HardBall! (C64)

Brännboll har jag spelat mycket i mina dar, men baseball har jag aldrig förstått mig på. Min enda relation till sporten har jag från amerikanska filmer, framför allt scener där pappor kastar boll med sina söner i trädgården. 

HardBall, som gavs ut av det relativt nystartade programhuset Accolade 1985, var ett spel som gått mig helt förbi men som ständigt återkom på olika listor över de bästa sportspelen till Commodore 64. Att jag inte kände till det är kanske inte så konstigt, i Sverige verkar det inte ha uppmärksammats särskilt mycket ens när det var nytt. 

Title Screen

Det är alltid svårare att lära sig ett sportspel om man inte har koll på regelverket. Men manualen är utförlig och förklarar det man behöver veta om sporten, reglerna och spelmekaniken. Så med hjälp av manualen och några kompletterande sökningar på internet kunde jag börja spela med en grundläggande förståelse för sporten, nedan förklarad av svenska baseballförbundet:

Baseeboll är ett lagspel som spelas av två lag bestående av nio aktiva spelare i varje. [...] Lagen spelar omväxlande inne och ute. Innelaget är det offensiva laget. Det är bara det offensiva laget som kan ta poäng, en poäng för varje spelare som motsols lyckats ta sig runt hela spelplanen. Utelaget är det defensiva laget och deras uppgift är att förhindra innelaget att ta sig runt alla baser genom att bränna innelagets slagmän/löpare. Byte av offensivt/defensivt lag sker när det defensiva laget har bränt tre spelare från det offensiva laget. 

En match består normalt av nio inningar (slagomgångar). En inning är avslutad när båda lagen har varit offensivt lag (inne) varsin gång. Är det oavgjort efter nio inningar fortsätter matchen med en inning i taget fram till att ett lag har gjort fler poäng än motståndarlaget. En match kan därför aldrig sluta oavgjort och en match har inte heller någon tidsbegränsning. 

Vy som innespelare

Inte särskilt krångligt, men det är ett avancerat spel med många funktioner man måste lära sig att behärska. Och det är riktigt svårt, åtminstone för mig. Som slagman kan man välja att slå högt, lågt, i kanten av banan eller mitt i, som pitcher - det vill säga den som kastar - har man liknande alternativ. 

Som innespelare måste man vid träff av bollen avgöra om man hinner till nästa bas och som utespelare måste man - när man väl fångat bollen - snabbt avgöra vilken basman den ska kastas till för att bränna innelagets löpare. Vidare har alla spelare har olika styrkor och svagheter som man kan utnyttja genom att göra egna laguppställningar. Jag har dock alltid spelat med den förinställda

Allt styr man med joysticken och på det stora hela är kontrollerna mycket bra, men i vissa situationer känns det inte helt naturligt, speciellt när man spelar ute på planen.

Vy som innespelare

HardBall är ett spel jag verkligen vill lära mig av flera anledningar. Främst på grund av upplägget och spelmekaniken som är oerhört genomarbetad med många spelmässiga funktioner och taktiska inslag som gör att man kan växa med spelet. Men även för att grafiken är så otroligt bra med fint animerade spelare som verkligen förstärker spelupplevelsen. Tänker man på att det är från 1985 blir det än mer imponerande. 

Men trots att jag spelar i flera timmar lyckas jag inget vidare. Om det beror på spelet eller om det bara är jag som är dålig vet jag inte, men jag lyckas sällan med något jag tar mig för. Och jag får nästan inga poäng alls. Dessutom tar en match väldigt lång tid att spela, som längst pågick den i en och en halv timme. 

Jag kan dock inte låta bli att tycka om spelet, det är roligt fast jag inte behärskar det. Med tanke på hur uppskattat det är kan det inte vara ett dåligt spel, det måste helt enkelt vara jag som är dålig. Men jag tror att man verkligen blir belönad om man lär sig ordentligt. Mer tid ger förhoppningsvis resultat på sikt.

Recension i Zzap! 64

Spelet fick genomgående goda recensioner, även i svenska Datormagazin, trots recensentens reservation för sporten i sig. I det första numret från maj 1986 skriver han att Hardball är ett riktigt bra spel om man gillar baseball:

Älskar du amerikansk baseboll? Då är definitivt programhuset Accolades nya spel "Hardball" något för dig. För alla oss andra -tja, snyggt att se på. Men, nää. Möjligen kanske jag sätter mig några kvällar med Hardball för att lära mig mer om denna stora amerikanska sport.

Om man istället förutsätter att vi alla älskar baseboll. Ja då har Accolade lyckats över hövan. För det här spelet är den bästa sportsimulering jag någonsin sett på 64:an. Grafiken, taktikdelen, rubbet. Commodores gamla fotbollsspel kan gå och dra något gammalt över sig

I mars 1986 fick det 93 procent i Zzap 64! med följande omdöme (min översättning): "Baseball är inte någon sport jag är särskilt intresserad av att titta på, eller spela för den delen, men det är något med HarBall som gör det lockande att göra båda. Detta har antagligen att göra med det unika tillvägagångsättet och den exeptionella grafiken".

Som redan nämnts figurerar HardBall ofta på olika topplistor, vilket syns tydligt på Lemon 64, där det i skrivande stund når upp till 8 av 10 poäng. 

Bob Whitehead, grundare av Accolade

HardBall är designat av Bob Whitehead, en av Accolades grundare. Han började sin karriär på Atari där han designade flera framgångsrika spel till atari 2600, även om inga av dem idag tillhör klassikerna. Kanske är han mer känd som en av grundarna till Activision, där hans spel haft längre livslängd och verkligen tillhör den klassiska spelkatalogen: Boxing från 1980, Skiing från samma år och Stampede från 1981 för att nämna några. 

I takt med att Commodore 64 fick större genomslag och tog allt större andel av marknaden ville han satsa på den istället, men fick inte gerhör hos tillräckligt många. Istället lämnade han Activision för att - tillsammans med Alan Miller som också varit med och grundat Activision - starta Accolade. 

Accolade kom att bli ett av de största och mest framgångsrika programhusen under en period med spel som The Train, Ace of Ace, Test Drive, Grand Prix Circuit med flera. Det blev dock bara ett spel till för Whitehead - 4th & Inches - innan hans roll som VD tog all tid i anspråk. Han lämnade spelbranschen för gott några år senare.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till inlägg med omnämnda spel: Sking (atari 2600), The Train (C64), Test Drive (C64/amiga)

Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg. 

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser. 

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.  

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana. 

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng. 

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga. 

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik. 

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre. 

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna. 

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Hopp (arkad)

Hopp (C64)

Tresteg (nes)

Tresteg (ZX Spectrum)

Sam the Eagle, OS i Los Angeles 1984

Källor:

en.wikipedia.org: Hyper Sports, Chariots of Fire, Vangelis, Harold Abrahams, Eric Lidell, National Lampoon's Vacation

mobygames.com: Hyper Sports

lemon64.com: Hyper Sports

sv.wikipedia.org: Chariots of Fire (Vangelis), Olympiska vinterspelen 1984

Zzap! 64, Issue 5 (september 1985) och issue 57 (januari 1990)

Law of the West (c64)

I Law of the West tar man sig an rollen som sheriff i Gold Gulsh med uppgiften att upprätthålla lag och ordning i den lilla västernstaden. För detta krävs konversationsskicklighet, människokännedom och snabba reflexer. Under spelets gång möter och samtalar man med olika personer, som värdinnan på stadens saloon, miss Rose, den laglöse mexikanen, boskapstjuven Belle och andra invånare, besökare och bankrånare. Utifrån samtalets utveckling kan det sluta på olika sätt, i värsta fall med dragna vapen och blodsutgjutelse.

Spelet består av 11 scener som utspelar sig under en dag, överlever man till solnedgången har man klarat spelet. Scenerna, stillbilder med animerade inslag, äger rum i olika delar av staden och inleds med en figur som släntrar fram och med olika inledningsfraser startar en konversation. Attityden skiftar från trevlig till hotfull och beroende på vad man svarar - det finns fyra alternativ med olika bemötande - utvecklas samtalet i olika riktningar. Man kan även få viktig information, som att ett rån är på gång eller att lille Willies mamma dejtar doktorn. Och har du tur kanske du får bjuda ut lärarinnan, Miss April, på dans. 

I värsta fall behöver man dra sin revolver, men skjut inte innan du blivit hotat. Är du för snabb riskerar du att döda en oskyldig vilket påverkar slutpoängen negativ: aren't you a bit trigger happy, Sheriff? Men var på din vakt och var snabb när det krävs. Blir du träffad kanske du kan få hjälp av doktorn, om han är i stan vill säga.

När spelet är slut - antingen för att du överlevt till solnedgången eller blivit skjuten - blir du bedömd för din duglighet som sheriff utifrån ett antal kriterier: hur väl har du behållit din auktoritet, hur många bovar och banditer du dödat eller fängslat, om du dödat någon oskyldig och hur lyckosam du varit med damerna.

Samtidigt som man pratar med invånarna i staden ska man se till att bovarna inte rör sig fritt i staden. I bakgrunden är det ständigt liv och rörelse, men många - eller kanske alla - är bara ute efter att begå brott. Därför måste man vara redo att dra sin revolver när man ser dem, då springer de tillbaka därifrån de kom. Även detta är något som är med i poängräkningen.

Slutlig bedömning av dina egenskaper som sheriff

På det stora hela tycker jag att Law of the West är ett bra spel, det är trivsamt med underhållande konversationer där man kan lägga an en attityd som jag inte har i verkliga livet, tack och lov! Men det är roligt i stunden. Scenerna är mycket fina, bra grafik, nästan som små vykort eller pixel art. Byggnader, stadsliv och förstås sheriffens ryggtavla med handen i ständig beredskap på kolven.

Det finns dock en problematik, trots den fina grafiken och den genomtänkta spelmekaniken: det är ganska ensidigt. När man väl lärt sig vad man ska svara för att få höga poäng eller bli förolämpad och attackerad om det är det man vill utsätta sig för, finns det inte så stor anledning att fortsätta spela. Att komma dit tar inte alltför många omgångar. Men fram tills dessa är det ett mycket bra, genomtänkt och välproducerat spel.

Law of the West fick ett blandat mottagande när det kom 1985. Zzap! 64 gav det 78 procent och skrev att det var atmosfäriskt och inledningsvis underhållande samt att grafiken var exceptionell. De tycker dock att det saknar djup och variation för att hålla intresset upp några längre stunder. De anser att priset är för högt (£9.95 på kassett, £14,95 på diskett) i relation till hållbarheten. 

I Commodore User får Law of the West bara 2 av 5. De skriver att spelet saknar ett bra spelupplägg och avslutar recensionen med ett kort konstaterande: "Originellt, ja, engagerande, nej". Att grafiken är mycket bra är både Zzap 64 och Commodore User överens om, precis som att hållbarheten är för kort och priset för högt. På Lemon 64 är betyget 8,06 och med tanke på hur många som lagt sin röst måste det betraktas som mycket högt.

Alan Miller 1986

Spelet är designat av Alan Miller, som började sin karriär på Atari där han låg bakom spel som Surround (1977), Hangman (1978) och Basketball (1978), samtliga till Atari 2600. Därefter var han med och grundade Activision 1979 där han bland annat gjorde Ice Hockey (1981), Tennis (1981), Starmaster (1982) och Robot Tank (1983), även de till Atari 2600. Men när han istället ville att Activision skulle satsa på att utveckla spel till de nyare systemen som Commodore 64 fanns det inget intresse. Han grundade därför Accolade 1984 tillsammans Robert Whitehead, även han en av grundarna till Activision. Accolades första spel var Law of the Wast, vilket också blev Alan Miller sista spel då rollen som företagets VD tog allt tid i anspråk. 1994 lämnade han videospelsbranschen för gott.

I ett meddelande från Alan Miller i originalutgåvan skriver han till alla som köpt spelet: "Vänner, det här är mitt första spel för vårt nya företag Accolade. Trots att jag designat nästan ett dussin framgångsrika videospel de senaste åtta åren, är detta mitt första spel till en persondator sedan Basketball till Atari 400/800 1979. I Law of the West testar jag flera nya koncept, den mycket stora karaktären som representerar dig i spelet, skapandet av flera karaktärer med distinkta egenskaper, flersvarsalternativ istället för att skriva dem och musik som är särskilt komponerad för de olika karaktärerna, scenerna och känslolägena." Han avslutar med uppmaningen att skriva till honom och berätta vad de tycker om spelet, speciell de ovan nämnda koncepten. "Du kan nå mig på Accolade Inc, 20863 Steven Creek Blvd, Cupertino, CA 95014 och hoppas att du fixar det till solnedgången."

Ett meddelande i originalmanualen från Alan Miller

I Skandinavien publicerades Law of the West av American Action. Trots namnet var det ett svenskt bolag vilka också gav ut Blood'n Guts, spelet med den kanske fulaste omslagsbilden genom tiderna. I manualen står det att det tar 3 minuter att ladda in spelet, men i realiteten tar det 6 minuter och 30 sekunder. Utöver det måste varje ny scen laddas in, vilket tar ungefär 50 sekunder. 

I manualen, som för ovanlighetens skulle är på svenska, har det smugit sig en ett lite tryckfel. Det är väl inget ovanligt i det, men att de inte upptäckt ett fel av den här kalibern är nog ganska ovanligt. I förklaringen som beskriver hur man skjuter låter det som följer (min kursivering): "För joysticken framåt (uppåt) till det att ett siktkors syns på skärmen. För att skita, för du joysticken så att skitkorset är mitt över den person du vill sikta på."

Det finns mycket att skriva både om American Action, Blood'n Guts och Greve Graphics som låg bakom spelet. Men det sparar jag till ett annat inlägg. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med information om upphovsmakarna

Belle, saloonvärdinnan

Källor:

Commodore User, nr 30, april 1986, s. 48

lemon64.com: Law of the west

manualen, både den ursprungliga och svenska

mobygames.com: Alan Miller, Law of the West inkl bilder (utom bedömningen som är min egen)

en.wikipedia.org: Law of the West

Zzap!64, nr 12, april 1986, s. 22

Winter Games (C64/amiga/atari 2600)

Inför de olympiska sommarspelen i Los Angeles 1984 släppte Epyx Summer Games, ett multieventspel med åtta grenar att tävla i. Året därpå kom två uppföljare till succén, Summer Games II och Winter Games. Det är om det sistnämnda detta inlägg handlar, ett spel som står mig mycket nära och som jag ständigt återvänder till. Det finns bara en handfull titlar jag spelat lika mycket och samtliga har jag skrivit om tidigare: Football Manager, Stunt Car Racer, MicroProse Soccer, Pitstop II och Activisions Decathlon. 

Till skillnad från de båda Summer Games som har åtta grenar att tävla i är det bara sju i Winter Games: Hot Dog (föregångaren till freestyle skiing), skidskytte, hastighetsåkning på skridskor, backhoppning, bob samt konståkning i två olika discipliner, klassiskt och fritt program. Man kan vara upp till åtta deltagare som tävlar mot varandra.

För mig är det framför allt två grenar som sticker ut: skidskytte och backhoppning. Skidskytte går till på samma sätt som ett långdistanslopp med fyra skjutningar och fem varv i skidspåret. Man åker i ett vackert vinterlandskap med snötyngda granar och snöklädda berg, grafiken är mycket imponerande och ljudeffekterna realistiska. Skidar gör man genom att röra joysticken i sidled i samma takt som det hjärta man ser i nedre delen av TV-bilden. Det handlar således inte om att "skaka" kontrollen så snabbt man kan vilket var den vanligaste metoden för dåtidens sportspel. För att kunna skjuta måste man först ladda geväret genom att först dra upp joysticken och sedan ner och trycka på knappen för att avlossa skotten. Missar man tavlan får man fem sekunders strafftid. Här är det synd att de inte i större utsträckning följt de riktiga reglerna som ger en minuts påslag för varje bom eftersom man i många fall tjänar på att skjuta fort men bomma ett antal skott istället för att skjuta en säker serie. Men å andra sidan handlar det om att skjuta fort även i verkligheten. 

Skidskytte på C64

Backhoppningen är den andra tävlingsgrenen som sticker ut och precis som på riktigt får man poäng för både längd och stil. För att hoppa så långt som möjligt behöver man ha rätt position i luften med både kroppen och skidorna. Under hoppet ser man en närbild på hopparen i sidled och kan utifrån det parera med joysticken för att få rätt position, höger och vänster för överkroppen, uppåt och nedåt för skidorna. Det handlar inte om att hitta rätt position för att sedan slappna av, man måste parera åt olika håll hela tiden innan man landar. Rätt position i luften ger både längre hopp och högre stilpoäng. 

Backhoppning på C64

Vad gäller de övriga grenarna skulle jag placera Hot Dog på tredje plats som går ut på att hoppa med skidor och tricksa i luften. Man har sex tricks att välja mellan och man kan även kombinera dem vilket genererar högre poäng. I bobsleigh gäller det att ta sig ner för banan på bästa tid genom att hålla rätt linje i kurvorna och ligga i mitten på banan på rakorna. Speedskating är den enda grenen där man kan tävla mot varandra om man är flera deltagare och här gäller det att föra kontrollen rytmiskt i sidled utifrån skridskornas rörelse. Dessa tre är också bra grenar, men kommer inte upp i samma nivå som de två föregående.  

Det finns även två grenar som sticker ut i den andra riktningen och som faktiskt är rätt trista, nämligen konståkning som man dessutom måste ta sig igenom två gånger. I inledningen av spelet kan man välja att tävla i alla eller i några grenar och faktum är att jag för det mesta väljer bort konståkningen. Det går hur som helst ut på att göra sju obligatoriska trick under en minut i det klassiska programmet och i det fria ska man göra dem tre gånger under två minuter. Man får minuspoäng om man trillar eller påbörjar konstakten vid fel tillfälle och skridskorna inte är i rätt position.

Konståkning C64

Winter Games är, precis som Epyx övriga titlar i denna serie, ett multiloadspel vilket innebär att spelet laddas efter varje gren. Hur lång tid det tar beror på vilket medium man använder. Jag kör framförallt från kassett, där varje gren tar cirka en och en halv minut att ladda in förutom skidskyttet som tar två och en halv. Efter varje avslutat event får man se resultatet och lyssna på vinnarens nationalsång (varje spelare väljer land inledningsvis). Tyvärr är inte Sverige med, vilket egentligen är lite konstigt eftersom Sverige vid den här tiden var framgångsrika på vinterspelen med åtta medaljer varav fyra guld i Sarajevo 1984. Man har helt enkelt bara återanvänt länderna från Summer Games utan att bry sig om att det inte är samma länder som är framgångsrika i de olympiska spelen på vintern som på sommaren. 

Ett land som inte längre existerar finns dock fullt levande kvar i Winter Games, Sovjetunionen. Tyvärr har de fått fel nationalsång. Istället för Hymn till Sovjetunionen - en av de vackraste och mäktigaste nationalsånger som skrivits - spelas Internationalen som på på inget sätt kan mäta sig med den riktiga. Visserligen har även Internationalen varit nationalsång men byttes ut redan 1944. När Sovjetunionen kollapsade 1991 fick Ryssland en ny nationalhymn, Den patriotiska sången, samtidigt som den gamla förbjöds. Den nya gick aldrig riktigt hem hos det ryska folket och den förblev impopulär, så när Putin valdes till president år 2000 lät han återinföra den sovjetiska med ny text och ny titel: Hymn till Ryska Federationen. Istället för att hylla Lenin och socialismen fick ryssarna rikta sina hyllningar till moderlandet med textrader som "vårt heliga rike, vårt heliga land, din mäktiga vilja och ryktbarhet kommer alltid att höra dig till". En föraning om den ryska nationalismens under åren med Putin vid makten.

Winter Games finns till de flesta system som var aktuella vid tidpunkten men det är främst på Commodore 64 och Amiga som jag spelat det. Till Amiga kom det 1987 och är troget originalet, men de har verkligen putsat på grafiken som är betydligt bättre. Annars är det mesta sig likt förutom skidskyttet som blivit sidoscrollande istället för flip screen samt att man kör banan på betydligt kortare tid, en och en halv minut istället för två. Grafiskt är Winter Games betydligt bättre på amiga men jag föredrar det ändå på Commodore 64. Men det beror antagligen på att det är där jag spelat det allra mest. 

Skidskytte Amiga

Samma år som det släpptes till Amiga kom det även till den då mycket föråldrade Atari 2600. Även om det i stort sett är samma grenar så är det ändå ett i många stycken ett helt annat spel. Grafiken är förstås mycket enkel, men även spelmekaniken och vyn är många gånger helt olika från originalet. De har även bytt ut konståkningen mot slalom och rodel, ett tacksamt byte som de borde gjort redan till Amigan. 

Backhoppning på Atari 2600

Zzap64! gav Winter Games 94 procent i november 1985 (issue 7) och DatorMagazin gav amigaversionen 3,5 poäng av 5 möjliga i nummer 7 1987. Tomas Hybner skriver att det egentligen bara är två grenar som är roliga, hot dog och backhoppning. Konståkning, fortsätter han, är dötrist. På Lemon64 får spelet 8,65 av 10 möjliga.

Jag minns inte första gången jag spelade det, men däremot minns jag hur mina klasskamrater, de med dator, pratade om det på rasterna i skolan. Hur de exalterade berättade vilken fantastiskt grafik det var. Särskilt minns jag Henriks entusiasms och jag antar att det var hemma hos honom jag spelade det första gången. Har ett svagt minne av att jag kör skidskytte och att det är väldigt svårt att träffa måltavlan i skyttet. Henrik hade en Wico-joystick, av många ansedd som den bästa man kunde ha. Själv har jag alltid föredragit Tac-2. Det har passat min förkärlek till skakspel som Decathlon. Och för den delen mitt spelhumör på den tiden. Faktum är att jag brutit sönder två stycken Tac-2 i förtvivlan och ilska över att jag förlorat eller att något annat blivit fel. Men det är längesedan nu och den delen av mitt spelande har sedan länge vuxit bort. Nästan i alla fall. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

The Secret Diary of Adrian Mole (C64)

The Secret Diary of Adrian Mole, aged 13 ¾ från 1985 bygger på boken med samma namn som kom ut tre år tidigare. Den är skriven av Susan Townsend och handlar om den snart 14-åriga Adrian Moles dagliga liv. Historien berättas genom Adrians dagboksanteckningar där han skriver om sin familj, skolan, kompisar och flickan han är förälskad i, Pandora. Och tankar på vem han själv är. Helt enkelt om sådant som upptar en tonårings tankar.  

I England blev boken en stor succé och är där något av en moderna klassiker som också fick flera uppföljare. Den översattes till svenska med titeln Min hemliga dagbok - Adrian 13 ¾ år men här har den haft en mer undanskymd plats och idag är det väl inte många som kommer ihåg den. Samma år som spelet kom gjorde BBC en TV-serie som även visats på SVT vid ett par tillfällen, första gången 1987.

Jag har inte läst boken, men så vitt jag förstår följer spelet boken väldigt troget. Det är ett textbaserat spel med grafiska inslag som kompletterar texten, men framför allt handlar det om att läsa. Utan att ha undersökt saken närmare utgår jag ifrån att det i mångt och mycket är taget direkt ur boken. Dagboksantecknarna är ibland kortare kommentarer, som att han fått en finne på haken, att radio 4 sänder en radioteater om poeter i vallgravarna under första världskriget och korta tankar om sig själv, exempelvis att han är på väg att bli intellektuell: "I think I am turning into an intellectual. It must be all the worry"

Det första vi får läsa är hans nyårslöften där han lovar att hjälpa blinda människor över gatan, att han ska hänga upp sina byxor, inte börja röka, sluta klämma sina finnar och försöka få alla att tycka om honom. Och det är det sista löftet som blir målet för spelet, att få Adrian att bli omtyckt och uppskattad av så många som möjligt. Adrian ställs inför olika val som man ska ta ställning till och beroende på vad man gör för val av de erbjudna alternativen ökar eller minskar hans popularitet. Varje vecka får man veta hur det går mätt i procent av människorna i hans omgivning som gillar honom. Han börjar på fyrtio.

Spelet i uppdelat i fyra delar där varje kvartal utgör en del. Det tar cirka 45 minuter att spela ett kvartal. Vill man ta en paus går det att spara när man är klar med ett kvartal och innan man börjar på det nya. 

På det stora hela tycker jag att The Secret Diary of Adrian Mole är ett bra spel. Berättelsen är väldigt underhållande och engagerar, man vill hjälpa honom att nå sitt må. I mångt och mycket är det som att läsa boken fast man får vara med och bestämma hur han ska göra i olika situationer. Det är således ett lugnt och kontemplativt spel eftersom man mest läser. Och det är helt utan ljudeffekter vilket än mer skapar en bokupplevelse. Och Som jag nämnt i flera andra inlägg tycker jag om tysta spel som man tar i sin egen takt. Jag är dock inte helt säker på hur mycket de val man gör verkligen påverkar på sikt. Jag har kört spelet några gånger vid det här laget och även om man väljer olika svarsalternativ hamnar man efter ett tag på samma plats, oavsett vad man svarat. Spelet fick en uppföljare i The Growing Pain of Adrian Mole som jag har men ännu inte testat.

Jag tror inte att detta är ett spel man laddar in speciellt ofta, troligare kör man det några gånger och sedan är man nöjd. Som när man läser en bok eller ser en film. Jag kan absolut läsa om en bok och se en film fler gånger, men du brukar gå några år mellan tillfällena. Kanske är det så enkelt som att det är berättelsen som är den största behållningen. Men man kan ju också köra det med en annan målsättning, vilket de föreslår i manualen: att få Adrian så impopulär som möjligt.

Jag har som sagt inte läst boken och heller inte sett serien, förutom ett par avsnitt när den gick på TV. Men där är det några scener som verkligen fastnat och jag minns att jag skrattade otroligt mycket av igenkänning. Och när jag spelat blir jag sugen på att läsa boken och se TV-serien (som i skrivande stund finns att se på Youtube).

The Secret Diary of Adrian Mole fick fina recensioner när det kom. Commodore User gav det 4 av 5 möjliga och Zzap!64 gav det 75 procent och skrev att det var ett väldesignat spel. På Lemon64 får det 6,5 poäng, vilket stämmer ganska bra med min egen uppfattning när man tar spelets varaktighet i beaktande. Första gången jag spelade tyckte jag att det var väldigt bra men det var inte lika kul andra och tredje gången.

Susan Townsend avled 2014 vid en ålder av 68 år. Hon hade då skrivit åtta böcker om Adrian Moles där han i de senare böckerna vuxen. Den sista utkom 2009. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Falklands 82 (C64)

Den andra april 1982 inleddes Falklandskriget då Argentinska styrkor invaderade och ockuperade ögruppen som ligger ungefär 60 mil utanför Argentinas kust. Det hade länge varit en konflikt mellan Argentina och Storbritannien om vem som skulle ha kontroll över ön och förhandlingar hade pågått sedan 1964 på uppmaning av FN. Argentina menade att ögruppen tillhörde dem sedan självständigheten från Spanien 1819 medan Storbritannien ansåg att det var deras eftersom de hade kontrollerat området sedan 1833. Kriget pågick i 74 dagar och slutade med Argentinas kapitulation den 14 juni, 907 döda och fortsatt överhöghet för Storbritannien. Argentinas förlust ledde även till militärjuntans avgång 1983 och införandet av demokrati i landet. 

Falklands 82 är ett strategispel från 1985 som bygger på denna händelse. Det är designat av John Bethell och utgivet av Personal Software Service (PSS) som publicerat många liknande spel, bland annat Theatre Europe, Battle for Midway, Okinawa och Iwo Jima. Du spelar de brittiska styrkorna medan datorn är de argentinska. 

Inledningsvis väljer du svårighetsgrad (1-5) och hur du vill disponera de 15 fartyg du har till ditt förfogande. Du kan få kanonunderstöd för landtrupperna eller flygunderstöd från hangarfartygen. Därefter ska du ta ställning till var du ska landsätta dina trupper. Det finns fyra platser att välja mellan och alla har sina för- respektive nackdelar vad gäller geografi och försvar. Argentinas försvar ser dock olika ut för varje spelsession vilket innebär att man inte vet var de har sina styrkor och vilket hamn som har det starkaste försvaret. När du fört dina styrkor i land ska du sedan avancera över ön till andra sidan. Bilden på skärmen visar under hela spelet en karta över de delar av Falklandsöarna där striderna pågick. 

En spelsession består av 25-30 drag beroende på svårighetsgrad och tar cirka två timmar. Ett drag utgörs av att förflytta dina trupper enligt din strategi samt utkämpa eldstrid. Inledningsvis kontrollerar du tio trupper som alla har olika förmågor. Vid det tionde draget får du förstärkning av ytterligare fem trupper om vädret tillåter. Du flyttar en trupp i taget och när du hanterar truppen får du information om vilken trupp det är, (alla var där under det riktiga kriget tre år tidigare), vad de har för attack- och försvarsstyrka, hur långt de kan ta sig under ett drag samt anfallsräckhåll, dvs hur nära du måste vara fienden för att kunna strida mot den. I de flesta fall behöver man vara precis intill men artilleritrupperna kan nå fienden från längre avstånd. Hur långt truppen kan förflyttas varierar beroende på terräng och utmattning.

Du har fyra order att välja mellan: anfall (om fienden är inom räckhåll), förflytta truppen, rekognoscera området eller inte göra något alls (pass). Det är endast två av trupperna som kan rekognosera, Special Boat Squadron (SBC) och Special Air Service (SAS). Det är en viktig del av krigföringen för att avslöja var fienden finns, Argentinas trupper alltid är osynliga tills du befinner dig alldeles intill dem eller då de går till anfall. SBC och SAS kan upptäcka dem på längre håll vilket innebär att du får mer tid till att planera striden och mobilisera de styrkor du behöver. 

Det är viktigt att vara strategisk när man förflyttar sina trupper så att man inte blockerar varandra. Man ger order till sina trupper i strikt turordning vilket innebär att man kan fastna bakom en annan trupp som inte ska förflyttas förrän efteråt. Varje drag kan ta en stund, det är mycket man ska göra och mycket att ta hänsyn till. När du anfaller kan du också få understöd av flyg och/eller fartygseld beroende på väder. Vid klart väder kan du få understöd av båda, vid dimma endast av fartygen och vid storm endast av flygen. 

Falkland 82 är ett spel jag velat sätta mig in i länge - ända sedan jag återupptäckte 64:an genom theC64 mini hösten 2019 - men jag har inte haft det tålamod som krävts. Det var mycket att läsa innan men det var det väl värt då det var ett riktigt bra strategispel. Ett spel som tilltalar mig: stillsamt, tyst och man kan ta det i sin egen takt. Att det är "turned-based" passar mig väldigt bra, jag är inte så förtjust i "real-time-strategy" eftersom jag upplever det som väldigt stressande. Tycker om att det är samma bild hela spelet, att ljudeffekterna är sparsamma (skottsalvor vid eldgivning, ett susande ljud följt av en explosion när stridflygen kommer) och att det inte är någon musik.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min egen regel: att bara skriva om spel jag har en fysisk kopia av. Men i mitt första inlägg skrev jag också att jag antagligen kommer att bryta regeln någon gång. Det här är ett sådant tillfälle. Falkland 82 var ett spel jag laddade hem alldeles i början. Minns inte hur eller var jag stötte på det första gången men jag tyckte att det verkade väldigt intressant. Jag har letat efter det på tradera och e-bay men har inte hittat det i originalutgåva. Vad jag vet har jag det inte på någon av mina piratkassetter eller disketter. Jag har dock inte gått igenom allt ännu så kanske dyker det upp så småningom. Men ännu så länge får jag spela det från min Kung-Fu Flash-cartridge.

