Crime is a disease. He's the cure. (reklam)

1980-talets stora hjälte och alfahane, Sylvester Stallone. Första filmen jag såg med honom var Over the Top, en film där han faktiskt inte är en klassisk actionhjälte. Istället spelar han en pappa som försöker bygga upp relationen med sin son genom att ta honom med på en resa i sin lastbil till VM i armbrytning. Jag har mest hört negativa kommentarer om filmen men jag tyckte den var bra, riktigt bra till och med men har inte sett om den. Den andra, en mer typisk Stallone-film, var First Blood. Jag älskade den och försökte förklara för min mamma att den alls inte bara var en våldsfilm utan hade ett budskap. Till sist såg vi den tillsammans och hon gick med på att så var fallet. Vi hade lånat min morbrors videobandspelare och jag såg filmen om och om igen. Till skillnad från Over the Top har jag sett om den här filmen, gjorde det för ett par år sedan och till min förvåning var den faktiskt ganska bra, även om den ballar ur mot slutet. 

Filmaffisch till First Blood från 1982

Den för inlägget aktuella filmen, Cobra, har jag däremot inte sett. Men jag har spelat det på Commodore 64, ett tämligen tråkigt sidoskrollande skjutspel från Ocean. Ocean köpte upp filmlicenser på löpande band vilket oftast resulterade i rätt mediokra eller till och med usla spel med några undantag som exempelvis Batman - the movie. Filmen Cobra handlar hur som helst om en polis som måste skydda det enda överlevande vittnet till en mördarsekt med högtflygande planer. Den har 5,8 poäng på imdb medan spelet har 4,41 på Lemon 64. Att spelet är bortkastad tid vet jag redan men hur är det med filmen? Måste erkänna att jag är sugen på att se den.

Cobra till Commodore 64 är ett tämligen mediokert spel

HK Electronics & Software, som ligger bakom den inledande annonsen av Cobra, var en svensk distributör av datorer och mjukvara. Företaget var en ständigt återkommande annonsör i Datormagazin och den här bilden har jag skannat ur nr 3/87. Det drevs av Heikki Karbing och var den största importören av dataspel till Sverige under slutet av 1980-talet. När Commodore 64 var som allra störst stod HK Electronics & Software för över 70 procent av marknaden. 1988 utsågs företaget av Activision till världens bästa speldistributör. 2010 tilldelades Heikki Karbring hederspriset på Datagalan för sitt "pionjärarbete med att sprida spelkulturen och sitt mod att stå upp mot piratkopiering".

för fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading screen till C64 - han ser elakare ut här än på affischen

Filmaffisch till Over the Top från 1987

källor: dataspelsgalan.se, datormagazin 3/87, imdb.com, lemon64.com

The Train: Escape to Normandy (c64)

Frankrike, augusti 1944. De allierade styrkorna avancerar och tyskarna påbörjar evakueringen av soldater och materiel till Berlin. De har även lagt beslag på Frankrikes stora konstsamling och lastat den på ett tåg i syfte att använda som lösen vid de fredsförhandlingar som oundvikligen närmar sig. Tillsammans med den franska motståndsrörelsen ska du lägga beslag på tåget och föra det från Metz i södra Frankrike till Rivière i norra delen av landet - en resa på 40 mil enligt google maps - där du ska möta upp de allierade styrkorna. 

Resan börjar vid midnatt på Metz järnvägsstation där du ska ta kontroll över tåget. Det gör du genom att skjuta mot vakterna så att din kompanjon kan koppla om spåret till den väg du valt köra, det finns tre alternativa färdvägar beroende på svårighetsgrad. Sedan har du åtta timmar på dig att köra tåget till Rivière. På resan dit sköter du loket, reglerar farten, lastar i mer kol, lättar på ångtrycket vid behov och signalerar vilket spår motståndsmännen ska växla till där spåren delar sig. Du sköter även artilleripjäserna som är placerade längst fram och längst bak på tåget, för att skjuta ner anfallande flygplan. 

