World Tour Golf (c64)

Senaste tiden har jag roat mig med ett för mig nytt spel till Commodore 64, World Tour Golf från Electronic Arts (1987). Originalet gavs ut till PC DOS 1985 men det finns även utgåvor till Amiga och Apple IIgs.

Ofta återvänder jag till samma spel men kände att det var dags för något nytt och fastnade för ett golfspel, en genre jag är väldigt svag för. Och jag blev inte besviken.

Spelet består av 18 banor där 14 av dem har verkliga förebilder, men det går även att konstruera egna. Man kan vara upp till fyra spelare och köra både stroke play och match play. För match play behöver man dock vara två eller fyra spelare. 

Det finns flera golfare att välja mellan, alla med olika styrkor och svagheter. Men precis som med banorna kan man skapa egna spelare, ge dem namn samt spelaregenskaper i form av slagstyrka, träffsäkerhet och handikapp. 

Spelarvyn utgörs av en översiktsbild av banan uppifrån samt en där man ser framåt. Utöver det får man information om bland annat underlag, vindstyrka och vindens riktning samt distans till hålet. Det finns sex olika underlag utöver fair och gren, som alla påverkar slaglängd och klubba man bör använda. 

Slaget styrs genom en rund mätare som påminner lite om en hastighetsmätare. Där avgör man slagets styrka - som anges i procent - samt om man vill skruva bollen för att kompensera för vinden eller för att undvika hinder. 

På det stora hela fungerar det riktigt bra, även om intervallen mellan stegen är väl korta - särskilt när man kommer över 50 procents slagstyrka - vilket kan vara besvärligt då man i vissa situationer behöver vara tämligen exakt. När bollen landar på greenen byts vyn och visas istället rakt ovanifrån, med markeringar för att illustrera lutningen. Denna är dock ganska svårtolkad, vilket är en av spelets svagare punkter.

Som jag konstaterade redan i början gillar jag det här spelet. Grafiken är snygg och det är överskådligt, lättmanövrerat samt en mycket bra manual. På vissa plan tycker jag att det är bättre än Leaderboard, men kanske beror det på nyhetens behag. 

Min största invändning mot World Tour Golf bollens landning, då den studsar iväg orimligt långt, vilket kan vara väldigt frustrerande.

Mottagandet varierade i de olika spelmagasinen. I Zzap 64! fick det bara 55 procent medan det i Commodore User fick 8 av 10. Zzap 64! skriver att World Tour Golf förtjänar ett visst erkännande för sitt nytänkande men att den bristfälliga spelkänslan inte bidrar till att lusten att ta sig an det stora utbudet av banor.

Commodore User var som sagt mer positiv, även de också ser vissa brister: Grafiken är bra utan att vara enastående; golfaren är välanimerad och banorna har en tydlig utformning. Greenerna ser lite enkla ut på nära håll och markörerna som visar lutningen är inte alltid lätta att tyda. Sammantaget, skriver de, är det ett utmärkt alternativ till Leaderboard, särskilt om du vill ha verkliga banor, och banbyggarverktyget gör spelet värt att titta närmare på i sig.

I Datormagazin blev det ett medelbetyg, där man skriver att Electronic Arts försökt göra en verklighetstrogen golfsimulator, tyvärr på bekostnad av spelkänslan. Men, fortsätter recensionen, om man kommer över första chocken av att grafiken är så dålig, kan det vara ett rätt kul spel. Den avslutas med att konstatera att riktiga golfare måste spela World Tour Golf: Detta är absolut det mest verklighetstrogna spelet, tyvärr inte det roligaste. 

Poängen på lemon64 är i skrivande stund 6.87.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Fler golfspel: Golf (atari 2600 1978), Golf (intellivision 1980), Golf (nes 1984), Handicap Golf (c64 1985), Leaderboard (c64 1986)

Battle Ships (c64)

Sänka fartyg har en lång historia och paralleller kan dras från flera olika spel som spelades under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, bland annat L'Attaque som var populärt i Frankrike under första världskriget. Den första kommersiella utgåvan släpptes i USA 1931 under namnet Salvo. Även i Sverige har det getts ut under olika namn, som kryssarspelet, sjökrigsspelet och sänka skepp. 

Som dataspel var sänka fartyg tidigt ute, enligt wikipedia var en av de första versionerna programmerad 1979 för Z80 Compucolor, en för mig halt okänd dator. Och det finns många andra versioner, men av dem jag spelat är Battle Ships utgivet av Encore 1987 till Commodore 64 det bästa.

I grund och botten är det samma spel som det klassiska, trots den målande inledningen i manualen: Den kalla morgonluften kyler ända in i märgen när du, amiral över ditt lands flotta, blickar ut från bryggan in i den täta dimbanken som ligger över havsytan. "Var är de?" frågar du dig själv med den plötsliga insikten att du ensam måste söka upp och förgöra fiendens flotta innan de hittar din. Har du modet att anta den ultimata marina utmaningen och föra segern hem till ditt land?

