Enduro (atari 2600)

Spänn fast skyddsglasögonen, sätt dig bekvämt i sätet och lämna rädslan i depån. Du är på väg mot ditt livs lopp, genom sol och snö, is och dimma, från soluppgång till solnedgång. Så fort du kan, så länge du kan. Välkommen till National Enduro!

Ungefär så inleds manualen till Enduro, ett racingspel till Atari 2600 utgivet av Activision 1983. Precis som den inledande texten beskriver handlar det om att köra ett långdistanslopp, National Enduro, som sträcker sig tvärs över den amerikanska kontinenten från väst till öst. 

Enduro är ett klassiskt racingspel av den äldre skolan som går ut på att köra om ett bestämt antal bilar för att gå vidare till nästa nivå, 200 på första nivån och 300 på de efterföljande. Varje nivå motsvarar ett dygn och lyckas man köra fem dagar eller mer i sträck skiftar informationsfältet där man ser hur många bilar som återstår att köra om, från en bil till en trofé. När det begav sig kunde de som klarade detta ta ett kort på skärmen och skicka till Activision för att få en tygdekal med texten Roadbusters hemskickat som ett bevis på sin bragd.

Dekal till alla som klarade spelet, förutsatt att man skickade ett foto till Activsion.

Att varje nivå motsvarar ett dygn sätter sin prägel på den grafiska utformning. Man startar på morgonen i ett grönt landskap med mörkblå himmel som efterhand ljusnar för att övergå i ett vinterlandskap. Ljudbilden förändras när ljudet från motorn dämpas av snön. Även köregenskaperna ändras då styrningen reagerar långsammare och bromssträckan blir längre. 

Efter snölandskapet återgår det omgivande landskapet i grönt men himlen har mörknat och skiftar succesivt mot orange och rött skymningsljus, samtidigt som den gröna nyansen mörknar när natten kommer med mörkgrå himmel och svarta omgivningar. Man ser baklyktorna lysa rött på bilarna framför men sikten försämras när morgondimman rullar in. Man måste sänka farten betydligt eftersom bilarna inte syns förrän man ligger strax bakom. Slutligen går natten mot sitt slut, himlen ljusnar med moln färgade i orange av den uppgående solen som ännu inte tagit sig över horisonten. Sedan börjar allt om dag två.

När du kört fem varv/dygn ändras bilsymbolen i det nedre gula fältet till en pokal

Grafiken är imponerande och ljudet realistiskt utifrån konsolens kapacitet. Kontrollerna är även de mycket bra och svarar direkt, vilket är nödvändigt med tanke på hur mycket trafik det är. Speciellt från andra dygnet och framåt.

Jag är särskilt imponerad av färgernas skiftningar under dygnets timmar samt hur ljudet och köregenskaperna förändras när man kör in i snölandskapet. Det ger spelet en karaktär och känsla som får det att sticka ut ifrån andra titlar. Överlag gjorde Activision mycket avancerade spel där de verkligen utnyttjade konsolens begränsade teknik till max. 

Enduro ses ofta som det bästa racingspelet till Atari 2600, vilket jag bara kan hålla med om. Det är utan tvekan mitt favorit-racing-spel till konsolen tillsammans med Night Driver. Det finns ett antal titlar jag spelar med jämna mellanrum, det här är ett av dem tillsammans med Golf, Breakout och ovan nämnda Night Driver.

Nattkörning

När det släpptes fick det fina recensioner i flera tidningar. Moby Games länkar till ett antal som publicerades när spelet kom ut och jag har valt ut två av dem som får representera de goda omdömen som skrevs. Jag vet inget om tidningarna i sig och kan därför inte uttala mig om deras spridning och betydelse för dåtidens konsumenter, men de fångar som sagt det övergripande mottagandet.

The Videogame Update skrev i mars 1983 att Enduro är ett extremt bra spel där man måste påminna sig om att man spelar på en Atari 2600 och inte på något av de mer "avancerade" systemen. Betyget blev 4 av 4. I Electronic Fun with Computers & Games skrev recensenten i juni samma år att "även om jag inte skulle gå så långt som att byta in min bil för Enduro så är det det bästa bilspel jag sett på en VCS" (förkortning för Video Computer System och var namnet på konsolen till 1982). Även här blev betyget högt, 3,5 av 4.

Med tanke på att de fyra grundarna av Activision - David Crane, Larry Kaplan, Allan Miller och Bob Whitehead - slutade på Atari av missnöje med att de inte fick någon cred för sina spel - vare sig ekonomiskt eller med sina namn som skapare - är det inte förvånande att man presenterar personen bakom spelet, Larry Miller.

I manualen introduceras han på följande sätt: "Larry Miller är en inflytelserik speldesigner med en doktorsexamen i fysik. När han inte designar spel ägnar han sig kanske åt segling, skidåkning eller pianospel. Hans senaste succé var Spider Fighter." 

