsidan av Mad nr 93 i mars 1965

Urval av Nintendospel och kassetter - del 1 (nes)

Jag har egentligen inte spelat så mycket Nintendo i mina dagar. Inte om man jämför med Commodore 64. Men jag har ändå insett, nu när jag har en egen NES-konsol, att jag faktiskt spelat mer än vad jag föreställer mig. Minnena kommer tillbaka när jag laddar in spelen. 

Reklamfoldern på bilden ovan, urval av Nintendo spel och kassetter presenterar 37 spel på två sidor, varav de flesta nog kan betraktas som klassiker idag. På framsidan är det 21 titlar och på baksidan 16. Det här inlägget kommer bara att handla om framsidan, det vill säga de på bilden ovan.

Av de 21 titlarna är det framför allt fem jag spelat i större utsträckning sedan jag köpte min NES för några år sedan: Tennis, Super Mario Bros, Duck Hunt, Slalom och Punch-Out. De fyra första har jag på originalkassetter men Punch-Out kör jag från en cartridge med SD-kort.

Tennis (1984) är nog den titel jag spelat allra mest, både nu och förr. Och spelet går ut på att spela just tennis, helt enligt de regler som gäller i den riktiga sporten. I min mening är det ett av de bästa tennisspelen som gjorts, kanske till och med det bästa. Och då menar jag inte bara 8-bitars. Det finns två spellägen, singel och dubbel. Är man ensam väljer man singel och möter någon av spelets fem motståndare och vill man spela tillsammans med någon kör man en dubbelmatch mot datorn. Man kan alltså inte möta varandra i en singelmatch vilket är ett bra drag tycker jag, samarbete var ovanligt i videospelens värld på den tiden. Eftersom det här är ett spel som jag tycker riktigt mycket om planerar jag att skriva ett inlägg längre fram som helt och hållet dedikeras till detta fantastiska spel!

Super Mario Bros. (1985) behöver egentligen ingen presentation, alla känner till det. Men om man ändå ska beskriva handlingen något kortfattat, så går det ut på att hjälten Mario ska rädda prinsessan Toadstool som kidnappats av de elaka sköldpaddorna som invaderat landet. Super Mario Bros var inte ett spel jag uppskattade särskilt mycket, jag har aldrig varit speciellt förtjust i plattformsspel. Men de senaste åren har jag faktiskt spelat det en hel del, dels för att jag har det och dels för att det är en viktigt milstolpe i TV-spelens historia som gör det intressant. Men framför allt för att jag faktiskt tycker att det är roligt numer. Jag har det både till NES och i jubileumsutgåvan av Game & Watch från 2020. Särskilt långt har jag ännu inte kommit, i alla fall inte om man pratar med en riktig nintendospelare som växt upp med konsolen. Jag tror att jag som längst kommit till värld 3.1 eller möjligtvis 3.2. På sikt har jag för avsikt att ta mig igenom hela spelet, frågan är bara om jag någonsin kommer att lyckas med det.

Duck Hunt (1984) bygger på ett arkadspel och går ut på att skjuta ankor med ljuspistol. Det finns tre spelvarianter: skjuta en anka i taget, två i taget eller på lerduvor. Duck Hunt hade jag fina minnen till av någon anledning, för jag tror faktist inte att jag spelade det särskilt mycket. När jag köpte min NES var det ett av de första spelen jag skaffade, en cartridge med både Duck Hunt och Super Maria Bros på. För att kunna spela det var jag dock tvungen att först köpa en tjock-TV, men det visade sig vara svårare att fått tag i en jag trott. Jag letade på loppisar men fick beskedet att de inte tog emot några då de inte gick att sälja. Jag annonserade på Blocket men fick bara svar av en person som ville sälja sin nyligen bortgångna pappas TV för 200 kronor och gratis frakt. Jag bedömde honom som icke trovärdig och letade vidare. Till sist hittade jag i alla fall en och jag kunde äntligen testa spelet. Och trots att det var ganska kul var det ändå lite av en besvikelse, det levde inte upp till de minnen jag hade av det. Jag laddar fortfarande in det emellanåt, men jag spelar aldrig några längre stunder.

Slalom (1987) är en av de senaste titlarna jag köpt, ett roligt spel även om det inte riktigt är slalom. Istället för att ta sig ner mellan portar på snabbaste tid ska man undvika hinder på vägen ner mot mål, som snögubbar, granar och människor som springer fram och tillbaka över banan. Även här gäller dock att ta sig ner på snabbast möjliga tid för att kvalificera sig till nästa backe. Det är utmanade och det finns flera banor att väja mellan som motsvarar olika svårighetsgrader.

