Turbo 64 (c64)

Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar. 

Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.

Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult. 

Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning. 

Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen. 

Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare. 

Resultatlista som visar medelhastighet och antal poäng 

för samtliga deltagare

Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt. 

Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10. 

På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har). 

Ett spel som grafiskt påminner om Turbo 64 är Revs från 1986

Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till spelen som nämns i detta inlägg: 

Derby Day , Handicap Golf, Test Drive, Stunt Car Racer

Två banor att välja mellan, Loonie's Loop eller Devil's Deathtrack

Startbilden med det alternativa namnet Turbo Sixty Four

källor: www.mobygames.com, www.lemon64.com, 

your computer nr 12 1984, commodore horizon december 1984

Pole Position (arkad/c64/atari 2600)

Det finns väl inte någon som var med under perioden den här bloggen täcker - eller med ett intresse för retrogaming - som inte känner till Pole Position. När Namco lanserade spelet 1982 blev det genast en favorit i arkadhallarna och det har utsetts till ett av världens mest betydelsefulla och inflytelserika spel genom tiderna.

Spelet är uppdelat i två delar där man först kör ett kvalificeringsheat som avgör i vilken position man startar det efterföljande loppet, det vill säga andra delen av spelet. Det egentliga målet är att jaga high-score genom att hålla sig kvar i loppet så länge som möjligt. Man måste köra varje varv på en viss tid för att få fortsätta, en tid som minskar för varje varv. Man får bonuspoäng om det finns tid kvar vid varje checkpoint (varv) samt för varje bil man passerat. Spelet är slut när man inte hinner köra varvet på utsatt tid eller när man kommer i mål efter tre varv.

Pole Postion har släppts till de allra flesta system som var aktuella vid tidpunkten och även till flera som kom senare. Jag har tre versioner i min samling: arkadspelet i en liten plug-and-play-pryl som bara består av en joystick, Commodore 64 och Atari 2600.

Den första versionen jag spelade var till C64:an vilken också var den enda jag spelade när det begav sig. Att det var ett arkadspel från början visste jag inte då. I min värld var det bara en sämre variant av Pitstop II, som jag tyckte var milsvida bättre. Det jag minns är framför allt frustrationen över att bilen exploderade hela tiden.  

Till Commodore 64 gavs Pole Position ut 1984 av Datasoft som även gett ut spel som Bruce Lee, The Goonies och Zorro. Med tanke på dess status i spelhistorien var jag förstås tvungen att ha ett exemplar trots mina inte speciellt goda minnen. När jag väl laddade in det kunde jag bara konstatera att minnet inte bedrog mig, det var inget vidare. Dåligt ljud och usla kontroller på alla sätt, styrningen har en fördröjning innan den svarar och man får ingen styrsel i bilen som kränger hit och dit. Som att styra spagetti, vilket är ett stort problem eftersom det räcker med att nudda en annan bil eller en skylt vid väggrenen för att bilen ska explodera. Grafiken håller inte heller måttet, den är blockig och för tankarna till Atari 2600. Förutom den rent speltekniskt dåliga konverteringen är det dock väldigt likt arkadspelet. Skillnaden är att man här kan välja tre olika svårighetsgrader samt hur många varv man ska köra. 

Commodore 64 (1984)

Arkadversionen körde jag första gången för ett och ett halvt år sen när jag köpte en Plug-and-Play-konsol med fem arkadspel på loppis. Förutom Pole Position var det Pac-Man, Mappy, Xevius och Galaga. Med tanke på mina tidigare upplevelser av spelet hade jag inga större förväntningar, jag föreställde mig att det skulle vara ungefär som till Commodore 64 fast med bättre grafik. Men jag kunde inte haft mera fel, skillnaden var enorm. Bra ljud, bra grafik och riktigt bra och känsliga kontroller som följde joysticken utan mista fördröjning. Körbanan var bredare - eller om det är bilarna som är mindre i förhållande till vägen - vilket gjorde det mycket lättare att köra om. Ett riktigt kul spel fick jag erfara om än svårare att ta sig i mål om man jämför med 64-versionen. Men det är ju inte så förvånande, hur skulle man annars få spelarna att lägga ytterligare en slant i automaten?

arkadverskionen (1982)

När jag i somras var i Berlin besökte jag TV-Speile Computer Museum och kan därför stoltsera med att jag nu även kört Pole Position i dess bästa utförande, kabinettet man sitter i. Spelet är förstås det samma som i min plug-and-play-variant här hemma, men det var ändå något helt annat att köra med ratt, växelspak, gas och broms. En häftig upplevelse och då det inte var så många besökare när jag var där kunde jag köra det flera gånger och se mina initialer högst upp ännu när det var dags att åka hem. För övrigt ett riktigt bra museum som jag verkligen kan rekommendera om ni råkar befinna er i Berlin.

Pole Position på TV-Speile Computer Museum i Berlin

Atari 2600 fick sin version av Pole Position 1983 och det var Atari själva - vilka hade licensen till arkadspelet utanför Japan - som låg bakom det. Den har versionen avviker ganska mycket från arkadspelet vilket inte så konstigt med tanke på konsolens begränsade maskinvara. Grunderna är dock desamma med ett kvalifikationsheat först och därefter det riktiga racet med checkpoints för varje varv. Grafiken är ytterst basal som alla spel till Atari 2600 och i jämförelse med Commodore 64 är både grafiken och ljudet sämre, vilket är helt i sin ordning. Skillnaden borde egentligen vara betydligt större än vad den är. Fartupplevelsen är däremot bättre på Atari 2600 för att inte tala om kontrollerna som är betydligt bättre. Bilen svarar som den ska och det är helt enkelt en roligare spelupplevelse än på 64:an. En lyckad konvertering och av vad jag läst ett spel som utnyttjar maskinvaran till max.

Atari 2600 (1983)

Mottagandet av arkadspelet var översvallande på de flesta håll och beskrevs som det bästa racing-spelet någonsin och blev av en tidning utsett till årets arkadspel. Till Commodore 64 var recensionerna mera blandade, Computer World skrev att "det ser ut som ett hastverk och är långt från arkadkvalitet" medan man i Zzap! 64 var mer positiv och gav det 70 procent. På Lemon 64 blir omdömet av dagens retrogamers 6,42, vilket enligt min mening är väl högt. Men jag antar att nostalgifaktorn påverkar en del. Atari 2600-versionen fick ett mycket bra mottagande.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att arkadversionen är riktigt bra, konverteringen till Commodore 64 är en tämligen misslyckad historia medan Atari 2600 som är den är mest basala ändå slår C64-versionen både vad gäller kontroll, fart och spelupplevelse överlag.

För fler inlägg, se innehållsförteckning
Ett tidigare inlägg om Pole Position som bara fokuserar på C64-versionen hittar du här. 

Reklamfolder med Pole Position i stående och sittande utförande

källor: wikipedia.org, lemon64.com, mobygames.com

Test Drive (C64/amiga)

Jag kan inte komma på något annat spel som speglar åttiotalets vurm för lyxiga sportbilar och framgångsrika människor med pengar lika mycket Test Drive. Stämningen slås fast direkt i manualen (fritt översatt): I hela ditt liv har du strävat efter att köra världens mest exotiska sportbil. Nu har du chansen. Du har just tjänat din första miljon på ditt nystartade mjukvaruföretag och ivrigt kör du ner till den lokala bilaffären. Säljaren känner lukten av pengar och erbjuder dig att ta vilken som helst av deras bilar på en provtur. Du ser dig omkring; plötsligt får du syn på fem bilar och blir stående med öppen mun. Ditt hjärta hoppar över ett slag, du lossar en knapp i kragen och kippar efter andan: vilken av dem ska du ta?

Spelet går ut på att köra de fem exotiska bilarna, Ferrari Testarossa, Porche 911 Turbo, Lotus Turbo Esprit, Lamborghini och Corvette från bilhandeln på en slingrig bergsväg upp till toppen. Spelet sätter dig, för att använda manualens formulering, bakom ratten på dessa bilar vilket också är rent bokstavligt eftersom man har ett första-person-perspektiv när man kör. Spelet är uppdelat på fem delsträckor och det gäller att ta sig igenom varje sträcka utan att krocka med mötande bilar, bilar framför dig, bergväggen eller något annat. Helst ska man man också undvika att bli stoppad av trafikpolisen och deras ständiga hastighetskontroller. Men ju snabbare man kommer i mål desto fler poäng får man, så det kan vara värt att ta en fortkörningsbot emellanåt. Man kan även försöka köra ifrån polisen, men misslyckas man är det kört och Game Over. Detsamma det gäller om man kör för långsamt eller krockar fler än fem gånger. Man måste helt enkelt att hitta en bra balans mellan att köra fort och undvika tråkigheter.

Spelet släpptes av Accolade 1987 till Commodore 64 och året efter till Amiga. Grafiken är inledningsvis väldigt fin och genomarbetad när bilarna presenteras med diverse teknisk data om motorstyrka och grafer som visar hur fort den accelererar från 0 till 100. Det är även välgjort när man "sätter" sig bakom ratten, interiör och instrumentpanel är verklighetstroget och ger en bra känsla av att sitta i en av dessa bilar. 

Presentation av Ferrari Testarossa (C64)

Men det håller inte hela vägen, när man väl börjar köra är är det en hel del brister och grafiken är inte alls lika välgjord och detaljerad som det man hittills fått se. Den yttre miljön är enkel och avskalad med en brun bergvägg på ena sidan, ett stup på andra och blå himmel. Övriga bilar på vägen - de man möter och de man kör om - påminner mycket om klossar ur Minecraft. Dessutom är bildfrekvensen mycket långsam och upplevelsen av fart vill aldrig riktigt infinna sig. Även om det står på hastighetsmätaren att du kör i 110 mph (nästan 180 km/h) känns det nästa som i slowmotion. Det betyder dock inte att det är lätt att hinna veja vid behov eftersom styrningen är lika långsam. 

Test Drive är ett spel jag inte har goda minnen till. Av någon anledning hade jag köpt det trots att jag inte hade en egen dator och jag tog med det hem till min klasskompis Joakim som hade en Commodore 128. Vi laddade in det men när vi försökte köra iväg hände inget förutom att motorn varvade och rutan sprack. Det var ju ingen av oss som kunde läsa manualen och vi förstod inte att man måste lägga i ettans växel för att få bilen att köra. Vi listade till sist ut hur man gjorde men att styra var inte heller det lättaste. Vi kom ingen vart och som jag minns det klarade vi inte ens av första delsträckan. Jag var grymt besviken och minns inte ens vad som hände med kassetten. Jag laddade aldrig in det igen, så mycket vet jag. 

Krock med bergväggen (C64)

Det här minnet hade jag med mig och det tog ett bra tag för mig att ladda in spelet sedan jag ropat in det på tradera. Minnena satt djupt och jag var inte sugen på att testa det igen. Jag är förundrad över att jag köpte det överhuvudtaget men antar att jag ville ge det en chans trots allt. Det är ju en klassiker som fått mer än 20 uppföljare om man även räknar med spin-off-spel, det senaste 2024.

Egentligen hade jag tänkt vika tvätt och i det perspektivet framstod tanken på att ladda in Test Drive som mer lockande. Det tog en bra stund, över tio minuter innan det var dags att välja bil. Därefter fick jag vända och spola tillbaka kassetten för att ladda den första delsträckan. Man laddar in varje för sig, men det tar bara 30 sekunder så den största väntan gör man inledningsvis. 

Sedan var det dags att köra och det gick fort att lista ut. Min engelska ju blivit lite bättre så den här gången kunde jag läsa manualen. Och det var faktiskt riktig kul, jag kom i mål redan på första försöket. Visserligen körde jag långsamt och fick spydiga kommentarer vid tankstoppen på vägen som "What's the matter, couldn't find the second?" eller "You drive like my grandma!" Men jag kom i alla fall fram! Jag är förvånad över hur lätt det gick och hur roligt det var. Grafiken är som sagt inte den bästa när man väl börjar köra, bildfrekvensen är otroligt seg och styrningen svårmanövrerad. Men detta till trots tycker jag att Test Drive är ett bra spel. En mycket positiv överraskning. 

