Law of the West (c64)

I Law of the West tar man sig an rollen som sheriff i Gold Gulsh med uppgiften att upprätthålla lag och ordning i den lilla västernstaden. För detta krävs konversationsskicklighet, människokännedom och snabba reflexer. Under spelets gång möter och samtalar man med olika personer, som värdinnan på stadens saloon, miss Rose, den laglöse mexikanen, boskapstjuven Belle och andra invånare, besökare och bankrånare. Utifrån samtalets utveckling kan det sluta på olika sätt, i värsta fall med dragna vapen och blodsutgjutelse.

Spelet består av 11 scener som utspelar sig under en dag, överlever man till solnedgången har man klarat spelet. Scenerna, stillbilder med animerade inslag, äger rum i olika delar av staden och inleds med en figur som släntrar fram och med olika inledningsfraser startar en konversation. Attityden skiftar från trevlig till hotfull och beroende på vad man svarar - det finns fyra alternativ med olika bemötande - utvecklas samtalet i olika riktningar. Man kan även få viktig information, som att ett rån är på gång eller att lille Willies mamma dejtar doktorn. Och har du tur kanske du får bjuda ut lärarinnan, Miss April, på dans. 

I värsta fall behöver man dra sin revolver, men skjut inte innan du blivit hotat. Är du för snabb riskerar du att döda en oskyldig vilket påverkar slutpoängen negativ: aren't you a bit trigger happy, Sheriff? Men var på din vakt och var snabb när det krävs. Blir du träffad kanske du kan få hjälp av doktorn, om han är i stan vill säga.

När spelet är slut - antingen för att du överlevt till solnedgången eller blivit skjuten - blir du bedömd för din duglighet som sheriff utifrån ett antal kriterier: hur väl har du behållit din auktoritet, hur många bovar och banditer du dödat eller fängslat, om du dödat någon oskyldig och hur lyckosam du varit med damerna.

Samtidigt som man pratar med invånarna i staden ska man se till att bovarna inte rör sig fritt i staden. I bakgrunden är det ständigt liv och rörelse, men många - eller kanske alla - är bara ute efter att begå brott. Därför måste man vara redo att dra sin revolver när man ser dem, då springer de tillbaka därifrån de kom. Även detta är något som är med i poängräkningen.

Slutlig bedömning av dina egenskaper som sheriff

På det stora hela tycker jag att Law of the West är ett bra spel, det är trivsamt med underhållande konversationer där man kan lägga an en attityd som jag inte har i verkliga livet, tack och lov! Men det är roligt i stunden. Scenerna är mycket fina, bra grafik, nästan som små vykort eller pixel art. Byggnader, stadsliv och förstås sheriffens ryggtavla med handen i ständig beredskap på kolven.

Det finns dock en problematik, trots den fina grafiken och den genomtänkta spelmekaniken: det är ganska ensidigt. När man väl lärt sig vad man ska svara för att få höga poäng eller bli förolämpad och attackerad om det är det man vill utsätta sig för, finns det inte så stor anledning att fortsätta spela. Att komma dit tar inte alltför många omgångar. Men fram tills dessa är det ett mycket bra, genomtänkt och välproducerat spel.

Law of the West fick ett blandat mottagande när det kom 1985. Zzap! 64 gav det 78 procent och skrev att det var atmosfäriskt och inledningsvis underhållande samt att grafiken var exceptionell. De tycker dock att det saknar djup och variation för att hålla intresset upp några längre stunder. De anser att priset är för högt (£9.95 på kassett, £14,95 på diskett) i relation till hållbarheten. 

I Commodore User får Law of the West bara 2 av 5. De skriver att spelet saknar ett bra spelupplägg och avslutar recensionen med ett kort konstaterande: "Originellt, ja, engagerande, nej". Att grafiken är mycket bra är både Zzap 64 och Commodore User överens om, precis som att hållbarheten är för kort och priset för högt. På Lemon 64 är betyget 8,06 och med tanke på hur många som lagt sin röst måste det betraktas som mycket högt.

