Rick Dangerous (c64)

Det finns flera spel till Commodore 64 med Indiana Jones som förebild eller inspiration. Exempelvis Tusker från 1989 och Montezuma's Revenge från 1984, även om det sistnämnda inte har lika uppenbar koppling. Desto tydligare är det med det helt nya spelet Tony: Montezuma's Gold, som släpptes så sent som 2024. Spelmässigt är detta i stor utsträckning inspirerat av ovan nämnda Montezumas Revenge och titeln som står i centrum för detta inlägg, Rick Dangerous, utgivet av Firebird 1989.

Året är 1945 och Rick Dangerous - hjälte och frimärkssamlare - störtar med sitt flygplan över Amazonas djungler när han letar efter den försvunna Goolu-stammen. Genom ödets ironi landar han mitt i en grupp vilda gooluer och måste fly.

Det är premissen till första banan som börjar med att Rick springer i en trång tunnel för att undfly ett rullande stenklot, precis som i inledningen av Indiana Jones och Jakten på den försvunna skatten. 

Rick springer för att hinna undan ett stenklot i första banan

Och det fortsätter i samma Indiana Jones-liknande anda, Rick ska ta sig igenom grottsystemet genom att undvika fällor, oskadliggöra vaktande Gooluer och samtidigt samla på sig skatter han passerar på vägen. Till sin hjälp har han en revolver, lite dynamit och en träkäpp. För att passera hela grottsystemet oskadd behöver han vara sparsam med både dynamiten och patronerna eftersom han har begränsat av dem. 

De andra banorna är uppbyggda på samma sätt som den första, men utspelar sig i olika delar av världen. När Rick tagit sig igenom Gooluernas grotta skickas han av den brittiska underrättelsetjänsten till Egypten, där han ska ta tillbaka en ädelsten - Jewel of Ankhel. Den har stulits av en grupp fanatiker som hotar att slå sönder den om de inte får den begärda lösensumman. Därefter bär det av till Europa för att befria allierade krigsfångar från det ökända slottet Schwarzendumpf och slutligen bestämmer han sig för att infiltrera en hemlig missilbas för att förhindra en attack mot London. En handling som tagen ur Indiana Jones med skatter, infödingar, nazister och hemlig underrättelsetjänst.

Den andra banan utspelar sig i Egyptens pyramider.

Rick Dangerous är ett plattformsspel med fyra banor - eller uppdrag som de kallas i manualen - med 30 flip screen-vyer för varje uppdrag. Jag har tidigare nämnt att jag inte är någon fan av plattformsspel, men det här gillar jag verkligen. Jag har det på en cartridge med två andra spel, Microprose Soccer och Stunt Car Racer. Det var inte för Rick Dangerous som jag köpte den utan för de två andra. 

Rick Dangerous hade jag inte koll på och jag testade förstås att spela några gånger men gav snabbt upp. Det tog faktist ett par år innan jag bestämde mig för att ge det en ärlig chans och då visade det sig vara ett riktigt guldkorn. Jag kan inte exakt säga vad det är, men två viktiga aspekter är stämningen och svårighetsgraden. 

Det är en härlig stämning i spelet. Det innehåller allt som ska finnas med i en äventyrsmatiné kryddad med humor, precis som Indiana Jones, Den vilda jakten på stenen och andra liknande filmer. Men det är också lagom svårt, åtminstone inledningsvis. Många gamla spel är så svåra att de nästintill är omöjliga att klara av, i alla fall för mig. Men här kan jag ta mig relativt långt eftersom man lär sig var fällorna finns och hur man ska ta sig förbi till synes omöjliga passager. Sålunda är det bitvis även ett pusselspel, där man måste lista ut hur man ska komma vidare. Men utmaningarna är logiska och därför möjliga att lösa.

Rick befriar krigsfångar från slottet Schwarzendumpf i bana 3

När Zzap 64 recenserade originalutgåvan i augusti 1989 skrev de att det var ett roligt plattformsliknande spel men inte mycket mer än så. Den något negativa tonen till trots blev det sammanvägda betyget 79 procent. När budgetutgåvan från Kixx recenserades i januari 1992 blev betyget än bättre. Det ökade till 89 procent, även om recensenten inte var särskilt förtjust i handlingen: "att ta heliga skatter från sedan länge övergivna helgedomar är arkeologi, att stjäla oersättliga reliker från primitiva kulturer är föraktligt. Vad händer härnäst, Rick Dangerous bryter sig in i kyrkan och stjäl kollektbössan?" Han avslutar dock recensionen med att konstatera att Rick Dangerous trots detta är "ett fantastiskt spel som borde tilltala alla som gillar arkadäventyr."

I Datormagazin nummer 12 1989 utses det till veckans Screen Star och får 7 poäng av 10 även om recensenten, Tomas Hybner, inte imponeras av ljudet som han tycker påminner om effekterna i ett gammalt VIC 20-spel. På Lemon 64 får Rick Dangerous fina betyg och når upp till 8,13 poäng.

Commodore 64GS

Den cartridge jag har spelet på gavs ut till den nya Commodore 64GS, där GS står för Games System. Den lanserades 1990 och var ett försök från Commodores sida att konkurrera med framförallt Nintendos och Segas konsoler genom att göra en egen. Man tog bort tangentbordet och placerade cartridgeporten på ovansidan istället för baksidan som på originalet. I grund och botten var det samma maskin, satsningen misslyckades och försöket blev inte långlivat. Det finns förstås flera orsaker till detta, men ett problem var att många spel till Commodore 64 kräver tangentbord och alla som gavs ut till maskinen hade inte löst detta, vilket gjorde spelen mer eller mindre ospelbara.

Till sist: Rick Dangerous är ett härligt spel i samma anda som filmerna om Indiana Jones och är väl värt att investera några timmar för att lära sig. Det fick en uppföljare året därpå med det påhittiga namnet Rick Dangerous II. Den här gången ska han stoppa "Fat Guy" och hans ondskefulla planer på att hjälpa aliens att ta makten över världen. Jag har inte spelat det och kan inte påstå att handlingen gör det mer lockande att testa. Men å andra sidan, det är ju inte i första hand berättelsen som gör spelet och Rick Dangerous II har även det fina betyg med sina 8,14 poäng på Lemon 64.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inlägg om spel som omnämns i texten: Microprose Soccer, Stunt Car Racer

Montezuma's Revenge (1984)

Tusker (1989)

Tony: Montezumas Gold (2024)

TV-spelet G7000 (reklam)

En konsol som är tämligen bortglömd idag är Philips Videopac G7000. Den lanserades i USA hösten 1978 som Magnavox Odyssey 2 och skulle ses som en direkt efterföljare till Magnavox Odyssey från 1972, den första konsolen för hemmabruk. För sin tid, det vill säga 1972, var Odyssey revolutionerande trots att den bara bestod av olika pong-varianter. För varje variant fanns det en plastfilm man skulle fästa på TV-skärmen för att få den att se ut som en tennisplan, hockeyrink eller liknande beroende på vilken typ av pong man spelade.

Någon plastfilm behövdes inte till uppföljaren Odyssey 2, den tillhörde den andra generationens konsoler tillsammans med Atari 2600, Intellivision, ColecoVision och ett antal andra märken som idag är lika bortglömda som Videopac, och hade mycket mer att erbjuda än bara pong. 

Magnavox Odysey (1972) med plastfilm fäst på TV-skärmen.

I Europa fick den namnet Philips Videopac G7000 när den lanserades till julhandeln 1978, men benämndes ofta bara som Videopac. Den sålde lite i jämförelse med Atari, men kom ändå på en god tredjeplats efter Intellivision om man ser till den totala försäljningen under hela dess livstid. Glappet är dock stort till storsäljaren Atari som under sin kommersiella livstid mellan 1977-1991 sålde cirka 30 miljoner exemplar medan Videopac under sin, visserligen kortare livslängd, sålde omkring två miljoner innan produktionen lades ned 1984.

Jag har inte lyckats ta reda på när den släpptes i Sverige, men den första annonsen jag hittat i mina serietidningar är från december 1982. Här får vi veta att den är komplett med tangentbord, 48 elektroniska tangenter och inbyggd TV-spelsdator med joysticks och actionknappar samt antennomkopplare och TV-spelstation för 1295 kronor. Både speldator och spelstation i ett. Antar att skillnaden mellan de båda är tangentbordet. Men helt tydligt är det ju inte, åtminstone inte för mig drygt 42 år senare.

På annonsbilden räknar jag till 34 spelkassetter, vilket faktiskt är mer än hälften av alla kassetter Philips gav ut själva innan de lade ner produktionen. I Europa var alla kassetter numrerade från 1-60 och bestod av ett till tre spel per kassett. Men det är här ett av problemen med konsolen ligger, det begränsade spelbiblioteket. 

Många spel till Videopac kräver två spelare

Det var nästan inga andra företag som utvecklade spel till den förutom Philips själva. Imagic som gjorde 11 spel till Atari 2600 släppte bara två till Videopac och Parker Brothers gav ut sex stycken att jämföra med 21 till Atari. Det fanns även ett tredje företag som utvecklade spel, Jopac, som gav ut 10 stycken. Utöver det inget alls.

Philips egna spel är inte sällan varianter av kända titlar från arkadhallarna och Ataris spelbibliotek men med andra namn, exemplevis går Pac-Man under namnet Munchkin här. Det är visserligen inte exakt samma, men inte långt ifrån.

Själv har jag 30 kassetter, alla från Philips egen produktion. Tyvärr är det ganska många jag aldrig spelat eftersom man måste vara två spelare. Jag har inte haft någon i mitt umgänge som visat intresse för att testa konsolen, men nu har jag engagerat en player 2. Jag hoppas därför kunna återkomma längre fram om spelen. Det finns visserligen flera som inte behöver en extra spelare, men de med två ger intrycket av vara så mycket roligare. 

I Agent X9 nr 13/1982, som annonsen hämtats från, ger sig agent Corrigan ut för att spåra en hemlig terrororganisation. Det har nämligen visat sig att politiker världen över styrs av detta hemliga nätverk. För att lyckas med uppdraget behöver dock Corrigan "dö" först. Och det gör inte saken enklare att han kan inte lita på någon...

Förutom detta spännande äventyr får vi möte Buck Ryan i Den brutna tisteln och Garth i Ökenkrigaren. Dessutom erbjuds alla nya prenumeranter en tuff present i form av en Agent X9-penna. 7 nummer för 56 kronor och hoppar du på erbjudandet kanske du hinner få nästa nummer, som utkommer 5 januari 1983, direkt hem i brevlådan. Då får du följa med agent Corrigan igen när han möter Kokainbruden.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Agent X9:s tuffa specialpenna för alla nya prenumeranter

Förstoring av omslagsbilden

Nostalgia Nerd´s Retro Tech (böcker)

Nostalgia Nerd, eller Peter Leigh som han egentligen heter, är mest känd för sin YouTube-kanal som främst fokuserar på datorrelaterade prylar från 70-, 80-, och 90-talet. Mer än 500 000 personer följer hans inslag om gamla datorer och konsoler, mjukvara och spel. Han beskriver sig själv på följande sätt: I´m Nostalgia Nerd... I have an addiction to Nostaliga and things often categorised as "nerdy".

The Nostalgia Nerd´s Retro Tech - computers, consoles & games är en genomgång av gamla datorer och konsoler från 1970-talet fram till början av 2000-talet utifrån ett videospelsperspektiv. Den tar sitt avstamp i den första hemkonsolen Magnavox Oddesy från 1972 och avslutas med X-box från 2001. Förutom dessa två kan man läsa om Fairchild (den första konsolen med utbytbara kassetter), Atari 2600 (den första maskinen som verkligen blev en försäljningssuccé), Commodore 64 (min favorit), Dragon 32 (kanske det coolaste namnet), Intellivision, Sega, Nintendo, Playstation och många fler. 

Varje dator och konsol får två uppslag med en kort redogörelse kring historiken och hur maskinen påverkat spelutveckling, en faktaruta med teknisk information, lanseringsdatum och pris vid lanseringen. Boken presenterar även tre spel till varje konsol: ett som utnyttjat maskinens kapacitet till fullo, ett som man bör spela och ett man bör undvika. Texten är relativt kort och bilderna tar upp en stor del av utrymmet. Avslutningsvis finns även ett avsnitt om handhållna spelkonsoler som Nintendos Game & Watch och Game Boy.

Tycker man att det är kul att följa den tekniska utveckling av konsoler och datorer utifrån ett TV- och datorspelsperspektiv är detta en underbar liten bok. Det är inget man läser från pärm till pärm utan något man bläddrar i, läser lite här och där beroende på vad man finner intressant för dagen. Helt klart läsvärd!

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Atari 2600

Jag har ingen nostalgi till Atari 2600. För mig är det en sen upptäckt även om jag så här i efterhand har insett att jag spelat på den som barn. Men det var ett bortglömt minne så i realiteten var det inte förrän jag köpte en Rasberry Pi 3 som jag stötte på den. Genom att installera RetroPie kunde jag emulera en mängd olika system som Atari, Nintendo, Sega och Playstation One med flera. Av alla jag testade blev jag mer eller mindre förälskad i Atari 2600. Det var något tilltalande med enkelheten, i den brutalt begränsade grafiken. De rudimentära ljudeffekterna. Ren och skär spelglädje, en spelidé och inget mer. 

RetroPie är ett fantastikt litet program, men det har en brist: man kan inte spela med originalkontrollerna. Jag var således tvungen att införskaffa mig en riktig konsol. Och på tradera hittade jag en till ett bra pris och som enda budgivare ropade in den.

Atari 2600 hette från början Atari VCS, Video Computer System. Den släpptes hösten 1977 i USA och lanserades i Europa under 1978. När mitt intresse för videospel uppstod var tiden för systemet redan förbi och hade ersatts av Commodore 64 och Nintendo Entertainment System (NES). Atari 2600 var heller inte lika utbredd i Sverige som i exempelvis USA. Spelhallarna med sina arkadspel var större och hemmamarknaden uppstod i mångt och mycket först med C64 och NES i mitten av 1980-talet. Att jag inte kom i kontakt med systemet är således inte förvånande.

Det första spelet som släpptes var Combat som följde med när man köpte konsolen. Det bygger på Ataris eget arkadspel Tanks från 1974. Det var också det som var tanken när Atari utvecklade systemet: att konvertera sina egna arkadspel. Atari som startade arkadspelsvågen med Pong 1972 och var marknadsledande under större delen av 70-talet, så de hade många att välja mellan. De flesta spel som kom i samband med lanseringen var varianter av arkadspel, som Air Sea Battle, Video Olympcis (med 50 varianter av Pong) och bilspelet Indy 500 för att nämna några.

Atari VCS sålde med tidens mått bra redan från början men det var först 1980 som den blev en riktig succé när konverteringen av Space Invaders släpptes. Försäljningen ökade ännu mer året därpå när man fick licens för att konvertera Pacman.  Trots att det kom nya modeller 1982 (Atari 5200) och 1985 (Atari 7800) så fortsatte Atari 2600 att tillverkas till och med 1991, ett livsspann på 14 år! 

Flera av de första spelen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet fortsatte att produceras och säljas så länge konsolen tillverkades. Allt som allt gavs det ut cirka 600 officiella spel och minst lika många inofficiella. Det kommer fortfarande ut nya spel som utvecklats av entusiaster för systemet, men förra året släppte Atari själva för första gången på över 30 år ett antal kassetter i samband med bolagets 50-årsjubileum. Tre tidigare outgivna spel fick se dagens ljus, Yar's Return som är en uppföljare till Yar's Revenge från 1982, Shooter-spelet Sabouteur från 1983 och Aquaventure där man dyker efter en skatt. Man gav dessutom ut tio klassiska spel i lyxigt utförande med spelets titel i ledljus på toppen av kassetten. De sistnämnda kan i skrivande stund endast köpas som ett färdigt paket för tusen dollar.

Nu har jag haft min Atari 2600 ett par år och jag kan bara säga att det är en underbar spelkonsol. Jag har flera olika system i min spelkammare men ett av dem jag värderar högst är min Atari (näst efter min C64). Känslan att koppla in den i TV:n med antennkabel, trycka i kassetten och sätta på konsolen. Bilden är kornig, oskarp och det flimrar. Allt är genuint, inga touchknappar utan spakar som låter när man drar i dem. Riktiga grejer helt enkelt. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor (artikel om atari 2600 om inget annat anges): sv.wikipedia.org, ataritimes.com, idg.se - klassikernas klassiker av anders engström (2002), youtube - atari archive episode 1, atari.com - 50th anneversery

Commodore C-64 och C-128 (reklam)

Jag fick aldrig någon Commodore 64. Det var min stora dröm men jag fick nöja mig med att spela hos kompisar och fantisera. Jag kunde sitta länge och titta på den här typen av reklam, drömma om hur det hade varit om jag haft en. Men åren har gått och bilden har fått en helt ny innebörd än vad som en gång var syftet. Gammal reklam kan säga så mycket om tiden, vad man önskade eller drömde om. Vad som var det senaste, det rätta och coola. Drömmen om framtiden som nu är så avlägsen, framtiden som historia. Jag tycker om gammal reklam, tycker om att se vad den har att berätta om tiden som då var nu...

1987 har den nya modellen av Commodore 64 precis släppts, Commodore 64C. Egentligen är det precis samma dator, bara det yttre har ändrats. En modernare design än originalet från 1982. Här visas den nya modellen med bandstation och monitor. På skärmen World Games från Epyx, uppföljaren till Summer Games och Winter games. Nedanför en Commodore 128 med diskettstation och monitor av samma modell som ovan. Här har de laddat in Spy VS Spy, ett spel som bygger på en serie i tidningen MAD. Men det ligger även ett exemplar av World Games på bordet.

128:an var mer avancerad men slog aldrig riktigt igenom. Det fanns inte mycket mjukvara till den, åtminstone inte spel. De flesta körde vanliga C64-spel så varför köpa den dyrare modellen? Commodore 64 är fortfarande den mesta sålda datorn i historien med 17 miljoner exemplar mellan 1982 och 1994. Ett kommersiellt livsspann på 12 år, endast Atari 2600 har ett längre livsspann med en produktion i 14 år. Commodore 128 tillverkades bara mellan 1985 och 1989. 

Tusentals flickor och pojkar är redan idag nöjda med sina commodoredatorer skriver de i annonsen. Vi ser tydligt att datorerna riktar sig till barn, en avancerad leksak. Och det var ju så de framförallt användes, att spela på. Särskilt C64:an. Men hur många flickor var det egentligen som spelade? Det har alltid varit en utmaning för spelutvecklarna att få flickor att spela. Många försök hade gjorts för att locka dem. Epyx tog fram ett Barbiespel där Barbie kör runt till olika butiker i en cabriolet för att prova kläder och accessoarer. Ken är förstås också med. Även Pacman var ett försök att bryta könsuppdelningen, få fler tonårstjejer att gå till arkadhallarna för att spela.

Bilden andas så mycket 80-tal, den senare delen av decenniet. Typsnitt, layout, färgsättning. Jag hittade den i en av mina gamla serietidningar, Fantomen nummer 26 från 1987 som handlar om Carpatias förbannelse. Här återvänder Fantomen till det avlägsna landet där han några år tidigare bekämpat traktens vampyrer. Nu har Carpatia ännu en gång drabbats av dessa nattens barn och Fantomen bestämmer sig för att befria landet från denna förbannelse. Men precis som förra gången visar det sig att vampyrerna är falska. Första gången var det ett oljebolag som ville skrämma bort alla bybor för att kunna köpa marken billigt. Den här gången är det landets baron som vill undanröja sin brorson, den verklige tronarvingen. Tillsammans med arvingens trolovade avslöjar Fantomen de falska vampyrerna och hittar tronarvingen. Utan att säga adjö försvinner Fantomen tillbaka till Bengali. I den sista rutan vänder sig den nya monarken mot sin blivande hustru, undrande om de någonsin kommer att få se den maskerade mannen igen varpå hon svarar: om vi råkar i svårigheter och behöver honom... då tror jag att han kommer tillbaks igen. Och varför inte tänker jag, Fantomen har ju tusen ögon och tusen öron (gammalt djungelordspråk).

För fler inlägg, se innehållsförteckning