Om man gör en jämförelse mellan C64 och Amiga så är de väldigt likvärdiga. Grafiken är förstås bättre på Amiga men i övrigt är spelmekaniken den samma, även bildfrekvensen är långsam på amiga men inte lika ryckig. Den bättre grafiken gör dock att det är lite lättare att köra.

Grafiken på Commodore 64 (vänster) och Amiga (höger)

Idag betraktas Test Drive som en riktig klassiker. Men recensionerna var inte översvallande när det kom. Zzap64! gav det endast 46 procent med den övergripande kommentaren att det är ett ovanligt bilspel som tyngs av medelmåttig grafik, dåligt ljud och enformighet. I Datormagazin recenserades både C64-versionen som fick ett medelvärde på 2,5 poäng och Amiga-versionen som fick 3.3 poäng. Recensenten, Lennart Nilsson, skriver: "Test Drive är i sanningens namn ett ganska tunt spel. Att köra 64:a-versionen är inte roligt. Bilarna vill gå betydligt fortare än vad burkens grafik orkar med. Så alla rörelser känns ryckiga och styrningen känns allt annat än tillförlitlig". Efter denna sågning konstaterar han att "Amigaversionen är något bättre". 

Trots detta halvdåliga mottagandet både vad gäller grafik och körmekanik så betraktas det idag som ett bra spel av retrogamers. C64-versionen får 7,64 poäng på Lemon 64 medan amigaversionen som enligt samtida kritiker var bättre bara får 6,74 på Lemon Amiga. Jag gissar att det sämre betyget hänger ihop med att det med tiden kom andra liknande spel till amigan som var så mycket bättre än Test Drive, vilket det inte gjorde till Commodore 64.

Test Drive är som redan konstaterats ett väletablerat namn inom TV-spelsbranschen med över 20 titlar i serien. Det senaste från 2024, Test Drive Solar Crown, är nummer 21 i ordningen. Commodore 64 och amiga fick dock bara en uppföljare som kom 1989, The Duel - Test Drive II. Recensionerna blev den här gången något bättre om än inte översvallande. I retrospelsvärlden uppskattas C64-versionen i nästan i lika hög grad som originalet (7,4 på Lemon 64)  medan amiga-versionen får högre betyg (7,47 på Lemon Amiga) än det första. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Don's bensinstation, första stoppet (amiga)

Stoppad av trafikpolisen (C64)

Stoppad av trafikpolisen (amiga)

Anteckning med körinstruktioner som låg i mitt exemplar när jag köpte det

Pole Position (C64)

Som barn gillade jag inte Pole Position. Det var fruktansvärt frustrerande att spela och bilen exploderade hela tiden. Bara man nuddade vid något försvann den i ett eldhav. Och grafiken ska vi inte tala om, den var hemsk. Pole Position till Commodore 64 var inget för mig, jag föredrog Pitstop 2 alla dagar i veckan.

Pole Position är ett klassiskt arkadspel där du kör formel-1 för high score mot klockan. Och det var till arkadhallarna det kom först genom Namco 1982 innan det konverterades för hemmamarknaden. I stort sett alla system som var aktuella vid tidpunkten fick en version, Commodore 64 fick sin 1984 genom Datasoft. 

Alla lopp körs på samma bana, Fuji Speedway (med en längd på 2,7 miles får vi veta). Förutom träning kan du välja mellan tre tävlingar: Malibu Grand Prix, Namco Speedway och Atari Grand Prix som representerar olika svårighetsgrader. Innan tävlingsloppet måste du köra ett kvalificeringsheat som även avgör vilken startposition du får. Sen är det bara plattan i botten som gäller och så länge du klarar tidsgränsen för varvet får du fortsätta ytterligare ett. När du kört alla varv (1-8 beroende på vad du valt) vinkas du i mål av schackspelsrutiga flaggor och loppet är slutfört. Game Over och börja om från början. 

Spelidén är mycket enkel och vad kan egentligen gå fel. Ganska mycket visar det sig. Grafiken är inte den bästa ens för 1984, bilen är uppbyggd av stora block och skyltarna vid vägkanten likaså. Det påminner mer om ett spel till Atari 2600 än Commodore 64 (om man bortser från bakgrunden). Grafiskt är det bara bakgrunden som får godkänt med berg, blå himmel och trevliga stackmoln. Ljudet är helt okej och sticker inte ut på något sätt, utom möjligtvis det som ska föreställa däckens tjut mot asfalt som är riktigt dåligt och dessutom kan vara ganska enerverande. 

Men det största problemet är varken grafik eller ljud utan kontrollen: allt är fördröjt. När du ska svänga svarar inte bilen omedelbart utan du måste hela tiden vara ett steg före. Efter ett tag vänjer man sig men det är ändå frustande och förtar spelupplevelsen. Jämför man med Continental Circus, som visserligen kom fem år senare, är det som natt och dag där man har full kontroll och bilen reagerar direkt. Men det är ju inte en helt rättvis jämförelse, fem år är en evighet i C64:ans liv. Jag har tidigare tagit upp den snabba utvecklingen i både exemplet med Pitstop och Football Manager. Man kan se liknande utveckling för både Atari 2600 och Amiga 500. 

Pole Position var inget för mitt 12-åriga jag, det fanns bättre och jag föredrog som sagt Pitstop 2 om jag ville köra formel-1. Och jag förstår precis hur jag kände då, även om jag idag betraktar spelet med helt andra ögon. Jag kan inte påstå att det är världens roligaste bilspel men det har sin plats i historien. För mig är retrogaming så mycket mer än att bara spela och ha kul en stund, det är kulturhistoria. Jag tycker fortfarande att det är ett frustrerande spel, men även det är en del av historien. De första spelen gjordes för spelhallarna där syftet var att tjäna pengar på varje spelomgång och då kunde det inte vara för enkelt. Det var en mekanism som följde med hemkonsolerna även om det egentligen inte hade behövts. Kanske kan man göra en liknelse med konserter av legendariska band och artister som har sin storhetstid bakom sig: konserten kanske inte var den bästa men det var kul att ha sett dem. På samma sätt är det med Pole Position, spelet kanske inte var jättebra men det var kul att ha spelat det.

Zzap!64 gav det 70 procent i maj 1985 och skrev att det var något åldrat men att det fortfarande var det bästa racingspelet. Hur är det möjligt tänker jag, har de inte spelat Pitstop 2? Kanske inte, för Pitstop recenserar de månaden efter och ger det 89 procent. På lemon64 får Pole Position 6,44 poäng. Både Zzap! och lemon64 ligger högre än min egen bedömning som hamnar runt fem av tio möjliga.

*  *  *

Och nu till något helt annat. Åtminstone delvis. I början av 90-talet såg jag en film som min far spelat in på video. Jag bodde med min mor och vi hade varken video eller dator. Ingen micro heller för den delen. Hos min far kunde jag både se på film och spela dator (och micra förstås). Filmen hette D.A.R.Y.L. (1985) och handlar om en pojke i tioårsåldern som ett äldre par stöter på ensam i skogen. De tar honom med sig till den lilla staden de bor i och han placeras i ett fosterhem och blir god vän med grannpojken. I en scen spelar de Pole Position och Daryl kör otroligt bra, bilen går bara fortare och fortare medan Daryl sick-sackar mellan motståndarna utan problem. Det verkar inte finnas någon topphastighet (här använder de sig av den kanske inte helt coola effekten "spela-filmen-snabbare" som i Herbie om någon minns de filmerna). Och det visar sig att Daryl är fantastisk på precis allt han företar sig. Hans fosterpappa tränar ett basebollag som aldrig vinner några matcher, men med Daryl i laget börjar de vinna trots att han aldrig spelat baseboll tidigare. Snart lyckas dock socialtjänsten spåra Daryls föräldrar och han återvänder till dem. 

Nu får vi veta att Daryl inte är en vanlig pojke utan ett robot, ett experiment i artificiell intelligens. D.A.R.Y.L. står för Data-Analyzing Robot Youth Lifeform. Daryls hjärna är en ytterst sofistikerad dator vilket förklarar hans förmåga att vara fantastik i allt. Bakom experimentet står det amerikanska försvaret som försökt skapa en supersoldat. Man har dock beslutat att avveckla projektet och stänga ner D.A.R.Y.L. men när är en av forskarna inser att Daryl har både social förmåga, empati och känslor bestämmer sig denne för att försöka rädda honom. 

Filmen är regisserad av Simon Wincer som även regisserat Rädda Willy (1993) och Fantomen (1996). Det är inte direkt några skådespelare jag känner igen förutom Daryl som spelas av Oliver Barret (Bastian i Den Oändliga Historien från 1984) och hans fosterpappa som spelas av Michael McKean. Jag kände igen honom från ett avsnitt av Vänner (S2E8) där han anställer Monica för att ta fram recept för den 100 procent kemiska chokladen Moccolate. Han är helt fantastisk i det avsnittet men i övrigt har har jag inte sett honom i något annat.

Som jag minns det tyckte jag D.A.R.Y.L. var helt okej men det var inget som gjorde något större intryck. När jag skrev den här texten kom jag dock att tänka på den och scenen där de spelar Pole Position så jag letade upp filmen för att se den igen. Jag hittade den på en antagligen inte helt laglig sida och jag måste säga att den var betydligt bättre än jag förväntat mig. Faktiskt riktigt fin.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Stunt Car Racer (C64/amiga)

Känslan av besvikelse var total första gången jag laddade in Stunt Car Racer den där sommaren 1990. Vi hade precis varit inne i stan och köpt det, min kusin och jag. Länge hade vi stått i affären och plockat bland spelen, lockade av omslagen och bilderna på baksidan. Minns inte vilka spel vi valde mellan men vi fastnade till sist för Stunt Car Racer. Vi delade på kostnaden, tog bussen hem och startade datorn. Det tog en bra stund att ladda in spelet men titelskärmen som kom upp efter par minuter var helt fantastisk och i stort sätt identisk med omslaget i 64:ns mättade färger. Förväntningarna steg för att sedan bytas mot total besvikelse. Brunt, allt var brunt. I samma nyans dessutom. Det enda som bröt av mot det bruna var vägbanans smala svartvita kanter och himlen. Motståndarens bil liknade mer en träkloss, även den i samma bruna nyans. Det såg inte alls ut som bilderna på boxen. 

Så här i efterhand förstår jag att det var bilder från Amigaversionen som visades. Antagligen stod det också någonstans på omslaget men det var inget vi lade märke till. Förutom den usla grafiken var det omöjligt att köra bilen. Eftersom det var första-person-perspketiv i 3D såg man banan genom vindrutan och fick inte alls samma överblick som vid ett ovanifrån-perspektiv, vilket var det vanliga. Det var otroligt svårt att hålla sig på vägen och man kom nästan aldrig i mål innan loppet tog slut för att man kvaddat bilen. Och vår engelska var inte den bästa så jag tror inte att vi läste speciellt mycket i manualen, om ens något. Men vi hade betalat dyra pengar så vi fortsatte att köra. Efter några lopp började vi begripa oss på mekaniken, vi tog oss i mål och det blev roligare. Den första besvikelsen bleknade bort och istället var det svårt att sluta spela. 

Stunt Car Racer från 1989 är utgivet av MicroStyle som var en del av MicroProse Software. MicroProse ligger bakom kvalitetsspel som Pirates, Civilazation, Gunship, Silent Service och en mängd andra klassiker. Flera av dem utvecklades av den vid det här laget legendariska Sid Meyer, men det här är designat och utvecklat av Geoffrey J. Crammond.  Han hade arbetat med spelet i ett par års tid när det gavs ut, vilket var väldigt länge på den här tiden. Tidigare hade han gjort tre spel till Commodore 64: racingspelet Revs och uppföljaren Revs+ (1986/1987) samt det tämligen unika The Sentinel (1986).

Stunt Car Racer är ett ovanligt racingspel där loppen körs på berg-och-dalbanor (se bilder nedan) med höga backar, skarpa kurvor och hopp. Spelet är utformat som ett seriespel med åtta banor uppdelat på fyra divisioner. Varje division består av tre förare (dig själv inräknat) och du möter de andra två gånger. Två poäng för vunnet lopp och ytterligare ett för snabbaste varv. Vinner du ligan flyttas du upp en division och kommer du sist flyttas du ner. 

Det finns inga räcken så det gäller att hålla sig på vägbanan. Eftersom den delvis går högt upp i luften skadas bilen ordentligt om du kör av på en höjd. För att klara en bana behöver du hålla rätt hastighet vid de olika delarna, du kan inte köra för långsamt men inte heller för fort. För att ta sig över vissa hopp måste man hålla exakt rätt hastighet för att inte hoppa för långt eller för kort. Enda sättet att lära sig är genom trial och error och det kan ta sin tid, framför allt i de högre divisionerna. Som tur är finns det möjlighet att testa divisionens två banor så många gånger man vill inför varje ny säsong. Man kan även välja "practice" för att testa alla banor oavsett division innan man startar en liga. 

Under loppet belastas och skadas bilen viket visas genom en "spricka" som sprider sig från vänster till höger högst upp i bilden. Vid en ordentlig krasch uppkommer det "hål" på linjen som gör att sprickan sprider sig fortare. Om den når fram till högra sidan betyder det att bilen inte längre går att köra varpå loppet avbryts. Sprickan försvinner mellan varje lopp men hålen är kvar, även vid ny säsong. Flyttas du ner i division fyra igen nollställs skadorna och bilen blir som ny. 

Stunt Car Racer är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Jag har framförallt spelat det på Commodore 64, det var ju den versionen vi köpte 1990. Tyvärr har jag inte kvar den utgåvan som idag har ett högt andrahandsvärde på e-bay, oftast runt tusen kronor. Jag letade länge på tradera utan framgång men på e-bay fanns förutom originalet i big-box även budgetutgåvan från Kixx till ett betydligt lägre pris. Men med frakt och eventuell importavgift skulle det ändå sticka iväg. Till sist hittade jag budgetutgåvan i England för tre pund hos en säljare där jag ropat in en riktig raritet (Theatre Europe från PSS i en exklusiv utgåva), så jag passade på att köpa Stunt Car Racer också. Jag har det även i en crackad version till Amiga. Spelmässigt och kontorllmässigt är versionerna snarlikt - båda är mycket bra - men grafikmässigt är det betydligt bättre på amigan. Eftersom det är tydligare skillnad mellan vägbanan, banans kanter och marken nedanför är det också lättare att köra. 

Stunt Car Racer fick väldigt fina recensioner överallt och betraktas idag som en riktig klassiker. I Zzap!64 fick det 94 procent i december 1989 och budgetutgåvan fick 95 procent i januari 1992. Amiga-versionen fick 92 procent. Datormagazin gav C64:ans version 8 poäng av 10. Att det är ett för tiden unikt spel kan man förstå när man läser vad Tomas Hybner skriver i Datormagazin: "Bilen ska du köra på en bana som kan betraktas som det mest mysko man någonsin skådat i banväg". På Lemon64 får det 8,64 poäng och amigaversionen får nästan lika mycket på LemonAmiga: 8,54.

I början av 2000-talet var en uppföljare på gång, men tyvärr det blev det inget med det. Vill man testa hur det skulle kunna ha sett ut i modernare tappning kan man istället spela Trackmania på PC, X-box One eller PS4, som är mycket inspirerat av Stunt Car Racer.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Bild 1-4 Commodore 64, bild 5-6 Amiga 500

källor (artikel om stunt car racer om inget annat anges): lemon64.com, lemonamiga.com, en.wikipedia.org, c64-wiki.com, mobygames.com, en.wikipedia.org (geoff crammond), en.wikipedia.org (microprose), datormagazin nr 16 1989 (spelbilaga s. 56)

Lotus Turbo Challenge 2 (amiga/mega drive)

Lotus Turbo Challenge 2 släpptes till Amiga 1991 och är en direkt uppföljare till Lotus Esprit Turbo Challange som kom året innan. Sega Mega Drive fick sin version 1992, men eftersom föregångaren aldrig släpptes för Mega Drive tog man bort den efterföljande tvåan. Gremlin Graphics ligger bakom spelet och det är även de som publicerat Amigaversionen, medan Segaversionen publicerats av Electronic Arts (EA). Gremlin Graphics har en lång rad framgångsrika spel i sin katalog som Super Cars, Bounder, Monty on the Run, West Bank, Footballer of the Year och en mängd andra både kända och mindre kända spel till Amiga och Commodore 64 samt flera andra system. 

Lotus Turbo Challenge 2 är ett klassiskt racingspel i arkadstil där du kör mot klockan genom time trials Det finns sju banor som du ska ta dig igenom och alla banor är uppdelade i sträckor som du måste klara av inom en viss tid. Varje bana har sin egen miljö, där den första körs genom en grönt lantligt landskap med träd, gräs och stenar på sidorna (och då menar jag inte proggbandet från 1970-talet). Bana två är mörkerkörning på genomfartsleder i stadsmiljö. När du klarat av en hel bana får du se ett lösenord till nästa så att du inte behöver spela igenom alla banor varje gång. Kom ihåg att skriva upp det bara!

I Lotus Turbo Challenge 2 kan man var en eller två spelare, men oavsett så kör man i första hand mot tiden och inte mot varandra. Om den ena klarar tidsgränsen men inte den andra så är det slut för den som misslyckats medan den som klarat det fortsätter så länge han eller hon inte missar den. Andra val är manuell växellåda eller automat samt hur man vill att kontrollen ska fungera. Till amigan kan man välja att accelerera genom att dra joysticken framåt eller trycka på knappen och till Sega vilka knappar man ska använda till gas, broms och eventuell växling etc.

När du kör gäller det som sagt att klara av delbanorna i tid vilket inte alltid är helt enkelt eftersom den inte är så väl tilltagen. Man ska ta sig förbi bilar och andra hinder på vägen som stockar, vatten och även stenblock. Men det gäller även att inte köra in i något vid sidan av vägen, som träd eller skyltar. Det händer inte så mycket om man krockar eller kör in i något; motorn börjar inte brinna som i Continental Circus, man voltar inte med bilen som i Out Run. Det smäller till och bilen saktar in, man förlorar fart och tid vilket kan vara nog så problematisk eftersom tiden är knapp och klockan okuvligt tickar mot noll. 

Jag har framför allt spelat Lotus Turbo Challenge på Sega MegaDrive men jag har det till Amiga också. Både versionerna är välgjorda med bra grafik och fin kontroll över bilen, men jag måste dock konstatera att originalversionen till Amiga är något bättre än till MegaDrive. Detta trots att jag spelat MegaDrive betydligt mycket mer. Grafiken är finare, styrningen känns mer realistisk, ljudet är bättre och upplevelsen av fart högre. Det känns också som att vägbanan är smalare vilket gör att det är svårare att köra om, något som också gör det mer verklighetstroget. Vägen sträcker sig genom ett kuperat landskap och slingrar sig upp och ner vilket även det är bättre på amigan. Detta betyder inte att Sega är en dålig version, verkligen inte. Båda är istället riktigt bra och följer en lång tradition i racingspelens historia och påminner om bland andra Out Run och Super Cycle, vilka jag tidigare skrivit om. Man spelar fullt ut i arkadstil mot tiden. Både i det föregående Lotus Esprit Turbo Challenge och det efterföljande Lotus III tävlar man i championship, även om man i det sistnämnda kan välja time trials ifall man föredrar det.

Båda utgåvorna fick mycket fina recensioner och betyg som låg runt nio av tio i de flesta magasin. På LemonAmiga (Amigas motsvarigheten till C64:ans lemon64) får det 8,65 poäng.

Gillar man racingspel i arkadstil kan jag verkligen rekommendera Lotus Turbo Challenge 2. Både Sega MegaDrive och Amiga 500 är bra även om det är något vassare på amigan. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av the C64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka ett ögonblick senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Super Cycle (C64)

Super Cycle är ett klassiskt motorcykelspel i arkadstil som släpptes av Epyx 1986. Det är en originaltitel men påminner mycket om Segas arkadspel Hang-On från 1985. Rip-off är nog en bättre beskrivning. Man kan fråga sig om Epyx hade kommit undan med detta idag, med ett allt starkare copyrightskydd. Men Super Cycle är inte ensamt, det finns många liknande spel från samma period som skulle kunna anklags för samma sak, exempelvis Speed King från Mastertronic. Commodore 64 fick även en officiell version av Hang-On. Det har jag dock aldrig testet, men det sägs att det är ruskigt dåligt.

Det här är däremot riktigt bra. Jag har kört det ganska mycket de senaste åren och det är alltid lika kul. Enkelt, snabbt och underhållande utan några som helst konstigheter. Och jag har faktist klarat hela spelet, vilket inte hör till vanligheterna för min del. Jag har en föreställning om att jag tycker om strategispel, men det blir ändå att jag ofta fastnar för racingspel som detta. Bilspel och sportspel var ju alltid det jag spelade mest i mellan- och högstadiet och det är också där min nostalgi är starkast. 

Super Cycle är ett multiloadspel, vilket innebär att varje bana laddas in för sig. Först laddas bana ett, kassetten stannar och du kör. När du tagit dig i mål startar kassetten igen för att ladda in bana två och så vidare. Men först ska du välja en av tre svårighetsnivåer, färg på cykeln samt färg och stil på kläderna. Knappt tre minuter ska bandet ladda innan du får göra dessa val. När du är klar med detta laddas kassetten i ytterliga ca 2 minuter och man uppmanas att vända på den och spola tillbaka till början av sida två. Det tar således 6-7 minuter innan man kan börja spela på riktigt. Varje bana tar ungefär 40 sekunder att ladda. 

På skärmen ser man motorcykeln bakifrån med banans två filer och det klassiska röd/vita som utgör kantlinjen framför dig. Längst ner i bilden visas en analog hastighetsmätare till vänster och en varvräknare till höger samt tre lampor i mitten som visar vilken växel du kör på. Du har tre växlar och den du använder lyser gult, de andra är lila. Landskapen skiftar mellan banorna och du får bland annat köra i amerikansk västernmiljö med gul sand på sidorna och röda klippor i horisonten som för tankarna till Clint Eastwood och Lucky Luke, ett vinterlandskap med snöklädda berg och snötyngda granar i bakgrunden, ett sommartorrt medelhavsland inspirerat av vita grekiska hus och tempel. Tidsgränsen minskar för varje bana och de andra motorcyklarna kör allt fortare. Att de kör fortare har egentligen inte någon betydelse, förutom att de kan köra på dig bakifrån om du åker för sakta. Du behöver således köra snabbare för varje bana du kommer till. Om du klarar alla är spelet slut. Du ombeds att spola tillbaka kassetten, välja svårighetsgrad och börja om från början. 

Grafiskt påminner Super Cycle mycket om Pitstop II, även det från Epyx, fast det går inte att köra två personer så skärmen är inte delad. Ljudeffekterna påminner också en hel del om Pitstop, men där försvinner likheterna då detta är ett renodlat arkadspel. Här kör man mot klockan för att ta sig vidare till nästa bana och inte för att komma föra sin mottävlare. Ju fortare du kommer i mål, desto fler poäng får du. 

Super Cycle fick på det stora hela goda recensioner och Zzap 64 var översvallande i sin. Man skrev att Epyx hade överträffat sig själva och kommit med det mest beroendeframkallande racingspelet hittills, att till och med Pitstop II upplevdes som långsamt i jämförelse. Sammantaget gav de spelet 95 procent och utsåg det till månadens Sizzler, tidningens utmärkelse för bästa spel. På Lemon 64 får spelet 7,9 baserat på 136 röster. Ett bra betyg, särskilt om man jämför med ovan nämnda konvertering av Hang-On som endast lyckas nå upp till 3,9 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

BMX Simulator (C64)

En BMX-cykel stod högt på min önskelista i mitten av 1980-talet. BMX var bland det coolaste man kunde ha då, innan det blev coolare med 12-växlad cykel med bockstyre utan fotbroms. Någon BMX fick jag aldrig utan jag fick nöja mig med att provköra när tillfälle gavs. Vilket inte var så ofta. Någon 12-växlad cykel med bockstyre utan fotbroms fick jag inte heller. Men väl en 3-växlad med bockstyre fast med fotbroms. Det var ju så bra med fotbroms tyckte mamma. Själv tyckte jag det var pinsamt. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

Att BMX var så populärt gav förstås avtryck även på spelmarknaden. Det kom ut flera spel av blandad kvalitet: BMX Kids, BMX Racers, BMX Trials för att nämna några. Ett av de bättre var BMX Simulator från Codemasters. Codemasters grundades 1986 av syskonen David och Richard Darling och är ett av få spelföretag från denna period som fortfarande finns kvar (2021 blev de uppköpta av EA).

Codemasters var inledningsvis helt inriktade på budgetspel som såldes för 1.99 pund när normalpriset för ett dataspel på kassett var omkring 9.99 pund. Det släpptes 1986 till de flesta 8-bitarsdatorer och var företagets andra spel som de gav ut. Spelet var programmerat av Richard Darling, den äldre brodern av de båda grundarna, med musik av David Whittaker som gjort musik till flera commodore 64-spel.

BMX Simulator fick genomgående goda betyg av de olika spelmagasinen. Zzap 64 var det största av dessa, vilket nämnts i tidagre inlägg, och gav spelet ett betyg på 83 procent.  De var särskilt imponerade av vilket bra spel man fick till det låga priset. Nostalgispelarna på Lemon 64 ger BMX Simulator 7,4 poäng baserat på 109 röster.

Själv hade jag aldrig spelat det innan jag laddade in det härom kvällen, men måste säga att det var rätt kul. Det består av 7 banor med olika svårighetsgrad och för att gå vidare till nästa bana måste man köra tre varv på angiven tid. De två första banorna har man 50 sekunder på sig att köra i mål, sedan blir det kortare tid samtidigt som banorna blir svårare. Ju snabbare man kommer i mål, desto fler poäng får man. Grafiken var fin, man hade bra kontroll över cykeln och det var enkelt och intuitivt att styra. För att trampa var det bara att hålla inne knappen vilket var en bra lösning tycker jag, istället för att dra fram och tillbaka eller föra joysticken i cirklar. Kör man in sin motståndare ramlar man omkull och förlorar tid. 

Om jag ska vara ärlig kom jag faktiskt inte speciellt långt, bara till bana fyra. Eller om det var tre. Men det var som sagt kul. Lite enformigt kanske men ändå så pass roligt att man hela tiden ville köra en gång till för att slå rekordet. Tills man tröttnat efter 20 minuter till en halvtimme. Kör man med en vän kan man nog hålla på lite längre men det är inget spel man sitter med i timmar.

Om man ska ta upp några aspekter som är mindre bra så kan nämnas att banorna är väldigt trånga. Det är svårt att ta sig förbi sin motståndare om man hamnat efter, eftersom det inte finns några bra sträckor att köra om på. Detta är dock inget större problem utan en del av spelet att förhålla sig till.  Något som dock störde mig var att det bara var jag som körde omkull när jag körde mot datorn, även om det var han som körde på mig. Så är det inte när man har en mänsklig motståndare, då det alltid är den som kommer bakifrån som ramlar. En annan aspekt som är mindre bra är att man kan köra av banan och hamna bakom ett hinder som inte går att ta sig förbi. Man är helt enkelt fast och kan inte ta sig vidare. Då är det bara att vänta tills tiden gått ut.

Spelet tog drygt sex minuter att ladda in från originalkassett, vilket är lite längre än de flesta andra spel i min samling. Efter drygt en och en halv minut dyker en mycket effektfull pixel art load screen upp: en crossbana med tre tävlande, två i förgrunden och en som kraschar bakom dem. Cykeln flyger fortfarande i luften men man ser att bakhjulet blivit skevt av smällen som fått honom att ramla. Han har precis slagit i marken, hårt på ryggen av vad det verkar, högra benet i luften medan gruset yr.

I verkliga livet blev det som sagt inte mycket BMX-cross för min del. Men jag hann åtminstone krascha. Det var första gången jag testade. Starten var uppe på en kulle för att snabbt få upp farten. Och fort gick det, jag trampade på över första hindret, sedan kom en skarp högersväng utformad som en velodrom i grus. Jag ställde mig på bromsen eftersom farten var alltför hög för att klara kurvan men till min förfäran hände inget, jag trampade bara baklänges utan någon som helst effekt. Jag körde rakt fram. flög över grusvallen och in i stängslet bakom. Mamma kanske hade rätt ändå, att det inte var så dumt med fotbroms.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Out Run (C64)

You're cool, the engine's hot, the girls gorgeous, a tank full of gas and an open road - the rest is up to you..! Bättre än så kan det inte bli. I alla fall inte om man rycks med av den säljande texten på baksidan av omslaget till Out Run. På framsidan vägen som försvinner i horisonten, kantad av palmer. Föraren sitter i sin Ferarri Testarossa med händerna på ratten och bredvid sig har han en vacker kvinna, flickvännen kanske, som vänder sig om och tittar rakt mot dig och blinkar. 

Arkadversionen av Out Run släpptes av Sega i september 1986. Spelet blev en enorm succé och drog in mer pengar än något annat arkadspel under 1987. Det fanns både en stående version och en kabinettvariant utformat som en bil, i vilken man satt och körde. Både vad det gällde de tekniska specifikationerna och grafiken låg spelet i framkant och stod ut i förhållande till andra bilspel. Det konverterades till en mängd olika konsoller och hemdatorer och till Commodore 64 släpptes det 1988.

Out Run har fem olika banor som vardera består av fem delbanor. Det som skiljer C64-versionen från arkadspelet är att banorna laddas in separat, helt oberoende av varandra. Du väljer således på förhand viken bana du vill köra innan du laddar in det. På arkadspelet gör man inga val på förhand utan i slutet av varje delbana kommer du till ett vägskäl där du väljer höger eller vänster. Beroende på vilken väg du tar blir banorna och målgångarna olika. Jag utgår från att man valt separata laddningar för att spelet skulle blivit för stort annars och behövt ladda in nya banor mitt i racet. Alla banor börjar på samma ställe, Coconut Beach som visas på omslaget och där vägen kantas av palmer. Bana A och bana B har de tre första delbanorna gemensamma och de två sista är unika. Och det gäller för alla banor, tre av dem delas med andra och två unika för den separata laddningen. 

Varje bana tar cirka fyra och en halv minut att ladda in från kassett och en del av tiden får du en load screen att titta på. När spelet är färdigladdat kan du välja vilken musik du vill lyssna på medan du kör, du har två låtar att välja mellan (tämligen unikt 1988) men du kan även välja att köra utan musik. I manualen står det att det även finns en ljudkassett med originalmusiken från arkadspelet, så om man verkligen ville få den rätta känslan kunde man ladda stereon och köra till arkadmusiken. Tyvärr var ljudkassetten inte kvar i mitt exemplar när jag köpte det. 

Kontrollerna är enkla: spaken framåt för gas, bakåt för broms, höger eller vänster för att styra och tryck på knappen för att växla. Det finns två växlar och du bör växla upp till andra växeln när du är uppe i 120-150 kilometer i timmen. Bilens maxfart är 294 kilometer i timmen.

Detta är ett klassiskt arkadspel vilket innebär att du har en tidsgräns för att hinna klart delbanorna. På första delbanan har du 75 sekunder på dig, har du inte hunnit fram till andra delen är spelet slut. Varje bana har sin specifika miljö och du kör bland annat genom öken, berg och ett vinterlandskap. För att hinna i mål på delsträckan innan tiden är ute måste du ständigt köra om andra bilar. Kör du in i en bil framför dig stannar farten av och du förlorar tid, krockar du med något på sidan av vägen i hög fart voltar bilen och din flickvän pekar anklagande på dig innan ni kan köra vidare. Ju längre man kommer desto mer trafik blir det. Det är ingen skillnad i svårighetsgrad på de olika banorna som laddas separat, där är det endast miljöerna som skiljer sig. Svårigheten ökar för varje delbana genom att vägen får fler och brantare kurvor men framför allt genom mer trafik. Mot slutet är det mer eller mindre som att köra slalom mellan bilarna. Kommer du i mål har du klarat spelet och din flickvän ger dig en kyss. Poäng får du utifrån hur långt du kommer och hur bra du kör.

Jag älskade arkadversionen av Out Run och spelade det så ofta jag kunde, vilket inte blev så ofta eftersom det inte fanns några arkadspel där jag bodde. På båten till Gotland brukade jag spela och de få gånger vi var på Liseberg. På Gotlandsbåten fanns det en version där du stod upp och spelade och på Liseberg hade de ett kabinett man kunde sitta i. Men det var dyrt, det kostade tio kronor för tre försök, så jag blev överlycklig när spelet släpptes till Commodore 64 och jag köpte en kopia trots att jag inte hade en dator själv. Första gången jag laddade in det var hemma hos en klasskamrat, tror att det var Joakim, som hade en Commodore 128. Jag blev grymt besviken, det var inte alls som arkadspelet. Riktig uselt tyckte jag till och med att det var. 149 kronor av surt förvärvade pengar genom gräsklippning och biltvätt rakt ner i sjön. Var den kassetten tog vägen vet jag inte, kanske tyckte jag att det var så dåligt att jag gav det till någon i klassen som hade en dator. Jag kan inte minnas att jag någonsin laddade in det igen.

När jag kör det nu, många år senare och utan den direkta jämförelsen med arkadspelet, tycker jag att det är riktigt kul. Grafiken är inte den bästa utan ganska enkel och minimalistisk, men jag ska inte säga att den är dålig. När man svänger är det som att hela bilen flyttar sig i sidled, inte som att man styr med framhjulen. Men känslan av fart har de lyckats fånga, så det gäller att vara med i svängarna, för det går undan. Speciellt när trafiken är tät. Även kontrollerna är bra, bilen reagerar snabbt och korrekt utifrån vad du gör med joysticken. Ljudeffekterna är inte de bästa om man ska uttrycka det milt, men musiken är rätt skön. Speciellt gillar jag att köra till musiken som inte är förvald, Magical Sound Wave, även om jag egentligen inte förknippar den med Out Run. Tycker att den är skönare. Ett kul spel med många poänger trots bristerna.

Zzap!64 recenserade spelet i februari 1988 och även där kan man läsa in en del besvikelse, som att grafiken är begränsad och att man genom att göra varje bana till en separat inladdning tagit bort hela friheten som fanns i arkadspelet. En av de tre recensenterna skriver att detta gör det till ett helt vanligt racingspel och att man hellre kan spela Buggy Boy. Att det är ett svårt spel att konvertera är de överens om, men de tycker inte att U.S. Gold lyckats. Zzap!64 har fem bedömningspunker de tittar på: presentation, grafik, ljud, hookability och hållbarhet. Sammanvägt får Out Run 68 procent och det som främst drar ner betyget är hållbarheten. De menar att spelet är för enkelt och att man är färdig med det efter ett par timmar. Spelet recenserades igen i december 1990 inför budgetugåvan från Kixx och fick då endast 44 procent.

Datormagazin skriver i nummer 1 1988 att OutRun till 64:an är en stor besvikelse om man spelat arkadspelet, inte för att det är sämre än andra spel utan för att man jämför. Vidare skriver de att musiken inte är den bästa och att ljudeffekterna är dåliga. Recencentern tar dock upp att det finns en ljudkassett med den riktiga musiken från arkadspelet och sätter man på den blir upplevelsen bättre. Att det är lättare än arkadspelet tycker han bara är bra. Sammantaget får spelet 3 i betyg.

På Lemon64 får Out Run 6,4 poäng baserat på 203 röster. Tycker att det ligger i linje med vad jag själv anser. Nu så här i efterhand och den stora besvikelsen inte längre skymmer tycker jag som sagt att det är ett roligt spel. Och jag tycker definitivt att det är roligare än Buggy Boy.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com (outrun); lemon64.com (out run); en.wikipedia.org (out run), 

Zzap!64 nummer 34 och 68 (pdf); datormagazin nr 1 1988 (pdf)

skärmdump 2 och 3 här hämtade från mobygames.com