Loading srceen

På spelplanen syns ingen dimma, men precis som i originalet ska man placera ut sina skepp på ett rutnät och därefter sänka sin motståndares flotta genom att ange den ruta man skjuter mot. Skillnaden är det stora antalet rutor i dataspelet. Vanligtvis är rutnätet 10x10 vilket ger 100 rutor, men här är det istället 20x20. Alltså har man 400 rutor att välja mellan trots att antalet fartyg är detsamma i båda versionerna, fem stycken. Sannolikheten att träffa minskar således dramatiskt. 

När jag spelade som barn fick man skjuta ett skott per omgång genom att ange ruta, exempelvis D5, varpå motståndaren informerade mig om det var träff eller bom. Här får man inledningsvis 20 skott, fyra per fartyg. Således får man färre skott till sitt förfogande ju fler fartyg man förlorar. Men inledningsvis - innan man börjar förlora sina skepp - kan man ändå täcka en relativt stor yta. Det går att spela med ett skott i taget också, men det skulle ta oändligt långt tid och inget jag testat.

Utplacering av skepp i spelets inledning

Man kan vara en eller två spelare, men som alltid är det är förstås roligare om man har en verklig motspelare istället för datorn. När man placerar ut sina båtar får den andra spelaren blunda (eller lämna rummet om man inte litar på varann) men när väl spelet börjat behöver ingen titta bort. 

Varje omgång börjar med att den spelare som står på tur kryssar för de rutor han eller hon vill beskjuta (20 till 4 beroende på hur många skepp man har till sitt förfogande) och när det är klart ändras vyn. Istället för rutnätet ser man fören på ett stridsfartyg som avlossar skott, samtidigt som det kommer en strid ström med lågt flygande fiendeplan som släpper bomber för att sedan snabbt vända tillbaka hem. På sidan av skärmen avbildas de fem fartygen man försöker sänka. Får man in en träff ser man en explosion i horisonten och på bilden av skeppet som också sjunker en aning. När man träffar skeppet med det sista av avgörande skottet försvinner det i djupet och kvar blir bara en livboj med texten SOS. Först att sänka motståndarens flotta vinner, givetvis.

Den animerade delen av spelet, när skotten avfyras

Battle Ship är ett trevligt, underhållande och spännande spel att köra tillsammans ett par rundor. När skottsalvorna avlossas sitter man som på nålar, framför allt när det är motståndaren som avlossar dem. Animationerna är bra och jag tycker verkligen att det är ett lyckat spel, en bra avvägning mellan det klassiska spelet man spelade med papper och penna tillsammans med de animerade elementen. 

Det enda negativa jag kan komma på är att turordningen aldrig ändras eftersom det är en fördel att börja. Jag har inte gjort någon statistisk mätning men jag tycker mig märka att den som börjar i större utsträckning vinner än den som är som nummer två. 

Samtliga skepp sänkta, du förlorar

Det finns två utgåvor av Battle Ships, en budgetversion från Encore samt en fullprisutgåva från Epyx. Det något ovanliga med Battle Ship är att budgetutgåvan kom först. Oavsett vilken man spelar är det programmerat av Chris Butler som även gjort Commando, Ghosts 'n Goblins och Power Drift för att nämna några. 

Musiken är programmerad av Mark Cocksey, som gjort otroligt mycket musik till 64:an, bland annat 1942, Airwolf, Paperboy och ovan nämna Ghosts 'n Goblins som är bland de absolut bästa musikspåren som gjorts till ett spel på Commodore 64. Även om Battle Ships inte tillhör hans mest utmärkande alster så är den effektiv och suggestiv när skotten avlossas och man hoppas på eller fruktar en träff.

Zzap 64 gav det 81 procent med omdömet att Sänka Fartyg må vara gammalt, men att Encores datorversion visar att det finns liv i det uråldriga konceptet. För två pund, avslutar man, är det definitivt värt en titt. Battle Ships fick överlag fina recensioner, med något enstaka undantag. På Lemon 64 får det 7,68.

I plan 714 till Sidney spelar Kapten Haddock sänka fartyg

I Tintins 22:a äventyr, Plan 714 till Sidney (1968) träffar Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl sin gamle vän piloten Piotr Szut på Jakartas flygplats. Denne arbetar som pilot på miljardären Laszlo Carreidas flygplan. Eftersom de har samma slutdestination, astronautkongressen i Sidney, bjuder Carreidas med dem att flyga hans eget privatjet istället för att fortsätta med Plan 714. När de väl sitter på sina platser utmanar Carreidas Kapten Haddock på ett parti sänka fartyg. Kapten Haddock kan för sitt liv inte förstå hur Carreidas kan ha sån otrolig tur hela tiden, det måsta vara trolleri! Det visar sig dock redan i nästa ruta att Carredias har en övervakningskamera och ser Haddocks spelplan. De hinner aldrig avsluta partiet innan planet kapas och äventyret börjar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Carreidas: Ja kapten, vad sägs om ett parti sänka fartyg?

Haddock: Gärna det

Carreidas framför skärmen där han ser Haddocks spelplan

Commodore - det bättre alternativet! (reklam)

Moped eller dator, det är frågan. Själv hade jag ingen dator, men jag hade en moped. Så vad hade jag valt om jag fått möjlighet att välja? Utifrån annonsen är det ingen tvekan vad som är det bättre alternativet, det något uttråkade moppegänget som kanske skolkar lite för mycket står i kontrast till det glada och käcka ungdomarna vid datorn. 

Killen på mopeden hänger världsvant över styret och den coola tjejen med bergsprängaren lutar sig nonchalant mot hans axel. Det är de som står i centrum, kärnan i gänget. De syns, tar plats. Killen på skateboarden känns yngre, hänger på och gör allt för att passa in. Han anstränger sig för att vara så cool det går, men varför har han ett videoband i handen? 

Runt datorn är det helt annorlunda, fyra oförställda, fina och välartade ungdomar som spexar när kameran kommer fram. Utom han som spelar, han är helt fokuserad på spelet. I bakgrunden plugghästen eller kanske datanörden som är mer intresserad av att programmera än att spela. Tjejen verkar inte ha något större intresse av spelet, hon vill mest hänga med killarna. Men vad gör mannen som kikar fram över glasögonen där, sticker ut huvudet som gubben i lådan. 

Computer - Oberoende Commodoremagasin 4/87

Jag stannade upp vid bilden första gången jag såg den i en av mina gamla datortidningar. Jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag fastnade vid den. Kanske för att den är lite rolig och tämligen fånig. Samtidigt väckte den många minnen hos mig, framför allt moppegänget. Kläderna, frisyrerna, bergsprängaren, skateboarden och inte minst kroppsspråket. Allt känns så 80-tal. De coola tjejerna såg ut precis som hon på bilden. Killen på skateboarden ser lite yngre ut, en sjundeklassare som får hänga med de äldre. Som anstränger sig lite för mycket för att passa in. Det är så jag minns dem.

Och så väcktes frågan vad jag själv skulle ha valt, en dator eller moped. Jag hade en Crescent Compact från det sena 70-talet som jag köpt för 1500 kronor. Jag ser inte exakt vad det är för en modell på bilden, men den är väldigt likt den jag hade. Den gjorde 42 kilometer i timmen men säljaren skickade även med en trimmad cylinder om jag skulle vilja byta. Det gjorde jag faktiskt vid ett tillfälle, ett äventyr som inte slutade på bästa sätt. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Jag är dock tämligen säker på att jag skulle ha valt mopeden, oavsett hur mycket jag önskade mig en dator. Jag bodde på landet med mycket begränsad kollektivtrafik, mopeden var en stor frihet.

Min Crescent Compact, nylackerad i rosa metallic

I Jimmy Wilhelmssons och Adam Evertssons bok Serietidningsreklam, utgiven av Fandrake 2018, finns annonsen med. Boken fokuserar på reklam som publicerats i serietidningar från 1960-talet fram till slutet av 1980-talet. I avsnittet som berättar om reklam för Commodore och hemdatorer har de intervjuat killen på skateboarden, Mikael Holstein, som berättar att de blev ombedda att visa attityd vid fototillfället: Rollerna vi hade i reklamen passade inte direkt våra personligheter - själv var jag en idrottskille och hade ingen moped. Däremot hade jag en Commodore 64. Jimmy Wilhelmsson skriver att det måste vara commodores mest klassiska annons och han minns att han brukade störa sig på killen på skateboarden med hockeyfrilla och att han med en viss irritation iakttog den spelande killens inlevelse "trots att han inte rört sig från startskärmen i spelet Asterix and the Macic Cauldron."

I Computer - Oberoende Commodore magasin nr 4/87, som reklambilden är skannad ur, kan man läsa om den nya produkten Red Boxes som kan beställas direkt från England. Rubriken lyder En 64 ser rött och ingressen fångar möjligheterna: vad skulle du tycka om att din 64 plötsligt kunde användas som vakthund, sätta på kaffebryggaren klockan 7 varje morgon, dra ifrån gardinerna, värma havregrynsgröten och väcka dig när allt var klart?" Detta är enligt artikeln möjligt med Red Boxes, som kan programmeras både i BASIC och med maskinkod. Möjligheterna är ändlösa, bara fantasin sätter gränser.

Vidare rapporteras från USA att hårddisklagring är något av det hetaste av de nya tillbehören till Amiga just nu: "flera firmor erbjuder 20 Mbyte hårddiskar, men C Ltd kan erbjuda en 600 (yes, sexhundra!) Mbyte hårddisk". 20 Mbyte är ju inte mycket med dagens mått, men det var ju en väsentlig skillnad från disketterna, som hade plats för 1,44 Mbyte. 600 Mbyte måste däremot ha varit ofattbart stort 1987. När jag köpte min första dator 1996, en Apple Powerbook 190, hade den en hårddisk på 500 Mbyte.

