Mästerdetektiven Basil Mus (brädspel)

Jag har alltid älskat Walt Disney, men det finns tre filmer som sticker ut i mängden för mig: Micke och Molle (1981), Taran och den Magiska Kitteln (1985) och Mästerdetektiven Basil Mus (1986). Att jag såg dem som barn när jag var i precis rätt ålder gör säkerligen sitt. Men jag tycker även att de har en ton som vare sig filmerna före eller efter har. Det finns ett tydligt mörker, en melankoli som jag inte sett så framträdande i några andra Disneyfilmer, förutom i Bernard och Bianca (1977) som genomsyras av samma underton. 

När Mästerdetektiven Basil Mus gick upp på biograferna 1986 släppte Kärnan ett familjespel med samma namn. Spelet är fint presenterat där spelplanen utgörs av en karta över centrala London och bilder ur filmen. I inledningen av regelhäftet åtberättas hela filmen, från början till slut. Men jag nöjer mig med att återge de första styckena: 1897, Drottning Musioria firar guld-jubileum i London. Samtidigt tänker den beryktade skurken Rottigan ut en ondskefull plan. Han tänker byta ut den goda drottning Musioria mot en mekanisk kopia, och därefter ta makten i landet som drottningens gemål.

För att genomföra planen kidnappar professor Rottigan leksakstillverkaren Henry Fladderson och tvingar honom bygga en mekanisk drottning. Efter många år i drottningens tjänst utomlands återvänder doktor Dawson till London och möter den gråtande Olivia Fladderson, dotter till leksakstillverkaren. Han tar henne med till mästerdetektiven Basil Mus på Baker Street. Basil Mus får höra om Olivias fars försvinnande och lovar att hjälpa henne.

Spelplan över centrala London

Spelet går ut på ta sig till Big Ben för att hindra Rottegan att ta över makten från den goda drottningen. Men först måste man ta sig från Basils hus på Baker Street 221b till Fladderssons leksaksaffär, vidare till Rottegans sjaskiga pub och därefter till slottet för att avsluta i Big Ben. Det räcker dock inte att ta sig fram till Big Ben, för att gå in måste klockan vara 12. Är den inte det får man gå omkring på gatorna till den blir det. 

För att ta sig dit följer man gatunätet med hjälp av numrerade spelkort som visar hur långt man får gå. I varje korsning ligger det kort som man ska vända när man passerar. Med hjälp av dem kan man spärra av vägen för bakomliggande spelare som då måste ta en omväg. För att komma in i eller ut från de fyra hörnorna - Basils hus, Fladderssons leksaksaffär, Rottegans pub och slottet - måste man ha kort med särskilda symboler, olika för varje hörna. Det är fyra symboler på varje kort och det finns sju symboler sammanlagt plus ett kort som innebär att klockan flyttas fram tre timmar.

Med hjälp av brickorna i korsningar kan man spärra vägen

Det här är ett spel med hög mysfaktor. Det är också ett perfekt kvällsspel när man är lite trött och bara vill göra något mysigt tillsammans, utan att behöva tänka alltför mycket. Eller om man är 7 år. Det är mycket enkelt, vilket är i sin ordning eftersom det är ett barnspel. I grund och botten är det bara att spela sina numrerade kort, gå så många steg kortet visar, ta ett nytt och hoppas att man får ett med de symboler man är i behov av.  Men det tillkommer ändå ett strategiskt element i det att man kan välja hur man lägger korten i korsningarna, hur man ska spärra av vägen. 

Jag spelade med min dotter en kväll och det gick fort att komma in i och förstå hur man skulle göra. Vi körde ett par gånger och det var lite småkul. Inget fantastiskt spel, men mysfaktorn var som sagt hög. Efteråt tittade vi på filmen och jag kan bara konstatera att den fortfarande är lika bra som den alltid varit. Hur många gånger jag sett den har jag inte längre koll på, men det är många. 

Baksidan av spelkorten fångar stämningen i filmen mycket bra

En av de främsta anledningarna till att jag tycker så mycket om filmen är stämningen, som förmedlas så fint via suggestiva bilder av ett dunkelt och fuktigt London i sen 1800-talsmiljö. Basil Mus är en av de sista filmerna som målades för hand, under 1990-talet tog dataanimeringen över allt mer. Samtidigt är det också den första där man använt sig av dator, scenen med Basils och Rottegans kamp inuti urverket på Big Ben i slutet av filmen. Musiken är komponerad av Henry Mancini (1924-1994) som under sin långa karriär fått fyra oscars för bästa musik, bland annat för det legendariska temat till Rosa Pantern. 

Det finns även ett spel till Commodore 64 som jag inte har så bra koll på. Jag har spelat det några gånger men har aldrig satt mig in i det och vet inte riktigt vad det går ut på. Grafiken är bra och det fick höga poäng i Zaap64!, 77 procent. På Lemon 64 är betyget betydligt sämre, inte mer än 5,65. Eftersom jag inte spelat det ordentligt har jag inte någon egen uppfattning. Jag har det inte i en fysisk kopia men det vore ett uppskattat tillskott i samlingen. 

Samla och byt klistermärken med Basil Mus

Mästerdetektiven Basil Mus var en film som verkligen fastnade i mitt minne och så fort Disneyfilmerna började ges ut på VHS i mitten av 90-talet köpte jag den. Förutom filmen fanns det också en del merchandise, jag hade ett häfte man samlade klistermärken till. Det kostade 3,50 kronor och sedan köpte man förpackningar med fyra eller sex numrerade klistermärken. Minns inte priset på paketen men som min far påpekade skulle boken bli tämligen dyr i slutändan. Bilderna klistrade man fast i rutor med samma nummer som kortet. 

Under rutan var det en text som beskrev handlingen på bilden. Genom att byta dubbletter med varandra fick man efterhand allt fler bilder i boken. Jag hade likadana för Disney's Taran och den Magiska Kitteln samt He-Man. He-Man köpte bara för att många av mina klasskamrater hade den, det var ju roligt att kunna byta med fler. Tyvärr verkar jag inte kvar den, jag kan åtminstone inte hitta den. Så vitt jag minns var det bara en i klassen som hade Taran och några få som hade Basil Mus. Jag lyckades inte fylla någon av böckerna, men längst kom jag med Mästerdetektiven Basil Mus.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Samlarhäften med Taran och Basil Mus

Spelkorten med symboler och siffror samt kortet för att flytta fram klockan

Regelhäftet

Detalj på boxen av spelet

Källor

Board Game Geek (boardgamegeek.com): Mesterdetektiven Basil Mus

Extramaterial på DVD-utgåvan av filmen

Lemon 64: The Great Mouse Detective

Läsarnas topplista, Datormagazin 1988 (c64)

Jag referera ofta till och citerar ur Datormagazin när jag skriver om spel till C64:an då det är där jag läser recensioner och betygsättning.  Jag har i stort sett alla nummer som utkom mellan 1986-1995 med några få undantag. Jag tycker om att ta fram dem och bläddra i dem, läsa lite här och där. Det är en underbar känsla att hålla i en stor tidning i pappersformat, försiktigt vända blad för att inte förstöra de ibland bräckliga sidorna. Dessutom är det intressant att läsa om ny teknik, samhällsdebatt kring spelande, nya spel och nyttoprogram som jag inte ens visste fanns. 

I det första numret från maj 1986 skriver Christer Rindeblad, tidningens grundare och chefredaktör följande inledning: "Modelltågsfantaster, joggare, videogluttare och lastbilschaffisar har ju alla egna tidningar. Så varför ska inte vi, ca 80.000 - 100.000 ägare av Commodore-datorer, få läsa om sådant som  intresserar? Självfallet ska vi få det. Och därför är vi här, Sveriges första oberoende nyhetstidning för alla som har en C64 eller en C128 (och inom en framtid även Amiga)". 

