Cover Art: Air-Sea Battle (atari 2600)

Omslagsbilden till Air-Sea Battle (1977) målades av Cliff Spohn, som gjort mer än 20 omslag till Atari 2600 under konsolens första år. I Lapetinos bok Art of Atari framkommer att han inte var nöjd med omslaget till det första spelet, Combat. Där hade han delat upp bilden i fyra lika delar med olika fokus som överlappade varandra: biplan, jetplan, tanks ur ett fågelperspektiv och i sista rutan en pansarvagn i närbild snett framifrån. 

Till Air-Sea Battle ville han istället göra en proportionerlig bild, fortfarande ett collage men mer enhetligt: Jag målade den med mer djup istället för att klippa isär bilden, som vi gjorde med det första spelet, 'Combat'. Om man bortser från att omslaget till Air-Sea Battle inte är uppdelad i sektioner är de ändå väldigt lika, både vad det gäller motiv och komposition.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan och bygger på arkadspelet Anti Aircraft från 1975, även det från Atari. Men det finns fler spelvarianter på kassetten, vilka inspirerats av andra spel. Bland annat Midways Sea Wolf från 1976, där man navigerar en ubåt som ska skjuta torpeder på förbipasserande skepp. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till ovan nämnda combat

air-sea battle till atari 2600

anti aircraft, arkadspelet från 1975

midways arkadspel sea wolf från 1976 

cliff spohns omslagsbild till combat (1977)

omslagsbox

 

Källor

Art of Atari av Tim Lapetino

Atari Archive, vol 1 1977-1978 av Kevin Bunch

Arcade Museum (arcade-museum.com): Anti Aircraft, Sea Wolf

Pitstop (c64/cover art)

Pitstop från 1983 var ett av de första spel som Epyx släppte till Commodore 64. 1983 var ett starkt år för Epyx som förutom Pitstop gav ut klassiker som Jumpman, Jumpman Junior och Gateway to Apshai. Året därpå måste ur ett klassikerperspektiv betraktas som än starkare med spel som Mission Impossible, Summer Games och uppföljaren till inläggets titel, Pitstop II.

Pitstop II har jag tagit upp många gånger här på bloggen, det är ett av de spel som verkligen följt mig genom åren. Jag älskade det som barn och minnet levde vidare med ett nostalgiskt skimmer under de år jag inte spelade. Sedan jag återupptagit detta mitt gamla intresse och gjort det till en hobby är det ett av de spel jag med jämna mellanrum plockar fram och kör en stund. 

Men jag har även nämnt originalet många gånger, främst som en jämförelse för att illustrera den snabba utveckling som skedde i början av 64:ans livsbana. Om tanken på Pitstop II var skimrande nostalgisk så var det bestående minnet av originalet hur skrattretande dåligt jag tycket att det var i förhållande till uppföljaren. 

Spelarvyn i Pitstop (1983)

Idag har Pitstop i stort sett hamnat i skuggan av sin efterföljare, vilket är synd. För trots att Pitstop II på det stora hela är ett bättre spel - grafiken har genomgått en stor ansiktslyftning, spelarvyn känns mer modern och realistisk samt att man här kan tävla mot varandra i samma lopp - så har föregångaren mycket att erbjuda. På vissa plan tycker jag till och med att det är starkare än uppföljaren.

Man kan vara upp till fyra deltagare i Pitstop, men som redan framgått kan man inte köra mot varandra samtidigt. Istället kör man i en liga, ett lopp i taget. Det finns sex banor att välja mellan, alla med en verklig förebild som exempelvis Le-Man och Monaco. Man kan köra enskilda lopp, ett litet Grand Prix med tre lopp på tre olika banor eller ett stort med alla sex banor. Loppen avgörs efter tre, sex eller nio varv. Man får en prispeng utifrån sin placering och den med mest pengar i slutet vinner. 

Grundidén för många av Epyx actionspel är att de har inslag av strategielement, vilket framkommer tydligt av deras slogan: strategy games for the action-game player. I Pitstop ska man som i de flesta racingspel köra loppet på kortast möjligaste tid, men man behöver överväga när man ska köra in i depån, vilket kan ha avgörande betydelse. 

Depåstopp

På baksidan av boxen beskrivs utmaningen man ställs inför med följande text i svensk översättning: Med halsbrytande hastighet styr du din racerbil runt banan. Men det är bara halva utmaningen, för i depån är det en kamp mot klockan där du använder din joystick för att kontrollera depåteamet. 

Planera din racestrategi noggrant, ju snabbare du kör desto mer bränsle förbrukar du och desto snabbare slits dina däck. Ska du stanna kvar på banan eller bege dig in i depån? Beslutet är ditt. 

Det här är inte bara ännu ett racingspel, det här är som på riktigt. Pitstop, det första racingspelet där racet vinns eller förloras i depån.

Som jag redan nämnt har Pitstop tyvärr hamnar i skuggan av sin uppföljare, vilket syns tydligt på Lemon 64. Där får originalet 6,95 poäng baserat på 147 röster medan uppföljaren får 8,38 baserat på 384 röster. Jag opponerar mig inte mot bedömningen, Pitstop II är på de allra flesta plan ett bättre spel. Men jag tycker ändå att ettan förtjänar mer uppmärksamhet. 

Det har haft stort inflytande på genren ur ett spelmekaniskt perspektiv och det står sig även starkt i jämförelse med samtida spel. Det finns även en charm i originalet som inte återfinns i uppföljaren och depåmomenten tycker jag till och med är bättre i ettan. Det är en härlig stämning när man skyndar sig att byta däck och tanka samtidigt som man ser klockan ticka och hör bilarna köra förbi utanför på banan.

Kort recension ur den franska tidningen Micro 7

Den enda samtida recensionen jag lyckats hitta är i en fransk tidning, Micro 7 från mars 1984, som det länkas till på Moby Games. Det är en mycket kort recension och med mina begränsade kunskaper i franska och AI:s hjälp kunde jag översätta den: "Uppföljaren till Pole Position, Pitstop, tar oss med till ett Formel 1 Grand Prix med ett extra inslag: depåstoppet för tankning. Imponerande grafik, men när överraskningen har lagt sig känns utmaningen tunn. Endast för entusiaster!" Grafiken, spelets originalitet och presentation får 4 av 6 medan spelvärdet och priset får nöja sig med 2 av 6. 

Således inget toppbetyg, men det framgår tydligt att det stack ut med sitt för tiden ovanliga spelupplägg med depåstopp. Lite förvånad är jag över att grafiken lyfts som något extra bra, jag har alltid uppfattat den som likvärdig med samtida spel. Att de tycker det är tunt kan jag inte riktigt heller förstå, vad är det för spel de jämför med? Jag tycker att Pitstop har mer att erbjuda än många samtida. Men å andra sidan, de rekommenderar det bara till entusiaster och jag bör nog betraktas som en sådan. Och jag gillar verkligen det här spelet.

Omslaget är klassiskt Epyx med actionfyllda sekvenser i skinande neonfärger: bilar som i hög fart tar sig igenom en skarp kurva, funktionären som visar att du precis påbörjat varv två och ditt depåteam som i all hast byter däck och fyller tanken för att snabbt få ut bilen på banan igen. Man vill inget annat än att sätta sig i den och köra!

Vem som ligger bakom Epyx neonfärgade omslag har jag inte lyckats ta reda på, men jag tycker att de tillhör spelhistoriens mest ikoniska design och mitt sökande efter upphovsperson kommer att fortsätta.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Via länkarna kan du läsa ett inlägg om Pitstop II samt Temple of Apshai, ett annat klassiskt epyxomslag

Spelarvy i uppföljaren Pitstop II (1984)

Outlaw (cover art/atari 2600)

Omslagsbilden till Outlaw är en klassisk komposition av westernmotiv och skulle kunna vara en affisch till nästan vilken westernfilm som helst från genrens storhetstid. Men det är det inte, Outlaw är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978. I spelet är man en revolverman någonstans på prärien med kaktusar, diligenser och förstås en antagonist med avsikt att skjuta dig. Om inte du hinner först.

Outlaw var det första spel som den då 25-åriga David Crane - en av de stora namnen inom den tidiga speldesignen med titlar som Pitfall, The Activision Decathlon och Ghostsbusters - gjorde för Atari. Förebilden var Gun Fight, ett arkadspel från 1975. 

Arkadspelet Gun Fight från 1975

I Outlaw tar man sig an rollen som en av två revolvermän vilka försöker skjuta varandra. För varje träff får man en poäng och det gäller att komma först till tio. 