Första scenen på Metz järnvägsstation

Du måste under hela resan ha koll på var du befinner dig genom att titta på kartan som visar tågets position. För att passera broar måste man erövra dem, antigen genom att själv skjuta sig igenom eller be motståndsrörelsen om hjälp. Men för att kontakta motståndsrörelsen måste man först erövra någon av stationerna längs vägen eftersom det bara är där man har tillgång till en telegraf. Bland telegrammen på den erövrade stationen hittar du även tyskarnas underrättelseinformation som kan vara till stor hjälp och dessutom nödvändig för att komma fram till Rivière med konstskatten och livet i behåll. 

Utöver detta måste du också kontrollera tågets kondition om det är i behov av service. Loket behöver servas åtminstone en gång eftersom ångpannan tar mycket stryk i den fart man måste köra för att hinna fram i tid. Spelet slutar om du dör, om konstsamlingen eller tåget förstörs eller om du inte hinner fram innan det ljusnar klockan åtta på morgonen.

Anfallande fiendeplan

The Train - escape to Normandy är ett spel jag velat lära mig ändå sedan jag såg det första gången för ett antal år sedan. Tyckte om atmosfären och stämningen, de mörka färgerna nästen helt i svart och grått. Känslan av gamla filmer som utspelar sig under andra världskriget som Örnnästet, Hjältarna från Telemarken och Kanonerna på Navarone. Men de gånger jag försökt har jag inte gett det den tid som behövts, inte försökt lista ut vad eller hur man ska göra. Nyligen bestämde jag mig för att lära mig på riktigt med en manual vid min sida. Och det var enklare än jag förväntat mig, när jag väl börjat gick det väldigt fort att lära sig.

På det stora hela motsvarade spelet mina förväntningar, förutom att det var mer action och mindre strategi än jag föreställt mig. Men det gäller ändå att tänka rätt, man har som sagt bara åtta timmar på sig. Vilka stationer ska man inta för att få underrättelser och skicka telegram, hur fort kan man köra utan att förstöra ångtanken och när ska man be motståndsrörelsen om hjälp med att exempelvis erövra en bro?

Loket inifrån med alla reglage

Spelet släpptes av Accolade 1987 och mottagandet var på det stora hela positivt. I Zzap! 64 fick recensionen ett helt uppslag och betyget 87 procent. De skriver att man skulle kunna tro att spelet bara attraherar tågentusiaster, men att så verkligen inte är fallet. Det är, fortsätter de, som en interaktiv film på grund av den sceniska grafiken och det realistiska ljudet som skapar en filmisk atmosfär. I DatorMagazin 4/1988 får det medelbetyget 3,3. Grafiken och ljudet ger de fyra men betyget för varaktighet är bara två. Här delar jag verkligen inte uppfattning med Fredrik Pruzelius som skrivit recensionen, speciellt inte hans syn på spelets varaktighet. The Train kan man hålla på med länge och genom de olika svårighetsgraderna behålls spelvärdet ännu längre. Men jag tycker även att både grafiken och ljudet fått lägre betyg än vad det förtjänar. På Lemon 64 får det 8,4 poäng.

Spelet är löst baserad på filmen med samma namn från 1964 med Burt Lancaster i huvudrollen. Jag har inte sett den så kanske kan det bli ännu ett äventyr att lägga till Örnästet och de andra hjältehistorierna med andra världskriget som fond. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Kartan man måste hålla koll på under resans gång

Omslaget gör verkligen inte spelet rättvisa

 källor: datormagazin 4/1987, lemon64.com (the train), en.wikipedia.org (the train - film 1964), 

en.wikipedia.org (the train: escape to normandy), zzaap! 64 issue 36

The Secret Diary of Adrian Mole (C64)

The Secret Diary of Adrian Mole, aged 13 ¾ från 1985 bygger på boken med samma namn som kom ut tre år tidigare. Den är skriven av Susan Townsend och handlar om den snart 14-åriga Adrian Moles dagliga liv. Historien berättas genom Adrians dagboksanteckningar där han skriver om sin familj, skolan, kompisar och flickan han är förälskad i, Pandora. Och tankar på vem han själv är. Helt enkelt om sådant som upptar en tonårings tankar.  