Ett av de allra bästa spelen och ett av de bästa NES-spelen överhuvudtaget är Punch-Out!! (1987) som precis som Duck Hunt bygger på ett arkadspel. Det är det enda av de fem titlarna jag valt att skriva om här som jag inte har. Priset sticker alltid iväg och blir högre än vad jag är beredd att betala för det när det säljs på tradera. I spelet tar man sig hur som helst an rollen som den 17-årige Little Mac som strävar efter att klättra på rankinglistan genom att besegra motståndare som är högre placerade på rankingen. Motståndarna är alla olika karaktärer - eller snarare nidbilder av olika personlighetstyper och nationaliteter. Varje motståndare har sina egna specialiteter och det handlar framför allt om att lära sig hur man ska ta sig an respektive karaktär. I originalutgåvan är den sista motståndaren Mike Tyson, därav titeln Mike Tyson's Punch-Out. På reklamfoldern är det dock den senare utgåvan som bara heter Punch-Out, Tyson hade blivit så skandalomsusad att det inte passade Nintendos familjeorienterade profil längre. 

Flera av de andra spelen är också väldigt bra. Förutom de fyra jag redan nämnt har jag även Soccer och Golf samt Zelda i Game & Watch-utgåvan från 2021. Men det är ändå inga av dem jag spelat väldigt mycket. Soccer spelade jag en hel del med min kusin även om vi framför allt gillade Tennis och Ice-Hockey. Golf har jag spelat lite grand, men inte tillräckligt för att behärska det. Jag tycker dock det är ett roligt spel men inte lika intuitivt som många andra. Jag har nyligen skaffat manual så jag kommer nog att spela mer framöver. En titel jag knappt spelat alls är Mach Rider som är intressant i ett spelhistorisk perspektiv. I NES-versionen visar det sig att det är en kvinna som kör motorcykeln. Åtminstone är det så många tolkar det när man får se henne framför motorcykeln i slutet av spelet. På den här tiden fanns det inte många kvinnor/tjejer/flickor som var huvudperson i spelen. Flickorna hade främst rollen som bortrövad prinsessa som hjälten ska rädda, som i Super Mario och Zelda. Men så var det ju också främst pojkar som spelade på den här tiden.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Mario, som gjorde entré första gången som Jumpman i Donkey Kong och uppföljaren Donkey Kong Junior, är med i fyra av spelen. I Mario Bros. förstås, där han för första gången innehar huvudrollen samt i uppföljaren Super Mario Bros. Men förutom dessa insatser ikläder han sig rollen som domare i både Tennis och Punch-Out!!

Så var det slut för den här gången, men reklamaffischen kommer tillbaka i ett annat inlägg, då med nya spel från andra sidan.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Folkdatorn VIC-20 (reklam)

 

Landa på Jupiter med folkdatorn VIC-20. En reklambild som återfinns i flera av mina serietidningar från 1982. Just den här är skannad ur Fantomen nummer 21 det året. VIC-20 marknadsfördes som en dator vilken riktar till hela befolkningen och inte bara de med mycket pengar. Precis som Folktandvården. Datorn som man kan spela spännande spel på och som hjälper i skolarbetet, som man kan lära sig programmera på och göra egna program. Och som om dessutom är enkel att använda och kan anslutas till en vanlig TV. En dator för folket helt enkelt. 

VIC står för Video Interface Chip men 20 har inte någon speciell betydelse förutom att man tyckte att det lät bra i marknadsföringssyfte. En vänlig siffra som passade med den slogan man formulerat: the friendly computer. Den lanserades i Japan hösten 1980 under namnet VIC-1001 och därefter i Commodores hemland USA vintern 1981 som VIC-20. I Sverige marknadsfördes den av Handic som hade importrättigheterna och därför kom den även att kallas för Handic-dator (se bild nedan, Lilla Fridolf). 

VIC-20 var en stor framgång överallt där den lanserades och blev den första modellen som såldes i mer än en miljon exemplar. Även om den var en stor försäljningssuccé ersattes den ganska snart av efterföljaren Commodore 64 som lanserades hösten 1982. VIC-20 slutade serietillverkas i början av 1985, ett betydligt  kortare kommersiellt livsspann än C64. Framgången med VIC-20 gjorde dock att 64:an inledningsvis marknadsfördes som VIC-64 i Sverige. 64:an är i alla avseenden en bättre dator och ett stort kliv frammåt. Inte ens för sin tid var VIC-20 särskilt kraftfull, fokus låg helt och hållet på priset.