Det finns flera spelvarianter och svårighetsgrader med olika skydd eller störande objekt när man försöker träffa den andre, som antal kaktusar på skärmen, diligenser som passerar eller en pongvariant där kulorna studsar på väggarna. 

David Crane gjorde ytterligare några spel för Atari innan han tillsammans med tre av sina kollegor grundade Activision, ett av få spelföretag från denna tid som fortfarande finns kvar.

Duell i Outlaw, först till tio vinner

I jämförelse med omslaget och spelets faktiska utseende kan man kanske tycka att det var falsk marknadsföring. Men alla visste att spelen inte såg ut som på omslagen och då fanns det ju inget som hindrade från att göra dem intressanta och fantasieggande. Vilket är precis vad illustrationen till Outlaw är.

Den lever upp till alla förväntningar man har på ett motiv som återger vilda västern. Det var så här filmaffischerna komponerades, ett collage av olika element som flyter in i varandra. 

Hjälten i mitten med dragna revolvrar och tydliga drag av Clint Eastwood, fåordig men sympatisk och med hjärtat på rätt ställe. Antagonisten, skurken bakom honom, har något ondskefullt i sin blick. En hårdhet som inte återfinns hos hjälten som snarare utstrålar lugn, trygghet och medkänsla. 

Sedan diligensen, dragen av sex galloperande hästar pådrivna av piskan i handen på gamlingen med det karaktäristiska utseendet. De flyr från något, indianer eller laglösa banditer? En yngre man lutar sig ut med ett gevär och fyrar av. 

Och så de klassiska klipporna i bakgrunden med den nedgående solen som alla cowboys rider mot i filmens slutscen. En trött ensam cowboy på väg i solnedgång, en trött ensam cowboy och min väg är väldigt lång... THE END.

Men det är inte bara kompositionen och tekniken jag uppskattar, eller fantasin den lockar fram. Det är lika mycket nostalgi, det var så här alla illustrationer som hade med vilda västern att göra såg ut när jag var barn. Köpte man en cowboyhatt, leksaksrevolver eller plastfigurer, alla hade ett motiv som detta på förpackningen. Precis som omslagen på serietidningen Western, kiosklitteraturen i de tummade pocketböckerna och förstås alla filmer.

Omslaget till Outlaw är målat av John Enright, som använt sig av samma teknik som Ataris mest anlitade illustratör, Jon Spohn. Det var Spohn som med det första spelet till Atari 2600, Combat från 1977, definierade den grafiska design som kom att prägla omslagen på Ataris spel under många år. 

I boken Art of Atari av Tim Lapetino, som jag skrev om för ett tag sen, beskrivs tekniken: i första steget gör man en teckning som man sedan färglägger med mycket tunn färg, blyertslinjerna ska skina igenom. Därefter borstar man bort överflödig färg med en torr pensel och avslutar med att spraya fixativ på motivet för att färgen ska fästa ordentligt.

Motivet på omslaget till Slot Racers

John Enright illustrerade, förutom Outlaw, omslagen till Flag Capture, Slot Machine och Slot Racers (se bild ovan). Även de är riktigt bra och bjuder in spelaren på fartfyllda äventyr bland pirater, på kasinon och futuristiska biltävlingar. På sin hemsida berättar Enright att originalmålningen till Slot Racers länge varit försvunnen, varför han målat en ny med samma teknik. I skrivande stund går den fortfarande att köpa för 15 000 dollar. 

Atari har många riktigt bra omslag och Oulaw är ett av dem. Spelmässigt finns det dock inte så mycket att säga, det är ett okej spel som är kul en stund om man har någon att spela med. Man kan spela mot "datorn" också men det är inte lika roligt. 

Det finns även många andra spel på samma tema som släppts genom åren, den senaste jag känner till är Showdown till Commodore 64. Det kom 2020 och liknar i högre utsträckning arkadspelet från 1975. Det är på det stora hela bättre än Outlaw, men inte heller det är ett spel man hänger sig åt några längre stunder.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inläggen om ovan nämnda bok och spel: Art of Atari, Combat

John Enright

Så här presenterar han sig själv på IX Galleri:

Born in California in 1955. Survived a lot of crisis and crazy world events... traveled the world, learned to draw, paint and sculpt and have loved being a creative for a few minutes. 

Fransk filmaffisch till den gode, den onde och den fule från 1966.

El Dorado från 1966 

Med en rullande diligens som skydd eller hinder

Kong (cover art/c64)

Hittills har jag lyft några omslag som jag tycker är bra, som triggar fantasin och fångar spelets kärna och stämning. Den här gången tänkte jag istället göra tvärtom och titta på ett som inte är så lyckat, om jag ska uttrycka det milt. För omslaget till Kong, som gavs ut 1983 av Anirog till Commodore 64, är bland det fulaste jag har i min samling. Kanske till och med fulast av dem alla.

Större delen av omslaget upptas av Kong, hans kroppshydda som sväller ut över bilden. Men istället för en skräckinjagande jättegorilla framstår han framför allt som kraftigt överviktig. Hans storlek framgår ändå tydligt i förhållande till den lilla gubben med klubba i högsta hugg och en näsa nästan lika lång som armen och kvinnan Kong kramar i sin hand. Hon verkar dock inte särskilt brydd av situationen, lutar sig nonchalant bakåt och använder hans slutna hand som ryggstöd och pekfingret som armstöd. Hon betraktar något i sin hand, eller kontrollerar hon bara att naglarna är intakta. Jätteapan ger inte ett speciellt ondskefullt eller läskigt intryck. Snarare verkar han vara en aning efterbliven där han sitter med dreglet rinnande nerför munnen.

Bilden är otroligt amatörmässig, som en teckning man hittar på väggen i en mellanstadieskola. Hade man träffat barnet som målat den hade man, utan att ljuga, sagt att den var fin, vad duktig du är på att måla och uppmuntrat honom eller henne att fortsätta. Men som omslag till ett kommersiellt utgivet spel man ska betala för håller det inte alls. Hur tänkte de? Är inte främsta syftet med ett omslag att fånga potentiella köpare? Om jag som 12-åring valt mellan två spel att lägga min månadspeng på talar det mesta för att jag hade valt det andra, nästan oavsett vilket det andra spelet var. Det är heller inget budgetspel det handlar om, det kostade nästan åtta pund när det släpptes, en redig slant 1983. Egentligen finns det inte mycket mer att säga, omslaget är så uselt att det blir komisk.

Spelet är en dålig kopia av Nintendos Donkey Kong, antagligen olicensierad. Precis som i originalet ska man ta sig upp för en byggställning och samtidigt undvika hinder på vägen som tunnor och eldflammor, för att rädda den hjälplösa flickan som Kong rövat bort. I den här versionen har Kong kidnappat den vackra stjärnan Fay Ray och för att rädda henne och vinna hennes eviga kärlek måste man klara alla fyra banor, samtliga exakta kopior av Donkey Kong. Enda skillnaden är att man inte spelar med Mario. Visserligen har även denna namnlösa figur en stor näsa, men inte kraftfull och stilig som Marios utan istället en väldigt lång som dessutom viftar som en elefantsnabel varje gång man dör. Och associerar man inte näsan med en elefantsnabel så finns det annat att likna den vid, som kanske inte riktigt hör hemma i ett barnspel.

Precis som omslaget är spelet riktigt uselt: det är långsamt, kontrollerna är sega och musiken ljuder falskt. Utöver det är grafiken dålig och ful även för att vara från 1983. Inte heller i spelet ger Kong ett särskilt skräckinjagande intryck. Men om han på omslaget framför allt framstår som mentalt efterbliven så ser han här bara snäll och glad ut, om än med ett försmädligt och inte alltför intelligent leende. Snäll men kanske lite dum som Bo Kaspers Orkester sjöng i slutet av 1990-talet.

Betyget på Lemon 64 är 4,37 vilket säger en del, detta är helt enkelt riktigt svagt över hela linjen. Så om man avslutningsvis ändå ska försöka säga något positivt om framsidan kan man konstatera att den åtminstone är ärlig och tydligt visar vilket amatörmässigt och dåligt spel Kong är. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Titanic - the adventure begins (cover art)

Jag har alltid varit fascinerad av skeppsvrak, både verkliga och uppdiktade. Fotografier och målningar av sjunkna skepp på havets botten är lockande. De av vattnet färgade och diffusa bilderna, vraken delvis nedsjukna i lera, alger som växer på dem och kringströdda delar av skeppet eller dess inredning. Det är något som lockar, som drar. Mystiken, ödsligheten, tystnaden. 

