Pole Position (C64)

Som barn gillade jag inte Pole Position. Det var fruktansvärt frustrerande att spela och bilen exploderade hela tiden. Bara man nuddade vid något försvann den i ett eldhav. Och grafiken ska vi inte tala om, den var hemsk. Pole Position till Commodore 64 var inget för mig, jag föredrog Pitstop 2 alla dagar i veckan.

Pole Position är ett klassiskt arkadspel där du kör formel-1 för high score mot klockan. Och det var till arkadhallarna det kom först genom Namco 1982 innan det konverterades för hemmamarknaden. I stort sett alla system som var aktuella vid tidpunkten fick en version, Commodore 64 fick sin 1984 genom Datasoft. 

Alla lopp körs på samma bana, Fuji Speedway (med en längd på 2,7 miles får vi veta). Förutom träning kan du välja mellan tre tävlingar: Malibu Grand Prix, Namco Speedway och Atari Grand Prix som representerar olika svårighetsgrader. Innan tävlingsloppet måste du köra ett kvalificeringsheat som även avgör vilken startposition du får. Sen är det bara plattan i botten som gäller och så länge du klarar tidsgränsen för varvet får du fortsätta ytterligare ett. När du kört alla varv (1-8 beroende på vad du valt) vinkas du i mål av schackspelsrutiga flaggor och loppet är slutfört. Game Over och börja om från början. 

Spelidén är mycket enkel och vad kan egentligen gå fel. Ganska mycket visar det sig. Grafiken är inte den bästa ens för 1984, bilen är uppbyggd av stora block och skyltarna vid vägkanten likaså. Det påminner mer om ett spel till Atari 2600 än Commodore 64 (om man bortser från bakgrunden). Grafiskt är det bara bakgrunden som får godkänt med berg, blå himmel och trevliga stackmoln. Ljudet är helt okej och sticker inte ut på något sätt, utom möjligtvis det som ska föreställa däckens tjut mot asfalt som är riktigt dåligt och dessutom kan vara ganska enerverande. 

Men det största problemet är varken grafik eller ljud utan kontrollen: allt är fördröjt. När du ska svänga svarar inte bilen omedelbart utan du måste hela tiden vara ett steg före. Efter ett tag vänjer man sig men det är ändå frustande och förtar spelupplevelsen. Jämför man med Continental Circus, som visserligen kom fem år senare, är det som natt och dag där man har full kontroll och bilen reagerar direkt. Men det är ju inte en helt rättvis jämförelse, fem år är en evighet i C64:ans liv. Jag har tidigare tagit upp den snabba utvecklingen i både exemplet med Pitstop och Football Manager. Man kan se liknande utveckling för både Atari 2600 och Amiga 500. 

Pole Position var inget för mitt 12-åriga jag, det fanns bättre och jag föredrog som sagt Pitstop 2 om jag ville köra formel-1. Och jag förstår precis hur jag kände då, även om jag idag betraktar spelet med helt andra ögon. Jag kan inte påstå att det är världens roligaste bilspel men det har sin plats i historien. För mig är retrogaming så mycket mer än att bara spela och ha kul en stund, det är kulturhistoria. Jag tycker fortfarande att det är ett frustrerande spel, men även det är en del av historien. De första spelen gjordes för spelhallarna där syftet var att tjäna pengar på varje spelomgång och då kunde det inte vara för enkelt. Det var en mekanism som följde med hemkonsolerna även om det egentligen inte hade behövts. Kanske kan man göra en liknelse med konserter av legendariska band och artister som har sin storhetstid bakom sig: konserten kanske inte var den bästa men det var kul att ha sett dem. På samma sätt är det med Pole Position, spelet kanske inte var jättebra men det var kul att ha spelat det.

Zzap!64 gav det 70 procent i maj 1985 och skrev att det var något åldrat men att det fortfarande var det bästa racingspelet. Hur är det möjligt tänker jag, har de inte spelat Pitstop 2? Kanske inte, för Pitstop recenserar de månaden efter och ger det 89 procent. På lemon64 får Pole Position 6,44 poäng. Både Zzap! och lemon64 ligger högre än min egen bedömning som hamnar runt fem av tio möjliga.

