Batman the Movie (c64)

Hösten 1989 rådde Batmanfeber i vår del av världen. Tim Burtons film med Michael Keaton som Batman och Jack Nicholson som Jokern hade svensk premiär den 20 oktober och som inbiten Batmanfantast var det förstås en film jag bara måste se. Den var barnförbjuden, men jag hade inte fyllt 15 och var väldigt nervös där jag stod i kön för att köpa biljett, tänk om de inte släpper in mig. Men jag fick min biljett som de rev utan vare sig misstänksamma blickar eller frågor. 

Det var en enorm upplevelse, den bästa film jag någonsin sett fram till dess. Stämningen sattes direkt med de första smygande tonerna av Danny Elfmans musik till de mörka förtexterna. Batman var ett fenomen den hösten och gjorde sig påmind överallt: leksaker, actionfigurer, vykort, affischer, läsk och godis. Till och med Läderlappen - som serietidningen hetat sedan starten 1951 - bytte namn till Batman. På framsidan av det första numret kunde man med stora bokstäver läsa: På bio heter han Batman. 

Första numret av Batman

Att det ungefär samtidigt med filmen släpptes ett spel av Ocean hade jag inte en aning om. Eftersom jag inte hade någon egen dator botaniserade jag inte särskilt ofta i leksaksaffärens spelhörna. Det det var inte förrän mitt gamla spelintresse vaknade till liv igen efter efter nästan 25 års träda, som jag upptäckte det och blev väldigt förtjust i det.

Egentligen är det inget spel jag borde ha uppskattat med tanke på att den första banan - längre än så kom jag aldrig - är ett plattformsspel. Det har aldrig varit min kopp te, men jag tyckte mycket om stämningen som byggdes upp redan när spelet laddades in. 

Loading Screen, samma motiv som på omslaget av serietidningen

Suggestiv musik och en fantastik loading screen med Batman på toppen av katedralen - som har en sådan central roll i slutet av filmen - blickande ut över Gotham City. Den ihopkrupna statyn, grotesken, med horn och vingar i förgrunden förstärker känslan av mörk gotik som genomsyrar hela filmen och stora delar av spelet. Till sist Jokern som breder ut sig över himlen med sin vita hud, sitt gröna hår och sina blodröda läppar. Man kan nästan höra hans känslokalla psykopatskratt.

Stämning fortsätter i första banan. Den utspelar sig i Axis kemiska fabrik, en av de inledande scenerna i filmen som visar Jokerns förvandling, från Jack Napier - maffiabossen Grishams högra hand - till Batmans nemesis nummer ett. Även här är musiken suggestiv och tillsammans med den välgjorda grafiken och den mörka färgsättningen var det helt enkelt oemotståndligt för mig, en fantastisk stämning som jag bara ville vara kvar i.

Första banan, Axis kemiska fabrik

Trots att jag aldrig lyckades ta mig vidare från första banan gillade jag ändå spelet. Det viktiga var inte att komma vidare utan att få ta del av stämningen. Det var inte förrän jag aktivt bestämde mig för att klara första banan som jag lyckades. Svårigheten har aldrig varit motståndet man möter i form av vakter och Jokerns lakejer. Svårigheten har varit att hitta, banan är utformad som en labyrint och man måste helt enkelt lära sig vägen. Jag letade upp en karta på nätet som jag skrev ut och hade framför mig tills jag tagit mig till slutet och mött bossen: Jack Napier.

Spelet är uppbyggt kring fem episoder ur filmen. Den första äger som sagt rum i kemikaliefabriken där man ska besegra Jack Napier och se honom falla ner i basängen med kemiskt avfall, vilket förvandlar honom till Jokern. I den andra ska man köra Gothams trafikerade gator med Batmanbilen och på utsatt tid komma fram till Batgrottan där man, vilket blir den tredje banan, ska lista ut vilka kosmetikaprodukter som innehåller element av Jokerns dödliga gift "smilex". Den fjärde utspelar under karnevalen på Gothams 200-års jubileum där Batman med sitt flygplan ska kapa vajrar till karnevalballonger som fyllts med smilex. Den femte och sista utspelar sig i katedralen där man ska ta sig högst upp i tornet för att rädda Vicky Vale och besegra Jokern.

Fjärde banan, Gotham Citys 200-årsjubilem

Så här långt har jag kommit till bana fyra, Gothams 200-årsjubileum, men jag har aldrig klarat den. På det stora hela måste jag säga att spelet motsvarar mina förväntningar: stämningen är suggestiv och musiken är riktigt skön precis som färgsättningen. Grafiskt är det ojämnt där främst första och sista, som jag bara sett på Youtube, sticker ut i positiv bemärkelse. Bana två, den man kör genom Gothams gator, håller inte måttet för att vara på en Commodore 64, men jag kan ändå uppskatta spelmomentet.

Vare sig grafiken eller spelmekaniken håller måttet i den andra banan

Soundtracket är, vilket med tydlighet redan framkommit, mycket bra. Den är gjord av Matthew Cannon som ligger bakom musiken till flera spel utgivna av Ocean, bland andra The Untouchables, Navy Seal och Night Breed. 

Ett spel av denna kaliber gavs förstås ut på alla tillgängliga plattformar men jag har främst spelat det på Commodore 64. I nummer 55 av Zzap! 64 fick det 96 poäng: Fem fantastiska banor med gradvis ökande svårighetsgrad. Årets film får spelet den förtjänar. 

Lika entusiastisk är inte Magnus Reitberg som i Dator Magazin nr 15 1989 ger det betyget 6 av 10 med följande sammanfattning av spelet utifrån de fem banorna: bra, dåligt, dåligt, dåligt, bra. Till viss del kan jag hålla med honom, den första banan är den jag själv tycker bäst om. Den sista har jag som sagt inte spelat men det är ju en repris av den första. Två, tre och fyra har inte samma nivå som den första, men jag tycker inte att de är dåliga. Han är lite väl kritisk i sitt omdöme, precis som Zzap! 64 är väl översvallande i sitt. På Lemon 64 har Batman - the movie 7,7 poäng, vilket ligger närmare min egen uppfattning.

Men tillbaka till hösten 1989 när Batman dominerade den populärkulturella scenen med ett överflöd av merchandice som följd. Allt som gick att sälja med hjälp av Batman kunde man också köpa. Läskburkarna var sjukt snygga och jag förväntade mig av någon anledning att drickan skulle vara svart och smaka lakrits. Ingetdera stämde och jag blev grymt besviken när jag tog den första klunken och insåg att det var helt vanlig apelsinläsk. Idag förstår jag förstås att det inte hade gått att sälja svart läsk med lakritssmak, ingen skulle köpa den. Men det hade varit coolt!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Min byrå år 1991 med en pyramid av batmanburkar. 

Mycket läsk blev det, trots att jag inte tyckte speciellt mycket om den.

Bana 3, kemisk analys i Batgrottan

Bana 5, slutstriden på toppen av katedralen

Rick Dangerous (c64)

Det finns flera spel till Commodore 64 med Indiana Jones som förebild eller inspiration. Exempelvis Tusker från 1989 och Montezuma's Revenge från 1984, även om det sistnämnda inte har lika uppenbar koppling. Desto tydligare är det med det helt nya spelet Tony: Montezuma's Gold, som släpptes så sent som 2024. Spelmässigt är detta i stor utsträckning inspirerat av ovan nämnda Montezumas Revenge och titeln som står i centrum för detta inlägg, Rick Dangerous, utgivet av Firebird 1989.

Året är 1945 och Rick Dangerous - hjälte och frimärkssamlare - störtar med sitt flygplan över Amazonas djungler när han letar efter den försvunna Goolu-stammen. Genom ödets ironi landar han mitt i en grupp vilda gooluer och måste fly.

Det är premissen till första banan som börjar med att Rick springer i en trång tunnel för att undfly ett rullande stenklot, precis som i inledningen av Indiana Jones och Jakten på den försvunna skatten. 

Rick springer för att hinna undan ett stenklot i första banan

Och det fortsätter i samma Indiana Jones-liknande anda, Rick ska ta sig igenom grottsystemet genom att undvika fällor, oskadliggöra vaktande Gooluer och samtidigt samla på sig skatter han passerar på vägen. Till sin hjälp har han en revolver, lite dynamit och en träkäpp. För att passera hela grottsystemet oskadd behöver han vara sparsam med både dynamiten och patronerna eftersom han har begränsat av dem. 

De andra banorna är uppbyggda på samma sätt som den första, men utspelar sig i olika delar av världen. När Rick tagit sig igenom Gooluernas grotta skickas han av den brittiska underrättelsetjänsten till Egypten, där han ska ta tillbaka en ädelsten - Jewel of Ankhel. Den har stulits av en grupp fanatiker som hotar att slå sönder den om de inte får den begärda lösensumman. Därefter bär det av till Europa för att befria allierade krigsfångar från det ökända slottet Schwarzendumpf och slutligen bestämmer han sig för att infiltrera en hemlig missilbas för att förhindra en attack mot London. En handling som tagen ur Indiana Jones med skatter, infödingar, nazister och hemlig underrättelsetjänst.

Den andra banan utspelar sig i Egyptens pyramider.

Rick Dangerous är ett plattformsspel med fyra banor - eller uppdrag som de kallas i manualen - med 30 flip screen-vyer för varje uppdrag. Jag har tidigare nämnt att jag inte är någon fan av plattformsspel, men det här gillar jag verkligen. Jag har det på en cartridge med två andra spel, Microprose Soccer och Stunt Car Racer. Det var inte för Rick Dangerous som jag köpte den utan för de två andra. 

Rick Dangerous hade jag inte koll på och jag testade förstås att spela några gånger men gav snabbt upp. Det tog faktist ett par år innan jag bestämde mig för att ge det en ärlig chans och då visade det sig vara ett riktigt guldkorn. Jag kan inte exakt säga vad det är, men två viktiga aspekter är stämningen och svårighetsgraden. 

Det är en härlig stämning i spelet. Det innehåller allt som ska finnas med i en äventyrsmatiné kryddad med humor, precis som Indiana Jones, Den vilda jakten på stenen och andra liknande filmer. Men det är också lagom svårt, åtminstone inledningsvis. Många gamla spel är så svåra att de nästintill är omöjliga att klara av, i alla fall för mig. Men här kan jag ta mig relativt långt eftersom man lär sig var fällorna finns och hur man ska ta sig förbi till synes omöjliga passager. Sålunda är det bitvis även ett pusselspel, där man måste lista ut hur man ska komma vidare. Men utmaningarna är logiska och därför möjliga att lösa.

Rick befriar krigsfångar från slottet Schwarzendumpf i bana 3

När Zzap 64 recenserade originalutgåvan i augusti 1989 skrev de att det var ett roligt plattformsliknande spel men inte mycket mer än så. Den något negativa tonen till trots blev det sammanvägda betyget 79 procent. När budgetutgåvan från Kixx recenserades i januari 1992 blev betyget än bättre. Det ökade till 89 procent, även om recensenten inte var särskilt förtjust i handlingen: "att ta heliga skatter från sedan länge övergivna helgedomar är arkeologi, att stjäla oersättliga reliker från primitiva kulturer är föraktligt. Vad händer härnäst, Rick Dangerous bryter sig in i kyrkan och stjäl kollektbössan?" Han avslutar dock recensionen med att konstatera att Rick Dangerous trots detta är "ett fantastiskt spel som borde tilltala alla som gillar arkadäventyr."

I Datormagazin nummer 12 1989 utses det till veckans Screen Star och får 7 poäng av 10 även om recensenten, Tomas Hybner, inte imponeras av ljudet som han tycker påminner om effekterna i ett gammalt VIC 20-spel. På Lemon 64 får Rick Dangerous fina betyg och når upp till 8,13 poäng.

Commodore 64GS

Den cartridge jag har spelet på gavs ut till den nya Commodore 64GS, där GS står för Games System. Den lanserades 1990 och var ett försök från Commodores sida att konkurrera med framförallt Nintendos och Segas konsoler genom att göra en egen. Man tog bort tangentbordet och placerade cartridgeporten på ovansidan istället för baksidan som på originalet. I grund och botten var det samma maskin, satsningen misslyckades och försöket blev inte långlivat. Det finns förstås flera orsaker till detta, men ett problem var att många spel till Commodore 64 kräver tangentbord och alla som gavs ut till maskinen hade inte löst detta, vilket gjorde spelen mer eller mindre ospelbara.

Till sist: Rick Dangerous är ett härligt spel i samma anda som filmerna om Indiana Jones och är väl värt att investera några timmar för att lära sig. Det fick en uppföljare året därpå med det påhittiga namnet Rick Dangerous II. Den här gången ska han stoppa "Fat Guy" och hans ondskefulla planer på att hjälpa aliens att ta makten över världen. Jag har inte spelat det och kan inte påstå att handlingen gör det mer lockande att testa. Men å andra sidan, det är ju inte i första hand berättelsen som gör spelet och Rick Dangerous II har även det fina betyg med sina 8,14 poäng på Lemon 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inlägg om spel som omnämns i texten: Microprose Soccer, Stunt Car Racer

Montezuma's Revenge (1984)

Tusker (1989)

Tony: Montezumas Gold (2024)

Hercules (C64)

Hercules är ett klassiskt plattformsspel skapat av Steve Bak 1984 och utgivet av Interdisc. Spelet fick dock inte något större genomslag förrän Alpha Omega gav ut det på nytt 1986. 

Spelet utgår från den romerska mytologin om Herkules tolv stordåd och varje bana motsvarar ett av stordåden. När du spelar den första plattformen inleds den med att i text beskriva Herkules första stordåd, då han dödar det nemeiska lejonet. Sedan är det just det du ska göra på denna plattform. Den andra plattformen bygger således på Herkules andra stordåd, i vilket han dödar hydran vid Lerna, som för varje huvud som höggs av fick två nya. Och så fortsätter det, stordåd för stordåd. Banorna, eller stordåden, kommer dock inte i ordning, utan slumpvis, så du vet aldrig på förhand vilken bana du ska spela. Detta gäller dock inte det tolfte stordådet, som alltid kommer sist.

Hercules är ett svårt spel. Väldigt svårt. Om du inte rör dig fattar plattformen du står på eld. Det tar bara ett par sekunder, om ens det. Att tidsspannet är så litet innebär att man knappt hinner lista ut vilken väg man ska ta för att uträtta stordådet innan det är försent. Speciellt som man inte vet vilken bana som kommer och mentalt kan förbereda sig för hur man ska göra just där. Spelet startar, plattformen börjar brinna, du är död. För mig såg det för det mesta ut just så. Men jag kan ju direkt säga att jag aldrig varit någon fan av plattformsspel. Och det här var alldeles för svårt för att jag ens skulle vilja försöka någon längre stund. Jag lägger hellre tid på något annat som känns roligare, för det här är ett spel jag aldrig kommer att lära mig. Det går för fort helt enkelt. Grafiken är inte den bästa men inte den sämsta heller. Ganska ordinär och vad man kan förvänta av ett plattformsspel från 1984. Däremot uppskattade jag musiken, som även den är gjord av Steve Bak.

Vid återutgivning 1986 skrev Zzap!64 att spelet är så frustrerande att det nästan inte är värt att lägga tid på  det, men att uthållighet lönar sig och att man ska inte döma boken efter omslaget: under den fula ytan väntar ett fantastiskt plattformsspel. Spelet får ofattbara 92 poäng vilket jag verkligen inte kan förstå. För mig är det här spelet bara frustrerande. Jag vet inte hur länge eller hur många gånger jag körde (fler än vad jag egentligen hade lust till), men inte ett enda av de tolv stordåden lyckade jag klara av. Jag hann knappt reagera innan det började brinna under mina fötter. På Lemon64 får spelet 6 poäng, baserat på 29 röster, vilket även det är i högsta laget enligt mig.

Hercules är inget spel jag har köpt, utan det kom med när jag köpte min Commodore 64. Jag har laddat in det vid något tillfälle tidigare, och även om jag faktiskt tyckte bättre om det den här gången, så är det inget spel jag kommer att ladda in den närmaste tiden. Och med mig vid rodret så kan man inte räkna med att Herkules kommer att fullborda sina tolv stordåd. 

Men även myten har ett slut. I alla fall den om Herkules förebild, den grekiske halvguden Herakles. När denne förälskade sig i en annan kvinna blev hans hustru så svartsjuk att hon tillverkade ett kärleksmedel av blodet från en Kentaur. Medlet smörjde hon på Herakles skjorta, för att han inte skulle vara otrogen. Men då blodet hon använt var giftigt fick Herakles så svåra smärtor att han lät bygga ett bål som han besteg och tände eld på för att få slut på sitt lidande.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor: en.wikipedia.org; se.wikipedia.org; mobygames.com; lemon64.com; gb64.com