Ett av mina favoritalbum med Tintin är Rackam den Rödes Skatt där de letar efter Enhörningens sjunkna skepp och bildrutorna när de dyker på det sönderfallande vraket. Men det handlar heller inte bara om skeppsvrak utan även byggnader och städer som av någon anledning hamnat under vatten. Som staden i Tintin och Hajsjön, den som lagts under vatten vid ett dammbygge och där Rastapopoulos gömmer sig med barnen Nico och Nouchka som gisslan. Eller Finn och Fiffi som hamnar i en sjunken stad i äventyret det hemlighetsfulla slottet. Och förstås Atlantis. Det är något vackert över det övergivna och det tillkommer ytterligare en dimension när det vilar på havets botten.

Med detta som bakgrund är det därför inte förvånande att jag tycker mycket om bilden på omslaget till Titanic - the adventure begins. Varje gång jag spelar det fastnar jag en stund vid målningen, det sjunkna fartygets gröna nyans genom vattnet, ljuset från dykarens lampa, strålkastarskenet som skymtar från andra sidan av vraket. Det vilar stilla på botten med stor reva efter kollisionen med isberget, våningsplanen som till viss del fallit ner över varandra men i övrigt intakt. De små luftbubblorna från dykaren och slangen som kopplar honom samman med ytan, som förser honom med syre. Det är en fantastisk målning, så välgjord och noggrant utförd. Ett omslag som lockar, som väcker fantasin. 

Spelet lyckas dock bara delvis fånga denna stämning. Både grafisk och spelmässigt är det ytters rudimentärt. När man utforskar insidan av skeppet är det utformat som ett äventyrsspel med beskrivningar av rummen man står och i vilka väderstreck man kan gå. Men i det spelmomentet har de lyckats fånga den ödsliga stämningen och övergivna känslan. Det är helt tyst förutom ett sonarljud som långsamt pulserar genom hela dykningen. Väldigt suggestivt. 

Jag har skrivit om den här titeln tidigare men då i första hand med fokus på själva spelet, ett inlägg som kan läsas här.

För andra inlägg, se innehållsförteckning

Tintin dyker på Enhörningen i Rackam den Rödes Skatt

Shadowfax (c64/vic-20/cover art)

Du är Gandalf - den vita trollkarlen - som rider mot mörkrets furste Saurons fruktade ryttare. Du rider Shadowfax, den snabbaste häst som någonsin galopperat över Midgårds grässlätter. På din väg måste du undvika fiendens ryttare, vars beröring är döden, men samtidigt bekämpa så många som möjligt med dina åskblixtar.

En dramatisk inledning i manualen till Shadowfax. Och ett lika dramatiskt omslag. Gandalf  i hög fart med trollstaven riktad mot de svarta ryttarna, lika skugglika som Nazgulerna beskrivs i Sagan om Ringen. Stegrande hästar, tillbakatryckta av Gandalfs anfall. Ödesmättade färger, mörk himmel och olycksbådande moln färgande av solen som sjunkit bakom de mörka bergen i fjärran. Men ännu skymtar den där bakom, inger en smula hopp tillsammans med Gandalfs beslutsamhet. Mörkrets ryttare som ryggar bakåt, på väg att slukas av flodvågen som tornar upp sig bakom dem. Elronds flodvåg? Eller är det eldflammor?

Bilden tillsammans med manualens inledande rader fångar på ett kraftfullt sätt kampen mellan ont och gott, spänningen, känslan. Det är ett bra omslag. Inget mästerverk och fungerar bäst i mindre format. Men det är effektivt, triggar fantasin och viljan att testa spelet. 

All denna dramatik är dock som bortblåst när man laddar in spelet. Där rider Gandalf sin vita häst - Skuggfaxe som den heter i svensk översättning - i en bred gräsbevuxen allé med grönskande lövträd på båda sidor (C64-versionen). I motsatt riktning kommer en strid ström av svarta ryttare som han ska tillintetgöra med sina åskblixtar. Åskblixten måste man avfyra i precis rätt ögonblick då räckvidden är begränsad, avfyrar man för tidigt exploderar den innan den svarta ryttaren nått fram. Man måste också rida rakt emot dem, gör man inte det flyger blixten förbi utan att skada och man hinner sällan att veja undan. Och som beskrivits i inledningen är beröring lika med döden. 