Alan Miller 1986

Spelet är designat av Alan Miller, som började sin karriär på Atari där han låg bakom spel som Surround (1977), Hangman (1978) och Basketball (1978), samtliga till Atari 2600. Därefter var han med och grundade Activision 1979 där han bland annat gjorde Ice Hockey (1981), Tennis (1981), Starmaster (1982) och Robot Tank (1983), även de till Atari 2600. Men när han istället ville att Activision skulle satsa på att utveckla spel till de nyare systemen som Commodore 64 fanns det inget intresse. Han grundade därför Accolade 1984 tillsammans Robert Whitehead, även han en av grundarna till Activision. Accolades första spel var Law of the Wast, vilket också blev Alan Miller sista spel då rollen som företagets VD tog allt tid i anspråk. 1994 lämnade han videospelsbranschen för gott.

I ett meddelande från Alan Miller i originalutgåvan skriver han till alla som köpt spelet: "Vänner, det här är mitt första spel för vårt nya företag Accolade. Trots att jag designat nästan ett dussin framgångsrika videospel de senaste åtta åren, är detta mitt första spel till en persondator sedan Basketball till Atari 400/800 1979. I Law of the West testar jag flera nya koncept, den mycket stora karaktären som representerar dig i spelet, skapandet av flera karaktärer med distinkta egenskaper, flersvarsalternativ istället för att skriva dem och musik som är särskilt komponerad för de olika karaktärerna, scenerna och känslolägena." Han avslutar med uppmaningen att skriva till honom och berätta vad de tycker om spelet, speciell de ovan nämnda koncepten. "Du kan nå mig på Accolade Inc, 20863 Steven Creek Blvd, Cupertino, CA 95014 och hoppas att du fixar det till solnedgången."

Ett meddelande i originalmanualen från Alan Miller

I Skandinavien publicerades Law of the West av American Action. Trots namnet var det ett svenskt bolag vilka också gav ut Blood'n Guts, spelet med den kanske fulaste omslagsbilden genom tiderna. I manualen står det att det tar 3 minuter att ladda in spelet, men i realiteten tar det 6 minuter och 30 sekunder. Utöver det måste varje ny scen laddas in, vilket tar ungefär 50 sekunder. 

I manualen, som för ovanlighetens skulle är på svenska, har det smugit sig en ett lite tryckfel. Det är väl inget ovanligt i det, men att de inte upptäckt ett fel av den här kalibern är nog ganska ovanligt. I förklaringen som beskriver hur man skjuter låter det som följer (min kursivering): "För joysticken framåt (uppåt) till det att ett siktkors syns på skärmen. För att skita, för du joysticken så att skitkorset är mitt över den person du vill sikta på."

Det finns mycket att skriva både om American Action, Blood'n Guts och Greve Graphics som låg bakom spelet. Men det sparar jag till ett annat inlägg. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med information om upphovsmakarna

Belle, saloonvärdinnan

Källor:

Commodore User, nr 30, april 1986, s. 48

lemon64.com: Law of the west

manualen, både den ursprungliga och svenska

mobygames.com: Alan Miller, Law of the West inkl bilder (utom bedömningen som är min egen)

en.wikipedia.org: Law of the West

Zzap!64, nr 12, april 1986, s. 22

Skiing (atari 2600)

Activisions Skiing släpptes 1980 till Atari 2600 och är ett slalomspel där du ska ta ner för backen på så kort tid som möjligt. Svårare än så är det inte. Fast inte riktigt så enkelt heller. Det finns tio spelvariationer där de fem första är slalom av olika längd och hastighet och de fem sista olika varianter av störtlopp. I båda fallen måste du dock se upp för granar!

