Nytt till samlingen 3 (C64)

Rubriken löd: 66 kassetter - blandad kompott och i beskrivningen framgick att alla kassetter tillsammans hade en vikt på 2,8 kilo. Och nästan tre kilo spel vill man förstås ha, om inte annat för att kunna säga att man köpt spel till kilopris. Fem bud senare hade jag vunnit auktionen och paketet skickades med posten för att dyka upp hos mitt ombud ett par dagar senare. Det var packat med omsorg, många lager papper att ta bort innan jag kunde gå igenom innehållet. Blandat skick stod i annonsen, vet inte om jag tycker det är en korrekt beskrivning. Jämndåligt hade nog legat närmare sanningen. Dessutom var det bara 65 kassetter, inte 66 som det stod i rubriken. Jag räknade flera gånger med samma resultat. Inte för att det egentligen spelade någon roll, det var ju ett grisen-i-säcken-köp och en kassett mer eller mindre kunde väl kvitta. Men det var ändå lite förargligt, vilka spel hade jag gått miste om? Inget visade det sig när jag räknade banden på bilden istället som visade lika många som skickats i paketet. 

Det var framför allt blandbanden som fångat mitt intresse i annonsen, man får så många spel och det är roligt att se vad de innehåller. 23 stycken var det samt 42 original. Vad gäller originalen var det inga fantastiska titlar som tillkom och 15 av dem hade jag sedan tidigare. Men några var ändå välkomna tillskott i samlingen, bland annat Battleship som jag och min dotter spelade för några dagar sedan (från Kung-Fu Flash eftersom jag inte hade det på kassett) och den amerikanske versionen av Aliens som bygger på filmen från 1986. Den europeiska versionen har jag sedan tidigare men den amerikanska är ett helt annat spel. Det är kul att se hur olika man kan ta sig an samma historia och se vilka delar av filmen man ansett utgöra en bra spelidé. Fån Addictive Games fanns det en titel jag aldrig hört talas om: Space Battle. Vet inte alls vad det är och vill heller inte veta innan jag testar det. Det förstör överraskningen, som att öppna lucka 24 på julkalendern fast det inte är julafton. Att det spelet sticker ut gentemot andra jag inte känner till hänger helt och hållet ihop med att det är Kevin Toms bolag som han grundade i och med Fotboll Manager, som ju har en särskild plats i mitt hjärta. Avslutningsvis kan nämnas att den ökända samlingen Cassette 50 också fanns med bland originalen, vilket som namnet antyder innehåller samlingen 50 spel. Och ryktet var inte felaktigt: jag började gå igenom titlarna men gav upp efter en handfull spel, samtliga var riktigt usla. Och då menar jag verkligen usla.

Blandbanden var något av en besvikelse. Av 23 stycken var det bara tre som var 60 minuter eller längre, alla andra var mellan 12 och 20 minuter långa. Många hade inte mer än tre spel på varje sida (att jämföra med blandbandet jag gjorde ett inägg om tidigare som hade nästan 30 spel på varje sida). Det var således betydligt färre spel än jag hade räknat med. Det ska hur som helst bli roligt att gå igenom dem. Av vad jag kan läsa på kassetterna är det framförallt spel från de tidiga åren, 1982-1984. Många för mig okända men även en del välbekanta men som jag inte haft på kassett sedan tidigare. 

Ett av dem är Pitstop 1 från 1984, vilket jag skrivit om flera gånger. Det är ett på de flesta plan mycket sämre spel än uppföljaren, men jag gillar det väldigt mycket och blev därför glad när jag såg det. Ett annat är Buck Rogers som bygger på en serietidning som sedan blev en  TV-serie. Också det ett enkelt spel jag alltid uppskattat. Något jag inte kände till var Tarzan som enligt det med sirlig handstil skrivna spelnamnen på fodralet skulle finnas mellan Popeye och Starfighter på nummer 105-120. Tarzan har ju alltid funnits i min värld både som film och serietidning och förstås något man kunde leka när jag var riktigt liten. Jag visste inte att det fanns ett Tarrzanspel till 64:an och såg framemot att se vad det skulle tänkas vara för ett spel. Antagligen uselt tänkte jag när jag laddade in det, men utan framgång. Det fanns inte där det stod att det skulle finnas, direkt efter Popeye. Istället för found Tarzan på 105 eller att bandet bara fortsatte rulla dök det istället upp found Starfigher på platsen där Tarzan skulle vara. Lite snopet måste jag säga och helt ärligt blev jag faktiskt ganska besviken, hade gärna sett vad det var för något.