Kostnaden för en VIC-20 var 2499 kronor vilket var en ansenlig summa även om det var lite i förhållande till andra modeller på marknaden. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 7500 kronor, men man måste också ha i beaktande att lönerna under samma tidsperiod ökat dubbelt så mycket som inflationen. 1982 var medellönen i Sverige cirka 7000 kronor och idag ligger den på omkring 35 000 kronor. Ett mer rättvisande pris i förhållande till dagens löner vore snarare runt 14 000 kronor. Dessutom gick en större del av lönen till boende och mat än vad det gör idag vilket innebar att man hade än mindre utrymme för denna typ av investeringar, som i första hand får betraktas som rent nöje. 

VIC-20 var ett av mina första möten med en dator och jag var inte alls imponerad. Eller snare: jag förstod inte poängen. Jag har skrivit om detta möte tidigare (se inledning) men ytterst kortfattat, så jag tar det igen men lite utförligare den här gången. Det var vårvintern 1986 och jag gick i tredje klass. Under en morgonsamlingen berättade Mathias för hela klassen att han hade fått en dator. Efter skolan - om det var samma dag eller senare låter jag vara osagt - var vi några kompisar som gick hem till honom för att titta på den. Han bodde ett par hus ifrån mitt i en likadan villa, ett och ett halv plan byggt någon gång i mitten av sjuttiotalet. De flesta husen på gatan så likadana om man bortser från färg och panelen som antingen var av trä eller mexitegel. 

Mathias hade sitt rum på övervåningen och där hade han datorn och en egen TV. Datorn var placerad på ett litet bord vid sängen och Mathias satte på TV:n som stod en bit därifrån och började spela. Det var röda streck i rutmönster och ibland kom det vita streck som man skulle akta sig för. Inte roligt alls. Jag provade men dog hela tiden och sedan var det någon annans tur. Det är egentligen allt jag minns. Nu när jag tänker tillbaka på det skulle jag tro att det var Gridrunner eller Attack of the Mutant Camels av Jeff Minter, även om min minnesbild inte helt stämmer överens med hur spelen faktiskt ser ut. Mitt första möte med en VIC-20 var inget som fick mig att fastna i datorspelsträsket. 

Precis som 64:an blev VIC 20 främst en speldator. Sex spel finns med i reklamen och jag har spelat de flesta av dem, men inte på en riktig VIC-20 eftersom jag inte har någon. Jag har fått nöja mig med min TheC64 från Retrogames Ltd som är en fullstor kopia av brödburksvarianten och emulerar både C64 och VIC-20. Det funkar riktigt bra, även om jag inte har någon riktig att jämföra med. Just nu står en VIC-20 högt på min önskelista.

Främst bland spelen har man placerat Draw Poker vilket precis som det låter är poker med samma regler som den riktiga varianten (vilken vet jag inte eftersom mina kunskaper om poker är mycket rudimentära). Super Slot är ett mycket minimalistiskt spel på enarmad bandit som faktiskt var lite småkul och ett tag blev jag nästan drabbad av speldjävulen och ville vinna mer. Reklambildens rubrik syftar förstås på Jupiter Lander där man utan att nudda något ska landa en rymdsond i svår terräng (på Jupiter får man anta). Det är klippor på sidorna och styr gör man med hjälp av motorer på sidorna och undertill. Avenger är en väldigt bra klon av Space Invaders och Midnight Driver är en portering av Ataris Night Driver. Grafiken är mycket enkel med svart bakgrund, en gul bilfront (det är första-person-perspektiv) och turkosa streck som markerar vägbanan. Arkadspelet kom redan 1976 och har även det mycket enkel grafik. Versionen till VIC-20 är riktigt kul trots att man inte kan använda joystick utan gasar, bromasar, styr och växlar med tangentbordet. Starar motorn gör man med I, styr med A och D, accelererar med Return och växlar med F1-F7. Super Alien har jag inte hittat utan bara sett på YouTube. Det är ett maze-spel där man ska fånga Aliens.

