Agent X9 - Knivarnas natt (10/1988)

Som jag skrivit tidigare har jag aldrig läst Agent X9, det var inget som intresserade mig. Jag läste mycket serier som barn och i de tidiga tonåren, men från gymnasiet och uppåt var det inte längre något jag ägnade mig åt. Det som fick mig att återupptäcka serietidningarna var reklamen, det var den jag fastnade för när jag bläddrade i dem på loppisar.

Jag köpte på mig några som sedan blev fler. Från början valde jag utifrån annonserna, men efter hand började jag även utgå från framsidorna. Främst Agent X9, Helgonet, James Bond och Seriemagasinet, tidningar jag aldrig läst och som riktade sig till en äldre publik än Fantomen. Framsidorna var målade samma stil och med samma teknik som omslagen till Ataris tidiga spel som jag relativt nyligen hade upptäckt. Det var främst tidningarna från 70- och 80-talet som gick i den stilen, när vi når fram till det sena 80-talet och 90-talet sjunker kvaliteten på hantverket. Realismen försvinner och tekniken blir mer naiv och pastellfärgad. Både fulare och tråkigare, hantverket känns inte lika genuint och genomarbetet.

Den här framsidan gillar jag skarpt. De mörka tonerna med markerade penseldrag och dramatiska skuggor har en underbar atmosfär över sig, film noir från 60- eller 70-tal. Mannen som varsamt, ömsint, bär kvinnan bort från den hotfulla skuggan av kniven, upplysta av ett ensamt stearinljus känns inte som 1988, när tidningen kom ut och då serien tar sin början. 

Äventyret heter Knivarnas natt och inleds i en hörsal där Professor Lumiere håller en föreläsning om Jack the Ripper och tidens gång: "Och så mina herrar" säger han, "tror jag att tiden rör sig, inte i en rak linje - utan som en spiral!" Struntprat ropar någon i publiken, bevisa det! Professor Lumiere fortsätter: "Under vissa förhållanden tror jag att en person kan ryckas tillbaka till det förflutna - eller till framtiden!"

En filosofisk början, att se tiden som en spiral där man under vissa omständigheter kan förflyttas mellan olika tider. På väg från föreläsningen blir Professorn och hans vän Garth attackerade av en knivman som uppenbarligen är under en stark påverkan av något. När de omhändertagit honom vaknar han som ur en dvala utan att minnas något, förutom att han hittat några knivar under golvet i sitt hus. Lumiere misstänker att mannen kommit i kontakt med en ondska från förr. De befinner sig i East End, kvarteren där Jack The Ripper begick sina brott exakt 100 år tidigare När de hjälpt den förvirrade mannen hem förflyttas Garth tillbaka i tiden, till ett dimmigt London år 1888 där han ställs inför den verkliga Jack the Ripper.

Jack the Ripper var en person som vi pratade om när jag var barn, ett återkommande tema precis som Titanic, pirayor, kvicksand och Bermudatriangeln. Han var aktiv i stadsdelen Whitechapel, East End, där han mördade fem prostituerade kvinnor mellan augusti och november 1888. Flera av de mördade kvinnorna förekommer i serien, främst Marie Kellly som kom att blir Uppskärarens sista offer.

Vem Jack the Ripper egentligen var är det ingen som vet, men det finns många spekulationer. I serien listar Garth ut vem det är, en viss Doktor Caversham som dock blir påkörd av en droska och dör när han försöker fly från Garth. I samma stund som polisen anländer och Garth ska berätta at det är Jack the Ripper som ligger död på gatan förflyttas han tillbaka till 1988 utan möjlighet att berätta sanningen.  

För fler inlägg, se innehållsförteckning

I numret finns två annonser, den första gäller Marabous chokladbar Rapid och den andra KangaROOS, shoes with pockets. Jag har inget minne av vare sig chokladen eller skorna.

Läsarnas topplista, Datormagazin 1988 (c64)

Jag referera ofta till och citerar ur Datormagazin när jag skriver om spel till C64:an då det är där jag läser recensioner och betygsättning.  Jag har i stort sett alla nummer som utkom mellan 1986-1995 med några få undantag. Jag tycker om att ta fram dem och bläddra i dem, läsa lite här och där. Det är en underbar känsla att hålla i en stor tidning i pappersformat, försiktigt vända blad för att inte förstöra de ibland bräckliga sidorna. Dessutom är det intressant att läsa om ny teknik, samhällsdebatt kring spelande, nya spel och nyttoprogram som jag inte ens visste fanns. 

I det första numret från maj 1986 skriver Christer Rindeblad, tidningens grundare och chefredaktör följande inledning: "Modelltågsfantaster, joggare, videogluttare och lastbilschaffisar har ju alla egna tidningar. Så varför ska inte vi, ca 80.000 - 100.000 ägare av Commodore-datorer, få läsa om sådant som  intresserar? Självfallet ska vi få det. Och därför är vi här, Sveriges första oberoende nyhetstidning för alla som har en C64 eller en C128 (och inom en framtid även Amiga)". 

Datormagazin var från början tryckt på tidningspapper i tabloidformat och kom ut med 4 nummer under uppstartsåret 1986. De följande åren utökades utgivningstakten, 10 nummer1987 och 16 nummer 1988. Som mest gavs 22 nummer ut per år (1991-1994). 1995 lades tidningen ner men startade på nytt 2000 och ges fortfarande ut, sedan 2020 som nättidning.

Första numret av Datormagazin från maj 1986

I nummer 2 1988 införs efter önskemål från läsarna en topplista för datorspel som läsarna själva får rösta fram. Genom att skicka in vykort till tidningen med namnen på de tre bästa spelen sammanställdes en topp-tio-lista. Tidningen utkom som redan nämnts med 16 nummer detta år, listan återfinns i 14 av dem. Förutom första numret då den ännu inte startat utelämnades den även i ett nummer på grund av platsbrist. 

Jag har alltid tyckt om att läsa statistik och tabeller och en idé formades i mitt huvud: vore det inte kul att ta fram en topplista över de bästa spelen 1988 enligt läsarna för att kora en vinnare? Det var innan jag insåg vilken tid det skulle ta att gå igenom alla listor och sammanställa dem. För det uppstod ganska snabbt en fråga: vad ska man egentligen titta på för att få ett rättvisande svar?

På de 14 listor som publicerades under året är det 24 titlar som är med åtminstone en gång, två är med på samtliga. Den första frågan som uppstod var problemet med att spelen inte släppts samtidigt, vissa går ännu inte att köpa när den första listan publiceras. Dessutom skiljer sig antal röstande från en gång till en annan, vilket kan innebära att ett spel får en hög placering med låga poäng ena veckan medan ett annat spel kan hamna längre ner veckan därpå med fler poäng. Vilken titel som vinner bästa spel 1988 beror således på hur och vad man fokuserar på. För att kunna kora en vinnare har jag därför sammanställt flera listor utifrån olika mått. Först ut en sammanräkning av poängen de fått varje vecka de hamnat på topplistan. 

Total poäng för året (veckor på listan)

1. The Last Ninja - 455 (13)
2. Defender of the Crown - 353 (13)
3. Skate or Die - 320 (14)
4. Wizball - 286 (14)
5. Bubble Bobble - 268 (12)
6. The Great Giana Sisters - 257 (7)
7. California Games - 221 (10)
8. Delta - 188 (13)
9. IK+  - 146  (6)
10. Pirates - 138 (6)

Överlägsen vinnare med detta sätt att mäta är The Last Ninja med 455 poäng, 102 mer än Defender of the Crown på andra plats. Båda har legat 13 veckor på listan, vilket är mindre än trean, Skate or Die, som hamnar 33 poäng efter Defender of the Crown trots att spelet varit med en vecka mer. Även Wizball har varit på alla listor under året men har 169 poäng mindre än The Last Ninja. The Great Giana Sisters hamnar väldigt högt med tanke på att det bara hunnit ligga 7 veckor på listan. Att bara räkan ut totala poängen är som redan nämnts ett problem när man ska jämföra spelen med varandra. Därför har jag även sammanställt en tabell utifrån snittpoäng istället för totalt. På det viset kommer man tillrätta med problemet att vissa spel inte haft möjlighet att vara med så många gånger. 

Snittpoäng

1. The Great Giana Sisters - 36,7
2. The last Ninja - 35
3. Defender of the crown - 27,2
4. IK+  - 24,3
5. Pirates - 23
6. Skate or Die - 22,9
7. Bubble Bobble - 22,3
8. Californa Games - 22,1
9. Wizball - 20,4
10. Combat Shool - 20

Lägger man upp det på detta sätt blir listan annorlunda, The Great Giana Sisters klättrar från sjätte till första plats med ett snitt på 36,7 poäng. The Last Ninja flyttas ner på andra plats men både  IK+ och Pirates klättrar rejält och hamnar på fjärde respektive femte plats istället för nionde och tionde. Men även denna sammanställning har sina problem, främst för att poängen varit så olika mellan veckorna. För att komma tillrätta med denna problematik har jag även räknat ut snittplaceringen.

Snittplacering (antal veckor på listan)

1. The Last Ninja - 1,5 (13)
2. The Great Giana Sisters - 3,3 (7)
3. Defender of the Crown - 3,9 (13)
4. Pirates - 4,8 (6)
5. IK+ - 5,2 (6)
6. Skate or Die - 5,5 (14)
7. Bubble Bobble - 5,7 (12)
8. Wizball    5,8 (14)
9. Californa Games - 6,5 (10)
10. Combat School - 6,5 (6)

Den här listan är i stort sett samma som ovan, förutom att The Last Ninja och The Great Giana Sister bytt plats på varandra så att The Last Ninja tar tillbaka sin förstaplats som det hade vid den sammanräknade poängen. Wizball och California Games byter också plats med varandra. Förutom dessa små förändringar är det samma titlar på båda listor. 

Om man istället tittar på vilka spel som hamnat överst på listan flest gånger vinner The Last Ninja med åtta förstaplaceringar av 13 möjliga följt av The Great Giana Sister med tre av sex möjliga. Etta på de återstående tre veckorna har gått till Defender of the Crown, The Last Ninja 2 och Elite, som fick äran att toppa den allra första tabellen. 

Avslutningsvis har jag även sammanställt för att visa att poängen var väldigt olika vecka för vecka genom att visa vilka spel som fått högst antal poäng samt vilken placering det resulterade i. 

Högst antal poäng en enskild vecka (listplacering)

1. The Great Giana Sisters - 71 (1)
2. The Great Giana Sisters - 64 (1)
3. The Last Ninja - 53 (1)
4. The Last Ninja - 48 (2)
5. Wizball - 47 (2)
6. The Last Ninja - 46 (1)
7. California Games - 46 (3)
8. The Last Ninja - 44 (1)
9. Defender of the Crown - 44 (3)
10. Skate of Die - 44 (4)

Så vem har då vunnit, kan man kora en vinnare genom att dessa olika tabeller? Det tycker jag att man kan. Det går inte att komma fram till något annat än att The Last Ninja vunnit framför The Great Giana Sisters följt av Defender of the Crown. Skulle jag själv bestämma skulle ordningen bli den omvända. Går jag in och tittar på Lemon 64 får the Last Ninja 8,58 poäng baserat på 475 röster, Defender of the Crown får 8,77 poäng baserat på 398 röster och The Great Giana Sisters får 8,63 baserat på 447 röster. Poängmässigt blir indelningen således samma som min, men om man tittar på antal röster blir den samma som Datormagazin. Vi kan ändå konstatera att samtliga spel är klassiker och fortfarande levande i allra högsta grad.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

The Last Ninja, The Great Giana Sisters & Defender of the Crown

9 årgångar av datormagazin

Samtliga 24 titlar - i alfabetisk ordning - som varit på listan 1988

Arkanoid (5 veckor, högsta placering 9)

Barbarian II (2 veckor, bästa placering 6)

Bionic Commandos (1 vecka, placering 3)

Boulder Dash (1 vecka, placering 2)

Bubble Bobble (12 veckor, bästa placering 3)

California Games (10 veckor, bästa placering 3)

Combat School (6 veckor, bästa placering 2)

Commando (1 vecka, placering 8)

Cosmic Causway (1 vecka, placering 3)

Defender of the Crown (13 veckor, bästa placering 1)

Delta (13 veckor, bäst placering 6)

Impossible Mission (1 vecka, placering 9)

International Karate + (6 veckor, bästa placering 3)

I.O. (4 veckor, bästa placering 4)

Mercenary (1 vecka, placering 10)

Nemesis (1 vecka, placering 10)

Pirates (6 veckor, bästa placering 3)

Rally Speedway (1 vecka, placering 7)

Skate or Die (14 veckor, bästa placering 2)

Task III (1 vecka, placering 9)

The Great Giana Sisters (7 veckor, bästa placering 1)

The Last Ninja (13 veckor, bästa placering 1)

The Last Ninja II (2 veckor, bästa placering 1)

Wizball (14 veckor, bästa placering 2)

Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Microprose Soccer (C64)

Det finns ett antal spel som verkligen gjort intryck och fastnat i mitt minne. Under de 25 år jag knappt spelade alls fanns de alltid med som fina minnen från en svunnen tid. Ett av dem var MicroProse Soccer, utvecklat av Sensible Software och utgivet av MicroProse 1988. 

Det var bara en slump att vi började spela det den där sommaren 1989. Vi hade precis flyttat tillbaka till Gotland från det lilla samhället i Dalsland där vi bott i de senaste fyra åren. Det var ett stort hus byggt i början på 1900-talet och vi hade hela övervåningen för oss själva. Men det var inte där vi hängde utan nere i vardagsrummet framför TV:n och en Commodore 64 som jag lånat av min pappa tillsammans med ett gäng kassetter med piratkopierade spel. Ingen av oss hade hört talas om spelet, men vi gillade fotoboll och laddade in det. Och där fastnade vi.

Det går att spela vänskapsmatch, ligaspel eller VM. Vi spelade VM som var upplagt på samma sätt som det riktiga världsmästerskapet. 24 lag i sex grupper, fyra lag i varje grupp. De två första i varje grupp samt de fyra bästa tredjeplacerade lagen gick vidare till slutspel. Jag vet inte hur mycket vi spelade, men det var mycket. Mer än vad min mamma skulle ha tyckt om ifall hon varit hemma. Men vi var ensamma på dagarna och kunde lägga upp tiden enligt våra egna önskemål och göra precis vad vi ville.

MicroProse Soccer var det mest avancerade fotbollsspelet när det gavs ut. Vyn är rakt uppifrån och man ser ungefär en fjärdedel av planen i taget. Förutom att man spelar med både hörnor, inspark och inkast kan man variera styrkan på skotten, lobba och skruva bollen. Dessutom kan vädret förändras under matchens gång så att det både regnar och åskar.  Och som bonus visas även målen i repris: först spolas bandet tillbaka som på en gammal VHS-kassett där bilden ofta blev svartvit och flimrande under bildspolningen. Sedan får man se målet igen innan det är dags för avspark. Vissa lag är bättre och således svårare att besegra som Spanien, Italien, Västtyskland och Brasilien. Andra lag, exempelvis Kamerun och Japan, är lättare. Och så finns det förstås ett antal lag som ligger däremellan som Sverige, Ungern och Danmark. 

MicroProse Soccer fick fina recensioner till de flesta system som det släpptes till och Zzap64! gav det 90 procent när det recenserades i februarinumret 1989. När det tre år senare gavs ut i en budgetutgåva, vilket var vanligt när spelet hade några år på nacken, fick det 97 procent (priset var en del av bedömningen, lågt pris lika med mer spel för pengarna). Att det är ett spel som många minns och som fortfarande håller visar betyget på Lemon64, som grundar sig på fler än 300 betygsättare, vilket är ovanligt många. I skrivande stund är det 8,58. 

Den där sommaren för så många år sedan spelade vi som besatta. Men det var ett lag som ingen av oss lyckades besegra: Uruguay. Uruguay dominerade världsfotbollen under första halvan av 1900-talet och vann OS 1924 och 1928 samt VM 1930 och 1950. Men 1988, när spelet släpptes, var det inget land som utmärkte sig. Varför just Uruguay var så svåra att vinna mot var en gåta vi inte lyckades lösa. Men det gjorde ju ingen skillnad, de var omöjliga att slå. 

När sommaren började lida mot sitt slut hade mina kusiner åkt hem men jag fortsatte att spela på egen hand. Jag blev allt bättre och efter många förluster var det dags att möta Uruguay igen, för vilken gång i ordningen minns jag förstås inte. Men jag spelade mycket bra och när det blåstes för halvlek stod det fortfarande 0-0. Det hade aldrig hänt tidigare. Jag fortsatte att spela bra även i andra halvlek och lyckades hålla de borta från mitt mål. Sekunderna tickade sakta neråt och jag var på väg mot det bästa resultatet någonsin: oavgjort. Men alldeles mot slutet lyckas de ta sig igenom mitt försvar och med en sekund kvar av matchen sätter de det första och enda målet. Hade någon varit hemma hade de fått höra ett skrik av ilska och en kraftig spark i väggen som fick en tavla på andra sidan att ramla ner. 

Jag hade ett jäkla humör när jag spelade datorspel på den tiden och detta är ju ingen vacker historia om jag vill måla mig själv i skimrande färger. Men ärlighet varar längst har jag hört.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Out Run (C64)

You're cool, the engine's hot, the girls gorgeous, a tank full of gas and an open road - the rest is up to you..! Bättre än så kan det inte bli. I alla fall inte om man rycks med av den säljande texten på baksidan av omslaget till Out Run. På framsidan vägen som försvinner i horisonten, kantad av palmer. Föraren sitter i sin Ferarri Testarossa med händerna på ratten och bredvid sig har han en vacker kvinna, flickvännen kanske, som vänder sig om och tittar rakt mot dig och blinkar. 

Arkadversionen av Out Run släpptes av Sega i september 1986. Spelet blev en enorm succé och drog in mer pengar än något annat arkadspel under 1987. Det fanns både en stående version och en kabinettvariant utformat som en bil, i vilken man satt och körde. Både vad det gällde de tekniska specifikationerna och grafiken låg spelet i framkant och stod ut i förhållande till andra bilspel. Det konverterades till en mängd olika konsoller och hemdatorer och till Commodore 64 släpptes det 1988.

Out Run har fem olika banor som vardera består av fem delbanor. Det som skiljer C64-versionen från arkadspelet är att banorna laddas in separat, helt oberoende av varandra. Du väljer således på förhand viken bana du vill köra innan du laddar in det. På arkadspelet gör man inga val på förhand utan i slutet av varje delbana kommer du till ett vägskäl där du väljer höger eller vänster. Beroende på vilken väg du tar blir banorna och målgångarna olika. Jag utgår från att man valt separata laddningar för att spelet skulle blivit för stort annars och behövt ladda in nya banor mitt i racet. Alla banor börjar på samma ställe, Coconut Beach som visas på omslaget och där vägen kantas av palmer. Bana A och bana B har de tre första delbanorna gemensamma och de två sista är unika. Och det gäller för alla banor, tre av dem delas med andra och två unika för den separata laddningen. 

Varje bana tar cirka fyra och en halv minut att ladda in från kassett och en del av tiden får du en load screen att titta på. När spelet är färdigladdat kan du välja vilken musik du vill lyssna på medan du kör, du har två låtar att välja mellan (tämligen unikt 1988) men du kan även välja att köra utan musik. I manualen står det att det även finns en ljudkassett med originalmusiken från arkadspelet, så om man verkligen ville få den rätta känslan kunde man ladda stereon och köra till arkadmusiken. Tyvärr var ljudkassetten inte kvar i mitt exemplar när jag köpte det. 

Kontrollerna är enkla: spaken framåt för gas, bakåt för broms, höger eller vänster för att styra och tryck på knappen för att växla. Det finns två växlar och du bör växla upp till andra växeln när du är uppe i 120-150 kilometer i timmen. Bilens maxfart är 294 kilometer i timmen.

Detta är ett klassiskt arkadspel vilket innebär att du har en tidsgräns för att hinna klart delbanorna. På första delbanan har du 75 sekunder på dig, har du inte hunnit fram till andra delen är spelet slut. Varje bana har sin specifika miljö och du kör bland annat genom öken, berg och ett vinterlandskap. För att hinna i mål på delsträckan innan tiden är ute måste du ständigt köra om andra bilar. Kör du in i en bil framför dig stannar farten av och du förlorar tid, krockar du med något på sidan av vägen i hög fart voltar bilen och din flickvän pekar anklagande på dig innan ni kan köra vidare. Ju längre man kommer desto mer trafik blir det. Det är ingen skillnad i svårighetsgrad på de olika banorna som laddas separat, där är det endast miljöerna som skiljer sig. Svårigheten ökar för varje delbana genom att vägen får fler och brantare kurvor men framför allt genom mer trafik. Mot slutet är det mer eller mindre som att köra slalom mellan bilarna. Kommer du i mål har du klarat spelet och din flickvän ger dig en kyss. Poäng får du utifrån hur långt du kommer och hur bra du kör.

Jag älskade arkadversionen av Out Run och spelade det så ofta jag kunde, vilket inte blev så ofta eftersom det inte fanns några arkadspel där jag bodde. På båten till Gotland brukade jag spela och de få gånger vi var på Liseberg. På Gotlandsbåten fanns det en version där du stod upp och spelade och på Liseberg hade de ett kabinett man kunde sitta i. Men det var dyrt, det kostade tio kronor för tre försök, så jag blev överlycklig när spelet släpptes till Commodore 64 och jag köpte en kopia trots att jag inte hade en dator själv. Första gången jag laddade in det var hemma hos en klasskamrat, tror att det var Joakim, som hade en Commodore 128. Jag blev grymt besviken, det var inte alls som arkadspelet. Riktig uselt tyckte jag till och med att det var. 149 kronor av surt förvärvade pengar genom gräsklippning och biltvätt rakt ner i sjön. Var den kassetten tog vägen vet jag inte, kanske tyckte jag att det var så dåligt att jag gav det till någon i klassen som hade en dator. Jag kan inte minnas att jag någonsin laddade in det igen.

När jag kör det nu, många år senare och utan den direkta jämförelsen med arkadspelet, tycker jag att det är riktigt kul. Grafiken är inte den bästa utan ganska enkel och minimalistisk, men jag ska inte säga att den är dålig. När man svänger är det som att hela bilen flyttar sig i sidled, inte som att man styr med framhjulen. Men känslan av fart har de lyckats fånga, så det gäller att vara med i svängarna, för det går undan. Speciellt när trafiken är tät. Även kontrollerna är bra, bilen reagerar snabbt och korrekt utifrån vad du gör med joysticken. Ljudeffekterna är inte de bästa om man ska uttrycka det milt, men musiken är rätt skön. Speciellt gillar jag att köra till musiken som inte är förvald, Magical Sound Wave, även om jag egentligen inte förknippar den med Out Run. Tycker att den är skönare. Ett kul spel med många poänger trots bristerna.

Zzap!64 recenserade spelet i februari 1988 och även där kan man läsa in en del besvikelse, som att grafiken är begränsad och att man genom att göra varje bana till en separat inladdning tagit bort hela friheten som fanns i arkadspelet. En av de tre recensenterna skriver att detta gör det till ett helt vanligt racingspel och att man hellre kan spela Buggy Boy. Att det är ett svårt spel att konvertera är de överens om, men de tycker inte att U.S. Gold lyckats. Zzap!64 har fem bedömningspunker de tittar på: presentation, grafik, ljud, hookability och hållbarhet. Sammanvägt får Out Run 68 procent och det som främst drar ner betyget är hållbarheten. De menar att spelet är för enkelt och att man är färdig med det efter ett par timmar. Spelet recenserades igen i december 1990 inför budgetugåvan från Kixx och fick då endast 44 procent.

Datormagazin skriver i nummer 1 1988 att OutRun till 64:an är en stor besvikelse om man spelat arkadspelet, inte för att det är sämre än andra spel utan för att man jämför. Vidare skriver de att musiken inte är den bästa och att ljudeffekterna är dåliga. Recencentern tar dock upp att det finns en ljudkassett med den riktiga musiken från arkadspelet och sätter man på den blir upplevelsen bättre. Att det är lättare än arkadspelet tycker han bara är bra. Sammantaget får spelet 3 i betyg.

På Lemon64 får Out Run 6,4 poäng baserat på 203 röster. Tycker att det ligger i linje med vad jag själv anser. Nu så här i efterhand och den stora besvikelsen inte längre skymmer tycker jag som sagt att det är ett roligt spel. Och jag tycker definitivt att det är roligare än Buggy Boy.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com (outrun); lemon64.com (out run); en.wikipedia.org (out run), 

Zzap!64 nummer 34 och 68 (pdf); datormagazin nr 1 1988 (pdf)

skärmdump 2 och 3 här hämtade från mobygames.com

Nytt till samlingen 1 (C64)

 

Ett paket med spel inköpta på tradera anlände för ett par dagar sedan. Alltid lika roligt att öppna kartongen, ta upp spelen och betrakta dem i verkligheten, hålla dem i handen. Känna doften av dem. Som på julafton. Denna gång innehöll paketet tio kassetter med spel av blandad karaktär. 

E-motion (1990) hade jag aldrig hört talas om, men jag kunde inte motstå ett spel med Albert Einstein (1879-1955) på framsidan och där de på baksidan beskriver det som ett meditativt New Age-spel. Insåg dock att jag hade sett det tidigare när jag laddade in det. OSG på youtubekanalen Old Style Gaming hade med det i sin serie om C64 Hidden Gems. Särskilt meditativt kan jag dock inte påstå att det var. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Egentligen var jag inte ute efter Titanic - the adventure begins... (1986) utan R.M.S Titanic, eller Titanic: the recovery mission som det också heter i vissa utgåvor. Trodde först att det var det spelet jag hittade, men insåg innan jag ropat in det att det faktiskt var ett annat. Det här är ett text- och grafikäventyr och jag var förstås nyfiken på att testa detta också, även om det inte var vad jag trodde från början. Men jag återkommer inom kort till detta spel i ett inlägg här på bloggen.

First Past the Post (1988) vet jag inte så mycket om, mer än att det är ett managerspel för hästkapplöpning. Älskar hästkapplöpningsspel och andra spel där man delvis endast är en åskådare, som Football Manager, Derby Day eller Sport of Kings. Har ännu inte testat det så jag vet inte alls hur det fungerar.

Ace of Aces (1986) har jag testat några gånger men egentligen aldrig lärt mig. Du är pilot under andra världskriget och ska ut på ett uppdrag, bland annat bomba ett tåg och ta fotografier om jag inte minns fel. Det är något hos spelet som tilltalar mig och jag vill helt enkelt ha ett exemplar och sätta mig in i detta spel som uppskattas av så många.

Software Star (1985) är skapat av Kevin Toms, den samme som gjorde Football Manager. Hörde en intervju med honom för ett par år sedan där han berättade om detta spel. Istället för att driva ett fotbollslag ska du nu driva ett företag som ger ut dataspel och ditt mål är att få företaget att gå med vinst samtidigt som du själv strävar efter att bli en stjärna bland spelskaparna. Har spelat det tidigare och även om det inte är i klass med Footboll Manager så ville jag  ha ett exemplar av spelet. 

Pitstop II (1984) hade jag sedan tidigare i en budgetutgåva från Kixx. Men omslaget till denna utgåva är ju så otroligt snyggt så den bara måste man han. Har märkt att ju längre mitt intresse för retrogaming pågått, desto petigare har jag blivit med vilken utgåva jag har. Det här är inte första gången jag köper ett spel som jag redan har i min samling för att jag hellre vill ha en annan utgåva. Speciellt då det handlar om spel jag har en stark relation till, vilket jag ju har till Pitstop II.

Så kommer vi tillbaka til Football Manager (1984) för tredje gången i detta inlägg. Precis som med Pitstop II har jag redan en utgåva av spelet i min samling, men i det här fallet en äldre variant. Jag ville ha denna nyare variant eftersom det var så utgåvan såg ut när jag och min kusin brukade spela i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Dessutom tror jag att denna kopia går fortare att ladda in, såg i alla fall ut som att det var mindre kassettejp på denna. En kvart tog det att ladda in den äldre utgåvan jag redan har. Jag kommer dock att behålla båda kopiorna.

Sherlock (1984) är ett textbaserad äventyr från Melbourne House. Det är något med de textbaserade spelen som jag känner mig dragen till, även om jag är väldigt ovan och tycker att det är svårt. Men jag har bestämt mig för att lära mig den här typen av spel och då passar det ju bra med Sherlock Holmes, som jag har ett långvarigt och starkt band till. Tycker också mycket om förpackningen, ger intrycket av att vara ett kvalitetsspel. Vet inte om det stämmer, men jag ser framemot att testa.

Att jag köpte 6-pak vol. 2 beror enkom på att International Karate (1986) var ett av spelen som var med på samlingen. Har inte haft det på kassett och vill helst ladda in mina spel från kassett eller diskett (även om jag har tillgång till moderna metoder som går betydligt snabbare). Har alltid tyckt om det spelet, har letat efter det men inte hittat det, så nu fick det bli på en samlingsutgåva. Bättre än inget alls. Into the Eagles Nest (1986) var också med, ett annat spel som jag alltid gillat och spelat mycket. De andra spelen är inget jag är intresserad av (Batty, Ace, Shockway Rider och Light Force) men jag ska givetvis pröva dem.

PHM Pegasus (1987) har jag aldrig spelat och jag vet heller inte så mycket om det, förutom att det är en krigsfartygssimulator. Kanske liknar det Destroyer, som jag spelat lite grand, men jag vet faktiskt inte. Anledningen till att jag köpte det var att BastichB på youtubekanalen 64K pratade sig varm om spelet när han gjorde en lista på sina 200 bästa spel till Commodore 64 (se länk nedan om du vill se den nästan fem timmar långa listan). 

Många spel att se framemot, även om jag redan testat flera av dem. Sherlock och Pegasus blir en hård nöt att knäcka skulle jag tro, speciellt Sherlock eftersom jag tycker att textäventyren är så svåra. Ska bli spännande att se vad First Past the Post är för något också. Jag älskar som sagt managerspel där man delvis kan luta sig tillbaka och agera publik. En rolig låda att plocka upp och utforska med andra ord.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Länk: Bastich B 64K Top 200 Commodore 64 Games

Källor: mobygames.com; myabondonware.com; sv.wikipedia.org