Datormagazin var från början tryckt på tidningspapper i tabloidformat och kom ut med 4 nummer under uppstartsåret 1986. De följande åren utökades utgivningstakten, 10 nummer1987 och 16 nummer 1988. Som mest gavs 22 nummer ut per år (1991-1994). 1995 lades tidningen ner men startade på nytt 2000 och ges fortfarande ut, sedan 2020 som nättidning.

Första numret av Datormagazin från maj 1986

I nummer 2 1988 införs efter önskemål från läsarna en topplista för datorspel som läsarna själva får rösta fram. Genom att skicka in vykort till tidningen med namnen på de tre bästa spelen sammanställdes en topp-tio-lista. Tidningen utkom som redan nämnts med 16 nummer detta år, listan återfinns i 14 av dem. Förutom första numret då den ännu inte startat utelämnades den även i ett nummer på grund av platsbrist. 

Jag har alltid tyckt om att läsa statistik och tabeller och en idé formades i mitt huvud: vore det inte kul att ta fram en topplista över de bästa spelen 1988 enligt läsarna för att kora en vinnare? Det var innan jag insåg vilken tid det skulle ta att gå igenom alla listor och sammanställa dem. För det uppstod ganska snabbt en fråga: vad ska man egentligen titta på för att få ett rättvisande svar?

På de 14 listor som publicerades under året är det 24 titlar som är med åtminstone en gång, två är med på samtliga. Den första frågan som uppstod var problemet med att spelen inte släppts samtidigt, vissa går ännu inte att köpa när den första listan publiceras. Dessutom skiljer sig antal röstande från en gång till en annan, vilket kan innebära att ett spel får en hög placering med låga poäng ena veckan medan ett annat spel kan hamna längre ner veckan därpå med fler poäng. Vilken titel som vinner bästa spel 1988 beror således på hur och vad man fokuserar på. För att kunna kora en vinnare har jag därför sammanställt flera listor utifrån olika mått. Först ut en sammanräkning av poängen de fått varje vecka de hamnat på topplistan. 

Total poäng för året (veckor på listan)

1. The Last Ninja - 455 (13)
2. Defender of the Crown - 353 (13)
3. Skate or Die - 320 (14)
4. Wizball - 286 (14)
5. Bubble Bobble - 268 (12)
6. The Great Giana Sisters - 257 (7)
7. California Games - 221 (10)
8. Delta - 188 (13)
9. IK+  - 146  (6)
10. Pirates - 138 (6)

Överlägsen vinnare med detta sätt att mäta är The Last Ninja med 455 poäng, 102 mer än Defender of the Crown på andra plats. Båda har legat 13 veckor på listan, vilket är mindre än trean, Skate or Die, som hamnar 33 poäng efter Defender of the Crown trots att spelet varit med en vecka mer. Även Wizball har varit på alla listor under året men har 169 poäng mindre än The Last Ninja. The Great Giana Sisters hamnar väldigt högt med tanke på att det bara hunnit ligga 7 veckor på listan. Att bara räkan ut totala poängen är som redan nämnts ett problem när man ska jämföra spelen med varandra. Därför har jag även sammanställt en tabell utifrån snittpoäng istället för totalt. På det viset kommer man tillrätta med problemet att vissa spel inte haft möjlighet att vara med så många gånger. 

Snittpoäng

1. The Great Giana Sisters - 36,7
2. The last Ninja - 35
3. Defender of the crown - 27,2
4. IK+  - 24,3
5. Pirates - 23
6. Skate or Die - 22,9
7. Bubble Bobble - 22,3
8. Californa Games - 22,1
9. Wizball - 20,4
10. Combat Shool - 20

Lägger man upp det på detta sätt blir listan annorlunda, The Great Giana Sisters klättrar från sjätte till första plats med ett snitt på 36,7 poäng. The Last Ninja flyttas ner på andra plats men både  IK+ och Pirates klättrar rejält och hamnar på fjärde respektive femte plats istället för nionde och tionde. Men även denna sammanställning har sina problem, främst för att poängen varit så olika mellan veckorna. För att komma tillrätta med denna problematik har jag även räknat ut snittplaceringen.