Gandalf på sin vita häst Shadowfax uppe i högra hörnet, C64

Egentligen är detta inget annat än ett sidoskrollande shooter-spel, enda skillnaden är att man inte flyger ett rymdskepp eller ett stridsflyg. Uppskattar man de tidiga spelens enkelhet är det ganska kul. Inget man spelar någon längre stund, men som en kuriositet. På Lemon 64 får det betyget 3,72 vilket jag tycker är väl hårt, i alla fall om man tar hänsyn till att det är från 1982. Ett par kommentarer på Lemon 64 säger en del om spelets karaktär: "Must be one of the first endless runner games", "Consider this more of a demo for the animation than the actual game".

Det släpptes till båda vic-20 och C64 och spelmässigt är det ingen större skillnad förutom att man rider från vänster på vic-20 och från höger på 64:n. Grafiskt skiljer det sig mer, det är inga träd på sidorna av vic-20-versionen och både hästar och ryttare är större. Jag tycker även att animationen är bättre på vic-20, man kan verkligen se hur kläder och hår fladdrar i vinden. Vic-versionen får 4 av 5 i betyg på universal game list, en sida där användare kan sätta betyg på spelen precis som på Lemon 64.

Commodore User skriver i juli 1984 att spelets plussida är animationen av den galloperande hästen och ljudet som är mycket bra, även på VIC-versionen. Men det är, forsätter man, fantasilöst och erbjuder inte mycket för att bibehålla intresset någon längre stund. De ger spelet 2 av 5 i betyg. 

Gandalf i gallopp från vänster på vic-20

Shadowfax är ett av de första spelen av Mike Singleton, som några år senare kommer att göra de mycket uppskattade och idag klassiska äventyrsspelen Lords of Midnight (1985) och War in Middle Earth (1989). Båda får mycket höga betyg på Lemon 64: 8,29 respektive 7,93. 

Avslutningsvis: Omslaget och inledningen av manualen sätter en mycket dramatisk och spännande stämning som spelet inte lever upp till. Tycker man om att testa den har generationen av gamla spel är det ganska kul en stund men kan ändå mest betraktas som en kuriositet. Det enda jag har att invända mot av betydelse är porträtteringen av Gandalf på omslaget, varför har han rakat av sig skägget?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Gandalf ur den tecknade versionen av Ralph Bakshi från 1978

Ian McKellen som Gandalf i Peter Jacksons filmatisering från 2001

Temple of Apshai (cover art)

Jag har inte skrivit så mycket kring omslagen så här långt, men då det finns många otroligt fina tänkte jag lyfta den aspekten lite mer framöver. De här inslagen kommer således att i första hand fokusera på omslagsbilderna istället för spelen. Detta innebär också att jag kan lyfta titlar som jag annars inte hade skrivit om. Först ut är Temple of Apshi från 1983.

På omslaget avbildas en drake som sprutar sin eld på en riddare som sitter framför en skattkista. Riddaren håller upp sin sköld för att skydda sig mot elden samtidigt som han höjer sitt svärd mot draken. Allt illustrerat i lysande neon i grönt, blått och guld. 

Temple of Apshai är ett Dungeon Crawler-spel där man utforskar ett grottsystem, letar efter skatter och slåss mot drakar och demoner på sin väg. I takt med att man samlar på sig skatterna kan man uppgradera sin utrustning och göra sin karaktär starkare. Spelet är ett av de första (om inte det första) grafiska RPG-spelen. Tidigare hade de varit textbaserade men här styr man med joystick och man ser hur grottsystemet breder ut sig i takt med att man utforskar det.

Epyx gjorde från början textbaserade äventyrsspel, men i och med att de i större utsträckning börjar göra mer actionbaserade spel tar de fram en design på omslagen som går igen i alla spel under åren 1983-1985. De är actionfyllda med starka neonfärger som skuggar och sätter ett djup i bilden, precis som framsidan till Temple of Apshai. Det här omslaget öppnar verkligen för magin och äventyret man snart ska få ta del av.

För fler inlägg, se innehållsförteckning