Ett annat spel jag aldrig hört talas om och som jag ännu inte testat att ladda in är Attack on Russia. Som många av oss som växte upp under 1970- och 1980-talet är jag präglad av kalla kriget. Det är intressant att se hur den ideologiska världspolitiken satt sina avtryck på populärkulturen, inte minst datorspelen. Som Raid Over Moscow, vilket skapade debatt när det släpptes 1984 i både USA och annorstädes som exempelvis i Finland. Man ansåg att titeln var krigshetsande och fortsättningsvis fick det säljas under det nya namnet Raid. Men att det handlar om Moskva och Sovjetunionen går inte att ta miste på oavsett namn. Och som världen ser ut idag kanske det kommer en uppföljare: Raid Over Moscow II - 40 years later.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Nytt till samlingen 2 (C64)

De senaste månaderna har det inte hänt så mycket med min spelsamling, men några nya Commodore 64-spel har det blivit. Sju stycken för att vara exakt. Det har även blivit några PS2 och X-box original som jag hittat på loppis (c64 hittar man i stort sett aldrig på loppis) men de kan jag berätta om en annan gång. Eller inte alls då jag sällan spelar på system som överstiger 16 bitar. 

Waterloo är ett klassiskt strategispel som bygger på slaget vid Waterloo 1815. Jag vet faktiskt ingenting om det förutom att det är från 1983 eller 1984. De webbplatser jag brukar använda mig av för att hitta information uppger olika år. De här gamla strategispelen är egentligen mer brädspel i digital form än videospel. Spelplanen utgörs oftast av en karta som kan vara ganska svår tyda eftersom grafiken är så begränsad. Nästintill obefintlig. Men det är något som drar mig till dessa spel. Antagligen för att de tillhör de allra första strategispelen som inte bara är textbaserade. Jag tycker att de är svåra men någon gång ska jag på allvar sätta mig in i ett av dem spela igenom hela. Kanske inser jag att det inte är min grej, men då kan jag i alla fall sluta fundera.

The Forth Protocol bygger på en spionroman med samma namn av Fredrick Forsyth från 1984 och utspelar sig under kalla kriget. Det här är ett spel jag hört mycket gott om och det får höga betyg överallt. Man är chef för det brittiska kontraspionaget med uppdrag att samla in hemlig information från sovjetiska agenter i syfte att hindra Sovjetunionen från att störta den brittiska regeringen. Det är inget actionspel utan kan mer liknas vid ett point-and-click-spel. Det verkar intressant men jag tror att man måste ge det tid. Jag hoppas att det finns en save-funktion.

Football Manager World Edition: jag älskar ju Football Manager men det här utspelar sig under VM 1990 istället för den engelska ligan i mitten på 80-talet. Jag har aldrig testat det men det ska vara en helt annan spelmotor än både Football Manager 1 och 2. Skillnaden mellan första och andra är enorm så det ska bli intressant att se utvecklingen till denna utgåva. Det får dock inte så höga betyg och Kevin Toms, som ligger bakom det, var heller inte så nöjd. Men det är ju en fin Big Box-utgåva med en plansch av spelschemat för hela VM 1990. Och testa vill jag förstås oavsett vad andra sagt.

Hacker II - the doomsday papers är en uppföljare till Hacker som jag hört mycket gott om. Hacker II vet jag faktiskt inte mycket om, men jag kunde ropa in det till ett bra pris så varför inte testa. Hörde dock en recension nyligen (efter jag köpt det) på podden Zapped to the past och den var inte vidare bra. Jag ska förstås ladda in det men är inställd på det värsta.