I den första slalomvarianten ska man ta sig förbi 20 portar i relativt makligt tempo även om man kan komma upp i farter som gör det svårt att klara efterföljande port. Ju rakare man kör desto fortare går det, saktar in gör man genom att svänga. Kör du på en port ramlar du omkull och tappar både fart och tid men om du missar en får du fem sekunders tillägg. Bana två går snabbare och har 40 portar medan bana tre är expertbanan med 30 portar och betydligt högre hastighet. I den fjärde backen, det olympiska åket, ska du ta dig förbi 50 portar. I de fyra första varianterna handlar det om att memorera hur banan är snitslad så att man på förhand vet hur fort man kan köra och när man ska svänga för att ta sig ner på bästa tid. Den femte banan är identisk med bana tre gällande hastighet och antal portar som dock genereras slumpvis inför varje lopp. Störtloppet är uppbyggt på samma princip men backarna är olika långa och du ska ta dig ner genom att undvika att köra på granarna som växer i backen. 

Sedan lanseringen av Atari VCS hösten 1977 hade spelkatalogen vuxit kontinuerligt i takt med att Atari gett ut nya spel, i snitt tio per år under åren 1977-1979. Det fanns dock ett missnöje hos spelutvecklarna eftersom de inte ackrediterades med namn i spelen eller på omslagen. Detta ledde till uppkomsten av ett av de tidigaste "påskäggen" i spelvärlden när Warren Robinett i ett hemligt rum i spelet Adventure informerade alla som hittade dit att det var han som skapat det. Flera utvecklare ville förändra detta och när fyra av Ataris mest framgångsrika spelutvecklare - David Crane, Alan Miller, Bob Whitehead och Jim Levy - insåg att deras spel svarade för 60 procent av Ataris intäkter från försäljningen (atari hade 25 anställda spelutvecklare) ville de ha bättre utdelning för sitt arbete. I ett möte med Ataris VD tog David Crane upp att hans spel hade dragit in 20 miljoner dollar till företaget samtidigt som han hade en årslön på 22 000 dollar. Svaret han fick var dock inte det han önskade: Du är inte viktigare än killen som paketerar spelen.

Utifrån detta insåg Crane, Miller, Whitehead och Levy att de inte skulle komma någonstans med sina önskemål och bestämde sig istället för att starta eget. De grundade Activision hösten 1979 och de första spelen släpptes under våren och sommaren 1980. Som jag skrivit i inlägget om The Activision Decathlon blev Activision också det första tredjepartsföretaget att producera spel. Tidigare hade det alltid varit företagen som ägde konsolerna som också utvecklade spelen. Nu uppstod i stället en licensmarknad där konsolägarna gav ut licenser till företag som utvecklade spel i utbyte mot en del av intäkterna vid försäljningen.

Skiing gjordes av Bob Whitehead och var hans andra spel för Activision efter Boxing som givits ut tidigare samma år. Under sin tid på Atari gjorde han bland annat Home Run (det första baseballspelet på en konsol), Football (det första spelet med amerikansk fotboll) och Video Chess (som för tiden hade en mycket avancerad AI). 1984 lämnade han dock Activision tillsammans med Alan Miller och grundade Accolade Software som istället för Atari 2600 främst fokuserade på Commodore 64. Till C64 gjorde han dock bara två spel, men av många betraktas de som riktiga klassiker idag: HardBall! (1985) och 4th & Inches (1987). Det blev inga fler spel efter det och i början av 1990-talet lämnade han branschen helt och hållet. Men han avslutade sin spelutvcklingskarriär med flaggan i topp på samma sätt som han en gång började den: med baseball och amerikansk fotboll. 

Så hur funkar spelet idag, 43 år efter utgivningen? Som jag skrivit tidigare är enkelheten något jag uppskattar hos de tidiga konsolerna och trots att jag inte har någon nostalgi för Atari 2600 och dess spel (jag spelade dem inte som barn), så uppskattar jag dem mycket idag. Det är spel- och kulturhistoria. Dessutom är Skiing det första riktiga slalomspelet som på allvar försöker efterlikna den verkliga sporten. Men förutom att det är det första så är det även roligt. På ett plan kanske det inte är så mycket för världen men faktum är att det ändå är bland de bästa slalomspel jag kört, även om man jämför med spel på Commodore 64, Amiga, NES eller PS2. Det är helt enkelt ett riktig bra och tidlöst slalomspel!

För fler inlägg, se innehållsförteckning