Computer testar Red Boxes till Commodore 64

De skriver dock inte bara om hårdvara utan har även plats för några spel av varierad kvalitet. Siffran inom parantes är poängen på Lemon 64. Bureaucracy till Commodore 128, det senaste textbaserade spelet från Douglas Adams, får höga 8 poäng i betyg (9). Jag visste inte att Douglas Adams gjorde spel, för mig är han bara författaren till Liftarens Guide till Galaxen (även det finns som ett textbaserat spel). Sailing från Activision får 7 poäng (6,65), Sinbad and the Throne of Falcon får 6 (7,53) och Nemesis 7 (7,51). 

Big Trouble in Little China får 6 i tidningen men bara 2,41 på Lemon 64 samtidigt som Star Raders II får betyget 1 utifrån pris och kvalitet av tidningen men 6,35 på Lemon 64. Till sist får Fire Track betyget zzzz utifrån hur fängslande det är enligt recensenten, vilket är en väsentlig skillnad från lemon 64 där betyget är 6,49.

Och så några ord om min rosa moped. Den var grön när jag köpte den, men lacken var sliten och jag tyckte det vore coolt och lite ovanligt att köra runt på en lila moped. Min far erbjöd sig att lackera om den, åkte iväg och köpte färg. Men när han kom hem var det inte med en lila burk: De hade inte lila i affären, berättade han, så jag köpte rosa istället. I hans värld var det ingen större skillnad, i min var den milsvida. Men jag ville inte göra honom besviken och höll god min. Och visst var det ovanligt med en rosa moped, men kanske inte lika coolt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Big Trouble in Little China bygger på filmen av John Carpenter 

från 1986 med Kurt Russel och Kim Chattrall

The Train: Escape to Normandy (c64)

Frankrike, augusti 1944. De allierade styrkorna avancerar och tyskarna påbörjar evakueringen av soldater och materiel till Berlin. De har även lagt beslag på Frankrikes stora konstsamling och lastat den på ett tåg i syfte att använda som lösen vid de fredsförhandlingar som oundvikligen närmar sig. Tillsammans med den franska motståndsrörelsen ska du lägga beslag på tåget och föra det från Metz i södra Frankrike till Rivière i norra delen av landet - en resa på 40 mil enligt google maps - där du ska möta upp de allierade styrkorna. 

Resan börjar vid midnatt på Metz järnvägsstation där du ska ta kontroll över tåget. Det gör du genom att skjuta mot vakterna så att din kompanjon kan koppla om spåret till den väg du valt köra, det finns tre alternativa färdvägar beroende på svårighetsgrad. Sedan har du åtta timmar på dig att köra tåget till Rivière. På resan dit sköter du loket, reglerar farten, lastar i mer kol, lättar på ångtrycket vid behov och signalerar vilket spår motståndsmännen ska växla till där spåren delar sig. Du sköter även artilleripjäserna som är placerade längst fram och längst bak på tåget, för att skjuta ner anfallande flygplan. 

Första scenen på Metz järnvägsstation

Du måste under hela resan ha koll på var du befinner dig genom att titta på kartan som visar tågets position. För att passera broar måste man erövra dem, antigen genom att själv skjuta sig igenom eller be motståndsrörelsen om hjälp. Men för att kontakta motståndsrörelsen måste man först erövra någon av stationerna längs vägen eftersom det bara är där man har tillgång till en telegraf. Bland telegrammen på den erövrade stationen hittar du även tyskarnas underrättelseinformation som kan vara till stor hjälp och dessutom nödvändig för att komma fram till Rivière med konstskatten och livet i behåll. 

Utöver detta måste du också kontrollera tågets kondition om det är i behov av service. Loket behöver servas åtminstone en gång eftersom ångpannan tar mycket stryk i den fart man måste köra för att hinna fram i tid. Spelet slutar om du dör, om konstsamlingen eller tåget förstörs eller om du inte hinner fram innan det ljusnar klockan åtta på morgonen.

Anfallande fiendeplan

The Train - escape to Normandy är ett spel jag velat lära mig ändå sedan jag såg det första gången för ett antal år sedan. Tyckte om atmosfären och stämningen, de mörka färgerna nästen helt i svart och grått. Känslan av gamla filmer som utspelar sig under andra världskriget som Örnnästet, Hjältarna från Telemarken och Kanonerna på Navarone. Men de gånger jag försökt har jag inte gett det den tid som behövts, inte försökt lista ut vad eller hur man ska göra. Nyligen bestämde jag mig för att lära mig på riktigt med en manual vid min sida. Och det var enklare än jag förväntat mig, när jag väl börjat gick det väldigt fort att lära sig.

På det stora hela motsvarade spelet mina förväntningar, förutom att det var mer action och mindre strategi än jag föreställt mig. Men det gäller ändå att tänka rätt, man har som sagt bara åtta timmar på sig. Vilka stationer ska man inta för att få underrättelser och skicka telegram, hur fort kan man köra utan att förstöra ångtanken och när ska man be motståndsrörelsen om hjälp med att exempelvis erövra en bro?

Loket inifrån med alla reglage

Spelet släpptes av Accolade 1987 och mottagandet var på det stora hela positivt. I Zzap! 64 fick recensionen ett helt uppslag och betyget 87 procent. De skriver att man skulle kunna tro att spelet bara attraherar tågentusiaster, men att så verkligen inte är fallet. Det är, fortsätter de, som en interaktiv film på grund av den sceniska grafiken och det realistiska ljudet som skapar en filmisk atmosfär. I DatorMagazin 4/1988 får det medelbetyget 3,3. Grafiken och ljudet ger de fyra men betyget för varaktighet är bara två. Här delar jag verkligen inte uppfattning med Fredrik Pruzelius som skrivit recensionen, speciellt inte hans syn på spelets varaktighet. The Train kan man hålla på med länge och genom de olika svårighetsgraderna behålls spelvärdet ännu längre. Men jag tycker även att både grafiken och ljudet fått lägre betyg än vad det förtjänar. På Lemon 64 får det 8,4 poäng.

Spelet är löst baserad på filmen med samma namn från 1964 med Burt Lancaster i huvudrollen. Jag har inte sett den så kanske kan det bli ännu ett äventyr att lägga till Örnästet och de andra hjältehistorierna med andra världskriget som fond. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Kartan man måste hålla koll på under resans gång

Omslaget gör verkligen inte spelet rättvisa

 källor: datormagazin 4/1987, lemon64.com (the train), en.wikipedia.org (the train - film 1964), 

en.wikipedia.org (the train: escape to normandy), zzaap! 64 issue 36

Test Drive (C64/amiga)

Jag kan inte komma på något annat spel som speglar åttiotalets vurm för lyxiga sportbilar och framgångsrika människor med pengar lika mycket Test Drive. Stämningen slås fast direkt i manualen (fritt översatt): I hela ditt liv har du strävat efter att köra världens mest exotiska sportbil. Nu har du chansen. Du har just tjänat din första miljon på ditt nystartade mjukvaruföretag och ivrigt kör du ner till den lokala bilaffären. Säljaren känner lukten av pengar och erbjuder dig att ta vilken som helst av deras bilar på en provtur. Du ser dig omkring; plötsligt får du syn på fem bilar och blir stående med öppen mun. Ditt hjärta hoppar över ett slag, du lossar en knapp i kragen och kippar efter andan: vilken av dem ska du ta?

Spelet går ut på att köra de fem exotiska bilarna, Ferrari Testarossa, Porche 911 Turbo, Lotus Turbo Esprit, Lamborghini och Corvette från bilhandeln på en slingrig bergsväg upp till toppen. Spelet sätter dig, för att använda manualens formulering, bakom ratten på dessa bilar vilket också är rent bokstavligt eftersom man har ett första-person-perspektiv när man kör. Spelet är uppdelat på fem delsträckor och det gäller att ta sig igenom varje sträcka utan att krocka med mötande bilar, bilar framför dig, bergväggen eller något annat. Helst ska man man också undvika att bli stoppad av trafikpolisen och deras ständiga hastighetskontroller. Men ju snabbare man kommer i mål desto fler poäng får man, så det kan vara värt att ta en fortkörningsbot emellanåt. Man kan även försöka köra ifrån polisen, men misslyckas man är det kört och Game Over. Detsamma det gäller om man kör för långsamt eller krockar fler än fem gånger. Man måste helt enkelt att hitta en bra balans mellan att köra fort och undvika tråkigheter.

Spelet släpptes av Accolade 1987 till Commodore 64 och året efter till Amiga. Grafiken är inledningsvis väldigt fin och genomarbetad när bilarna presenteras med diverse teknisk data om motorstyrka och grafer som visar hur fort den accelererar från 0 till 100. Det är även välgjort när man "sätter" sig bakom ratten, interiör och instrumentpanel är verklighetstroget och ger en bra känsla av att sitta i en av dessa bilar. 

Presentation av Ferrari Testarossa (C64)

Men det håller inte hela vägen, när man väl börjar köra är är det en hel del brister och grafiken är inte alls lika välgjord och detaljerad som det man hittills fått se. Den yttre miljön är enkel och avskalad med en brun bergvägg på ena sidan, ett stup på andra och blå himmel. Övriga bilar på vägen - de man möter och de man kör om - påminner mycket om klossar ur Minecraft. Dessutom är bildfrekvensen mycket långsam och upplevelsen av fart vill aldrig riktigt infinna sig. Även om det står på hastighetsmätaren att du kör i 110 mph (nästan 180 km/h) känns det nästa som i slowmotion. Det betyder dock inte att det är lätt att hinna veja vid behov eftersom styrningen är lika långsam. 

Test Drive är ett spel jag inte har goda minnen till. Av någon anledning hade jag köpt det trots att jag inte hade en egen dator och jag tog med det hem till min klasskompis Joakim som hade en Commodore 128. Vi laddade in det men när vi försökte köra iväg hände inget förutom att motorn varvade och rutan sprack. Det var ju ingen av oss som kunde läsa manualen och vi förstod inte att man måste lägga i ettans växel för att få bilen att köra. Vi listade till sist ut hur man gjorde men att styra var inte heller det lättaste. Vi kom ingen vart och som jag minns det klarade vi inte ens av första delsträckan. Jag var grymt besviken och minns inte ens vad som hände med kassetten. Jag laddade aldrig in det igen, så mycket vet jag. 

Krock med bergväggen (C64)

Det här minnet hade jag med mig och det tog ett bra tag för mig att ladda in spelet sedan jag ropat in det på tradera. Minnena satt djupt och jag var inte sugen på att testa det igen. Jag är förundrad över att jag köpte det överhuvudtaget men antar att jag ville ge det en chans trots allt. Det är ju en klassiker som fått mer än 20 uppföljare om man även räknar med spin-off-spel, det senaste 2024.

Egentligen hade jag tänkt vika tvätt och i det perspektivet framstod tanken på att ladda in Test Drive som mer lockande. Det tog en bra stund, över tio minuter innan det var dags att välja bil. Därefter fick jag vända och spola tillbaka kassetten för att ladda den första delsträckan. Man laddar in varje för sig, men det tar bara 30 sekunder så den största väntan gör man inledningsvis. 

Sedan var det dags att köra och det gick fort att lista ut. Min engelska ju blivit lite bättre så den här gången kunde jag läsa manualen. Och det var faktiskt riktig kul, jag kom i mål redan på första försöket. Visserligen körde jag långsamt och fick spydiga kommentarer vid tankstoppen på vägen som "What's the matter, couldn't find the second?" eller "You drive like my grandma!" Men jag kom i alla fall fram! Jag är förvånad över hur lätt det gick och hur roligt det var. Grafiken är som sagt inte den bästa när man väl börjar köra, bildfrekvensen är otroligt seg och styrningen svårmanövrerad. Men detta till trots tycker jag att Test Drive är ett bra spel. En mycket positiv överraskning. 

Om man gör en jämförelse mellan C64 och Amiga så är de väldigt likvärdiga. Grafiken är förstås bättre på Amiga men i övrigt är spelmekaniken den samma, även bildfrekvensen är långsam på amiga men inte lika ryckig. Den bättre grafiken gör dock att det är lite lättare att köra.

Grafiken på Commodore 64 (vänster) och Amiga (höger)

Idag betraktas Test Drive som en riktig klassiker. Men recensionerna var inte översvallande när det kom. Zzap64! gav det endast 46 procent med den övergripande kommentaren att det är ett ovanligt bilspel som tyngs av medelmåttig grafik, dåligt ljud och enformighet. I Datormagazin recenserades både C64-versionen som fick ett medelvärde på 2,5 poäng och Amiga-versionen som fick 3.3 poäng. Recensenten, Lennart Nilsson, skriver: "Test Drive är i sanningens namn ett ganska tunt spel. Att köra 64:a-versionen är inte roligt. Bilarna vill gå betydligt fortare än vad burkens grafik orkar med. Så alla rörelser känns ryckiga och styrningen känns allt annat än tillförlitlig". Efter denna sågning konstaterar han att "Amigaversionen är något bättre". 

Trots detta halvdåliga mottagandet både vad gäller grafik och körmekanik så betraktas det idag som ett bra spel av retrogamers. C64-versionen får 7,64 poäng på Lemon 64 medan amigaversionen som enligt samtida kritiker var bättre bara får 6,74 på Lemon Amiga. Jag gissar att det sämre betyget hänger ihop med att det med tiden kom andra liknande spel till amigan som var så mycket bättre än Test Drive, vilket det inte gjorde till Commodore 64.

Test Drive är som redan konstaterats ett väletablerat namn inom TV-spelsbranschen med över 20 titlar i serien. Det senaste från 2024, Test Drive Solar Crown, är nummer 21 i ordningen. Commodore 64 och amiga fick dock bara en uppföljare som kom 1989, The Duel - Test Drive II. Recensionerna blev den här gången något bättre om än inte översvallande. I retrospelsvärlden uppskattas C64-versionen i nästan i lika hög grad som originalet (7,4 på Lemon 64)  medan amiga-versionen får högre betyg (7,47 på Lemon Amiga) än det första. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Don's bensinstation, första stoppet (amiga)

Stoppad av trafikpolisen (C64)

Stoppad av trafikpolisen (amiga)

Anteckning med körinstruktioner som låg i mitt exemplar när jag köpte det

Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Continental Circus (C64)

Continental Circus är ett formel 1-spel som släpptes av den japanska arkadespelsutvecklaren Taitoo 1987. Virgin Games (samma grundare som skivbolaget Virgin Records, Richard Branson) lät konvertera det till en mängd olika hemdatorer 1989, bland andra Commodore 64. 

Målet är enkelt: ta dig vidare till och vinn sista banan. Men vägen dit är lång, du behöver ta dig igenom sju banor innan du får köra den åttonde och sista. För att avancera måste du klara den innevarande banans tids- och placeringsgräns. På den första banan startar man på plats 100 och får inte komma sämre än på 80:e plats. Den andra banan måste man minst placera sig på 60:e plats. Kvalgränsen blir högre för varje bana. Misslyckas man att kvalificera sig får man tre nya försök innan det blir game over och man får börja om från början. 

Jag spelade Continental Circus första gången för några år sedan i samband med mitt köp av the C64 mini, som ju blev startskottet på mitt återfunna intresse för gamla videospel. Det är ett kul spel, men kan vara rätt frustrerande emellanåt då tiden är knapp och en krock kan förstöra allt. Men jag gillar den här typen av arkadliknande racingspel där det bara är att gasa och köra. Okomplicerat men underhållande. Pitstop har jag nämnt tidigare som ett av mina favoritspel men det här liknar mer Pole Position med sina time trials för att kvalificera sig till nästa bana. Båda är också konverteringar av arkadspel vilket Pitstop inte är. Även grafikmässigt påminner det mer om Pole Position än om Pitstop. 

Vissa aspekter av spelet tycker jag dock försämrar spelupplevelsen. Ett sådant exempel är att det blir helt tyst när man krockar, antingen med en annan bil eller något vid sidan av vägen. Motorljudet försvinner men det kommer inget som ersätter det, inget "kraschljud" eller liknande. Allt blir bara tyst och man kastas för ett ögonblick ur stämningen vilket jag tycker är synd. Det är likadant när man passerar en check point då det kommer en liten melodi och alla andra ljud försvinner. Inga stora problem egentligen, men det förtar lite av upplevelsen. Men förutom det tycker jag att det är ett mycket bra spel, även om det är väldigt frustrerande emellanåt. Men som så många andra liknande spel vill man hela tiden testa en gång till. Tills man i frustration utropar "nu skiter jag i det här" och ger upp. 

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om grafiken. Bilen är ganska pixlig med stora block och bilar framför kan ibland bara försvinna för att vara tillbaka ett ögonblick senare. Men bakgrunden är tilltalande och banorna fint och realistiskt kuperade. Jag tror inte att jag sett det så välgjort i andra spel, väldigt snyggt helt enkelt. På det stora hela skulle jag ändå säga att det är fin grafik med vissa reservationer. Den liknar många andra spel från samma period, dvs i slutet av C64:ans kommersiella livstid som var förbi en bit in på 1990-talet (den slutade att tillverkas 1994). Ljudet är sparsamt med musik i mellanakterna av Ben Daglish (1966-2018), en av de stora inom Commodore 64-musiken med bland annat The Last Ninja på sin meritlista. Här handlar det dock inte om något musikaliskt mästerverk.

På lemon64.com får spelet 7,1 poäng baserat på 71 röster vilket ligger i linje med min bedömning. Zzap!64 gav det 74 procent och skrev bland annat att grafiken inte var tillräckligt bra samt att det var lite för enkelt när det gick att köra full gas mer eller mindre hela tiden. Man avslutar med att farten och enkelheten ändå gör att man dras med och vill fortsätta köra. På det stora hela håller jag med om det de skriver, men att det skulle vara för enkelt är inte min uppfattning. Jag bara kommit till bana två och den har jag ännu så länge inte klarat av. 

 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Nytt till samlingen 1 (C64)

 

Ett paket med spel inköpta på tradera anlände för ett par dagar sedan. Alltid lika roligt att öppna kartongen, ta upp spelen och betrakta dem i verkligheten, hålla dem i handen. Känna doften av dem. Som på julafton. Denna gång innehöll paketet tio kassetter med spel av blandad karaktär. 

E-motion (1990) hade jag aldrig hört talas om, men jag kunde inte motstå ett spel med Albert Einstein (1879-1955) på framsidan och där de på baksidan beskriver det som ett meditativt New Age-spel. Insåg dock att jag hade sett det tidigare när jag laddade in det. OSG på youtubekanalen Old Style Gaming hade med det i sin serie om C64 Hidden Gems. Särskilt meditativt kan jag dock inte påstå att det var. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Egentligen var jag inte ute efter Titanic - the adventure begins... (1986) utan R.M.S Titanic, eller Titanic: the recovery mission som det också heter i vissa utgåvor. Trodde först att det var det spelet jag hittade, men insåg innan jag ropat in det att det faktiskt var ett annat. Det här är ett text- och grafikäventyr och jag var förstås nyfiken på att testa detta också, även om det inte var vad jag trodde från början. Men jag återkommer inom kort till detta spel i ett inlägg här på bloggen.

First Past the Post (1988) vet jag inte så mycket om, mer än att det är ett managerspel för hästkapplöpning. Älskar hästkapplöpningsspel och andra spel där man delvis endast är en åskådare, som Football Manager, Derby Day eller Sport of Kings. Har ännu inte testat det så jag vet inte alls hur det fungerar.

Ace of Aces (1986) har jag testat några gånger men egentligen aldrig lärt mig. Du är pilot under andra världskriget och ska ut på ett uppdrag, bland annat bomba ett tåg och ta fotografier om jag inte minns fel. Det är något hos spelet som tilltalar mig och jag vill helt enkelt ha ett exemplar och sätta mig in i detta spel som uppskattas av så många.

Software Star (1985) är skapat av Kevin Toms, den samme som gjorde Football Manager. Hörde en intervju med honom för ett par år sedan där han berättade om detta spel. Istället för att driva ett fotbollslag ska du nu driva ett företag som ger ut dataspel och ditt mål är att få företaget att gå med vinst samtidigt som du själv strävar efter att bli en stjärna bland spelskaparna. Har spelat det tidigare och även om det inte är i klass med Footboll Manager så ville jag  ha ett exemplar av spelet. 

Pitstop II (1984) hade jag sedan tidigare i en budgetutgåva från Kixx. Men omslaget till denna utgåva är ju så otroligt snyggt så den bara måste man han. Har märkt att ju längre mitt intresse för retrogaming pågått, desto petigare har jag blivit med vilken utgåva jag har. Det här är inte första gången jag köper ett spel som jag redan har i min samling för att jag hellre vill ha en annan utgåva. Speciellt då det handlar om spel jag har en stark relation till, vilket jag ju har till Pitstop II.

Så kommer vi tillbaka til Football Manager (1984) för tredje gången i detta inlägg. Precis som med Pitstop II har jag redan en utgåva av spelet i min samling, men i det här fallet en äldre variant. Jag ville ha denna nyare variant eftersom det var så utgåvan såg ut när jag och min kusin brukade spela i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Dessutom tror jag att denna kopia går fortare att ladda in, såg i alla fall ut som att det var mindre kassettejp på denna. En kvart tog det att ladda in den äldre utgåvan jag redan har. Jag kommer dock att behålla båda kopiorna.

Sherlock (1984) är ett textbaserad äventyr från Melbourne House. Det är något med de textbaserade spelen som jag känner mig dragen till, även om jag är väldigt ovan och tycker att det är svårt. Men jag har bestämt mig för att lära mig den här typen av spel och då passar det ju bra med Sherlock Holmes, som jag har ett långvarigt och starkt band till. Tycker också mycket om förpackningen, ger intrycket av att vara ett kvalitetsspel. Vet inte om det stämmer, men jag ser framemot att testa.

Att jag köpte 6-pak vol. 2 beror enkom på att International Karate (1986) var ett av spelen som var med på samlingen. Har inte haft det på kassett och vill helst ladda in mina spel från kassett eller diskett (även om jag har tillgång till moderna metoder som går betydligt snabbare). Har alltid tyckt om det spelet, har letat efter det men inte hittat det, så nu fick det bli på en samlingsutgåva. Bättre än inget alls. Into the Eagles Nest (1986) var också med, ett annat spel som jag alltid gillat och spelat mycket. De andra spelen är inget jag är intresserad av (Batty, Ace, Shockway Rider och Light Force) men jag ska givetvis pröva dem.

PHM Pegasus (1987) har jag aldrig spelat och jag vet heller inte så mycket om det, förutom att det är en krigsfartygssimulator. Kanske liknar det Destroyer, som jag spelat lite grand, men jag vet faktiskt inte. Anledningen till att jag köpte det var att BastichB på youtubekanalen 64K pratade sig varm om spelet när han gjorde en lista på sina 200 bästa spel till Commodore 64 (se länk nedan om du vill se den nästan fem timmar långa listan). 

Många spel att se framemot, även om jag redan testat flera av dem. Sherlock och Pegasus blir en hård nöt att knäcka skulle jag tro, speciellt Sherlock eftersom jag tycker att textäventyren är så svåra. Ska bli spännande att se vad First Past the Post är för något också. Jag älskar som sagt managerspel där man delvis kan luta sig tillbaka och agera publik. En rolig låda att plocka upp och utforska med andra ord.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Länk: Bastich B 64K Top 200 Commodore 64 Games

Källor: mobygames.com; myabondonware.com; sv.wikipedia.org