Chicken Chase, Mr. Freeze och Flash Gordon köpte jag framför allt för att jag hade ropat in Football Manager World Edition. Några spel till skulle inte göra någon skillnad på frakten och de var dessutom billiga. Chicken Chase och Mr. Freeze är båda tidiga titlar från Firebird då de fortfarande bara gav ut budgetspel. En av deras grundläggande idéer var att inte lura köpare genom coola framsidor utan istället visa autentiska bilder från spelen. Jag har tidigare inte haft några av deras utgåvor som bygger på den idén och tyckte det skulle vara roligt att ha ett par i samlingen. Och Flash Gordon är ju ändå Flash Gordon. Ett sådant spel måste man ju bara ha. Sedan var det nog så att jag ville ha det för att kunna skriva om filmen med Max von Sydow som kejsar Ming och musik av Queen. Min enda regel här på bloggen är att jag måste ha spelet i en fysisk kopia om jag ska skriva om det. Och kan jag inte skriva om spelet kan jag heller inte skriva om filmen (om jag ska hålla mig till gammelgaming vill säga).

Final Whistle vet jag inget alls om förutom att det är ett managerspel med fotboll som tema. Tror att det är helt och hållet textbaserad utan animerade inslag. Jag har ännu så länge inte spelat det, men jag tycker mycket om den typen av spel och jag har faktiskt ganska många vid det här laget. Några är bra medan de andra är mindre bra eller till och med usla. Tanken är att spela igenom dem alla och skriva ett tematiskt inslag om football-manager-spel.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Handicap Golf (C64)

För en tid sedan skrev jag om häskapplöpningsspelet Derby Day som jag stötte på första gången i en samlingsutgåva med fem andra spel, The Sports pack - 6 great games on one tape. I samband med det inlägget blev jag sugen på att gå tillbaka till de fem andra spelen och se vad det var för något. Jag mindes dem alla som väldigt dåliga och att Derby Day utgjorde ett undantag från detta. Därför bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om dessa fem dåliga spel, men när jag laddade in och testade var de inte så usla som jag mindes. Framför allt ett stack ut i positiv riktning och var riktigt bra. Jag blev kvar vid spelet i säkert en och en halv timme, hade svårt för att slita mig därifrån. Uppenbarligen hade jag varit för snabb med att döma.

Spelet heter Handicap Golf och precis som Derby Day är det Computer Rentals Limited (CRL) som ligger bakom. Det är även samma person som gjort båda spelen, Pete G. Curtis. Det släpptes 1983 till Dragon 32, en av de vanliga datorerna i Storbritannien vid denna tid. Till Commodore 64 kom det 1985. 

Inledningsvis ser det inte mycket ut för världen; en väg i nedre delen av bilden, en flådig byggnad i bakgrunden omgivet av grönt och blått för gräs, träd och himmel. Väldigt enkel och inte speciellt tilltalande grafik, helt i avsaknad av djup. Jag utgår från att spelet är programmerat i BASIC vilket inte var ovanligt vid denna tidpunkt. Kevin Toms, som jag nämnt många gånger på denna blogg, programmerade Football Manager i BASIC och av grafiken att döma skulle jag tro att även Derby Day är det. 

Du börjar med att välja vilken typ av golfrunda du ska gå: en eller två spelare, nio eller arton hål, hur mycket vinden ska påverka och hur svårt du vill att putten ska vara. Därefter får vi se golfbanan snett ovanifrån med en liten röd gubbe till vänster. Bredvid sig har han en färglös caddy. Bilden visar även vindens riktning och styrka samt avstånd till hålet. I det här spelet använder man inte joystick utan alla val görs med tangentbordet. Krångligt kan tyckas men det var inga problem överhuvudtaget eftersom du ser alla kommandon på skärmen. Varje runda ser likadan ut: du får se första delen av banan men kan om du vill se de resterande delarna genom att trycka på P. När du väljer klubba trycker du C och en vy med alla klubbor visas samt hur långt respektive klubba når. Det sista du behöver göra innan du ska slå är att ställa in den vertikala riktningen på slaget viket du gör genom att trycka D. Flytta markören till önskad nedslagsplats men glöm inte att ta hänsyn till vinden. När du är nöjd verkställer du slaget genom att trycka T. När du kommit till greenen förändras vyn så att det nu är rakt uppifrån med hålet i mitten. Du ser var bollen ligger samt om det är uppför eller nedför. Även här har du en markör, den du ska placera mittemot bollen på andra sidan hålet (använd F5 och F7 för detta) och till sist ställer du in styrkan på putten. Verkställ med F1. Svårare än så är det inte och nu är det bara att gå resten av rundan. Att spela nio hål med en spelare tar cirka 40 minuter.