Snittplacering (antal veckor på listan)

1. The Last Ninja - 1,5 (13)
2. The Great Giana Sisters - 3,3 (7)
3. Defender of the Crown - 3,9 (13)
4. Pirates - 4,8 (6)
5. IK+ - 5,2 (6)
6. Skate or Die - 5,5 (14)
7. Bubble Bobble - 5,7 (12)
8. Wizball    5,8 (14)
9. Californa Games - 6,5 (10)
10. Combat School - 6,5 (6)

Den här listan är i stort sett samma som ovan, förutom att The Last Ninja och The Great Giana Sister bytt plats på varandra så att The Last Ninja tar tillbaka sin förstaplats som det hade vid den sammanräknade poängen. Wizball och California Games byter också plats med varandra. Förutom dessa små förändringar är det samma titlar på båda listor. 

Om man istället tittar på vilka spel som hamnat överst på listan flest gånger vinner The Last Ninja med åtta förstaplaceringar av 13 möjliga följt av The Great Giana Sister med tre av sex möjliga. Etta på de återstående tre veckorna har gått till Defender of the Crown, The Last Ninja 2 och Elite, som fick äran att toppa den allra första tabellen. 

Avslutningsvis har jag även sammanställt för att visa att poängen var väldigt olika vecka för vecka genom att visa vilka spel som fått högst antal poäng samt vilken placering det resulterade i. 

Högst antal poäng en enskild vecka (listplacering)

1. The Great Giana Sisters - 71 (1)
2. The Great Giana Sisters - 64 (1)
3. The Last Ninja - 53 (1)
4. The Last Ninja - 48 (2)
5. Wizball - 47 (2)
6. The Last Ninja - 46 (1)
7. California Games - 46 (3)
8. The Last Ninja - 44 (1)
9. Defender of the Crown - 44 (3)
10. Skate of Die - 44 (4)

Så vem har då vunnit, kan man kora en vinnare genom att dessa olika tabeller? Det tycker jag att man kan. Det går inte att komma fram till något annat än att The Last Ninja vunnit framför The Great Giana Sisters följt av Defender of the Crown. Skulle jag själv bestämma skulle ordningen bli den omvända. Går jag in och tittar på Lemon 64 får the Last Ninja 8,58 poäng baserat på 475 röster, Defender of the Crown får 8,77 poäng baserat på 398 röster och The Great Giana Sisters får 8,63 baserat på 447 röster. Poängmässigt blir indelningen således samma som min, men om man tittar på antal röster blir den samma som Datormagazin. Vi kan ändå konstatera att samtliga spel är klassiker och fortfarande levande i allra högsta grad.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

The Last Ninja, The Great Giana Sisters & Defender of the Crown

9 årgångar av datormagazin

Samtliga 24 titlar - i alfabetisk ordning - som varit på listan 1988

Arkanoid (5 veckor, högsta placering 9)

Barbarian II (2 veckor, bästa placering 6)

Bionic Commandos (1 vecka, placering 3)

Boulder Dash (1 vecka, placering 2)

Bubble Bobble (12 veckor, bästa placering 3)

California Games (10 veckor, bästa placering 3)

Combat School (6 veckor, bästa placering 2)

Commando (1 vecka, placering 8)

Cosmic Causway (1 vecka, placering 3)

Defender of the Crown (13 veckor, bästa placering 1)

Delta (13 veckor, bäst placering 6)

Impossible Mission (1 vecka, placering 9)

International Karate + (6 veckor, bästa placering 3)

I.O. (4 veckor, bästa placering 4)

Mercenary (1 vecka, placering 10)

Nemesis (1 vecka, placering 10)

Pirates (6 veckor, bästa placering 3)

Rally Speedway (1 vecka, placering 7)

Skate or Die (14 veckor, bästa placering 2)