Och så till det kanske viktigaste av allt: vad handlar äventyret - den gåtfulla grottan - i Fantomen nummer 21 1982 om och vilka prövningar utsätts Fantomen för i detta äventyr? Det börjar i trädhuset en underbart vacker morgon med en toppless Diana i solskenet. Diana har bestämt sig för att ta en lat hemma och Fantomen tar Hero och Devil på en ridtur i djungeln. Allt är frid och fröjd tills han kommer till de ensliga vidderna vid fantomenklippan, då han hör ett mystiskt ljud som leder honom till en grotta på klippans baksida. Inne i grottan ser han en eld och vid den möter han en gammal medicinman som säger till Fantomen att han är väntad, att dagen är kommen när djungeln ska återta makten som Fantomen tagit från dem. I fortsättningen väntar bara olyckor och död.  Fantomen blir yr av röken från elden och tar sig snabbt ut ur grottan men där möts han av fientlighet:: alla djur - även hans engen varg Devil - attackerar honom. Djungelfolken som sedan 400 år varit Fantomens vänner vill döda honom, till och med hans närmaste vän Guran. Fantomen flyr och inser att han måste ta sig till trädhuset för att rädda Diana, tvillingarna - Kit och Heloise - Rex och Tom-Tom. Men han kommer försent. Huset är nedbränt och framför ruinerna finner han gravarna till sin familj. Han är nära att ge upp kampen mot det onda men känner att hans förfäder, 20 generationer, i så fall kämpat förgäves. Det kan han inte utan söker upp medicinmannen, som han hela tiden hör skratta, och slår ner honom. Fantomen vaknar i grottan, var det bara hallucinationer? I nummer 23, Ch'gaans förbannelse, får man en bakgrund till historien men inte en förklaring. Det handlar om den fjortonde Fantomen som i mitten av 1800-talet för en kamp mot slaveriet och förhindrar ett krig som medicinmannen Ch'gaans försöker starta mot det brittiska kolonialväldet i Bengali genom att sälja slavar av sitt eget folk för att förena djungelns folk mot britterna för att åter införa medcinmännens makt och styra. Den tyrrani och den vidskepelse som Fantomen störtat och forfarande motverkar. Fantomen lyckas hindra kriget och Ch'gaan störtar ner i en avgrund men hinner kasta en förbannelse över Fantomen. Är det den som drabbat Fantomen? Det är i alla fall Ch'gaan som möter honom i grottan.

I tidningarna finns det även reklam för lakrisaltuggummi, ungdomens favoritsmak och leksaksfiguren Big Jim från Mattel (som gjorde Intellivision) samt för sammetsaffischer i häftiga färger. Sådan älskade jag som barn. På klubbsidorna får vi veta hur man gör Fantomens chokladdrink (recept nedan) och att Stefan Andersson i Södertälje önskar byta en tre månader gammal stereogrammofon utan minsta fel av märket Philips mot en Zündapp KS 50 eller Puch årsmodell 1970-77. Vidare listar Member 318 195 sin tio-i-topp för läsk och tidningar. Coca-Cola på översta platsen följt av Fanta Apelsin och Pepsi. Längre ner på listan några sorter som gått mig förbi: Down Town på femte plats, Black Cola på sjätte och Rio på åttonde plats. Inte helt oväntat står Fantomen högst på tipplistan för tidningar följt av Goliat, Tomahawk, 91:an, Silverpilen, Acke, MAD, Kalle Anka, Okej och på tionde plats Super Fun. Vi får också veta att Member 309 568 stått på en uppumpad fotboll i femton minuter och tre sekunder samt att Member 319 815 har 113 klistermärken på sin ena garderobsdörr.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslag av Rolf Gohs

Den gåtfulla grottan är skriven av 

Idi Kharelli och tecknad av Georges Bess

Robert önskade sig en Handic Hemdator och fick en 

Reklam för Lilla Fridolf i Fantomen nr 27 1983

Reklam för Lakrisal och Big Jim 

ur Fantomen nr 21 1982

Reklam för sammetsaffischer i häftiga färger

ur Fantomen nr 21 1982

Fantomens Chokladdrink

Ingredienser: 2 dl mjölk, 1 pkt glass, 6 tsk snabbchokladpulver för mjölk.

Häll mjölken i en skål. Dela glassen i småbitar med en sked och blanda hälften av glassen med mjölken. Vispa ihop med en visp. Lägg resten av glassen och snabbchokladpulvret i mjölk-glass-blandningen. Vispa igen, så att det blir riktigt skummigt. Häll upp i stora glas.