Grafiskt är det som sagt inte mycket att hänga i granen men jag tycker att det fungerar väldigt bra och den lilla röda gubben (blå för player 2) är riktigt fint animerad när han svingar sin klubba. Designen på vyn är också väldigt välgjord och du har hela tiden tillgång till den information du behöver. Spelet har även plats för lite komik: när rundan är avslutad får du genom bildtexten veta att det är dags för en drink i klubbhuset. Du och din caddy kommer långsamt gående från vänster men när de når fram till gången som leder till klubbhuset sätter din spelare iväg med en väldig fart mot huset, armarna fladdrande i luften och in genom dörren. Caddyn vandrar trött vidare med golfklubborna på ryggen tills han är ute ur bild. 

När jag söker på internet hittar jag inte speciellt mycket om det här spelet. Den enda recensionen jag hittar är från Crach som recenserat Spectrumutgåvan och givit det 84 procent. På lemon64.com finns det inte ens en post om spelet, vilket är mycket ovanligt. Men det säger ju också en del. 

Jag hade som sagt inga förväntningar när jag laddade in detta, något som stärktes när den första vyn kom upp. Men när jag väl började spela hade jag faktiskt svårt för att sluta. Spelet är så när som på en ljudeffekt i slagögonblicket helt tyst, vilket nog också fick mig att stanna kvar extra länge eftersom jag tilltalas av detta. Hela spelsessionen blir som ett meditationspass. Fast roligare. Och för att avsluta kan jag bara konstatera att Handicap Golf är väldigt enkelt men väldigt kul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Introduktionsvy

Vyn över golfbanan

Dina klubbor

Football Manager (C64)

Det finns nog inget annat spel jag ägnat så mycket tid åt som Kevin Toms Football Manager från Addictive Games. Alla timmar jag och min kusin satt vid hans dator och kämpade för att ta vårt lag till högsta divisionen, vinna FA-kuppen, köpa och sälja spelare. Frustrationen när vi förlorade, när en spelare missade öppet mål. Glädjen och euforin när vi vann. Oj vad vi skrek, både av besvikelse och glädje. Vi kunde spela många timmar för att ta vårt lag till toppen. 

I Football Manager är du, som namnet antyder, manager för ett fotbollslag. Din uppgift är att leda laget från division 4 till division 1 i den engelska ligan. Som manager tar du ut laget inför varje match, köper och säljer spelare och ser till att ekonomin går runt. Du kan vid behov ta lån. Du väljer själv vilket lag du vill leda och har 64 att välja mellan, alla riktiga lag ur engelska ligan. Du kan även ändra namn om så önskas, både för lagen och spelarna. Du har sju svårighetsnivåer att välja mellan vilken du kan ändra när du vill.

Det är 16 lag i varje division och du möter alla en gång, vilket innebär 15 matcher per säsong plus FA-kuppen. För att ta sig upp en divisionen behöver man komma bland de tre första i sluttabellen. Det samma gäller för att flyttas ner ett snäpp, men bland de tre sista då förstås. Inkomster får man genom biljettintäkter och när man säljer spelare. Utgifter är spelarlöner, hyra och köp av spelare. Spelarna är uppdelade i nivåer (skills) från 1 till 5 där 5 är det bästa. Detta avspeglas också i priset när man köper eller säljer. När du tar ut laget behöver du också ta hänsyn till spelarnas energinivå som visas i skala 1-20. Det är viktigt att spelare med låg energi får vila en match för att undvika skador. En lagtrupp kan som mest vara 16 spelare, men då har man inte möjlighet att köpa nya talanger. Jag har alltid 15 spelare, fem försvarare, fem mittfältare och fem anfallare. 

När man gjort sin laguppställningen kan man jämföra med motståndarlaget för att se om man behöver justera något innan man sätter igång matchen. Du får se matchens höjdpunkter i form av anfall från respektive lag. Du ser en planhalva i taget och det är alltid tre utespelare för vardera laget i bild samt målvakt. Grafiken är mycket enkel men det spelar igen roll, det är ruskigt spännande att se och man fångas som av en riktig match som engagerar en. Det blir extra spännande och ovisst eftersom man inte vet hur många anfall man får se. Det kan vara ett men det kan också vara tjugo. Plötsligt är det slut och du får se slutresultatet. Därefter listas resultaten i de andra matcherna och den nya tabellen. Efter det visas den ekonomiska balansen och du blir erbjuden att köpa en spelare. Ungefär så ser en spelrunda ut med highlights av veckans match som omgångens höjdpunkt. 