Miller får också utrymme att ge några tips för att lyckas: "Det bästa sättet att överleva längre än andra förare är att hålla ett jämnt tempo. Du kommer inte att överleva länge om du kör i maxhastighet hela tiden, eftersom du då kommer att krocka med andra bilar hela tiden. Kör bara så fort som krävs för att köra om det antal bilar som krävs varje dag."

Han avslutar men en förhoppning och en önskan: "Jag hoppas att du gillar National Enduro lika mycket som jag gillade att designa det. Skicka mig ett kort från ditt nästa depåstopp - jag skulle gärna höra från dig. Och kom ihåg att spänna fast säkerhetsbältet."

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inlägg om spel som omnämns i texten: Golf till Atari 2600

Vinterlandskap med förändrade köregenskaper

Källor: moby games, en.wikipedia.org, manualen, The Videogame Update (mars 1983) och Electronic Fun with Computers & Games (juni 1983)

Skiing (atari 2600)

Activisions Skiing släpptes 1980 till Atari 2600 och är ett slalomspel där du ska ta ner för backen på så kort tid som möjligt. Svårare än så är det inte. Fast inte riktigt så enkelt heller. Det finns tio spelvariationer där de fem första är slalom av olika längd och hastighet och de fem sista olika varianter av störtlopp. I båda fallen måste du dock se upp för granar!

I den första slalomvarianten ska man ta sig förbi 20 portar i relativt makligt tempo även om man kan komma upp i farter som gör det svårt att klara efterföljande port. Ju rakare man kör desto fortare går det, saktar in gör man genom att svänga. Kör du på en port ramlar du omkull och tappar både fart och tid men om du missar en får du fem sekunders tillägg. Bana två går snabbare och har 40 portar medan bana tre är expertbanan med 30 portar och betydligt högre hastighet. I den fjärde backen, det olympiska åket, ska du ta dig förbi 50 portar. I de fyra första varianterna handlar det om att memorera hur banan är snitslad så att man på förhand vet hur fort man kan köra och när man ska svänga för att ta sig ner på bästa tid. Den femte banan är identisk med bana tre gällande hastighet och antal portar som dock genereras slumpvis inför varje lopp. Störtloppet är uppbyggt på samma princip men backarna är olika långa och du ska ta dig ner genom att undvika att köra på granarna som växer i backen. 

Sedan lanseringen av Atari VCS hösten 1977 hade spelkatalogen vuxit kontinuerligt i takt med att Atari gett ut nya spel, i snitt tio per år under åren 1977-1979. Det fanns dock ett missnöje hos spelutvecklarna eftersom de inte ackrediterades med namn i spelen eller på omslagen. Detta ledde till uppkomsten av ett av de tidigaste "påskäggen" i spelvärlden när Warren Robinett i ett hemligt rum i spelet Adventure informerade alla som hittade dit att det var han som skapat det. Flera utvecklare ville förändra detta och när fyra av Ataris mest framgångsrika spelutvecklare - David Crane, Alan Miller, Bob Whitehead och Jim Levy - insåg att deras spel svarade för 60 procent av Ataris intäkter från försäljningen (atari hade 25 anställda spelutvecklare) ville de ha bättre utdelning för sitt arbete. I ett möte med Ataris VD tog David Crane upp att hans spel hade dragit in 20 miljoner dollar till företaget samtidigt som han hade en årslön på 22 000 dollar. Svaret han fick var dock inte det han önskade: Du är inte viktigare än killen som paketerar spelen.

Utifrån detta insåg Crane, Miller, Whitehead och Levy att de inte skulle komma någonstans med sina önskemål och bestämde sig istället för att starta eget. De grundade Activision hösten 1979 och de första spelen släpptes under våren och sommaren 1980. Som jag skrivit i inlägget om The Activision Decathlon blev Activision också det första tredjepartsföretaget att producera spel. Tidigare hade det alltid varit företagen som ägde konsolerna som också utvecklade spelen. Nu uppstod i stället en licensmarknad där konsolägarna gav ut licenser till företag som utvecklade spel i utbyte mot en del av intäkterna vid försäljningen.

Skiing gjordes av Bob Whitehead och var hans andra spel för Activision efter Boxing som givits ut tidigare samma år. Under sin tid på Atari gjorde han bland annat Home Run (det första baseballspelet på en konsol), Football (det första spelet med amerikansk fotboll) och Video Chess (som för tiden hade en mycket avancerad AI). 1984 lämnade han dock Activision tillsammans med Alan Miller och grundade Accolade Software som istället för Atari 2600 främst fokuserade på Commodore 64. Till C64 gjorde han dock bara två spel, men av många betraktas de som riktiga klassiker idag: HardBall! (1985) och 4th & Inches (1987). Det blev inga fler spel efter det och i början av 1990-talet lämnade han branschen helt och hållet. Men han avslutade sin spelutvcklingskarriär med flaggan i topp på samma sätt som han en gång började den: med baseball och amerikansk fotboll. 

