F-Zero (snes)

Jag kan inte säga att jag spelar på min Supernintendo särskilt ofta. Den främsta anledningen beror antagligen på att jag inte har så många originalspel. Fyra stycken närmare bestämt, varav bara ett som fungerar på en svensksåld snes. Jag kan dock spela det mesta eftersom jag också har en cartridge med SD-kort, det är bara att ladda hem spelen man vill ha och lägga över på kortet. Men det är inte samma känsla som att trycka i ett originalspel. Så det är tur att det enda spel jag har är bra, ett av de bättre jag spelat på snes: F-Zero från 1990

Det är ett futuristiskt racingspel som är uppbyggt på samma sätt som formel 1 men med skillnaden att man i F-Zero kör "bilar" som svävar en bit ovanför marken, hoovercars. Året är 2560 och den tekniska utvecklingen har förstås gått framåt under de mer än 500 år som passerat sedan vår tid. Att fordonen kan sväva över vägbanan beror på, får vi veta av manualen, att man använder sig av den senaste tekniken inom supermagnetism. Hooverbilarna påminner en hel del om den Landspeeder som Luke Skywalker använder i Stjärnornas Krig på sin hemplanet Tatooine, innan han ger sig av med Obi-Wan Kenobi för att bli Jediriddare. 

X-34 Landspeeder i Stjärnornas Krig från 1977

Av manualen får vi även veta historiken bakom arrangemanget: 

"Under senare hälften av 1900-talet greps mänskligheten av rädsla för att bli invaderade av utomjordingar. De utomjordiska rymdfarkosterna kallade man UFO:n. Det är nu år 2560 och på grund av människosläktets många möten med främmande livsformer i universum, har jordens sociala kontakter expanderat till kosmiska proportioner. Nu sker handel, tekniköverföring och kulturellt utbyte på interplanetär basis"

Hoovercars i startposition

Det berättas vidare att det ursprungligen var de som blivit rika på intergalaktisk handel - mångmiljardärerna - som efterfrågade denna fartfyllda underhållningsform. De var visserligen nöjda med sitt levnadssätt men behövde ändå en kontrast till det lata rikemansliv de förde. Förebilden var formel 1-tävlingarna som hölls på jorden mer än 500 år tidigare. Sporten kom att kallas F-Zero, där Zero står för tyngdlöshet - zero gravitation.

Idén togs emot med stor entusiasm runt om i universum och man lät bygga banor så högt som 100 meter ovanför marken. Det framgår inte av manualen varför man byggde de så högt upp, men kanske kan det ha att göra med att supermagnetismen bara fungerar på hög höjd? Eller platsbrist? Tävlingarna blev hur som helst mycket populära och efterhand mer utmanande och farliga, vilket också gjorde dem mer prestigefyllda. Att vinna en tävling kom att bli den största ära som någon kunde erhålla i universum. 

Vid sidorna av banan den magnetiska skyddsbarriären, nedanför skymtar staden

Banorna ser ut som formel 1-banor men är som redan nämnts byggda högt ovanför marken. För att undvika avåkningar finns det magnetiska skyddsbarriärer längsmed sidorna som förhindrar hooverbilarna från att störta 100 meter ner till marken. Men samtidigt som barriären skyddar så dränerar den även bilarna på energi när man av olika anledningar kör in i den. I ett första steg innebär det att bilen blir mer svårmanövrerad och till sist exploderar om man inte tagit sig i mål innan energimätaren nått noll. 

Det finns tre olika ligor att tävla i - Knight League, Queens Leauge och Kings Leauge - med vardera fem banor som givetvis ökar i svårighetsgrad. Det är ett one-player-game men AI-motståndarna har en bra nivå som gör tävlingarna spännande, underhållande och emellanåt väldigt frustrerande. För att komma vidare till nästa lopp får man inte placera sig sämre än trea, men redan från första varvet gäller krav på var man måste ligga vid varvets slut för att få köra ytterligare ett.

Slutbild efter en explosion då energin till din hoovercar tagit slut

Som jag redan nämnt tycker jag att F-Zero är ett riktigt bra spel, antagligen det bästa jag spelat på en snes. Kanske är jag inte rätt person att avgöra hur bra det är i förhållande till andra spel på supernintendo, men jag har letat på internet efter olika topplistor och F-Zero hamnar ofta på en relativt hög placering. Så helt ute och cyklar verkar jag inte vara.

Det släpptes samtidigt med lanseringen av Supernintendo i Japan (eller Super Famicom som konsolen heter där) hösten 1990 och även i Sverige släpptes det samtidigt med lanseringen, sommaren 1992.

F-Zero är som sagt ett uppskattat spel som ofta placeras högt på spelentusiasternas topplistor. Mottagandet när det kom var mycket goda med överlag höga betyg. N-Force gav det 92 procent och skrev att det går så snabbt att man behöver sträcka sig efter spypåsen samt att det är en adrenalinkick från början till slut. Till dags dato har det kommit tio uppföljare, den senaste är F-Zero 99 som kom 2023 till Nintendo Switch.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

F-Zero 99 till Nintendo Switch

Golf (nes)

För några månader sedan skrev jag ett inlägg utifrån en reklamfolder - urval av nintendokassetter och spel - från Bergsala, Nintendos skandinaviska importör. Golf var ett av spelen i foldern men eftersom jag i första hand lyfte de titlar jag spelat mycket skrev jag i stort sett inget om det, förutom att det är ett bra spel men att jag saknade manual och därför inte riktigt behärskade det. De flesta nes-spel, speciellt de tidiga, är mycket intuitiva och någon extra info behövs inte. Det gäller dock inte för Golf, men nu har jag införskaffat en manual och spelat en hel del och kan därför skriver ytterligare några rader. 

Det släpptes 1984 och är ett klassiskt golfspel i det att man ser hela banan uppifrån. Eftersom skärmen är delad ser man också golfaren som råkar vara ingen mindre än Mario i egen hög person, som här gör ytterligare ett inhopp precis som i Tennis och Punch-Out!!. 

Man har tre spelvarianter att välja mellan: one-player stroke, two-player stroke och two-player match. Stroke är klassisk golf där den som har bästa resultat efter hela rundan vinner. Vid match tävlar man om varje hål ungefär som set i en tennismatch, den som vinner flest hål vinner matchen. Eftersom jag sällan har någon att spela med har jag uteslutande kört one-player stroke, där man går en 18-hålsrunda. 

Förutom klubban (man har 15 att välja mellan) påverkas bollens bana även av slagets styrka, hur man skruvar den och vindens riktning. Slagvyn är väldigt visuell och enkel att styra vilket gör att det lätt att slå bollen dit man vill. Banorna är på det stora hela varierade och bitvis utmanande och grafiken är välgjord. Det är dock mycket sparsamt med ljudeffekter, bara när man slår iväg bollen samt när den landar i en sandbunker. I övrigt är det tyst. 

Den största svårigheten i spelet, kanske kan man se det som en svaghet, är att man bara får veta avståndet till hålet från utslagspunkten. Nästa slag måste man uppskatta avståndet själv genom att bedöma hur långt bollen flugit och sedan utifrån det avgöra hur långt det är kvar. Och det är inte det lättaste, speciellt som skalan inte verkar vara helt enhetlig. Men å andra sidan, hur lätt är det att bedöma avstånd i verkligheten?

Jag har tidigare skrivit om Handicap Golf och Leaderboard, båda till Commodore 64, samt Golf till Atari 2600. Om jag ska jämföra med med dem är det en blandning mellan Handicap Golf och Leaderboard. Spelmekaniken med ett tydligt och visuellt gränssnitt som utgångspunkt för slagen påminner mest om Leaderboard medan vyn av golfbanan ovanifrån mer liknar Handicap Golf. Det går överhuvud taget inte att jämföra med Ataris golfspel från det sena 70-talet. En annan skillnad är att nes-varianten, som alla tidiga nintendospel, har ett mer lekfullt anslag medan Handicap Golf och Leaderboard strävar efter mer realism. 

Mario som just svingat iväg bollen

Jag nämnde ovan att man spelar med Mario, vilket jag faktiskt inte lagt märke till förut. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag inte spelat det så mycket tidigare, men det beror också på att han är större och mer proportionerlig än vad han normalt sett är. Han porträtteras mer verklighetstroget här helt enkelt.

Nintendo Golf är på det stora hela ett bra spel, det har en del brister men jag tycker att det är riktigt kul att spela. Det kommer inte upp i samma klass som Leaderboard, men Nintendo Golf är på många sätt en annat typ av spel med sitt lekfulla anslag, likheterna till trots. Skillnaderna är än större i en jämförelse med Handicap Golf till C64:an och Golf till Atari 2600. 

Det är intressant att se utvecklingen, från Ataris Golf 1978 till Handicap Golf 1983 vidare till Nintendo Golf 1984 och avslutningsvis Leaderboard från 1986. Det är en enorm utveckling både grafiskt och spelmässigt men alla fyra har sin charm. Golf på NES kommer jag att återvända till med jämna mellanrum och det stärker definitivt min relation till NES-konsolen.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Här kan du läsa om de andra spelen som nämns i inlägget: 

Handicap Golf och Leaderboard till Commodore 64 samt Golf till Atari 2600

Tre spelvarianter att välja mellan

Manualen med överblick av de 18 hålen

Urval av Nintendospel och kassetter - del 1 (nes)

Jag har egentligen inte spelat så mycket Nintendo i mina dagar. Inte om man jämför med Commodore 64. Men jag har ändå insett, nu när jag har en egen NES-konsol, att jag faktiskt spelat mer än vad jag föreställer mig. Minnena kommer tillbaka när jag laddar in spelen. 

Reklamfoldern på bilden ovan, urval av Nintendo spel och kassetter presenterar 37 spel på två sidor, varav de flesta nog kan betraktas som klassiker idag. På framsidan är det 21 titlar och på baksidan 16. Det här inlägget kommer bara att handla om framsidan, det vill säga de på bilden ovan.

Av de 21 titlarna är det framför allt fem jag spelat i större utsträckning sedan jag köpte min NES för några år sedan: Tennis, Super Mario Bros, Duck Hunt, Slalom och Punch-Out. De fyra första har jag på originalkassetter men Punch-Out kör jag från en cartridge med SD-kort.

Tennis (1984) är nog den titel jag spelat allra mest, både nu och förr. Och spelet går ut på att spela just tennis, helt enligt de regler som gäller i den riktiga sporten. I min mening är det ett av de bästa tennisspelen som gjorts, kanske till och med det bästa. Och då menar jag inte bara 8-bitars. Det finns två spellägen, singel och dubbel. Är man ensam väljer man singel och möter någon av spelets fem motståndare och vill man spela tillsammans med någon kör man en dubbelmatch mot datorn. Man kan alltså inte möta varandra i en singelmatch vilket är ett bra drag tycker jag, samarbete var ovanligt i videospelens värld på den tiden. Eftersom det här är ett spel som jag tycker riktigt mycket om planerar jag att skriva ett inlägg längre fram som helt och hållet dedikeras till detta fantastiska spel!

Super Mario Bros. (1985) behöver egentligen ingen presentation, alla känner till det. Men om man ändå ska beskriva handlingen något kortfattat, så går det ut på att hjälten Mario ska rädda prinsessan Toadstool som kidnappats av de elaka sköldpaddorna som invaderat landet. Super Mario Bros var inte ett spel jag uppskattade särskilt mycket, jag har aldrig varit speciellt förtjust i plattformsspel. Men de senaste åren har jag faktiskt spelat det en hel del, dels för att jag har det och dels för att det är en viktigt milstolpe i TV-spelens historia som gör det intressant. Men framför allt för att jag faktiskt tycker att det är roligt numer. Jag har det både till NES och i jubileumsutgåvan av Game & Watch från 2020. Särskilt långt har jag ännu inte kommit, i alla fall inte om man pratar med en riktig nintendospelare som växt upp med konsolen. Jag tror att jag som längst kommit till värld 3.1 eller möjligtvis 3.2. På sikt har jag för avsikt att ta mig igenom hela spelet, frågan är bara om jag någonsin kommer att lyckas med det.

Duck Hunt (1984) bygger på ett arkadspel och går ut på att skjuta ankor med ljuspistol. Det finns tre spelvarianter: skjuta en anka i taget, två i taget eller på lerduvor. Duck Hunt hade jag fina minnen till av någon anledning, för jag tror faktist inte att jag spelade det särskilt mycket. När jag köpte min NES var det ett av de första spelen jag skaffade, en cartridge med både Duck Hunt och Super Maria Bros på. För att kunna spela det var jag dock tvungen att först köpa en tjock-TV, men det visade sig vara svårare att fått tag i en jag trott. Jag letade på loppisar men fick beskedet att de inte tog emot några då de inte gick att sälja. Jag annonserade på Blocket men fick bara svar av en person som ville sälja sin nyligen bortgångna pappas TV för 200 kronor och gratis frakt. Jag bedömde honom som icke trovärdig och letade vidare. Till sist hittade jag i alla fall en och jag kunde äntligen testa spelet. Och trots att det var ganska kul var det ändå lite av en besvikelse, det levde inte upp till de minnen jag hade av det. Jag laddar fortfarande in det emellanåt, men jag spelar aldrig några längre stunder.

Slalom (1987) är en av de senaste titlarna jag köpt, ett roligt spel även om det inte riktigt är slalom. Istället för att ta sig ner mellan portar på snabbaste tid ska man undvika hinder på vägen ner mot mål, som snögubbar, granar och människor som springer fram och tillbaka över banan. Även här gäller dock att ta sig ner på snabbast möjliga tid för att kvalificera sig till nästa backe. Det är utmanade och det finns flera banor att väja mellan som motsvarar olika svårighetsgrader.

Ett av de allra bästa spelen och ett av de bästa NES-spelen överhuvudtaget är Punch-Out!! (1987) som precis som Duck Hunt bygger på ett arkadspel. Det är det enda av de fem titlarna jag valt att skriva om här som jag inte har. Priset sticker alltid iväg och blir högre än vad jag är beredd att betala för det när det säljs på tradera. I spelet tar man sig hur som helst an rollen som den 17-årige Little Mac som strävar efter att klättra på rankinglistan genom att besegra motståndare som är högre placerade på rankingen. Motståndarna är alla olika karaktärer - eller snarare nidbilder av olika personlighetstyper och nationaliteter. Varje motståndare har sina egna specialiteter och det handlar framför allt om att lära sig hur man ska ta sig an respektive karaktär. I originalutgåvan är den sista motståndaren Mike Tyson, därav titeln Mike Tyson's Punch-Out. På reklamfoldern är det dock den senare utgåvan som bara heter Punch-Out, Tyson hade blivit så skandalomsusad att det inte passade Nintendos familjeorienterade profil längre. 

Flera av de andra spelen är också väldigt bra. Förutom de fyra jag redan nämnt har jag även Soccer och Golf samt Zelda i Game & Watch-utgåvan från 2021. Men det är ändå inga av dem jag spelat väldigt mycket. Soccer spelade jag en hel del med min kusin även om vi framför allt gillade Tennis och Ice-Hockey. Golf har jag spelat lite grand, men inte tillräckligt för att behärska det. Jag tycker dock det är ett roligt spel men inte lika intuitivt som många andra. Jag har nyligen skaffat manual så jag kommer nog att spela mer framöver. En titel jag knappt spelat alls är Mach Rider som är intressant i ett spelhistorisk perspektiv. I NES-versionen visar det sig att det är en kvinna som kör motorcykeln. Åtminstone är det så många tolkar det när man får se henne framför motorcykeln i slutet av spelet. På den här tiden fanns det inte många kvinnor/tjejer/flickor som var huvudperson i spelen. Flickorna hade främst rollen som bortrövad prinsessa som hjälten ska rädda, som i Super Mario och Zelda. Men så var det ju också främst pojkar som spelade på den här tiden.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Mario, som gjorde entré första gången som Jumpman i Donkey Kong och uppföljaren Donkey Kong Junior, är med i fyra av spelen. I Mario Bros. förstås, där han för första gången innehar huvudrollen samt i uppföljaren Super Mario Bros. Men förutom dessa insatser ikläder han sig rollen som domare i både Tennis och Punch-Out!!

Så var det slut för den här gången, men reklamaffischen kommer tillbaka i ett annat inlägg, då med nya spel från andra sidan.

För fler inlägg, se innehållsförteckning