Task III (1 vecka, placering 9)

The Great Giana Sisters (7 veckor, bästa placering 1)

The Last Ninja (13 veckor, bästa placering 1)

The Last Ninja II (2 veckor, bästa placering 1)

Wizball (14 veckor, bästa placering 2)

Crime is a disease. He's the cure. (reklam)

1980-talets stora hjälte och alfahane, Sylvester Stallone. Första filmen jag såg med honom var Over the Top, en film där han faktiskt inte är en klassisk actionhjälte. Istället spelar han en pappa som försöker bygga upp relationen med sin son genom att ta honom med på en resa i sin lastbil till VM i armbrytning. Jag har mest hört negativa kommentarer om filmen men jag tyckte den var bra, riktigt bra till och med men har inte sett om den. Den andra, en mer typisk Stallone-film, var First Blood. Jag älskade den och försökte förklara för min mamma att den alls inte bara var en våldsfilm utan hade ett budskap. Till sist såg vi den tillsammans och hon gick med på att så var fallet. Vi hade lånat min morbrors videobandspelare och jag såg filmen om och om igen. Till skillnad från Over the Top har jag sett om den här filmen, gjorde det för ett par år sedan och till min förvåning var den faktiskt ganska bra, även om den ballar ur mot slutet. 

Filmaffisch till First Blood från 1982

Den för inlägget aktuella filmen, Cobra, har jag däremot inte sett. Men jag har spelat det på Commodore 64, ett tämligen tråkigt sidoskrollande skjutspel från Ocean. Ocean köpte upp filmlicenser på löpande band vilket oftast resulterade i rätt mediokra eller till och med usla spel med några undantag som exempelvis Batman - the movie. Filmen Cobra handlar hur som helst om en polis som måste skydda det enda överlevande vittnet till en mördarsekt med högtflygande planer. Den har 5,8 poäng på imdb medan spelet har 4,41 på Lemon 64. Att spelet är bortkastad tid vet jag redan men hur är det med filmen? Måste erkänna att jag är sugen på att se den.

Cobra till Commodore 64 är ett tämligen mediokert spel

HK Electronics & Software, som ligger bakom den inledande annonsen av Cobra, var en svensk distributör av datorer och mjukvara. Företaget var en ständigt återkommande annonsör i Datormagazin och den här bilden har jag skannat ur nr 3/87. Det drevs av Heikki Karbing och var den största importören av dataspel till Sverige under slutet av 1980-talet. När Commodore 64 var som allra störst stod HK Electronics & Software för över 70 procent av marknaden. 1988 utsågs företaget av Activision till världens bästa speldistributör. 2010 tilldelades Heikki Karbring hederspriset på Datagalan för sitt "pionjärarbete med att sprida spelkulturen och sitt mod att stå upp mot piratkopiering".

för fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading screen till C64 - han ser elakare ut här än på affischen

Filmaffisch till Over the Top från 1987

källor: dataspelsgalan.se, datormagazin 3/87, imdb.com, lemon64.com

Titanic - the adventure begins (cover art)

Jag har alltid varit fascinerad av skeppsvrak, både verkliga och uppdiktade. Fotografier och målningar av sjunkna skepp på havets botten är lockande. De av vattnet färgade och diffusa bilderna, vraken delvis nedsjukna i lera, alger som växer på dem och kringströdda delar av skeppet eller dess inredning. Det är något som lockar, som drar. Mystiken, ödsligheten, tystnaden. 

Ett av mina favoritalbum med Tintin är Rackam den Rödes Skatt där de letar efter Enhörningens sjunkna skepp och bildrutorna när de dyker på det sönderfallande vraket. Men det handlar heller inte bara om skeppsvrak utan även byggnader och städer som av någon anledning hamnat under vatten. Som staden i Tintin och Hajsjön, den som lagts under vatten vid ett dammbygge och där Rastapopoulos gömmer sig med barnen Nico och Nouchka som gisslan. Eller Finn och Fiffi som hamnar i en sjunken stad i äventyret det hemlighetsfulla slottet. Och förstås Atlantis. Det är något vackert över det övergivna och det tillkommer ytterligare en dimension när det vilar på havets botten.

Med detta som bakgrund är det därför inte förvånande att jag tycker mycket om bilden på omslaget till Titanic - the adventure begins. Varje gång jag spelar det fastnar jag en stund vid målningen, det sjunkna fartygets gröna nyans genom vattnet, ljuset från dykarens lampa, strålkastarskenet som skymtar från andra sidan av vraket. Det vilar stilla på botten med stor reva efter kollisionen med isberget, våningsplanen som till viss del fallit ner över varandra men i övrigt intakt. De små luftbubblorna från dykaren och slangen som kopplar honom samman med ytan, som förser honom med syre. Det är en fantastisk målning, så välgjord och noggrant utförd. Ett omslag som lockar, som väcker fantasin. 

Spelet lyckas dock bara delvis fånga denna stämning. Både grafisk och spelmässigt är det ytters rudimentärt. När man utforskar insidan av skeppet är det utformat som ett äventyrsspel med beskrivningar av rummen man står och i vilka väderstreck man kan gå. Men i det spelmomentet har de lyckats fånga den ödsliga stämningen och övergivna känslan. Det är helt tyst förutom ett sonarljud som långsamt pulserar genom hela dykningen. Väldigt suggestivt. 

Jag har skrivit om den här titeln tidigare men då i första hand med fokus på själva spelet, ett inlägg som kan läsas här.

För andra inlägg, se innehållsförteckning

Tintin dyker på Enhörningen i Rackam den Rödes Skatt

Sport of Kings (C64)

I Sport of Kings från 1986 spelar man på hästar. Jag har flera liknande spel och har tidigare skrivit om Derby Day (1983). Sport of Kings är det mest avancerade av dem då det finns många olika sätt att satsa sina pengar på samt att det är flera variabler som påverkar utgången av varje lopp.

De andra spelen är enkla i den bemärkelsen att man tittar på oddset och satsar på den häst man tror har störst chans att vinna. I Sport of Kings finns det sex olika spelvarianter, alla hämtade från riktig hästkapplöpning: win där man lägger pengarna på den man tippar ska vinna, place använder man om man inte är lika säker och man vinner både vid första och andra plats, show är samma som place fast här vinner man även om hästen kommer på tredje plats, each way är betyder att man spelar på både win och place samtidigt. Utöver dessa finns det ytterligare två alternativ där man tippar på två hästar istället, straight forcast  och reverted forcast. Det första alternativet innebär att man bettar på ettan och tvåan i bestämd ordning, i den andra alternativet spelar det ingen roll i vilken ordning de kommer i mål. 

För mig som inte kan något om hästkapplöpning var det här inga begrepp jag hade koll på och de förklaras heller inte i manualen. Således har jag fått hitta information på annat håll, vilket ju inte är några problem idag. Men 1986 såg det annorlunda ut. Var detta allmänt kända begrepp som inte behövde förklaras eller förväntade man sig att endast de redan invigda skulle spela? Gissningsvis skulle jag svara nej på båda frågor och istället konstatera att manualen helt enkelt är bristfällig.  

Bettingfönstret

Även om manualen inte förklarar allt man hade önskat så är den tydlig på en punkt: resultaten i detta spel avgörs inte av slumpen. Såväl vikt som distans, jockey och underlag påverkar det slutliga resultatet. Här har man dock som spelare ganska mycket att säga till om själv, både vad gäller variabler som ska påverka och antal hästar som tävlar under säsongen. Ju fler variabler och hästar desto större utmaning att tippa rätt. 