I England blev boken en stor succé och är där något av en moderna klassiker som också fick flera uppföljare. Den översattes till svenska med titeln Min hemliga dagbok - Adrian 13 ¾ år men här har den haft en mer undanskymd plats och idag är det väl inte många som kommer ihåg den. Samma år som spelet kom gjorde BBC en TV-serie som även visats på SVT vid ett par tillfällen, första gången 1987.

Jag har inte läst boken, men så vitt jag förstår följer spelet boken väldigt troget. Det är ett textbaserat spel med grafiska inslag som kompletterar texten, men framför allt handlar det om att läsa. Utan att ha undersökt saken närmare utgår jag ifrån att det i mångt och mycket är taget direkt ur boken. Dagboksantecknarna är ibland kortare kommentarer, som att han fått en finne på haken, att radio 4 sänder en radioteater om poeter i vallgravarna under första världskriget och korta tankar om sig själv, exempelvis att han är på väg att bli intellektuell: "I think I am turning into an intellectual. It must be all the worry"

Det första vi får läsa är hans nyårslöften där han lovar att hjälpa blinda människor över gatan, att han ska hänga upp sina byxor, inte börja röka, sluta klämma sina finnar och försöka få alla att tycka om honom. Och det är det sista löftet som blir målet för spelet, att få Adrian att bli omtyckt och uppskattad av så många som möjligt. Adrian ställs inför olika val som man ska ta ställning till och beroende på vad man gör för val av de erbjudna alternativen ökar eller minskar hans popularitet. Varje vecka får man veta hur det går mätt i procent av människorna i hans omgivning som gillar honom. Han börjar på fyrtio.

Spelet i uppdelat i fyra delar där varje kvartal utgör en del. Det tar cirka 45 minuter att spela ett kvartal. Vill man ta en paus går det att spara när man är klar med ett kvartal och innan man börjar på det nya. 

På det stora hela tycker jag att The Secret Diary of Adrian Mole är ett bra spel. Berättelsen är väldigt underhållande och engagerar, man vill hjälpa honom att nå sitt må. I mångt och mycket är det som att läsa boken fast man får vara med och bestämma hur han ska göra i olika situationer. Det är således ett lugnt och kontemplativt spel eftersom man mest läser. Och det är helt utan ljudeffekter vilket än mer skapar en bokupplevelse. Och Som jag nämnt i flera andra inlägg tycker jag om tysta spel som man tar i sin egen takt. Jag är dock inte helt säker på hur mycket de val man gör verkligen påverkar på sikt. Jag har kört spelet några gånger vid det här laget och även om man väljer olika svarsalternativ hamnar man efter ett tag på samma plats, oavsett vad man svarat. Spelet fick en uppföljare i The Growing Pain of Adrian Mole som jag har men ännu inte testat.

Jag tror inte att detta är ett spel man laddar in speciellt ofta, troligare kör man det några gånger och sedan är man nöjd. Som när man läser en bok eller ser en film. Jag kan absolut läsa om en bok och se en film fler gånger, men du brukar gå några år mellan tillfällena. Kanske är det så enkelt som att det är berättelsen som är den största behållningen. Men man kan ju också köra det med en annan målsättning, vilket de föreslår i manualen: att få Adrian så impopulär som möjligt.

Jag har som sagt inte läst boken och heller inte sett serien, förutom ett par avsnitt när den gick på TV. Men där är det några scener som verkligen fastnat och jag minns att jag skrattade otroligt mycket av igenkänning. Och när jag spelat blir jag sugen på att läsa boken och se TV-serien (som i skrivande stund finns att se på Youtube).

The Secret Diary of Adrian Mole fick fina recensioner när det kom. Commodore User gav det 4 av 5 möjliga och Zzap!64 gav det 75 procent och skrev att det var ett väldesignat spel. På Lemon64 får det 6,5 poäng, vilket stämmer ganska bra med min egen uppfattning när man tar spelets varaktighet i beaktande. Första gången jag spelade tyckte jag att det var väldigt bra men det var inte lika kul andra och tredje gången.

Susan Townsend avled 2014 vid en ålder av 68 år. Hon hade då skrivit åtta böcker om Adrian Moles där han i de senare böckerna vuxen. Den sista utkom 2009. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning