Turbo 64 (c64)

Turbo 64 är ett tämligen bortglömt spel, om det nu någonsin varit ihågkommit. Jag hade aldrig hört talas om det innan jag spelade det första gången. Jag hade köpt en samlingskassett, The Sports Pack - 6 great games on one tape, där det ingick. Förutom Turbo 64 var det bland annat två spel jag skrivit om tidigare, Handicap Golf och bettingspelet Derby Day, där man tippar på hästar. 

Turbo 64 är från 1983 och gavs ut av Limbic Systems UK och är den enda titel de givit ut. Det är designat av Pete G. Curtis som även låg bakom ovan nämnda Handicap Golf och Derby Day.

Första gången jag laddade in det tyckte jag att det var riktigt uselt, men ju mer jag spelat desto mer har det vuxit på mig. Jag har till och med köpt det i en egen utgåva eftersom jag inte är så förtjust i samlingar. Det är en formel-1-simulator i första-person-perspektiv. Man ser instrumentpanelen med hastighets- och motorvarvsmätare, vilken växel man kör i samt ratten, givetvis. Den visar även en poängmätare under ratten samt tid man kört och antal varv. Framför ringlar vägen med bergsåsar och himmel i horisonten. Landskapet går helt i blått, turkost och gult. 

Målet är att få så många poäng som möjligt, vilket man får genom att hålla sig på vägbanan. Nuddar man kantlinjen hör man ett raspande, sprakande läte och poängmätaren börjar gå baklänges. Kör man för långt utanför vägen eller krockar med något vid sidan av kraschar bilen med ett explosionsartat ljud och vyn försvinner i ett brus som störningar i en analog tv-sändning. 

Under loppet kör man mot ingen annan än sig själv, man är ensam på banan och det enda man ska fokusera på är att ha rätt hastighet så att man inte kör av vägen. 

Vid målgång får man se tiden man kört på samt medelhastighet och poäng, vinner gör den med högst poäng. Det handlar alltså inte om att köra på kortast tid. I manualen skriver de att medelhastigheten inte är allt, för att nå höga poäng behöver man hålla sig på vägen med rätt hastighet i en lämplig växel. Håller man för hög hastighet på en för låg växel får man även då minuspoäng. Deltagarna kör en i taget så man kan tävla mot sig själv. När alla passerat målgången visas resultatlistan för samtliga spelare. 

Resultatlista som visar medelhastighet och antal poäng 

för samtliga deltagare

Varken grafik eller ljud är speciellt bra, men det är ändå inget som sticker ut i förhållande till tidsperioden. Det var så de flesta spel av den här typen såg ut 1983. Spelets svagaste punkt är inte grafiken eller ljudet utan kontrollerna. Jag hittar inte riktigt känslan vare sig för styrning eller hastighet och det blir lätt att man kör lite vingligt emellanåt. 

Det länkas till två recensioner på Lemon 64, de brittiska tidningarna Your Computer och Commodore Horizon, båda från december 1984. Your Computer gav det 2 av 5 medan Commodore Horizon gav spelupplevelsen 4 poäng av 10 möjliga medan grafiken fick fina 9 av 10. 

På Lemon 64 får det 5,86 men det är inte speciellt många som gett ett betyg, vilket även det talar sitt tydliga språk gällande eftermäle och hågkomst. Gissningsvis försvann det ur folks medvetande tämligen snabbt. Om det ens tog sig dit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Turbo 64 inte är ett kanonspel, men det har sina poänger och det kan vara ganska kul att tävla med sig själv en stund eller med andra om man har någon att tävla mot (vilket jag dock sällan har). 

Ett spel som grafiskt påminner om Turbo 64 är Revs från 1986

Ser man det utifrån ett spelhistoriskt perspektiv får det ett mervärde som en betraktelse av bilspelens utveckling, särskilt de med ett första-person-perspektiv. Det går ju att dra en rak linje från detta till andra liknande som kom senare, exempelvis Test Drive som jag skrev om för några månader sedan. Men det påminner ännu mer om ett spel jag inte skrivit om och som jag ännu inte satt mig in i, Revs från 1986 (se bild ovan) av Geoffrey J. Cammond. Och för att dra linjen ännu längre var det ju han som sedan gjorde Stunt Car Racer, kanske det bästa bilspelet med ett första-person-perspektiv som någonsin gjorts till Commodore 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till spelen som nämns i detta inlägg: 

Derby Day , Handicap Golf, Test Drive, Stunt Car Racer

Två banor att välja mellan, Loonie's Loop eller Devil's Deathtrack

Startbilden med det alternativa namnet Turbo Sixty Four

källor: www.mobygames.com, www.lemon64.com, 

your computer nr 12 1984, commodore horizon december 1984

Test Drive (C64/amiga)

Jag kan inte komma på något annat spel som speglar åttiotalets vurm för lyxiga sportbilar och framgångsrika människor med pengar lika mycket Test Drive. Stämningen slås fast direkt i manualen (fritt översatt): I hela ditt liv har du strävat efter att köra världens mest exotiska sportbil. Nu har du chansen. Du har just tjänat din första miljon på ditt nystartade mjukvaruföretag och ivrigt kör du ner till den lokala bilaffären. Säljaren känner lukten av pengar och erbjuder dig att ta vilken som helst av deras bilar på en provtur. Du ser dig omkring; plötsligt får du syn på fem bilar och blir stående med öppen mun. Ditt hjärta hoppar över ett slag, du lossar en knapp i kragen och kippar efter andan: vilken av dem ska du ta?

Spelet går ut på att köra de fem exotiska bilarna, Ferrari Testarossa, Porche 911 Turbo, Lotus Turbo Esprit, Lamborghini och Corvette från bilhandeln på en slingrig bergsväg upp till toppen. Spelet sätter dig, för att använda manualens formulering, bakom ratten på dessa bilar vilket också är rent bokstavligt eftersom man har ett första-person-perspektiv när man kör. Spelet är uppdelat på fem delsträckor och det gäller att ta sig igenom varje sträcka utan att krocka med mötande bilar, bilar framför dig, bergväggen eller något annat. Helst ska man man också undvika att bli stoppad av trafikpolisen och deras ständiga hastighetskontroller. Men ju snabbare man kommer i mål desto fler poäng får man, så det kan vara värt att ta en fortkörningsbot emellanåt. Man kan även försöka köra ifrån polisen, men misslyckas man är det kört och Game Over. Detsamma det gäller om man kör för långsamt eller krockar fler än fem gånger. Man måste helt enkelt att hitta en bra balans mellan att köra fort och undvika tråkigheter.

Spelet släpptes av Accolade 1987 till Commodore 64 och året efter till Amiga. Grafiken är inledningsvis väldigt fin och genomarbetad när bilarna presenteras med diverse teknisk data om motorstyrka och grafer som visar hur fort den accelererar från 0 till 100. Det är även välgjort när man "sätter" sig bakom ratten, interiör och instrumentpanel är verklighetstroget och ger en bra känsla av att sitta i en av dessa bilar. 

Presentation av Ferrari Testarossa (C64)

Men det håller inte hela vägen, när man väl börjar köra är är det en hel del brister och grafiken är inte alls lika välgjord och detaljerad som det man hittills fått se. Den yttre miljön är enkel och avskalad med en brun bergvägg på ena sidan, ett stup på andra och blå himmel. Övriga bilar på vägen - de man möter och de man kör om - påminner mycket om klossar ur Minecraft. Dessutom är bildfrekvensen mycket långsam och upplevelsen av fart vill aldrig riktigt infinna sig. Även om det står på hastighetsmätaren att du kör i 110 mph (nästan 180 km/h) känns det nästa som i slowmotion. Det betyder dock inte att det är lätt att hinna veja vid behov eftersom styrningen är lika långsam. 

Test Drive är ett spel jag inte har goda minnen till. Av någon anledning hade jag köpt det trots att jag inte hade en egen dator och jag tog med det hem till min klasskompis Joakim som hade en Commodore 128. Vi laddade in det men när vi försökte köra iväg hände inget förutom att motorn varvade och rutan sprack. Det var ju ingen av oss som kunde läsa manualen och vi förstod inte att man måste lägga i ettans växel för att få bilen att köra. Vi listade till sist ut hur man gjorde men att styra var inte heller det lättaste. Vi kom ingen vart och som jag minns det klarade vi inte ens av första delsträckan. Jag var grymt besviken och minns inte ens vad som hände med kassetten. Jag laddade aldrig in det igen, så mycket vet jag. 

Krock med bergväggen (C64)

Det här minnet hade jag med mig och det tog ett bra tag för mig att ladda in spelet sedan jag ropat in det på tradera. Minnena satt djupt och jag var inte sugen på att testa det igen. Jag är förundrad över att jag köpte det överhuvudtaget men antar att jag ville ge det en chans trots allt. Det är ju en klassiker som fått mer än 20 uppföljare om man även räknar med spin-off-spel, det senaste 2024.

Egentligen hade jag tänkt vika tvätt och i det perspektivet framstod tanken på att ladda in Test Drive som mer lockande. Det tog en bra stund, över tio minuter innan det var dags att välja bil. Därefter fick jag vända och spola tillbaka kassetten för att ladda den första delsträckan. Man laddar in varje för sig, men det tar bara 30 sekunder så den största väntan gör man inledningsvis. 

Sedan var det dags att köra och det gick fort att lista ut. Min engelska ju blivit lite bättre så den här gången kunde jag läsa manualen. Och det var faktiskt riktig kul, jag kom i mål redan på första försöket. Visserligen körde jag långsamt och fick spydiga kommentarer vid tankstoppen på vägen som "What's the matter, couldn't find the second?" eller "You drive like my grandma!" Men jag kom i alla fall fram! Jag är förvånad över hur lätt det gick och hur roligt det var. Grafiken är som sagt inte den bästa när man väl börjar köra, bildfrekvensen är otroligt seg och styrningen svårmanövrerad. Men detta till trots tycker jag att Test Drive är ett bra spel. En mycket positiv överraskning. 

Om man gör en jämförelse mellan C64 och Amiga så är de väldigt likvärdiga. Grafiken är förstås bättre på Amiga men i övrigt är spelmekaniken den samma, även bildfrekvensen är långsam på amiga men inte lika ryckig. Den bättre grafiken gör dock att det är lite lättare att köra.

Grafiken på Commodore 64 (vänster) och Amiga (höger)

Idag betraktas Test Drive som en riktig klassiker. Men recensionerna var inte översvallande när det kom. Zzap64! gav det endast 46 procent med den övergripande kommentaren att det är ett ovanligt bilspel som tyngs av medelmåttig grafik, dåligt ljud och enformighet. I Datormagazin recenserades både C64-versionen som fick ett medelvärde på 2,5 poäng och Amiga-versionen som fick 3.3 poäng. Recensenten, Lennart Nilsson, skriver: "Test Drive är i sanningens namn ett ganska tunt spel. Att köra 64:a-versionen är inte roligt. Bilarna vill gå betydligt fortare än vad burkens grafik orkar med. Så alla rörelser känns ryckiga och styrningen känns allt annat än tillförlitlig". Efter denna sågning konstaterar han att "Amigaversionen är något bättre". 

Trots detta halvdåliga mottagandet både vad gäller grafik och körmekanik så betraktas det idag som ett bra spel av retrogamers. C64-versionen får 7,64 poäng på Lemon 64 medan amigaversionen som enligt samtida kritiker var bättre bara får 6,74 på Lemon Amiga. Jag gissar att det sämre betyget hänger ihop med att det med tiden kom andra liknande spel till amigan som var så mycket bättre än Test Drive, vilket det inte gjorde till Commodore 64.

Test Drive är som redan konstaterats ett väletablerat namn inom TV-spelsbranschen med över 20 titlar i serien. Det senaste från 2024, Test Drive Solar Crown, är nummer 21 i ordningen. Commodore 64 och amiga fick dock bara en uppföljare som kom 1989, The Duel - Test Drive II. Recensionerna blev den här gången något bättre om än inte översvallande. I retrospelsvärlden uppskattas C64-versionen i nästan i lika hög grad som originalet (7,4 på Lemon 64)  medan amiga-versionen får högre betyg (7,47 på Lemon Amiga) än det första. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Don's bensinstation, första stoppet (amiga)

Stoppad av trafikpolisen (C64)

Stoppad av trafikpolisen (amiga)

Anteckning med körinstruktioner som låg i mitt exemplar när jag köpte det

Star Wars (C64)

Den 25 maj 1977 hade Star Wars premiär och blev en enorm succé världen över. Den hade kostat 11 miljoner dollar att göra (lågbudget med amerikanska mått) men spelade in närmare 800 miljoner. När man räknar med inflation är det den fjärde mest inkomstbringande filmen i historien efter Borta med Vinden (1939), Titanic (1997) och Avatar (2009). I Sverige hade den premiär 16 december samma år, recensionerna var blandade men ingen översvallande. I Dagens Nyheter skrev man att filmen var en "en underlig blandning av lekfullhet och idiotiskt underhållningsvåld, utan riktig stil och styrsel" medan man i Svenska Dagbladet menade att filmen var "årets fenomen på filmhimlen" men om den skulle stanna i minnet längre än till nästa publikrekord var mer osäkert. 46 år senare vet vi alla svaret på den frågan.

Atari fick licensen att göra arkadspelet Star Wars och Domark konverterade det till Commodore 64 1983. Det är ett shooter-spel i förstapersonsperspektiv där du axlar rollen som Luke Skywalker när han med sin X-Wing ska förinta dödsstjärnan. 

Spelet har tre sekvenser. Den första utspelar sig i yttre rymden (deep space) där du ska skjuta ner imperiets TIE-fighters för att komma vidare till dödsstjärnan. I den andra ska du ta dig igenom dödsstjärnans första försvar bestående av kanonförsedda torn som beskjuter dig innan du slutligen når fram till "kanalen" som leder fram till ventilen du måste träffa för att förinta dödsstjärnan. Lyckas du får du se den explodera med färgade cirklar som sprider sig likt ringar på vattnet. Det påminner en hel del om de tidiga skärmsläckarna. I de efterföljande nivåerna upprepas sekvenserna med mindre variationer och intensivare anfall. 

Spelet går fort att ladda in från kassett, knappt fem minuter. Efter cirka två kommer en loading screen med Luke Skywalker, Han Solo och prinsessan Leia i förgrunden tillsammans med R2-D2. I bakgrunden Darth Vader, dödsstjärnan och en X-Wing. Det är en effektfull komposition som är liknar omslaget till spelet. Största skillnaden är att Luke, Han och Leia är mindre lyckade här. Det ser ut som att det är ett barn som ritat, prinsessan Leia har en ansikte som mest liknar en legogubbe. 

Precis innan spelet inleds vår vi höra en digitaliserad röst: May the Force be with you! Därefter kommer ledmotivet från filmen i en enkel SID-melodi. Star Wars är som redan nämnts från 1983 och det märks tydligt att man ännu inte lärt sig att utnyttja SID-chipet till fullo. Här använder man inte de tre chipens hela kapacitet utan har bara ett ljud på varje kanal. Senare lärde man sig att även använda den tomma platsen mellan tonerna till andra ljud vilket innebar att musiken blev mycket fylligare och lät som att det var fler kanaler än det faktiskt var. 

Star Wars har sina förtjänster, främst genom grafiken som på ett bra sätt konverterar vectorgrafiken från arkadspelet. Men det har också aspekter som är mindre bra. De största problemen är responsen på kontrollen och att siktet är långsamt, vilket gör det svårt att hinna skjuta ner anfallande TIE-fighters. På lemon64 får spelet 6,42 poäng. Detta var före Zzap!64 och DatorMagazin men det sammanvägda betyget utifrån tre andra tidningar, C&VG (Computers och Videogames), Personal Computer Games och TV Gamer blir 64 procent. För min egen del kan jag som jag redan skrivit se att spelet har sina förtjänster, men på det stora hela tycker jag inte att det är helt lyckat. Men med tanke på det enorma inflytande filmen har haft på filmbranschen och populärkulturen var det ändå roligt och att spela det. Eller snarare att ha spelat det.

Stjärnornas Krig och de efterföljande filmerna hade ett enormt genomslag på populärkulturen. Min dagmamma hade en son som hette Torgny och var några år äldre en mig. Han hade en stor samling med rymdlego, till och med moderskeppet. Ibland när Torgny var i skolan brukade jag och hans bror Tord smyga in i Torgnys rum bara för att titta på legot. Det var prydligt uppställt på en hylla och det vilade något andäktigt över det. Det var inte till för att leka med utan endast för att beskåda. Nu så här i efterhand vet jag att det inte var "riktigt" stjärnornas-krig-lego som tillverkades på licens, utan helt enkelt lego som hoppade på rymdhajpen som så många andra. Men i våra ögon var det Stjärnornas Krig och morderskeppet och Luke Skywalker som satt där i de mindre rymdskeppen med uppfällbara glastak och laserkanoner.

Om Joakim Thåström var ett fan av Stjärnornas Krig vet jag inte, men han valde i alla fall att kalla sitt nya band som uppstod i askan av Ebba Grön till Rymdimperiet, efter den andra filmen, Rymdimperiet slår tillbaka. Det var dock inget som uppskattades av filmbolaget och de fick se sig tvingade att ändrade namnet till Imperiet. Fast det var nog till det bättre. 

Till och med självaste James Bond lät sig luras in i denna rymdepok med en av de sämsta Bondfilmerna som gjorts, Moonraker (1979) som skrevs och filmades i rask takt efter succén med Star Wars. Egentligen var det tänkt att James Bond skulle återvända i Ur dödlig synvinkel, vilket framgår av eftertexten till Älskade Spion (1977) men den filmen fick vänta till 1981. Den som väntar på något gott som man brukar säga, Ur dödlig synvinkel betraktas ofta som en av Roger Moores bästa Bond-filmer.

Själv fick jag aldrig se filmerna eftersom jag var för liten och jag var oerhört avundsjuk på min äldre bror som fick se Jedins Återkomst medan jag fick nöja mig med Se upp, farsan är lös! Vem kommer ihåg den idag? Det var först i mitten av 1990-talet som jag såg dem. Jag kan väl inte påstå att jag tyckte de var fantastiska men ändå sevärda. Jag såg de även på bio när de visades igen inför de nya filmerna, episod 1-3. Tyvärr hade George Lucas lagt på digitala effekter vilket förvandlade dem till tramsiga Disneyfilmer. När man ser effekterna idag är de dessutom otroligt dåliga i jämförelse med dagens digitala teknik. Jag blev därför väldig glad när jag för en tid sedan hittade originalversionerna på VHS för fem kronor styck. Har sett den första och det var ett lyft att slippa de dåliga digitala effekterna.

Filmerna i all ära, men det finns även en radioteater som bygger på de tre första (episod 4-6). De producerades i samarbete med George Lucas och flera av filmskådespelarna medverkar även här, bland annat Mark Hamill som Luke Skywalker och Anthony Daniels som C-3PO. Den första serien (Star Wars) sändes i 13 avsnitt 1981, den andra (The Empire Strikes Back) sändes i 10 avsnitt 1983 och den sista (Return of the Jedi) i 6 avsnitt 1996. Eftersom den sammanlagda speltiden för radioteatern är betydligt längre än de tre filmernas får man mycket mer bakgrundsperspektiv. Den är välproducerad och väl värd att lyssna på.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Loading Screen med mindre lyckade porträtt

Ventilen i sikte

arkadspelet i både stående och sittande kabinett

Reklam för rymdlego i Fantomen 1982

Stunt Car Racer (C64/amiga)

Känslan av besvikelse var total första gången jag laddade in Stunt Car Racer den där sommaren 1990. Vi hade precis varit inne i stan och köpt det, min kusin och jag. Länge hade vi stått i affären och plockat bland spelen, lockade av omslagen och bilderna på baksidan. Minns inte vilka spel vi valde mellan men vi fastnade till sist för Stunt Car Racer. Vi delade på kostnaden, tog bussen hem och startade datorn. Det tog en bra stund att ladda in spelet men titelskärmen som kom upp efter par minuter var helt fantastisk och i stort sätt identisk med omslaget i 64:ns mättade färger. Förväntningarna steg för att sedan bytas mot total besvikelse. Brunt, allt var brunt. I samma nyans dessutom. Det enda som bröt av mot det bruna var vägbanans smala svartvita kanter och himlen. Motståndarens bil liknade mer en träkloss, även den i samma bruna nyans. Det såg inte alls ut som bilderna på boxen. 

Så här i efterhand förstår jag att det var bilder från Amigaversionen som visades. Antagligen stod det också någonstans på omslaget men det var inget vi lade märke till. Förutom den usla grafiken var det omöjligt att köra bilen. Eftersom det var första-person-perspketiv i 3D såg man banan genom vindrutan och fick inte alls samma överblick som vid ett ovanifrån-perspektiv, vilket var det vanliga. Det var otroligt svårt att hålla sig på vägen och man kom nästan aldrig i mål innan loppet tog slut för att man kvaddat bilen. Och vår engelska var inte den bästa så jag tror inte att vi läste speciellt mycket i manualen, om ens något. Men vi hade betalat dyra pengar så vi fortsatte att köra. Efter några lopp började vi begripa oss på mekaniken, vi tog oss i mål och det blev roligare. Den första besvikelsen bleknade bort och istället var det svårt att sluta spela. 

Stunt Car Racer från 1989 är utgivet av MicroStyle som var en del av MicroProse Software. MicroProse ligger bakom kvalitetsspel som Pirates, Civilazation, Gunship, Silent Service och en mängd andra klassiker. Flera av dem utvecklades av den vid det här laget legendariska Sid Meyer, men det här är designat och utvecklat av Geoffrey J. Crammond.  Han hade arbetat med spelet i ett par års tid när det gavs ut, vilket var väldigt länge på den här tiden. Tidigare hade han gjort tre spel till Commodore 64: racingspelet Revs och uppföljaren Revs+ (1986/1987) samt det tämligen unika The Sentinel (1986).

Stunt Car Racer är ett ovanligt racingspel där loppen körs på berg-och-dalbanor (se bilder nedan) med höga backar, skarpa kurvor och hopp. Spelet är utformat som ett seriespel med åtta banor uppdelat på fyra divisioner. Varje division består av tre förare (dig själv inräknat) och du möter de andra två gånger. Två poäng för vunnet lopp och ytterligare ett för snabbaste varv. Vinner du ligan flyttas du upp en division och kommer du sist flyttas du ner. 

Det finns inga räcken så det gäller att hålla sig på vägbanan. Eftersom den delvis går högt upp i luften skadas bilen ordentligt om du kör av på en höjd. För att klara en bana behöver du hålla rätt hastighet vid de olika delarna, du kan inte köra för långsamt men inte heller för fort. För att ta sig över vissa hopp måste man hålla exakt rätt hastighet för att inte hoppa för långt eller för kort. Enda sättet att lära sig är genom trial och error och det kan ta sin tid, framför allt i de högre divisionerna. Som tur är finns det möjlighet att testa divisionens två banor så många gånger man vill inför varje ny säsong. Man kan även välja "practice" för att testa alla banor oavsett division innan man startar en liga. 

Under loppet belastas och skadas bilen viket visas genom en "spricka" som sprider sig från vänster till höger högst upp i bilden. Vid en ordentlig krasch uppkommer det "hål" på linjen som gör att sprickan sprider sig fortare. Om den når fram till högra sidan betyder det att bilen inte längre går att köra varpå loppet avbryts. Sprickan försvinner mellan varje lopp men hålen är kvar, även vid ny säsong. Flyttas du ner i division fyra igen nollställs skadorna och bilen blir som ny. 

Stunt Car Racer är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Jag har framförallt spelat det på Commodore 64, det var ju den versionen vi köpte 1990. Tyvärr har jag inte kvar den utgåvan som idag har ett högt andrahandsvärde på e-bay, oftast runt tusen kronor. Jag letade länge på tradera utan framgång men på e-bay fanns förutom originalet i big-box även budgetutgåvan från Kixx till ett betydligt lägre pris. Men med frakt och eventuell importavgift skulle det ändå sticka iväg. Till sist hittade jag budgetutgåvan i England för tre pund hos en säljare där jag ropat in en riktig raritet (Theatre Europe från PSS i en exklusiv utgåva), så jag passade på att köpa Stunt Car Racer också. Jag har det även i en crackad version till Amiga. Spelmässigt och kontorllmässigt är versionerna snarlikt - båda är mycket bra - men grafikmässigt är det betydligt bättre på amigan. Eftersom det är tydligare skillnad mellan vägbanan, banans kanter och marken nedanför är det också lättare att köra. 

Stunt Car Racer fick väldigt fina recensioner överallt och betraktas idag som en riktig klassiker. I Zzap!64 fick det 94 procent i december 1989 och budgetutgåvan fick 95 procent i januari 1992. Amiga-versionen fick 92 procent. Datormagazin gav C64:ans version 8 poäng av 10. Att det är ett för tiden unikt spel kan man förstå när man läser vad Tomas Hybner skriver i Datormagazin: "Bilen ska du köra på en bana som kan betraktas som det mest mysko man någonsin skådat i banväg". På Lemon64 får det 8,64 poäng och amigaversionen får nästan lika mycket på LemonAmiga: 8,54.

I början av 2000-talet var en uppföljare på gång, men tyvärr det blev det inget med det. Vill man testa hur det skulle kunna ha sett ut i modernare tappning kan man istället spela Trackmania på PC, X-box One eller PS4, som är mycket inspirerat av Stunt Car Racer.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Bild 1-4 Commodore 64, bild 5-6 Amiga 500

källor (artikel om stunt car racer om inget annat anges): lemon64.com, lemonamiga.com, en.wikipedia.org, c64-wiki.com, mobygames.com, en.wikipedia.org (geoff crammond), en.wikipedia.org (microprose), datormagazin nr 16 1989 (spelbilaga s. 56)

Starfire (C64)

Den intergalaktiska underrättelsetjänsten har fått information om att Exidy-fraktskepp transporterar vapen för att förinta jorden och nu är det upp till dig att förstöra dem innan de når fram. Men det är inget enkelt uppdrag eftersom fraktskeppen skyddas av taktiska stridsskepp. Du har dock fått uppdraget eftersom du är den modigaste och skickligaste piloten på din rymdbas. Dessutom är ditt skepp ett av de snabbaste i galaxen och utrustat med laserkanoner och datoriserat alarmsystem. Håll koll på radarn och förbered lasern, fienden är på väg.

När jag började den här bloggen satte jag upp en enkel regel för mig själv: att bara skriva om spel jag har en fysisk kopia av. Sedan dess har jag fortsatt skriva om spelen i min samling. Men trots att jag har många att välja mellan kan det ändå kännas lite förutsägbart ibland,  jag har ju mina preferenser. Därför lät jag slumpen avgöra den här gången.

På måfå tog jag en av mina kassetter med piratspel och satte i bandstationen, spolade en stund och laddade sedan in en turbo. Sätter tillbaka piratkassetten, trycker på pilen och sedan L och RETURN. Skärmen blir helt blå och bandet snurrar en kort stund innan det stannar och jag läser:  FOUND STARFIRE. Aldrig hört talas om konstaterar jag och trycker på space. Bandet rullar vidare en en minut eller två tills varvräknaren stannar på 201 och jag skriver RUN för att starta spelet. 

Det verkar vara ett shooter-spel, inte min favoritgenre. Men det står att det är från Epyx som brukar göra bra grejer, även om de kanske mest är kända för sina sportspel som Summer Games, Winter Games och Pitstop. Från början gjorde de framförallt strategispel och episka äventyrsspel. Det är därför de heter Epyx, en lek med det engelska ordet epic. Men det är även de som ligger bakom Impossible Mission och Jumpman. Skjutspel är de dock inte kända för, visste inte ens att de gjort något.

Star Fire är ett first-person-shooter från 1983 som hämtat mycket inspiration från Stjärnornas Krig. Det bygger på ett arkadspel med samma namn från 1978 utvecklat av det amerikanska företaget Exidy och precis som alla arkadspel handlar det om att komma så långt som möjligt, att jaga high score. 

Fiendeskeppen ser ut som TIE Fighters, rymdimperiets stridsskepp i Star Wars från 1977, men i tre olika färger (blå, grön och röd) där varje färg ger olika poäng när du skjuter ner dem (10-40). Du ska även skjuta de större fraktskeppen, dvs Exidyskeppen som fraktar vapen för att förinta jorden. De ger 50 poäng. Man behöver uppnå i ett visst antal poäng för att få mer bränsle, vilket du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå. Inledningsvis är det ganska lugnt men ju längre man kommer desto fler stridsskepp kommer det emot dig. Det handlar dock inte om något shoot-em-up, åtminstone inte inledningsvis, utan man siktar och skjuter ett skepp i taget vilket man också har tid till. Jag lyckades komma till nivå 3 tre som längst den här gången, det finns 16 nivåer. 

Det är några saker som slår mig när jag börjar spela: det här är ju bra, snyggt gjort och kul att spela. Men framför allt slås jag av grafiken och ljudbilden, stjärnorna som susar förbi och stridsskeppen du ska skjuta ner med din laser. Känslan som skapas av ett suggestivt bakgrundsbrus och de dova explosionerna. Som att åka i tomheten. För att vara från 1983 är jag är riktigt imponerad. 

Men jag verkar vara relativt ensam om denna åsikt. I det andra numret av Zzap!64 från juni 1985 recenseras spelet då det släppts på nytt i en utgåva tillsammans med ännu en konvertering av ett Exidysspel, Fire One. Båda är då redan två år gamla och utvecklingen har gått enormt fort i takt med att spelutvecklarna lärt sig att utnyttja 64:ans kapacitet. Enligt Zzap!64 är det nostalgiskt att spela en stund men skriver vidare att man tröttnar ganska snabbt. Utgåven med Starfire och Fire One får 22 procent, men jag tror priset på tio pund sänker betyget en del. Man anser helt enkelt att det är för mycket för så gamla spel. På Lemon64 får det bara 4,58 poäng, vilket jag tycker är i lägsta laget. Min uppfattning är att det är betydligt bättre än så, en sjua skulle jag ge det i betyg. Jag spelade i och för sig inte så länge och jag kan tänka mig att det blir lite ensidigt i längden. Men jag gillar ändå Starfire, speciellt den suggestiva stämningen. Det här är helt klart ett spel som jag kommer att ladda in igen. Och då ska jag ta mig längre än till nivå 3.

För fler inlägg, se innehållsförteckning