Varje säsong tar ungefär en timme att spela men det kan ta både kortare eller längre tid beroende på hur effektiv du är mellan matcherna, hur mycket av matcherna vi får se samt hur långt du avancerar i FA-kuppen. Det finns ju inget egentligt slut utan du kan fortsätta hur många säsonger du vill. Därför är det bra att du kan spara genom att spela in på en kassett och ladda in nästa gång du vill köra igen för att fortsätta där du slutade. En självklarhet idag, men inte då. 

Som framgått med tydlighet tycker jag att detta är ett helt fantastiskt spel, utan tvekan högsta betyg. Något jag dock kan störa mig på är att spelarnivåerna slumpvis ändras efter varje säsong. Du kan ha ett fantastiskt lag med bara fyror och femmor i slutet av säsongen men när den nya början har alla spelare fått nya skills och du kommer att ha ett sämre lag. Kanske till och med uselt. Det verkar heller inte vara något större skillnad på lagen i olika divisioner när man möts i FA-kuppen. Jag har vunnit hela kuppen som ett lag i divison fyra och åkt ut mot lag i den lägsta divisionen när jag spelat i den högsta. Men med tanke på spelets ålder och det begränsade minnet i programmering är det inte så konstigt och det är inget som egentligen förändrar spelupplevelsen, det är fortfarande ett fantastiskt spel. 

Managerspel finns det många, men det här är faktiskt det första. Och då menar jag det första managerspelet som startade hela genren. Den första versionen av Football Manager programmerade Kevin Toms 1982 till TRS-80 från Tandy (amerikansk datortillverkare) och den brittiska budgetdatorn ZX81, men då var det ett renodlat textspel utan animationer. Den första versionen med animerade high lights var till ZX81:s efterföljare ZX Spectrum. Till Commodore 64 släpptes det 1984. 

Kevin Toms Football Manager finns till de flesta format som då fanns på marknaden, Moby Games listar 17 olika. Det kom även några uppföljare i Football Manager 2 från 1987 och Football Manager World Edition från 1990. Det kom även en trea, men den var Kevin Toms inte involverad i. 2016 gav han dock ut en mobilversion av originalspelet, Kevin Toms Football Star Manager. Andra spel han ligger bakom är bland andra Software Star som jag skrivit om tidigare och President som även det är ett managerspel. Men här är det inte ett fotbollslag eller mjukvaruföretag man sköter, utan ett helt land.

Jag har det här spelet i två utgåvor, en från 1984 som tar 16 minuter att ladda in och en från 1987 som man laddar in på drygt tre minuter, en skillnad på 13 minuter. Det säger en hel del om utvecklingen av mjukvara till C64:n. Det är överhuvudtaget spännande att se hur mjukvaran till datorn utvecklas, bade grafiskt och ljudmässigt. Båda har ju även att göra med hur bra man är på att komprimera och lagra datan. Och det är väl även det vi ser ett resultat av i den kraftigt minskade laddtiden. Jag har tidigare nämn skillnaden mellan Pitstop 1 och Pitstop 2 som bara skiljer ett år mellan utgivningarna men där den grafiska skillnaden är som natt och dag.

Football Manager fick mycket fint mottagande oavsett plattform med flera magasin som gav det högsta poäng. Även retrospelarna på lemon64.com ger det ett fint betyg på 7,9 poäng. 

Under en period brukade jag och min son köra tillsammans vilket var otroligt kul. Nu har han dock gått vidare till senare utgåvor, Football Manager 2023 från Sega för att vara petig. Här om dagen stannade jag upp där han satt vid sin dator och tittade på en av matcherna. Visst har jag hängt med grafikutvecklingen genom åren men jag kunde ändå inte låta bli att förundras: det gick ju knappt att se skillnad mellan spelet och en riktig match på TV. Och plötsligt jag mindes jag hur vi, min kusin och jag, satt där framför hans lilla TV och såg våra små kantiga gubbar röra sig ryckigt över skärmen och fantisera om hur häftigt det hade varit om det såg ut som på riktigt. Som en riktig match på TV.   

För fler inlägg, se innehållsförteckning