Precis som i de andra spelen får man inför varje lopp se vilka hästar som deltar och vilka odds de har. Men här skiljer sig Sport of Kings från de andra eftersom det också spelar roll hur långt loppet är, underlagets karaktär eller ryttarens vikt. Därför kan man gå in och titta på det som kallas för formkort, där man kan se alla lopp hästen deltagit i under säsongen. Man ser vilken placering de fått, vilka de tävlade mot, hur långt loppet var och vilket underlag de sprungit på. Utifrån detta kan man senan bedöma hästens möjligheter att göra ett bra resultat i kommande lopp med de förutsättningar som gäller där. Vill man kan man grotta ner sig hur mycket som helst i detta, man kan till och med skriva ut alla formkort om man nu råkar ha en skrivare till datorn. 

Vilka hästar som är bra ser olika ut varje gång man laddar in spelet, så när man startar finns det ingen statistik att utgå ifrån och alla hästar har samma odds. Därför kan man välja att köra ett antal lopp innan själva spelet börjar så man har lite statistik och odds att gå efter och inte behöver tippar helt i blindo. 

Sammantaget måste jag säga att detta är ett väldigt bra spel, speciellt om man är några stycken. Det kan vara otroligt spännande att titta på loppen och det händer ofta en hel del innan målgång, oftast kan man inte vara säker på placering förrän alla har gått i mål. Men det är ett trivsamt spel även när man är själv. Man kan i lugn och ro studera statistiken för att göra en så bra bedömning som möjligt, välja häst och hur man vill spela på den för att slutligen bara luta sig tillbaka och hoppas på att rätt häst vinner. Har man en kopp kaffe ökar mysfaktorn ytterligare. Grafiken är välgjord, alla fall när det gäller de animerade delarna, men något ljud finns det knappt alls. Men det är inget som sänker spelet i min värld. Hur väl allt stämmer överens med riktig hästkapplöpning kan jag inte bedöma eftersom jag inte är insatt i sporten överhuvud taget. Men inte heller det spelar någon roll för mig, jag tycker att det är ett både underhållande och spännande. Och vad mer kan man begära av ett spel?

I Zzap!64 fick Sport of Kings 61 procent och Commodore User gav det 6 av 10. Inga dunderbetyg med andra ord. Tonen är generellt mer positiv i Commodore User där det främst verkar vara ljudet som drar ner betyget. I Zzap! 64 däremot är inställningen lite svalare och man lyfter, förutom ljudet, att grafiken inte riktigt håller måttet samt att spelvärdet inte är så högt när man spelar själv. På Lemon 64 har det 7,3 poäng vilket visar att det är ett spel som hållit för tidens tand. Ett spel man kanske ser på med andra ögon idag än för 38 år sedan.

Du kan läsa inlägget om Derby Day här.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Andra hästkapplöpningsspel i min samling: Horse Racing (1980) till Intellivision, Go Racing with Peter O'Sullivan (1984) som även givits ut som The Races, Derby Day (1983) och First Past the Post (1989), samtliga till Commodore 64. De tre första är bra spel, det sista - som också är det nyaste av dem - är riktigt uselt.

Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Tubular Bells (C64)

1973 släpptes Tubular Bells av den då 20-åriga Mike Oldfield. Skivan blev en succé som ingen hade väntat sig, vare sig Mike Oldfield själv eller Richard Branson som grundat skivbolaget Virgins Records för att kunna ge ut skivan. De hade försökt sälja in den på flera bolag utan framgång men nu kom den istället att lägga grunden för Virgins fortsatta verksamhet, som under 1980-talet växte till att omfatta betydligt mer än musik. Bland annat gav man videospel genom Virgin Games (exemplevis Continental Cirkus) som är den del av bolaget som berör den här bloggen mest, men Branson startade även ett flygbolag. 

Det inledande musikstycket kom att bli ledmotivet till biosuccén Exorcisten från samma år med Max von Sydow i rollen som präst vars uppgift är att fördriva djävulen ur den besatta flickan. Detta kom förstås att sprida musiken än mer och skivan kom snart att betraktas som en klassiker. 1986 släpptes Commodore 64-versionen.

Detta är inget spel i egentlig mening utan en digital version av skivan men med interaktiva element. Konceptet är enkelt: samtidigt med musiken bildas mönster i olika färger och former, som ett kalejdoskop vilket anpassar sig efter musiken. Mer exakt kan man beskriva mönstren som en tidig version av de  klassiska skärmsläckarna på PC-datorer från början av 2000-talet, med geometriska former som flyter fram över skärmen. De interaktiva elementet består av att du kan påverka form, färg och symmetri samt om förändringen ska ske slumpmässigt eller i cykler. Musiken följer troget skivan men det är en förkortad version på knappt 24 minuter istället för skivans 50 minuter. 

Spelet - eller snare programmet - är utgivet av CRL som även gett ut Derby Day och Handicap Golf vilka jag tidigare skrivit om. Det är mycket kring denna utgivning som är oklart förutom vilka som står bakom musiken: Graham Jarvis och Rob Hartshorne. Utöver Tubular Bells har de gjort musiken till flera spel utgivna av CRL, bland annat Blade Runner med en välgjord version av Vangelis filmmusik. Spelet däremot är inget vidare. Det framkommer inte vem som ligger bakom grafiken förutom att det är någon som kallar sig JON och en till som uppges vara okänd. Dessa tämligen anonyma programmerare har även gjort grafiken till Basil - the Great Mouse Detective om informationen på Game Base 64 stämmer.

Enligt Wikipedia ska Mike Oldfield själv ha varit involverad i projektet, men det anges ingen källa och jag har heller inte hittat informationen någon annanstans där man inte hänvisas tillbaka till Wikipedia. Men jag har svårt att tro att någon skulle kunna ge ut musiken utan hans tillstånd, så det låter ju rimligt att han på ett eller annat sätt varit involverad. Åtminstone informerad. 

Med tanke på att 64:an bara har tre ljudkanaler torde det inte vara det lättaste att göra en C64-version av Tubular Bells som är inspelad på en 16-kanalsstudio. Och helt perfekt är det förstås inte om man jämför med originalet. Men det är ändå en på många plan trogen version även om ljudbilden är torftig. Det finns en hel del annan musik till 64:an som är betydligt fylligare, exempelvis Commando och Ghosts 'n Goblins.

Trots den torftiga och ganska tunna ljudbilden kan jag inte låta bli att uppskatta det. Dels för att jag tycker om skivan (även om Ommadawn från 1975 är bättre enligt min mening), men även för ambitionen. Det är en storslagen idé att försöka överföra en ljudmässigt fullmatat skiva till en dator med tre ljudkanaler. Mönstren på skärmen är också trevliga, jag har alltid uppskattat kalejdoskop så det är mycket som faller mig i smaken. Likaså var jag barnsligt förtjust i skärmsläckarna jag tidigare nämnde. 2001 köpte jag min första PC, innan hade jag haft en Macintosh Powerbook 190 med svartvit skärm utan skärmsläckare. Med PC:n satt jag ofta, åtminstone i början, och bara tittade på det hypnotiska mönstret. 

Mottagandet var inte översvallande,  men inte så mycket för att det var dåligt utan för att konceptet helt enkelt inte höll längden, vilket var något Zzap64 konstaterade: man tröttnar ganska snabbt eftersom det inte är så mycket att göra mer än att påverka mönsterbildningen.

Utgångspunkten för bloggen är ju att skriva om min egen samling men med vissa undantag. Det här är ett sådan undantag, precis som Falkland 82. Sålunda har jag inte laddad in detta från kassett eller diskett utan från en d64-fil från Kung-Fu Flash. Det är ingen titel som ofta dyker upp på auktionssidorna vilket gör en del med priset. När jag arbetade med denna text hittade jag ett exemplar på eBay med ett utgångspris på 130 pund, vilket i svenska kronor motsvarar cirka 1700 kronor i dagens växelkurs. Falkland 82 ligger ute för runt tusenlappen. Hurvida de kommer att få sålt spelen till dessa priser vet jag förstås inte. Men det är nog inte omöjligt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

skivomslaget från 1973

annons på eBay med ett pris på £130