Zzap!64 recenserade Falkland 82 i januarinumret 1986 och gav det endast 34 procent. Visserligen var det inte den katastrof de hade förväntat sig (kan det ha väckt debatt att man skulle göra ett spel på händelsen? Det hade trots allt bara gått tre år) men de tyckte att det var väldigt ytligt. På lemon64 får det inte heller särskilt bra betyg av de tretton personer som bedömt det, endast 5,15. Med den fjortonde rösten, dvs min, ökade det till 5,39. Enda recensionen som ger det godkänt är i Your Commodore som gav det 7 av 10. Själv tycker jag som sagt att det är ett riktigt bra strategispel. Som jag skrev så har jag länge velat spela det och jag blev inte besviken. 

En som blev mycket upprörd när den brittiska regeringen med Margreth Thatcher i spetsen bestämde sig för att med vapen ta tillbaka Falklandöarna var Roger Waters i Pink Floyd. Han förlorade sin pappa i andra världskriget innan han fyllt 1 år och det meningslösa lidandet i krig var ett tema som ständigt återkommit i hans låtar. Aldrig mera krig hade man sagt efter andra världskriget, vad hade hänt med den drömmen undrade han. Resultatet blev The Final Cut - a requiem for the postwar dream, den sista skivan han gjorde med Pink Floyd som släpptes 1983. Den inledande låten avslutas med följande rader: 

Should we shout, should we scream, 

what happened to the postwar dream? 

Oh Maggie, Maggie what did we do?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

spelplanen under hela spelet

karta över falklandöarna, markerat där striderna pågick

omslaget till pink floyds skiva the final cut

Handicap Golf (C64)

För en tid sedan skrev jag om häskapplöpningsspelet Derby Day som jag stötte på första gången i en samlingsutgåva med fem andra spel, The Sports pack - 6 great games on one tape. I samband med det inlägget blev jag sugen på att gå tillbaka till de fem andra spelen och se vad det var för något. Jag mindes dem alla som väldigt dåliga och att Derby Day utgjorde ett undantag från detta. Därför bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om dessa fem dåliga spel, men när jag laddade in och testade var de inte så usla som jag mindes. Framför allt ett stack ut i positiv riktning och var riktigt bra. Jag blev kvar vid spelet i säkert en och en halv timme, hade svårt för att slita mig därifrån. Uppenbarligen hade jag varit för snabb med att döma.

Spelet heter Handicap Golf och precis som Derby Day är det Computer Rentals Limited (CRL) som ligger bakom. Det är även samma person som gjort båda spelen, Pete G. Curtis. Det släpptes 1983 till Dragon 32, en av de vanliga datorerna i Storbritannien vid denna tid. Till Commodore 64 kom det 1985. 

Inledningsvis ser det inte mycket ut för världen; en väg i nedre delen av bilden, en flådig byggnad i bakgrunden omgivet av grönt och blått för gräs, träd och himmel. Väldigt enkel och inte speciellt tilltalande grafik, helt i avsaknad av djup. Jag utgår från att spelet är programmerat i BASIC vilket inte var ovanligt vid denna tidpunkt. Kevin Toms, som jag nämnt många gånger på denna blogg, programmerade Football Manager i BASIC och av grafiken att döma skulle jag tro att även Derby Day är det. 

Du börjar med att välja vilken typ av golfrunda du ska gå: en eller två spelare, nio eller arton hål, hur mycket vinden ska påverka och hur svårt du vill att putten ska vara. Därefter får vi se golfbanan snett ovanifrån med en liten röd gubbe till vänster. Bredvid sig har han en färglös caddy. Bilden visar även vindens riktning och styrka samt avstånd till hålet. I det här spelet använder man inte joystick utan alla val görs med tangentbordet. Krångligt kan tyckas men det var inga problem överhuvudtaget eftersom du ser alla kommandon på skärmen. Varje runda ser likadan ut: du får se första delen av banan men kan om du vill se de resterande delarna genom att trycka på P. När du väljer klubba trycker du C och en vy med alla klubbor visas samt hur långt respektive klubba når. Det sista du behöver göra innan du ska slå är att ställa in den vertikala riktningen på slaget viket du gör genom att trycka D. Flytta markören till önskad nedslagsplats men glöm inte att ta hänsyn till vinden. När du är nöjd verkställer du slaget genom att trycka T. När du kommit till greenen förändras vyn så att det nu är rakt uppifrån med hålet i mitten. Du ser var bollen ligger samt om det är uppför eller nedför. Även här har du en markör, den du ska placera mittemot bollen på andra sidan hålet (använd F5 och F7 för detta) och till sist ställer du in styrkan på putten. Verkställ med F1. Svårare än så är det inte och nu är det bara att gå resten av rundan. Att spela nio hål med en spelare tar cirka 40 minuter.

Grafiskt är det som sagt inte mycket att hänga i granen men jag tycker att det fungerar väldigt bra och den lilla röda gubben (blå för player 2) är riktigt fint animerad när han svingar sin klubba. Designen på vyn är också väldigt välgjord och du har hela tiden tillgång till den information du behöver. Spelet har även plats för lite komik: när rundan är avslutad får du genom bildtexten veta att det är dags för en drink i klubbhuset. Du och din caddy kommer långsamt gående från vänster men när de når fram till gången som leder till klubbhuset sätter din spelare iväg med en väldig fart mot huset, armarna fladdrande i luften och in genom dörren. Caddyn vandrar trött vidare med golfklubborna på ryggen tills han är ute ur bild. 

När jag söker på internet hittar jag inte speciellt mycket om det här spelet. Den enda recensionen jag hittar är från Crach som recenserat Spectrumutgåvan och givit det 84 procent. På lemon64.com finns det inte ens en post om spelet, vilket är mycket ovanligt. Men det säger ju också en del. 

Jag hade som sagt inga förväntningar när jag laddade in detta, något som stärktes när den första vyn kom upp. Men när jag väl började spela hade jag faktiskt svårt för att sluta. Spelet är så när som på en ljudeffekt i slagögonblicket helt tyst, vilket nog också fick mig att stanna kvar extra länge eftersom jag tilltalas av detta. Hela spelsessionen blir som ett meditationspass. Fast roligare. Och för att avsluta kan jag bara konstatera att Handicap Golf är väldigt enkelt men väldigt kul!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Introduktionsvy

Vyn över golfbanan

Dina klubbor

Software Star (C64)

Software Star gavs ut 1985 av Addictive Games och Kevin Toms, mannen bakom Football Manager. Spelet är precis som föregångaren ett managerspel, men istället för att driva ett fotbollslag ska du här driva ett företag som producerar dataspel. Målet med spelet är att driva företaget med vinst, 10 000 pund på ett år, samtidigt som du själv ska bli berömd för dina spel och bli en "Software Star" och hålla den positionen i tio månader. Du ska med andra ord åstadkomma det Kevin Toms själv gjorde. 

Varje spelomgång motsvarar en månad och tar ca fem minuter att genomföra. Under denna månad ska du ta ställning till om ett spel är färdigt för lansering eller om det ska fortsätta utvecklas. Ju längre tid för utveckling desto bättre kvalitet på spelet. Men långa utvecklingstider innebär också färre spel på marknaden, eftersom du bara kan utveckla ett spel i taget. Om du lanserar ett spel ska du börja utveckla ett nytt och du bestämmer själv namn på spelet. Du får indikationer på hur dina medarbetare presterar och utifrån det kan du bestämma om du vill höja produktiviteten genom incitament (oklart vilka) eller genom höjd arbetsdisciplin. Om du är nöjd med deras prestationer kan du givetvis välja att inte göra något. Du behöver också avgöra hur mycket du ska lägga på marknadsföring av respektive spel samt hur marknadsföringen ska prioriteras i de olika delarna av landet (norr, söder, väst, syd). Genom grafer får du se hur försäljningen sett ut föregående månad i de olika landsänderna. Du ska också bestämma hur du vill marknadsföra företaget, genom hajp eller ärlighet. Höjdpunkten på månaden är när topplistan presenteras. Då får du se om och i så fall var på listan dina spel hamnar samt om de går med vinst. Därefter får du se balansräkningen av inkomster och utgifter. Utgiftsposter som inkluderas är bland annat löner, marknadsföring, ränta och kostnad för att duplicera spelen. Har du dragit på företaget för stora skulder får du sparken. Det sista som händer varje månad är att du får veta hur det går för dig i din resa mot berömmelse. Det finns fem olika nivåer: nobody, local hero, well known, nearly famous och software star. 

Detta är ett textbaserad spel och till skillnad från Football Manager finns det i stort sett inga animerade inslag, förutom topplistan varje månad. Här får du se hur spelet klättrar - en placering i taget - tills det stannar någonstans på placeringarna 1-20. Men förhoppningarna är ju höga, speciellt på de nya spelen.

Idémässigt tycker jag att detta är intressant, det är alltid spännande att se hur det går för spelen på topplistan och hur man (förhoppningsvis) avancerar på kändisskalan. Jag upplever dock att det lätt blir ensidigt i längden eftersom det är samma procedur som upprepas varje månad. När man spelar Football Manager är varje match unik och man kan stanna upp för att se hur det har gått för motståndarlagen etc. Det är helt enkelt fler och intressantare moment i Football Manager. Vidare upplever jag att det även på de lägre nivåerna är svårt att klara av uppdraget och faktum är att jag för det mesta får sparken innan det gått ett år och jag vet inte riktigt vad jag gör för fel (och då kan man ju bara konstatera att de gör rätt i att sparka mig). 

Nu har jag inte spelat detta lika mycket som Football Manager, faktum är att det bara är ett par år sedan jag hörde talas om det första gången i en intervju med Kevin Toms (the Retro Hour, episode 162). Och samtidigt är det kanske inte helt rättvist att hela tiden jämföra med Football Manager, det är ju trots allt olika spel. Men de är väldigt lika så det är nog oundvikligt. 

Men för att sammanfatta, så tycker jag faktiskt att det är ett ganska kul spel, trots de ovan nämnda svagheterna. Betygsmässigt skulle jag säga 7 av 10, vilket är betydligt bättre än vad Zzap!64 gav. De recenserade spelet i det absolut första numret som kom ut i maj 1985 och gav det 43 procent, vilket jag tycker är väl hårt. De skrev att fans till Football Manager kommer att bli besvikna och att spelet på sin höjd funkar en trist och regnig söndagseftermiddag. På Lemon64 får spelet ungefär lika dåliga betyg, bara 4,5 poäng på deras 10-gradiga skala, baserat på 10 röster. I endast ett spelmagasin från perioden har jag hittat ett omdöme som ligger mer i linje med min egen upplevelse, Computer and videogames, som med MobyGames konvertering till en 100-gradig skala gav spelet 73 poäng.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com; lemon64; archive.org, en.wikipedia.org

samtliga skärmdumpar är hämtade från mobygames.com

lyssna på intervjun med Kevin Toms här