Agent X9 - Knivarnas natt (10/1988)

Som jag skrivit tidigare har jag aldrig läst Agent X9, det var inget som intresserade mig. Jag läste mycket serier som barn och i de tidiga tonåren, men från gymnasiet och uppåt var det inte längre något jag ägnade mig åt. Det som fick mig att återupptäcka serietidningarna var reklamen, det var den jag fastnade för när jag bläddrade i dem på loppisar.

Jag köpte på mig några som sedan blev fler. Från början valde jag utifrån annonserna, men efter hand började jag även utgå från framsidorna. Främst Agent X9, Helgonet, James Bond och Seriemagasinet, tidningar jag aldrig läst och som riktade sig till en äldre publik än Fantomen. Framsidorna var målade samma stil och med samma teknik som omslagen till Ataris tidiga spel som jag relativt nyligen hade upptäckt. Det var främst tidningarna från 70- och 80-talet som gick i den stilen, när vi når fram till det sena 80-talet och 90-talet sjunker kvaliteten på hantverket. Realismen försvinner och tekniken blir mer naiv och pastellfärgad. Både fulare och tråkigare, hantverket känns inte lika genuint och genomarbetet.

Den här framsidan gillar jag skarpt. De mörka tonerna med markerade penseldrag och dramatiska skuggor har en underbar atmosfär över sig, film noir från 60- eller 70-tal. Mannen som varsamt, ömsint, bär kvinnan bort från den hotfulla skuggan av kniven, upplysta av ett ensamt stearinljus känns inte som 1988, när tidningen kom ut och då serien tar sin början. 

Äventyret heter Knivarnas natt och inleds i en hörsal där Professor Lumiere håller en föreläsning om Jack the Ripper och tidens gång: "Och så mina herrar" säger han, "tror jag att tiden rör sig, inte i en rak linje - utan som en spiral!" Struntprat ropar någon i publiken, bevisa det! Professor Lumiere fortsätter: "Under vissa förhållanden tror jag att en person kan ryckas tillbaka till det förflutna - eller till framtiden!"

En filosofisk början, att se tiden som en spiral där man under vissa omständigheter kan förflyttas mellan olika tider. På väg från föreläsningen blir Professorn och hans vän Garth attackerade av en knivman som uppenbarligen är under en stark påverkan av något. När de omhändertagit honom vaknar han som ur en dvala utan att minnas något, förutom att han hittat några knivar under golvet i sitt hus. Lumiere misstänker att mannen kommit i kontakt med en ondska från förr. De befinner sig i East End, kvarteren där Jack The Ripper begick sina brott exakt 100 år tidigare När de hjälpt den förvirrade mannen hem förflyttas Garth tillbaka i tiden, till ett dimmigt London år 1888 där han ställs inför den verkliga Jack the Ripper.

Jack the Ripper var en person som vi pratade om när jag var barn, ett återkommande tema precis som Titanic, pirayor, kvicksand och Bermudatriangeln. Han var aktiv i stadsdelen Whitechapel, East End, där han mördade fem prostituerade kvinnor mellan augusti och november 1888. Flera av de mördade kvinnorna förekommer i serien, främst Marie Kellly som kom att blir Uppskärarens sista offer.

Vem Jack the Ripper egentligen var är det ingen som vet, men det finns många spekulationer. I serien listar Garth ut vem det är, en viss Doktor Caversham som dock blir påkörd av en droska och dör när han försöker fly från Garth. I samma stund som polisen anländer och Garth ska berätta at det är Jack the Ripper som ligger död på gatan förflyttas han tillbaka till 1988 utan möjlighet att berätta sanningen.  

För fler inlägg, se innehållsförteckning

I numret finns två annonser, den första gäller Marabous chokladbar Rapid och den andra KangaROOS, shoes with pockets. Jag har inget minne av vare sig chokladen eller skorna.

Agent X9 - Hämnaren (13/1983)

Jag lästa aldrig Agent X9 eller andra liknande serier som Helgonet, James Bond och Seriemagasinet. Det var inget som intresserade mig, men de fanns i min omgivning. Jag antar att det är därför jag är så svag för omslagsbilderna, trots att de för det mesta skildrar en tämligen stereotyp och föråldrad bild av män och kvinnor. Men de säger något om tiden och jämför man omslagen över en längre period blir det tydligt att synen förändras över tid. 

Men min uppskattning handlar inte bara om nostalgi och ett intresse för kulturhistoriska värdeförskjutningar. Det handlar lika mycket om hantverket som jag verkligen uppskattar. Precis som jag uppskattar omslagen till Ataris spel från det sena 70-talet och det tidiga 80-talet så är omslagen på dessa serier målade i samma anda och stil. Ur ett genusperspektiv är serieomslagen förstås mer problematiska, men detta till trots uppskattar jag dem för vad de är. Och det går ju inte att komma ifrån att de är ett tidsdokument som har en egen historia att berätta. Och ibland kan man inte annat än småle åt motiven.

Omslaget till Agent X9 nr 13 1983

På ett sjukhus ligger en man med ansiktet inlindat i bandage. Han har vårdads efter en fruktansvärd brännskada. Bandaget tas av och ivrigt ber han om en spegel som läkaren motvilligt ger honom. Han ser sitt ansikte och kastar spegeln i väggen med orden "förbannade slaktare" till läkaren. Han lämnar sjukhuset med ett brinnande hämndbegär mot den man som gjort honom detta: Sergeant Riley vid radiopolisen.

Jag ska hämnas den där snuten om det så är det sista jag gör tänker främlingen, något annat namn får han aldrig. För ett par veckor sen hade jag hela världen framför mina fötter... juveler, rikedomar... och nu är jag pank, ärrad... och atomformeln har jag förlorat. En man som förlorat allt planerar sin hämnd, sergeant Riley ska få smaka samma medicin som främlingen. Han ska förstöra Rileys ansikte innan han dödar honom. Men först ska Riley bevittna hur främlingen brännmärker Molly, Rileys fästmö. 

Främlingen kidnappar Molly och lämnar tydliga spår som Riley kan följa, men givetvis ligger främlingen på lur när Riley når fram. Främlingen slår Riley medvetslös med en knölpåk och tar de båda med sig för att brännmärka och döda dem. Det går dock inte som han tänkt sig och Riley tar sig loss med hjälp av sin vän Pinky och ett par kollegor som också kommit till brottsplatsen. De brottar ner främlingen och tar hans vapen innan de befriar Molly som är arg då hon fått vänta så länge på att bli befriad: Tänker ni karlar aldrig på någon annan än er själva? Kunde inte en av er ha befriat mig... eller tror ni att jag njöt av det? Varför kallade du inte på förstärkning för att gripa den där mannen... och en annan sak... uhmmmmmm. Hon blir avbruten av Riley och förlorar sig i hans omfamning och kyss. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning