Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

E-motion (C64)

Välkommen till det första New Age-spelet...

Ta det lugnt. E-motion är här för att underhålla, inte förarga, utvidga sinnet, inte få det att explodera. E-motion (E står för Einstein) tar dig till en värld bortom 1990-talets stress och spänning, en ny tid. Här kan du  spela för att vinna eller bara njuta av det ständigt förändrade kalejdoskopets rika färger och oändliga mönster

Ett spel som syftar till att utvidga sinnet. Som uppmanar dig till att ta det lugnt! En värld bortom stress och spänning! Låter det inte fantastiskt. Det tyckte åtminstone jag när jag såg det i en annons på tradera. Jag var väldigt inne på new age i början av 90-talet vilket inte gjorde det mindre intressant, även om jag inte spelade det då eller hade hört talas om det innan jag såg annonsen. Men det verkade ju sannerligen som ett spel i min smak. Åtminstone om man skulle tro texten på baksidan. Inte kunde jag motstå frestelsen att köpa ett spel med Albert Einstein (1879-1955) på framsidan heller! 

E-motion är ett pusselspel och går ut på att sätta ihop bubblor som flyter omkring på skärmen. Du själv flyger omkring i en tyngdlös rymd i en farkost som också den omsluts av en bubbla. Med hjälp av din farkost, inte helt enkel att kontrollera i tyngdlösheten, ska du putta bubblor av samma färg i riktning mot varandra så att de flyter samman till en större bubbla. Du har en viss tid på dig att sätta ihop bubblorna, vilket visas genom att de pulserar. Ju längre tiden går desto mer pulserar de tills de slutligen exploderar. Klarar man uppgiften går man vidare till nästa nivå (det finns 50 nivåer). Det finns fler aspekter att ta hänsyn till, som energinivåer exempelvis, men jag avstår från att gå in på det eftersom det blir för rörigt. Jag tycker att det är ett spel som trots sin enkelhet är svårt att beskriva i ord, så jag låter en för mig okänd person på lemon64 avsluta beskrivningen: E-motion är som en kombination av biljard och Asteroids.

Spelet gavs ut 1990 av U.S. Gold och släpptes till en rad olika system som Amiga, ZX Spectrum och Atari ST. Även Game Boy fick en version. I USA lanserades spelet under namnet The Game Of Harmony! 

E-motion är allt annat än avslappnande eller harmoniskt. Jag blev otroligt stressad, speciellt då man inte har mycket tid på sig innan bubblorna exploderar. Men om man bortser från stressen, hjärtklappningen och frustrationen kan jag absolut se de kvalitativa aspekterna. Grafiken och ljudeffekterna är väldigt fina och det är bra musik mellan banorna (ingen musik under spelets gång). Det var svårt att kontrollera farkosten men det är ju en del av spelet mekanism och en konsekvens av att allt utspelar sig i en mer eller mindre tyngdlös rymd. Som sagt, jag ser att det finns kvalitet i spelet men det var inget för mig. Det levde inte upp till de förväntningar jag fick av att läsa beskrivningen på baksidan. Hade det inte varit för tidsaspekten så tror jag faktiskt att de hade lyckats med ambitionen att skapa ett meditativt och färgsprakande New Age-spel. Om man fått ta sig den tid man behövde för att lösa uppgiften. Nu blev det bara oerhört stressigt och så långt från avslappnade man kan komma. 

När spelet släpptes fick det genomgående höga betyg oavsett system. Zzap!64 gav det 89 procent men konstaterade precis som jag att det inte sänker stressnivån. Snarare snarare dubblerar den. På lemon64.com får spelet 7 poäng baserat på 31 röster. Själv är jag skeptisk. Jag ser absolut att det är ett bra spel med många kvaliteter. Men det passar helt enkelt inte mig.

Och en sista fundering, är det någon som pratar om New Age idag? Då var det ett begrepp som användes lite överallt. I skivbutikerna och bokhandlarna fanns det alltid en avdelning för New Age med instrumental meditativ musik eller nyandlig litteratur. Jag har inte hört det användas på många år. Men lika bra är väl det.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

loding screen

level 1

level 6

load screen USA

Tapper (C64)

I Tapper intar du rollen som bartender och din uppgift är att servera öl till otåliga gäster, samla upp tomma glas och hämta eventuell dricks. Tapper är ursprungligen ett arkadspel som släpptes av Bally Midway 1983 för att placeras ut på krogar. Handkontrollen var från början en riktig tappkran för att skapa en genuin känsla. Den ursprungliga versionen innehöll reklam för Budweiser, vilket senare ändrades till Root Beer. Spelet konverterades till en mängd olika system och till Commodore 64 kom det 1984. När målgruppen blev yngre, vilket den ju blev när man konverterade spelet till C64:an, ändrades reklamen igen och i denna version är det Mountain Dew som marknadsförs.

Den inledande vyn visar dig baren sedd snett ovanifrån med fyra öltappar till vänster och lika många barbord till höger. I slutet av varje bar finns en dörr varigenom gästerna kommer in. De rör sig långsamt mot slutet av bordet och du måste se till att de får sin öl innan de når dit genom att tappa upp ett glas (håll in knappen) och skicka det till dem över baren (släpp knappen). När de får sin öl stannar de upp för att dricka alternativt försvinna ut genom dörren. När de som hänger vid baren druckit ur skickar de tillbaka glaset över bordet och du måste fånga upp det innan det ramlar i golvet samt servera dem ännu en öl. Det kommer hela tiden nya gäster som är törstiga och du måste springa mellan borden för att servera och fånga upp glas. Om ett glas ramlar i golvet förlorar du ett liv, om du missar att servera innan de avancerat till slutet av baren drar de otåliga gästerna upp dig på bordet och du förlorar ett liv, skickar du iväg en öl utan mottagare krasar den i väggen och du förlorar ett liv. Ibland lägger gästerna ut dricks på bordet och hämtar du den kommer det in några cancan-flickor och dansar på scenen, vilket ger dig lite respit eftersom ett antal gäster då stannar upp för att titta på dansen. Målet för varje bana är att servera öl så att kunderna försvinner. När baren är tom har du klarat banan och det blir en mellanakt. Nu blir vyn en bardisk du ser rakt framifrån istället och på bardisken står det sex ölburkar. Det kommer in en maskerad figur i svarta kläder och svart hatt och tar upp en burk och skakar den, varpå han blandar alla och din uppgift nu är att hålla koll på vilken burk han inte skakat. När han blandat färdigt ska du ta en av burkarna och öppna den. Är det rätt burk får du bonuspoäng men är det fel får du en dusch av ölen som sprutar ut ur burken. Det är i denna scen man ser en reklamskylt för Mountain Dew.

Det finns fyra banor med olika miljö och tema: första banan är en cowboybar, den andra sportbar, den tredje för punkrockare och den sista en rymdbar där du serverar utomjordingar. Du behöver klara varje bana ett par gånger med fler gäster varje gång, innan du kommer vidare till mellanakten. När du klarat av alla banor börjar det om från början, men i ett allt högre tempo.

Grafiken är bra för att vara 1984, musiken är trivsam och kontrollen av bartendern fungerar fint. Spelet är på det stora hela ganska kul när man väl kommer in det och man kör gärna en gång till för att snygga till sitt high score. Väldigt enkel spelidé som de flesta spel under denna tid då tekniken inte tillät alltför komplicerad programmering. Det är dock inte så lätt alla gånger, jag har endast kommit vidare till bana två, vilken jag inte klarat av ännu så länge. Att kasta sig fram mellan borden för att servera och fånga tomglas blir efter ett tag väldigt stressigt och svårt att hinna med. Åtminstone med mina reflexer.

Spelet fick bra recensioner när det kom. Computer and Videogames recenserade det i december 1984 och gav C64-versionen ett snittbetyg på 9,2 av 10 möjliga utifrån deras fyra bedömningspunkter: grafik, ljud, värde utifrån försäljningspris och spelbarhet. Tapper var enligt recensenten snabbt med god grafik i stil med en tecknad film samt hade bra jingles. Commodore User bedömde spelet i februari 1985 gav det utmärkelsen Screen Star med det sammanvägda betyget 4,5 på en femgradig skala utifrån bedömningspunkterna presentation, svårighetsgrad, hur det fångar ditt intresse samt värde för pengarna. Zzap!64 fanns inte vid denna tidpunkt och således finns ingen recension att återge. Lemon 64 ger Tapper 7,4 poäng baserat på 192 röster.

Jag har inte detta i orginalutgåva utan på samlingen Arcade Hall of Fame som gavs ut av U.S. Gold 1987. Förutom Tapper innehåller samlingen Stellar 7, Up'n'Down, Aztec Challenge och Dropzone. Spelet tog cirka tre minuter att ladda in och under tiden man väntade fick man titta på den amerikanska flaggan, lyssna på den amerikanska nationalsången i en minst sagt usel SID-version och läsa reklam för U.S. Gold.

Som avslutning kan ju nämnas att världsrekordet av arkadversionen sedan 11 februari 2019 ligger på 14 826 200 poäng. Nu kan man ju inte direkt jämföra det med commodoreversionen, man jag kan konstatera att jag med mitt high score på 29 600 ändå har en bit kvar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Out Run (C64)

You're cool, the engine's hot, the girls gorgeous, a tank full of gas and an open road - the rest is up to you..! Bättre än så kan det inte bli. I alla fall inte om man rycks med av den säljande texten på baksidan av omslaget till Out Run. På framsidan vägen som försvinner i horisonten, kantad av palmer. Föraren sitter i sin Ferarri Testarossa med händerna på ratten och bredvid sig har han en vacker kvinna, flickvännen kanske, som vänder sig om och tittar rakt mot dig och blinkar. 

Arkadversionen av Out Run släpptes av Sega i september 1986. Spelet blev en enorm succé och drog in mer pengar än något annat arkadspel under 1987. Det fanns både en stående version och en kabinettvariant utformat som en bil, i vilken man satt och körde. Både vad det gällde de tekniska specifikationerna och grafiken låg spelet i framkant och stod ut i förhållande till andra bilspel. Det konverterades till en mängd olika konsoller och hemdatorer och till Commodore 64 släpptes det 1988.

Out Run har fem olika banor som vardera består av fem delbanor. Det som skiljer C64-versionen från arkadspelet är att banorna laddas in separat, helt oberoende av varandra. Du väljer således på förhand viken bana du vill köra innan du laddar in det. På arkadspelet gör man inga val på förhand utan i slutet av varje delbana kommer du till ett vägskäl där du väljer höger eller vänster. Beroende på vilken väg du tar blir banorna och målgångarna olika. Jag utgår från att man valt separata laddningar för att spelet skulle blivit för stort annars och behövt ladda in nya banor mitt i racet. Alla banor börjar på samma ställe, Coconut Beach som visas på omslaget och där vägen kantas av palmer. Bana A och bana B har de tre första delbanorna gemensamma och de två sista är unika. Och det gäller för alla banor, tre av dem delas med andra och två unika för den separata laddningen. 

Varje bana tar cirka fyra och en halv minut att ladda in från kassett och en del av tiden får du en load screen att titta på. När spelet är färdigladdat kan du välja vilken musik du vill lyssna på medan du kör, du har två låtar att välja mellan (tämligen unikt 1988) men du kan även välja att köra utan musik. I manualen står det att det även finns en ljudkassett med originalmusiken från arkadspelet, så om man verkligen ville få den rätta känslan kunde man ladda stereon och köra till arkadmusiken. Tyvärr var ljudkassetten inte kvar i mitt exemplar när jag köpte det. 

Kontrollerna är enkla: spaken framåt för gas, bakåt för broms, höger eller vänster för att styra och tryck på knappen för att växla. Det finns två växlar och du bör växla upp till andra växeln när du är uppe i 120-150 kilometer i timmen. Bilens maxfart är 294 kilometer i timmen.

Detta är ett klassiskt arkadspel vilket innebär att du har en tidsgräns för att hinna klart delbanorna. På första delbanan har du 75 sekunder på dig, har du inte hunnit fram till andra delen är spelet slut. Varje bana har sin specifika miljö och du kör bland annat genom öken, berg och ett vinterlandskap. För att hinna i mål på delsträckan innan tiden är ute måste du ständigt köra om andra bilar. Kör du in i en bil framför dig stannar farten av och du förlorar tid, krockar du med något på sidan av vägen i hög fart voltar bilen och din flickvän pekar anklagande på dig innan ni kan köra vidare. Ju längre man kommer desto mer trafik blir det. Det är ingen skillnad i svårighetsgrad på de olika banorna som laddas separat, där är det endast miljöerna som skiljer sig. Svårigheten ökar för varje delbana genom att vägen får fler och brantare kurvor men framför allt genom mer trafik. Mot slutet är det mer eller mindre som att köra slalom mellan bilarna. Kommer du i mål har du klarat spelet och din flickvän ger dig en kyss. Poäng får du utifrån hur långt du kommer och hur bra du kör.

Jag älskade arkadversionen av Out Run och spelade det så ofta jag kunde, vilket inte blev så ofta eftersom det inte fanns några arkadspel där jag bodde. På båten till Gotland brukade jag spela och de få gånger vi var på Liseberg. På Gotlandsbåten fanns det en version där du stod upp och spelade och på Liseberg hade de ett kabinett man kunde sitta i. Men det var dyrt, det kostade tio kronor för tre försök, så jag blev överlycklig när spelet släpptes till Commodore 64 och jag köpte en kopia trots att jag inte hade en dator själv. Första gången jag laddade in det var hemma hos en klasskamrat, tror att det var Joakim, som hade en Commodore 128. Jag blev grymt besviken, det var inte alls som arkadspelet. Riktig uselt tyckte jag till och med att det var. 149 kronor av surt förvärvade pengar genom gräsklippning och biltvätt rakt ner i sjön. Var den kassetten tog vägen vet jag inte, kanske tyckte jag att det var så dåligt att jag gav det till någon i klassen som hade en dator. Jag kan inte minnas att jag någonsin laddade in det igen.

När jag kör det nu, många år senare och utan den direkta jämförelsen med arkadspelet, tycker jag att det är riktigt kul. Grafiken är inte den bästa utan ganska enkel och minimalistisk, men jag ska inte säga att den är dålig. När man svänger är det som att hela bilen flyttar sig i sidled, inte som att man styr med framhjulen. Men känslan av fart har de lyckats fånga, så det gäller att vara med i svängarna, för det går undan. Speciellt när trafiken är tät. Även kontrollerna är bra, bilen reagerar snabbt och korrekt utifrån vad du gör med joysticken. Ljudeffekterna är inte de bästa om man ska uttrycka det milt, men musiken är rätt skön. Speciellt gillar jag att köra till musiken som inte är förvald, Magical Sound Wave, även om jag egentligen inte förknippar den med Out Run. Tycker att den är skönare. Ett kul spel med många poänger trots bristerna.

Zzap!64 recenserade spelet i februari 1988 och även där kan man läsa in en del besvikelse, som att grafiken är begränsad och att man genom att göra varje bana till en separat inladdning tagit bort hela friheten som fanns i arkadspelet. En av de tre recensenterna skriver att detta gör det till ett helt vanligt racingspel och att man hellre kan spela Buggy Boy. Att det är ett svårt spel att konvertera är de överens om, men de tycker inte att U.S. Gold lyckats. Zzap!64 har fem bedömningspunker de tittar på: presentation, grafik, ljud, hookability och hållbarhet. Sammanvägt får Out Run 68 procent och det som främst drar ner betyget är hållbarheten. De menar att spelet är för enkelt och att man är färdig med det efter ett par timmar. Spelet recenserades igen i december 1990 inför budgetugåvan från Kixx och fick då endast 44 procent.

Datormagazin skriver i nummer 1 1988 att OutRun till 64:an är en stor besvikelse om man spelat arkadspelet, inte för att det är sämre än andra spel utan för att man jämför. Vidare skriver de att musiken inte är den bästa och att ljudeffekterna är dåliga. Recencentern tar dock upp att det finns en ljudkassett med den riktiga musiken från arkadspelet och sätter man på den blir upplevelsen bättre. Att det är lättare än arkadspelet tycker han bara är bra. Sammantaget får spelet 3 i betyg.

På Lemon64 får Out Run 6,4 poäng baserat på 203 röster. Tycker att det ligger i linje med vad jag själv anser. Nu så här i efterhand och den stora besvikelsen inte längre skymmer tycker jag som sagt att det är ett roligt spel. Och jag tycker definitivt att det är roligare än Buggy Boy.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor: mobygames.com (outrun); lemon64.com (out run); en.wikipedia.org (out run), 

Zzap!64 nummer 34 och 68 (pdf); datormagazin nr 1 1988 (pdf)

skärmdump 2 och 3 här hämtade från mobygames.com

10th Frame (C64)

10th Frame är ett bowlingspel som utvecklades av Roger och Bruce Carver på Accolade Software och gavs ut av U.S. Gold 1986. Bruce Carver ligger även bakom spel som Beach Head och Raid Over Moscow samt Leaderbord, golfspelet som gavs ut tidigare samma år och som satte standarden för kommande golfspel. 

Jag kan avslöja det direkt, det här är ett bra spel. Man kan vara upp till åtta spelare och man kan spela matcher mot varandra eller lag i en liga, max fyra spelare i varje lag. Att spela bowling på Commodore 64 är kul om spelet heter 10th Frame.

Det tar ungefär fem minuter att ladda in spelet från kassett och efter två minuter kommer en load screen föreställande en kägla och ett klot samt spelets titel, fint komponerad och något att vila ögonen på medans man väntar. Den försvinner dock efter en minut så de sista två minuterna ser du bara skärmen som flimrar i olika färger. När spelet är laddat ska du välja hur du vill spela: liga eller vanlig match, hur många spelare samt svårighetsgrad. Det finns tre nivåer: kids, amateur och professional. Skillnaden mellan de tre nivåerna är hur känslig kontrollen är när du ska avgöra klotets hastighet och skruv.

När allt är är klart börjar det riktiga spelet. Vyn är en bowlinghall med fem banor som du ser snett ovanifrån. Din spelare står vid den mittersta med banan och käglorna rakt framför sig. Innan du kastar iväg klotet så placerar du din spelare till höger eller vänster beroende på var du vill stå när du kastar klotet, sedan trycker du och håller in joystickens knapp (släpp den inte) för att påbörja kastet. Då börjar en gul mätare att röra sig uppåt och inom ett visst markerat område på mätaren ska du släppa knappen. Ju senare du släpper den inom det markerade området desto snabbare rullar klotet.  Nu börjar den gula mätaren gå nedåt och där har du tre markeringar som avgör hur mycket skruv klotet får. Den första markeringen är utan skruv, den andra medium och den sista maximal skruv. Du kan trycka när som helst inom markeringen. Missar du någon av markeringarna hamnar klotet i rännan. Det är bra om du bestämt dig innan och visualiserat ditt kast, området för markeringarna är ganska små och man måste vara på tårna för att släppa och trycka in knappen på rätt ställe. Klotet rullar iväg och träffar förhoppningsvis några käglor. De kvarvarande käglorna lyfts upp och banan rensas från omkullkastade käglor. Nu har du ditt andra kast och därefter är det motståndarens tur. När motståndaren kastat sina kast visas poängställningen. Allt fungerar precis som vanlig bowling. 

När du väl fått ordning på kontrollerna och förstått hur man ska göra är det bara att köra. Reglerna är som sagt helt vanlig bowling: tio omgångar, du ska få ner så många käglor du kan för varje omgång och du har två kast på dig i varje omgång. Poäng efter antal käglor man får ner, en strike och de poäng du får i de två följande kasten inkluderas, en spärr och kastet efteråt inkluderas. Att spela en hel match med två spelare tar cirka 20 minuter.

Jag upplever att det här är ett väldigt välprogrammerat spel, där dina val spelar stor roll: var du placerar din spelare, hur snabbt klotet rullar samt hur mycket du skruvar. Fart och skruv korrelerar också med varandra. Hur stor roll detta betyder avgörs förstås av den nivå du spelar på. Spelar du på den lägsta nivån behöver du bara placera spelaren och sedan trycka på knappen. Men på amatör- och proffsnivå spelar det roll och proffsnivån är naturligtvis känsligare. 

Som jag redan inledningsvis skrivit tycker jag att detta är ett riktigt bra spel: grafiken är enkel men funktionell, spelaren är fint animerad. De få ljudeffekter som används är mycket realistiska, du hör klotet som rullar och käglor som slås omkull. Men det räcker för att skapa en atmosfär. Någon musik är det inte, vilket jag tycker är positivt i ett spel som det här. Manualen är bra och förklarar tydligt och enkelt hur man gör och ger även en del tips samt förklarar regler och termer. Omslaget är väldigt mycket åttiotal: en cool kille i mörka solglasögon har precis skickat iväg ett klot som i framkanten av bilden slår omkull käglorna. Glassig värre! Jag kan tänka mig att många kids attraherades av detta omslag i mitten på åttitalet, jag skulle säkerligen ha gjort det. Nu inte så mycket. 

Commodoreversionen fick överlag goda recensioner om än inte på toppnivå. Zzap!64 skrev i nummer 22 från februari 1987, att presentationen av spelet var suberb, grafiken var passande och effekterna realistiska. Recensenten kunde helhjärtat rekommendera spelet till alla som var intresserade av sporten, även om det inte gick upp till "the real thing". Sammantaget fick spelet 85 procent.

Datormagazin var en svensk tidning som fokuserade på commodoredatorer och det var denna tidningen man köpte om man ville läsa spelrecensioner. Magasinet hade sedan starten i maj 1986 kommit ut en gång i månaden och skilde sig från Zzap!64 i den bemärkelsen att man skrev om datorer med kringutrustning, programmering och annan typ av mjukvara, som ordbehandlingsprogram etc. Zzap!64 handlade uteslutande om spel. 

I nummer 2 1987 recenserar de 10th Frame och skriver att det är en riktigt kul idé, att grafiken inte är den bästa men att det inte spelar någon roll och att ljudeffekterna är riktigt bra. Spelet kostade när det gavs ut 149 kronor på kassett och 199 kronor på diskett, vilket innebär att 10the Frame är ett fullprisspel. Datormagasin har bedömt spelet i fyra kategorier, grafik, ljud, spelvärde, prisvärde där grafiken och spelvärde får fyra på deras femgradiga skala och ljudet och prisvärdet får 3, vilket ger ett sammanvägt betyg på 3,5. Lemon64 ger spelet 7,4 poäng baserat på 95 röster. 

Jag har inget minne av att jag spelade det här på åttiotalet. Däremot brukade vi faktiskt gå och bowla "the real thing" efter skolan ibland. Det fanns en bowlinghall i det lilla samhället där jag gick i mellanstadiet och det var gratis för skolungdomar. Man kom dit och en äldre herre frågade vilken klass vi gick i och skrev sedan ner det i en pärm. Den här gången var vi tre fyra killar från klassen som skulle spela. Henrik, han som jag spelade commodore 64 första gången hos, menade att vänsterhänta personer var bättre på bowling. Han var själv vänsterhänt. Vi provade ut passande skor, valde klot och gick sedan ut på banan för att spela. Jag kan inte minnas vad han hade för argument eller om han ens hade några. Någon av oss högerhänta måst dock ha opponerat oss, för nästa dag försökte han få med vår fröken, Anna-Stina hette hon, på sin linje. Hon stod framme vid tavlan och Henrik räckte upp handen: visst är vänsterhänta bättre på bowling? Tyvärr minns jag inte vad hon svarade.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

källor: mobygames.com, archive.org, lemon64.com, 

en.wikipedia.org, datormagazin nr 2 1987

skärmdumparna är hämtade från mobygames.com