Så hur funkar spelet idag, 43 år efter utgivningen? Som jag skrivit tidigare är enkelheten något jag uppskattar hos de tidiga konsolerna och trots att jag inte har någon nostalgi för Atari 2600 och dess spel (jag spelade dem inte som barn), så uppskattar jag dem mycket idag. Det är spel- och kulturhistoria. Dessutom är Skiing det första riktiga slalomspelet som på allvar försöker efterlikna den verkliga sporten. Men förutom att det är det första så är det även roligt. På ett plan kanske det inte är så mycket för världen men faktum är att det ändå är bland de bästa slalomspel jag kört, även om man jämför med spel på Commodore 64, Amiga, NES eller PS2. Det är helt enkelt ett riktig bra och tidlöst slalomspel!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

The Activision Decathlon (C64)

The Activision Decathlon släpptes 1983 till Atari 2600 och året efter fick även Commodore sin version. Oftast kallas det bara Decathlon, så tillvida man inte vill särskilja det från Oceans Daley Thompson's Decathlon. Jag har spelet i två utgåvor, originalutgåvan från 1984 och Firebirds budgetutgåva från 1987. På den senare utgåvan (det mindre fodralet på bilden ovan) står det bara Decathlon. Söker man på internet benämns det oftast bara som Decathlon. 

Bakom spelet ligger David Crane, som har en en mängd klassiska spel på sitt CV: Pitfall, Ghostbusters och Little Computer People för att nämna några. Han började sin karriär på Atari men grundade Activision 1979 tillsammans med tre andra spelutvecklare från Atari. Activision blev det första tredjepartsföretaget att ge ut spel och Atari stämde dem för copyright-intrång, en process som de dock förlorade. Activisions seger öppnade vägen för nya bolag att ge ut spel till Atari 2600 och andra konsoler som Intellivision och ColecoVision. 

Decathlon är ett multieventspel med tio klassiska friidrottsgrenar: 100 meter löpning, längdhopp, kulstötning, höjdhopp, 400 meter häck, diskus, stavhopp, spjutkast och 1500 meter löpning. Alla grenar som ingår i tiokamp med andra ord.

Det är ett klassiskt sportspel av den gamla skolan där man skakar joysticken fram och tillbaka i sidled så fort man kan och använder knappen vid vissa moment. Vid 100 meter löpning är det bara att skaka tills du kommit i mål efter cirka 10 sekunder, springer du 110 meter häck skakar du i sidled och trycker på knappen när du ska hoppa över häckarna, vid längdhopp skakar du fram till språngbrädan där du trycker på knappen. Svårare än så är det inte. Skakspel brukade vi kalla den här typen av spel.

Decathlon har jag spelat mycket, speciellt med min kusin som jag brukade köra Fotboll Manager med. Ett spel som jag alltid tänkt tillbaka på med mycket glädje och därför var ett av de första jag laddade in när jag köpte min C64 mini (som jag redan tidigare skrivit var Pitstop II det allra första).

Och det håller fortfarande, det är ett spel jag återvänder till med jämna mellanrum. Grafiken är enkel, som de flesta spel från 1984, men atleterna är fint och realistiskt animerade. Man kan vara upp till fyra spelare samtidigt men det går också att spela ensam, med datorn som motståndare i löpgrenarna. Om du väljer att tävla i alla tio grenar kör du dem i samma ordning som verklig tiokamp. Du får poäng för din prestation i varje gren och den som har mest poäng efter tio grenar vinner. Du kan även välja att tävla en gren taget. 

Det var faktiskt inte länge sedan vi körde en runda, jag och min kusin. Spelet är alltid roligt, men det är som bäst när man är två. Man blir dock ganska slak i armen efter en hel tiokamp. I de flesta grenar behöver man bara skaka några sekunder, men inte under 400 meter löpning. Där man ska skaka allt man har i cirka 40 sekunder (det är betydligt jobbigare än det låter). För att inte tala om 1500 meter som pågår i 3 minuter och 40 sekunder om man är snabb. Då behöver man dock inte köra järnet hela tiden, de första 1300 metrarna kan man ta det ganska lugnt. Men även det känns efter ett par minuter. De 200 sista meterna ska man dock spurta och då är man redan ganska spak, mjölksyran på väg. Men kul är det. 

Zzap!64 recenserade Decathlon när släpptes i en budgetutgåva av Firebird 1987 och trots att det då var tre år gammalt fick det 76 procent: "Although the action is repetitive, it's timeless nature brings you back for more". Jag kan bara hålla med och att spelet åldrats med värdighet ser man även på lemon64 där betyget blir 8,03 poäng.

Jag vet inte om poängsättningen i spelet bygger på verklig tiokamp. Men jag kan tänka mig att det i så stor utsträckning som möjligt gör det. Världsrekordet för herrar är i skrivande stund 9126 poäng och innehas sedan 2018 av Kevin Meyer från Frankrike. 1983 var det Jürgen Hingsen från Västtyskland som hade rekordet på 8825 poäng vilket han dock under året skulle tappa till ovan nämnde Daley Thompson, som fått ge namn åt Oceans tiokampsspel. Men högst av alla har jag med ett high score på 9977 poäng. En serie bestående av de gällande världsrekorden i samtliga tio grenar skulle dock ge ett ännu högre resultat: 12549 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning