Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg. 

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser. 

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.  

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana. 

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng. 

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga. 

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik. 

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre. 

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna. 

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Hopp (arkad)

Hopp (C64)

Tresteg (nes)

Tresteg (ZX Spectrum)

Sam the Eagle, OS i Los Angeles 1984

Källor:

en.wikipedia.org: Hyper Sports, Chariots of Fire, Vangelis, Harold Abrahams, Eric Lidell, National Lampoon's Vacation

mobygames.com: Hyper Sports

lemon64.com: Hyper Sports

sv.wikipedia.org: Chariots of Fire (Vangelis), Olympiska vinterspelen 1984

Zzap! 64, Issue 5 (september 1985) och issue 57 (januari 1990)

Tron - Deadly Discs (atari 2600)

Artificiell Intelligens är idag aktuellare än någonsin, men det är också en fråga som varit omdiskuterad länge och haft en central roll i flera klassiska filmer. Ett tidigt exempel är Stanley Kubricks 2001 - a Space Odyssey från 1968, War Games från 1983 är ett annat och Walt Disney's Tron från 1982 ytterligare ett. Skillnaden mellan de tre är graden av allvar. Alla fokuserar på faran av att sätta för stor tillit till datorernas kapacitet. I både 2001 och Tron handlar det om datorprogram som utvecklat självmedvetande med egna mål och medel för att nå dem, medan det i War Games handlar om att överlåta svåra beslut till datorer för att undvika mänskliga misstag och svagheter. Medan 2001 och War Games har en mörkare och mer allvarstyngd ton är Tron ett lättsmält och underhållande äventyr. 

Kevin Flynn har utvecklat flera framgångsrika arkadspel som drar in miljontals dollar till Encom, företaget han arbetade på när han utvecklade dem. Men spelprogrammen har blivit stulna av Flynns kollega Dillinger, som genom stölden stigit i graderna, gett Flynn sparken och nu är Encoms VD.

I sin jakt på bevis för Dillingers stöld försöker Flynn hacka sig in i Encoms databas - där han är övertygad om att bevisen finns - men lyckas inte ta sig förbi det nya säkerhetsprogrammet MCP (Master Control Program). I sina försök att knäcka systemet dematerialiseras han av MCP och återuppstår i digitaliserad form inne i datasystemet. 

MCP, vars mål är att kontrollera världen, kidnappar och lägger beslag på program som gör honom intelligentare. Han styr Encoms datasystem - där dataprogrammen tänker och agerar som människor i den verkliga världen - med järnhand. Flynn döms att delta i de spel han själv utvecklat, men nu befinner han sig inuti spelen och det handlar om liv och död. Eller som MCP:s order lyder: Träna honom för spelen, låt honom hoppas ett tag, sedan förgör honom. Han ska spela tills han dör. 

Under spelen möter han Tron, ett program som skapats för att övervaka MCP och därför fängslats och gått samma öde till mötes som Flynn. Tillsammans lyckas de fly från spelen i ett försök att stoppa MCP. 

I samband med filmen släpptes flera videospel med olika delar av filmen som utgångspunkt. Först ut var arkadspelet Tron som inspirerats av fyra episoder ur filmen. I ett av dem kör man "light-cycle" - precis som Flynn och Tron gör när de lyckas fly - där man med hjälp av ljusspåren cykeln lämnar efter sig ska spärra vägen för motståndaren. Kör man in i ett "ljusspår" dör man och den som lyckas spärra motståndarens väg flest gånger vinner. Det finns flera spel med samma upplägg som kom innan filmen, bland andra Sorround (1977) till Atari 2600 och Snafu (1981) till Intellivision.

Tron - arkadspelet (1982) där den gula är på väg att förlora.

Tron - Deadly Discs kom först till Intellivision - Ataris största konkurrent när det handlade om hemkonsoler - innan det släpptes en version till Atari 2600. Jag har inte spelat det på Intellivision men av vad jag läst ska det vara bättre, mer avancerad spelmekanik och fler utmaningar. Jag har bara har atariversionen och det är på den allt fokus ligger. 

På baksidan av boxen beskrivs spelet: Baserat på den futuristiska äventyrsfilmen från Walt Disney Productions. Din uppgift är att tryggt lotsa TRON genom strid efter strid mot datorstyrda angripare. Vapnen består av livsfarliga diskar. 

Spelet är inspirerat av en scen där Tron kastar "frisbee" för att eliminera sina fiender. Du spelar med Tron och blir attackerad av angripare med "deadly discs" som de kastar mot dig. För att undvika att bli träffas springer du undan samtidigt som du kastar din egen "frisbee". När du träffar en motståndare dör den och för varje omgång måste du träffa tre angripare. Du själv kan bli träffad ett antal gånger innan du dör. När du eliminerat den sista kommer tre nya och så fortsätter det. Du använder samma "frisbee" hela tiden som kommer tillbaka när du träffar en angripare eller väggen. När du väl kastat måste du således vänta på att frisbeen ska komma tillbaka innan du kan kasta igen. Ju längre bort väggen eller angriparen är desto längre tid tar det att få den tillbaka. 

Atariversionen fick inte speciellt bra kritik när den kom och inte heller senare recensioner i retrospektiv ger det särskilt höga betyg. Moby games länkar till en samtida recension i The Videogames Update, som i januari 1983 skrev att Tron inte var något de rekommenderade, att det var alltför enformigt: Det här spelet kan tilltala inbitna Tron-fans, men vi fann det alldeles för repetitivt för att vara intressant någon längre stund. Betyget för spelvärdet blev bara 2 av 5 (poor) medan grafiken fick ett högre betyg, 3 av 5 (good).

Tron - Deadly Discs till Atari 2600 (1983)

Trots ovanstående kritik tycker jag att Tron - Deadly Discs är ett underhållande spel. Det börjar relativt lugnt men blir snabbt allt mer hektiskt. Det är inte helt lätt att träffa angriparna alla gånger, eftersom de rör sig lika mycket som man själv. Precis som det skrivs i recensionen är det dock ganska enformigt och samma hela tiden, men jag tycker ändå att det har sin charm. Som med så många spel från denna tid vill man ju slå sitt gamla high score.

Filmen var inte en omedelbar succé, men med tiden har Tron blivit en kultklassiker. Ur ett tekniskt perspektiv var den oerhört avancerad för sin tid, främst på grund av sina datoranimationer, vilket var helt nytt och oprövat i filmvärlden. Idag är det nog ingen som blir imponerad, men det är intressant att se hur man tänkte sig framtiden och hur teknik i framkant såg ut då. 

Jag tycker att den är betydligt bättre idag än vad jag gjorde när jag såg den någon gång i högstadiet. Handlingen är förstås densamma, men som jag redan skrivit är det spännande att se framtiden med det tillbakablickande perspektivet. Det är också roligt att se en ung Jeff Bridges i rollen som Kevin Flynn där man redan kan ana "The Dude" från "The Big Lebowski" (1998). På imdb har Tron 6,7 poäng vilket stämmer väl överens med min egen uppfattning. 

Tron och Yori, som spelar en viktig roll i den senare delen av filmen

Inför premiären 1982 gjordes kortdokumentären "Computers are People Too" som finns med på min DVD-utgåva. Där ger regissören, Steven Lisberger, sin syn på de bakomliggande tankarna och utgångspunkten för filmen: 

"Alla finns vi i datorn någonstans, för körkort, pension eller skatt. Faktum är att det finns en alternativ person, en elektrisk person som bildas i den elektriska dimensionen. Frågan är om det är man själv som styr informationen eller någon annan. När man tänker på Tron får man föreställa sig att man är i ett Pac Man-spel. Föreställ dig att du kämpar för ditt eget liv därinne. Enda sättet att ta sig ut ur spelet är om man räknar ut hur det funkar inifrån. Den stora skillnaden är att spelet inte ser ut som här, som en liten skärm, det är verkligt."

2010 kom en uppföljare, Tron Legacy, som utspelar sig 27 år senare, där Flynns son Sam inser att hans pappa är fast i datorernas värld och ger sig in dit för att rädda honom. På det stora hela är det samma film en gång till, men med nyare och bättre teknik. Jag tycker ändå att den är okej, det är snygga effekter och bra musik av Daft Punk. Hösten 2025 kom ytterligare en uppföljare, Tron Ares, som tar vid där Legacy slutar, och den här gången är det datorprogrammen som kommer till den verkliga världen.

Spelet "Light-cycle" som det gestaltas i filmen

Filmen har - utöver de som redan nämnts - gett upphov till flera spel, både med och utan licens att använda Tron i titeln. Escape MCP från 1983 som gavs ut på Vic 20, Spectrum och Commodore 64 är ett olicensierat exempel. På omslaget ser man en man fly med en "igenkännare" efter sig, som tagen direkt ur Tron: 6502-processorn slår tillbaka. Ja, din dator har gått amok och de-atomiserat dig. Du måste fly genom nio logiska nivåer, men var beredd på att MCP känner till dina flyktplaner och är fast besluten att förgöra dig. Jag kan inte påstå att jag spelat det särskilt mycket, det är väldigt svårt och jag har aldrig klarat av första banan. På Lemon 64 får det bara 4,75

Men det är inte bara filmer som lyft problematiken med AI, det finns exempel även från musikens värld. Panelen Blinkar Blå från 1981 med Adolphson & Falk har samma tema: litar vi för mycket på datortekniken? 

På panelen ser jag lamporna som lyser

Processens steg står under min kontroll

Jag håller ögonen på datorns analyser

Här har ovissheten spelat ut sin roll

Kontrollen blinkar blå

En signal för det säkra

Kontrollen blinkar blå

Då är allt som det ska

Om skärmen är normal

Finns inga skäl att tveka

När kontrollen blinkar blå

Då är allt som det ska

Men i nattens tysta timmar har jag undrat

Vad som händer där tekniken inte ser

Vad som döljer sig i tujaträdens skugga

Och jag känner oron växa mer och mer

Till sist kanske någon undrar hur det är möjligt att digitalisera en person, i det här fallet Kevin Flynn, för att få honom att återuppstå inne i datorn? Mycket enkelt enligt den vetenskapliga förklaringen som ges i filmen: Lasern plockar isär objektets molekylära struktur, molekylerna hålls kvar i laserstrålen och när datorn kör modellen så faller molekylerna på plats igen! Voila!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Tron - Deadly Discs till Intellivision

Sorround till Atari 2600 (1977)

Snafu till Intellivision (1981)

Omslagsbild till Atariversionen av Deadly Discs

Källor

Computer Entertainment, vol 1-10, s. 2

Computers are people too (1982), dokumentärfilm där Lisberger intervjuas

en.wikipedia.org: Tron (video game), Discs of Tron, Tron Legacy

imdb.com: Tron

lemon64.com: Escape MCP inkl bild

mobygames.com: Tron, Sorround, Snafu samt bilder till dessa

sv.wiki.org: Adolphson & Falk

m fl

Tubular Bells (C64)

1973 släpptes Tubular Bells av den då 20-åriga Mike Oldfield. Skivan blev en succé som ingen hade väntat sig, vare sig Mike Oldfield själv eller Richard Branson som grundat skivbolaget Virgins Records för att kunna ge ut skivan. De hade försökt sälja in den på flera bolag utan framgång men nu kom den istället att lägga grunden för Virgins fortsatta verksamhet, som under 1980-talet växte till att omfatta betydligt mer än musik. Bland annat gav man videospel genom Virgin Games (exemplevis Continental Cirkus) som är den del av bolaget som berör den här bloggen mest, men Branson startade även ett flygbolag. 

Det inledande musikstycket kom att bli ledmotivet till biosuccén Exorcisten från samma år med Max von Sydow i rollen som präst vars uppgift är att fördriva djävulen ur den besatta flickan. Detta kom förstås att sprida musiken än mer och skivan kom snart att betraktas som en klassiker. 1986 släpptes Commodore 64-versionen.

Detta är inget spel i egentlig mening utan en digital version av skivan men med interaktiva element. Konceptet är enkelt: samtidigt med musiken bildas mönster i olika färger och former, som ett kalejdoskop vilket anpassar sig efter musiken. Mer exakt kan man beskriva mönstren som en tidig version av de  klassiska skärmsläckarna på PC-datorer från början av 2000-talet, med geometriska former som flyter fram över skärmen. De interaktiva elementet består av att du kan påverka form, färg och symmetri samt om förändringen ska ske slumpmässigt eller i cykler. Musiken följer troget skivan men det är en förkortad version på knappt 24 minuter istället för skivans 50 minuter. 

Spelet - eller snare programmet - är utgivet av CRL som även gett ut Derby Day och Handicap Golf vilka jag tidigare skrivit om. Det är mycket kring denna utgivning som är oklart förutom vilka som står bakom musiken: Graham Jarvis och Rob Hartshorne. Utöver Tubular Bells har de gjort musiken till flera spel utgivna av CRL, bland annat Blade Runner med en välgjord version av Vangelis filmmusik. Spelet däremot är inget vidare. Det framkommer inte vem som ligger bakom grafiken förutom att det är någon som kallar sig JON och en till som uppges vara okänd. Dessa tämligen anonyma programmerare har även gjort grafiken till Basil - the Great Mouse Detective om informationen på Game Base 64 stämmer.

Enligt Wikipedia ska Mike Oldfield själv ha varit involverad i projektet, men det anges ingen källa och jag har heller inte hittat informationen någon annanstans där man inte hänvisas tillbaka till Wikipedia. Men jag har svårt att tro att någon skulle kunna ge ut musiken utan hans tillstånd, så det låter ju rimligt att han på ett eller annat sätt varit involverad. Åtminstone informerad. 

Med tanke på att 64:an bara har tre ljudkanaler torde det inte vara det lättaste att göra en C64-version av Tubular Bells som är inspelad på en 16-kanalsstudio. Och helt perfekt är det förstås inte om man jämför med originalet. Men det är ändå en på många plan trogen version även om ljudbilden är torftig. Det finns en hel del annan musik till 64:an som är betydligt fylligare, exempelvis Commando och Ghosts 'n Goblins.

Trots den torftiga och ganska tunna ljudbilden kan jag inte låta bli att uppskatta det. Dels för att jag tycker om skivan (även om Ommadawn från 1975 är bättre enligt min mening), men även för ambitionen. Det är en storslagen idé att försöka överföra en ljudmässigt fullmatat skiva till en dator med tre ljudkanaler. Mönstren på skärmen är också trevliga, jag har alltid uppskattat kalejdoskop så det är mycket som faller mig i smaken. Likaså var jag barnsligt förtjust i skärmsläckarna jag tidigare nämnde. 2001 köpte jag min första PC, innan hade jag haft en Macintosh Powerbook 190 med svartvit skärm utan skärmsläckare. Med PC:n satt jag ofta, åtminstone i början, och bara tittade på det hypnotiska mönstret. 

Mottagandet var inte översvallande,  men inte så mycket för att det var dåligt utan för att konceptet helt enkelt inte höll längden, vilket var något Zzap64 konstaterade: man tröttnar ganska snabbt eftersom det inte är så mycket att göra mer än att påverka mönsterbildningen.

Utgångspunkten för bloggen är ju att skriva om min egen samling men med vissa undantag. Det här är ett sådan undantag, precis som Falkland 82. Sålunda har jag inte laddad in detta från kassett eller diskett utan från en d64-fil från Kung-Fu Flash. Det är ingen titel som ofta dyker upp på auktionssidorna vilket gör en del med priset. När jag arbetade med denna text hittade jag ett exemplar på eBay med ett utgångspris på 130 pund, vilket i svenska kronor motsvarar cirka 1700 kronor i dagens växelkurs. Falkland 82 ligger ute för runt tusenlappen. Hurvida de kommer att få sålt spelen till dessa priser vet jag förstås inte. Men det är nog inte omöjligt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

skivomslaget från 1973

annons på eBay med ett pris på £130

Falklands 82 (C64)

Den andra april 1982 inleddes Falklandskriget då Argentinska styrkor invaderade och ockuperade ögruppen som ligger ungefär 60 mil utanför Argentinas kust. Det hade länge varit en konflikt mellan Argentina och Storbritannien om vem som skulle ha kontroll över ön och förhandlingar hade pågått sedan 1964 på uppmaning av FN. Argentina menade att ögruppen tillhörde dem sedan självständigheten från Spanien 1819 medan Storbritannien ansåg att det var deras eftersom de hade kontrollerat området sedan 1833. Kriget pågick i 74 dagar och slutade med Argentinas kapitulation den 14 juni, 907 döda och fortsatt överhöghet för Storbritannien. Argentinas förlust ledde även till militärjuntans avgång 1983 och införandet av demokrati i landet. 

Falklands 82 är ett strategispel från 1985 som bygger på denna händelse. Det är designat av John Bethell och utgivet av Personal Software Service (PSS) som publicerat många liknande spel, bland annat Theatre Europe, Battle for Midway, Okinawa och Iwo Jima. Du spelar de brittiska styrkorna medan datorn är de argentinska. 

Inledningsvis väljer du svårighetsgrad (1-5) och hur du vill disponera de 15 fartyg du har till ditt förfogande. Du kan få kanonunderstöd för landtrupperna eller flygunderstöd från hangarfartygen. Därefter ska du ta ställning till var du ska landsätta dina trupper. Det finns fyra platser att välja mellan och alla har sina för- respektive nackdelar vad gäller geografi och försvar. Argentinas försvar ser dock olika ut för varje spelsession vilket innebär att man inte vet var de har sina styrkor och vilket hamn som har det starkaste försvaret. När du fört dina styrkor i land ska du sedan avancera över ön till andra sidan. Bilden på skärmen visar under hela spelet en karta över de delar av Falklandsöarna där striderna pågick. 

En spelsession består av 25-30 drag beroende på svårighetsgrad och tar cirka två timmar. Ett drag utgörs av att förflytta dina trupper enligt din strategi samt utkämpa eldstrid. Inledningsvis kontrollerar du tio trupper som alla har olika förmågor. Vid det tionde draget får du förstärkning av ytterligare fem trupper om vädret tillåter. Du flyttar en trupp i taget och när du hanterar truppen får du information om vilken trupp det är, (alla var där under det riktiga kriget tre år tidigare), vad de har för attack- och försvarsstyrka, hur långt de kan ta sig under ett drag samt anfallsräckhåll, dvs hur nära du måste vara fienden för att kunna strida mot den. I de flesta fall behöver man vara precis intill men artilleritrupperna kan nå fienden från längre avstånd. Hur långt truppen kan förflyttas varierar beroende på terräng och utmattning.

Du har fyra order att välja mellan: anfall (om fienden är inom räckhåll), förflytta truppen, rekognoscera området eller inte göra något alls (pass). Det är endast två av trupperna som kan rekognosera, Special Boat Squadron (SBC) och Special Air Service (SAS). Det är en viktig del av krigföringen för att avslöja var fienden finns, Argentinas trupper alltid är osynliga tills du befinner dig alldeles intill dem eller då de går till anfall. SBC och SAS kan upptäcka dem på längre håll vilket innebär att du får mer tid till att planera striden och mobilisera de styrkor du behöver. 

Det är viktigt att vara strategisk när man förflyttar sina trupper så att man inte blockerar varandra. Man ger order till sina trupper i strikt turordning vilket innebär att man kan fastna bakom en annan trupp som inte ska förflyttas förrän efteråt. Varje drag kan ta en stund, det är mycket man ska göra och mycket att ta hänsyn till. När du anfaller kan du också få understöd av flyg och/eller fartygseld beroende på väder. Vid klart väder kan du få understöd av båda, vid dimma endast av fartygen och vid storm endast av flygen. 

Falkland 82 är ett spel jag velat sätta mig in i länge - ända sedan jag återupptäckte 64:an genom theC64 mini hösten 2019 - men jag har inte haft det tålamod som krävts. Det var mycket att läsa innan men det var det väl värt då det var ett riktigt bra strategispel. Ett spel som tilltalar mig: stillsamt, tyst och man kan ta det i sin egen takt. Att det är "turned-based" passar mig väldigt bra, jag är inte så förtjust i "real-time-strategy" eftersom jag upplever det som väldigt stressande. Tycker om att det är samma bild hela spelet, att ljudeffekterna är sparsamma (skottsalvor vid eldgivning, ett susande ljud följt av en explosion när stridflygen kommer) och att det inte är någon musik.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min egen regel: att bara skriva om spel jag har en fysisk kopia av. Men i mitt första inlägg skrev jag också att jag antagligen kommer att bryta regeln någon gång. Det här är ett sådant tillfälle. Falkland 82 var ett spel jag laddade hem alldeles i början. Minns inte hur eller var jag stötte på det första gången men jag tyckte att det verkade väldigt intressant. Jag har letat efter det på tradera och e-bay men har inte hittat det i originalutgåva. Vad jag vet har jag det inte på någon av mina piratkassetter eller disketter. Jag har dock inte gått igenom allt ännu så kanske dyker det upp så småningom. Men ännu så länge får jag spela det från min Kung-Fu Flash-cartridge.

Zzap!64 recenserade Falkland 82 i januarinumret 1986 och gav det endast 34 procent. Visserligen var det inte den katastrof de hade förväntat sig (kan det ha väckt debatt att man skulle göra ett spel på händelsen? Det hade trots allt bara gått tre år) men de tyckte att det var väldigt ytligt. På lemon64 får det inte heller särskilt bra betyg av de tretton personer som bedömt det, endast 5,15. Med den fjortonde rösten, dvs min, ökade det till 5,39. Enda recensionen som ger det godkänt är i Your Commodore som gav det 7 av 10. Själv tycker jag som sagt att det är ett riktigt bra strategispel. Som jag skrev så har jag länge velat spela det och jag blev inte besviken. 

En som blev mycket upprörd när den brittiska regeringen med Margreth Thatcher i spetsen bestämde sig för att med vapen ta tillbaka Falklandöarna var Roger Waters i Pink Floyd. Han förlorade sin pappa i andra världskriget innan han fyllt 1 år och det meningslösa lidandet i krig var ett tema som ständigt återkommit i hans låtar. Aldrig mera krig hade man sagt efter andra världskriget, vad hade hänt med den drömmen undrade han. Resultatet blev The Final Cut - a requiem for the postwar dream, den sista skivan han gjorde med Pink Floyd som släpptes 1983. Den inledande låten avslutas med följande rader: 

Should we shout, should we scream, 

what happened to the postwar dream? 

Oh Maggie, Maggie what did we do?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

spelplanen under hela spelet

karta över falklandöarna, markerat där striderna pågick

omslaget till pink floyds skiva the final cut

Nytt till samlingen 2 (C64)

De senaste månaderna har det inte hänt så mycket med min spelsamling, men några nya Commodore 64-spel har det blivit. Sju stycken för att vara exakt. Det har även blivit några PS2 och X-box original som jag hittat på loppis (c64 hittar man i stort sett aldrig på loppis) men de kan jag berätta om en annan gång. Eller inte alls då jag sällan spelar på system som överstiger 16 bitar. 

Waterloo är ett klassiskt strategispel som bygger på slaget vid Waterloo 1815. Jag vet faktiskt ingenting om det förutom att det är från 1983 eller 1984. De webbplatser jag brukar använda mig av för att hitta information uppger olika år. De här gamla strategispelen är egentligen mer brädspel i digital form än videospel. Spelplanen utgörs oftast av en karta som kan vara ganska svår tyda eftersom grafiken är så begränsad. Nästintill obefintlig. Men det är något som drar mig till dessa spel. Antagligen för att de tillhör de allra första strategispelen som inte bara är textbaserade. Jag tycker att de är svåra men någon gång ska jag på allvar sätta mig in i ett av dem spela igenom hela. Kanske inser jag att det inte är min grej, men då kan jag i alla fall sluta fundera.

The Forth Protocol bygger på en spionroman med samma namn av Fredrick Forsyth från 1984 och utspelar sig under kalla kriget. Det här är ett spel jag hört mycket gott om och det får höga betyg överallt. Man är chef för det brittiska kontraspionaget med uppdrag att samla in hemlig information från sovjetiska agenter i syfte att hindra Sovjetunionen från att störta den brittiska regeringen. Det är inget actionspel utan kan mer liknas vid ett point-and-click-spel. Det verkar intressant men jag tror att man måste ge det tid. Jag hoppas att det finns en save-funktion.

Football Manager World Edition: jag älskar ju Football Manager men det här utspelar sig under VM 1990 istället för den engelska ligan i mitten på 80-talet. Jag har aldrig testat det men det ska vara en helt annan spelmotor än både Football Manager 1 och 2. Skillnaden mellan första och andra är enorm så det ska bli intressant att se utvecklingen till denna utgåva. Det får dock inte så höga betyg och Kevin Toms, som ligger bakom det, var heller inte så nöjd. Men det är ju en fin Big Box-utgåva med en plansch av spelschemat för hela VM 1990. Och testa vill jag förstås oavsett vad andra sagt.

Hacker II - the doomsday papers är en uppföljare till Hacker som jag hört mycket gott om. Hacker II vet jag faktiskt inte mycket om, men jag kunde ropa in det till ett bra pris så varför inte testa. Hörde dock en recension nyligen (efter jag köpt det) på podden Zapped to the past och den var inte vidare bra. Jag ska förstås ladda in det men är inställd på det värsta.

Chicken Chase, Mr. Freeze och Flash Gordon köpte jag framför allt för att jag hade ropat in Football Manager World Edition. Några spel till skulle inte göra någon skillnad på frakten och de var dessutom billiga. Chicken Chase och Mr. Freeze är båda tidiga titlar från Firebird då de fortfarande bara gav ut budgetspel. En av deras grundläggande idéer var att inte lura köpare genom coola framsidor utan istället visa autentiska bilder från spelen. Jag har tidigare inte haft några av deras utgåvor som bygger på den idén och tyckte det skulle vara roligt att ha ett par i samlingen. Och Flash Gordon är ju ändå Flash Gordon. Ett sådant spel måste man ju bara ha. Sedan var det nog så att jag ville ha det för att kunna skriva om filmen med Max von Sydow som kejsar Ming och musik av Queen. Min enda regel här på bloggen är att jag måste ha spelet i en fysisk kopia om jag ska skriva om det. Och kan jag inte skriva om spelet kan jag heller inte skriva om filmen (om jag ska hålla mig till gammelgaming vill säga).

Final Whistle vet jag inget alls om förutom att det är ett managerspel med fotboll som tema. Tror att det är helt och hållet textbaserad utan animerade inslag. Jag har ännu så länge inte spelat det, men jag tycker mycket om den typen av spel och jag har faktiskt ganska många vid det här laget. Några är bra medan de andra är mindre bra eller till och med usla. Tanken är att spela igenom dem alla och skriva ett tematiskt inslag om football-manager-spel.

För fler inlägg, se innehållsförteckning