*  *  *

Och nu till något helt annat. Åtminstone delvis. I början av 90-talet såg jag en film som min far spelat in på video. Jag bodde med min mor och vi hade varken video eller dator. Ingen micro heller för den delen. Hos min far kunde jag både se på film och spela dator (och micra förstås). Filmen hette D.A.R.Y.L. (1985) och handlar om en pojke i tioårsåldern som ett äldre par stöter på ensam i skogen. De tar honom med sig till den lilla staden de bor i och han placeras i ett fosterhem och blir god vän med grannpojken. I en scen spelar de Pole Position och Daryl kör otroligt bra, bilen går bara fortare och fortare medan Daryl sick-sackar mellan motståndarna utan problem. Det verkar inte finnas någon topphastighet (här använder de sig av den kanske inte helt coola effekten "spela-filmen-snabbare" som i Herbie om någon minns de filmerna). Och det visar sig att Daryl är fantastisk på precis allt han företar sig. Hans fosterpappa tränar ett basebollag som aldrig vinner några matcher, men med Daryl i laget börjar de vinna trots att han aldrig spelat baseboll tidigare. Snart lyckas dock socialtjänsten spåra Daryls föräldrar och han återvänder till dem. 

Nu får vi veta att Daryl inte är en vanlig pojke utan ett robot, ett experiment i artificiell intelligens. D.A.R.Y.L. står för Data-Analyzing Robot Youth Lifeform. Daryls hjärna är en ytterst sofistikerad dator vilket förklarar hans förmåga att vara fantastik i allt. Bakom experimentet står det amerikanska försvaret som försökt skapa en supersoldat. Man har dock beslutat att avveckla projektet och stänga ner D.A.R.Y.L. men när är en av forskarna inser att Daryl har både social förmåga, empati och känslor bestämmer sig denne för att försöka rädda honom. 

Filmen är regisserad av Simon Wincer som även regisserat Rädda Willy (1993) och Fantomen (1996). Det är inte direkt några skådespelare jag känner igen förutom Daryl som spelas av Oliver Barret (Bastian i Den Oändliga Historien från 1984) och hans fosterpappa som spelas av Michael McKean. Jag kände igen honom från ett avsnitt av Vänner (S2E8) där han anställer Monica för att ta fram recept för den 100 procent kemiska chokladen Moccolate. Han är helt fantastisk i det avsnittet men i övrigt har har jag inte sett honom i något annat.

Som jag minns det tyckte jag D.A.R.Y.L. var helt okej men det var inget som gjorde något större intryck. När jag skrev den här texten kom jag dock att tänka på den och scenen där de spelar Pole Position så jag letade upp filmen för att se den igen. Jag hittade den på en antagligen inte helt laglig sida och jag måste säga att den var betydligt bättre än jag förväntat mig. Faktiskt riktigt fin.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Football Manager (C64)

Det finns nog inget annat spel jag ägnat så mycket tid åt som Kevin Toms Football Manager från Addictive Games. Alla timmar jag och min kusin satt vid hans dator och kämpade för att ta vårt lag till högsta divisionen, vinna FA-kuppen, köpa och sälja spelare. Frustrationen när vi förlorade, när en spelare missade öppet mål. Glädjen och euforin när vi vann. Oj vad vi skrek, både av besvikelse och glädje. Vi kunde spela många timmar för att ta vårt lag till toppen. 

I Football Manager är du, som namnet antyder, manager för ett fotbollslag. Din uppgift är att leda laget från division 4 till division 1 i den engelska ligan. Som manager tar du ut laget inför varje match, köper och säljer spelare och ser till att ekonomin går runt. Du kan vid behov ta lån. Du väljer själv vilket lag du vill leda och har 64 att välja mellan, alla riktiga lag ur engelska ligan. Du kan även ändra namn om så önskas, både för lagen och spelarna. Du har sju svårighetsnivåer att välja mellan vilken du kan ändra när du vill.

Det är 16 lag i varje division och du möter alla en gång, vilket innebär 15 matcher per säsong plus FA-kuppen. För att ta sig upp en divisionen behöver man komma bland de tre första i sluttabellen. Det samma gäller för att flyttas ner ett snäpp, men bland de tre sista då förstås. Inkomster får man genom biljettintäkter och när man säljer spelare. Utgifter är spelarlöner, hyra och köp av spelare. Spelarna är uppdelade i nivåer (skills) från 1 till 5 där 5 är det bästa. Detta avspeglas också i priset när man köper eller säljer. När du tar ut laget behöver du också ta hänsyn till spelarnas energinivå som visas i skala 1-20. Det är viktigt att spelare med låg energi får vila en match för att undvika skador. En lagtrupp kan som mest vara 16 spelare, men då har man inte möjlighet att köpa nya talanger. Jag har alltid 15 spelare, fem försvarare, fem mittfältare och fem anfallare. 

När man gjort sin laguppställningen kan man jämföra med motståndarlaget för att se om man behöver justera något innan man sätter igång matchen. Du får se matchens höjdpunkter i form av anfall från respektive lag. Du ser en planhalva i taget och det är alltid tre utespelare för vardera laget i bild samt målvakt. Grafiken är mycket enkel men det spelar igen roll, det är ruskigt spännande att se och man fångas som av en riktig match som engagerar en. Det blir extra spännande och ovisst eftersom man inte vet hur många anfall man får se. Det kan vara ett men det kan också vara tjugo. Plötsligt är det slut och du får se slutresultatet. Därefter listas resultaten i de andra matcherna och den nya tabellen. Efter det visas den ekonomiska balansen och du blir erbjuden att köpa en spelare. Ungefär så ser en spelrunda ut med highlights av veckans match som omgångens höjdpunkt. 

Varje säsong tar ungefär en timme att spela men det kan ta både kortare eller längre tid beroende på hur effektiv du är mellan matcherna, hur mycket av matcherna vi får se samt hur långt du avancerar i FA-kuppen. Det finns ju inget egentligt slut utan du kan fortsätta hur många säsonger du vill. Därför är det bra att du kan spara genom att spela in på en kassett och ladda in nästa gång du vill köra igen för att fortsätta där du slutade. En självklarhet idag, men inte då. 

Som framgått med tydlighet tycker jag att detta är ett helt fantastiskt spel, utan tvekan högsta betyg. Något jag dock kan störa mig på är att spelarnivåerna slumpvis ändras efter varje säsong. Du kan ha ett fantastiskt lag med bara fyror och femmor i slutet av säsongen men när den nya början har alla spelare fått nya skills och du kommer att ha ett sämre lag. Kanske till och med uselt. Det verkar heller inte vara något större skillnad på lagen i olika divisioner när man möts i FA-kuppen. Jag har vunnit hela kuppen som ett lag i divison fyra och åkt ut mot lag i den lägsta divisionen när jag spelat i den högsta. Men med tanke på spelets ålder och det begränsade minnet i programmering är det inte så konstigt och det är inget som egentligen förändrar spelupplevelsen, det är fortfarande ett fantastiskt spel. 

Managerspel finns det många, men det här är faktiskt det första. Och då menar jag det första managerspelet som startade hela genren. Den första versionen av Football Manager programmerade Kevin Toms 1982 till TRS-80 från Tandy (amerikansk datortillverkare) och den brittiska budgetdatorn ZX81, men då var det ett renodlat textspel utan animationer. Den första versionen med animerade high lights var till ZX81:s efterföljare ZX Spectrum. Till Commodore 64 släpptes det 1984. 

Kevin Toms Football Manager finns till de flesta format som då fanns på marknaden, Moby Games listar 17 olika. Det kom även några uppföljare i Football Manager 2 från 1987 och Football Manager World Edition från 1990. Det kom även en trea, men den var Kevin Toms inte involverad i. 2016 gav han dock ut en mobilversion av originalspelet, Kevin Toms Football Star Manager. Andra spel han ligger bakom är bland andra Software Star som jag skrivit om tidigare och President som även det är ett managerspel. Men här är det inte ett fotbollslag eller mjukvaruföretag man sköter, utan ett helt land.

Jag har det här spelet i två utgåvor, en från 1984 som tar 16 minuter att ladda in och en från 1987 som man laddar in på drygt tre minuter, en skillnad på 13 minuter. Det säger en hel del om utvecklingen av mjukvara till C64:n. Det är överhuvudtaget spännande att se hur mjukvaran till datorn utvecklas, bade grafiskt och ljudmässigt. Båda har ju även att göra med hur bra man är på att komprimera och lagra datan. Och det är väl även det vi ser ett resultat av i den kraftigt minskade laddtiden. Jag har tidigare nämn skillnaden mellan Pitstop 1 och Pitstop 2 som bara skiljer ett år mellan utgivningarna men där den grafiska skillnaden är som natt och dag.

Football Manager fick mycket fint mottagande oavsett plattform med flera magasin som gav det högsta poäng. Även retrospelarna på lemon64.com ger det ett fint betyg på 7,9 poäng. 

Under en period brukade jag och min son köra tillsammans vilket var otroligt kul. Nu har han dock gått vidare till senare utgåvor, Football Manager 2023 från Sega för att vara petig. Här om dagen stannade jag upp där han satt vid sin dator och tittade på en av matcherna. Visst har jag hängt med grafikutvecklingen genom åren men jag kunde ändå inte låta bli att förundras: det gick ju knappt att se skillnad mellan spelet och en riktig match på TV. Och plötsligt jag mindes jag hur vi, min kusin och jag, satt där framför hans lilla TV och såg våra små kantiga gubbar röra sig ryckigt över skärmen och fantisera om hur häftigt det hade varit om det såg ut som på riktigt. Som en riktig match på TV.   

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Pitstop II (C64)

Pitstop II, utgivet av Epyx 1984, är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Ett av de tidiga spelen jag körde hemma hos kompisar. Och ett av de första spelen jag körde när jag återupptäckte de gamla spelen.

Pitstop II är ett formel 1-spel med två bilar som kör mot varandra. Du kan köra mot en vän eller mot datorn. Men det handlar inte bara om att köra snabbt, du behöver också avgöra om du ska in i depån för att byta däck och tanka. 

Du kan välja mellan sex olika banor som alla har en verklig förebild eller köra ett Grand Circuit, dvs att du kör alla sex banor efter varandra. Du väljer också hur många varv du vill att loppen ska vara: tre, sex eller nio. Vidare finns det tre olika svårighetsgrader: rookie, semi-pro och pro. Skillnaden mellan de olika nivåerna är framför allt hur snabbt dina däck slits och hur mycket bränsle bilen drar. Du behöver således oftare gå in i depån om du kör på högre nivå, vilket ger en extra dimension till spelets strategiska natur: fixar jag ett varv till eller ska jag gå in i depån? Hur resonerar din motståndare?

Pitstop II är ett väldigt väl genomfört spel, med bra grafik, snygg design och goda ljudeffekter. Framförallt är det motorljudet som gör sig gällande i ett allt högre tonläge ju fortare man kör. Layouten på skärmen är tydlig och har endast med det som behövs och du har god kontroll på spelet med din joystick, som du styr, gasar och bromsar med. Inga konstigheter och väldigt intuitivt. Genom att trycka på knappen använder du din turbo och bilen både accelererar snabbare och går fortare. Kontrollerna fungerar bra och svarar snabbt och korrekt på dina rörelser. 

Faktum är att det var de dåliga kontrollerna till theC64 mini och maxi som fick mig att köpa en riktig Commodore 64, eftersom det inte gick att köra detta spel bra med de kontroller jag hade tillgång till. Speciellt de joystickar man fick med till theC64 mini var riktigt usla och sladdriga. Bilen gick lite som den ville och det var väldigt frustrerande. Speciellt då jag mycket väl mindes hur det var att köra när det begav sig. Således var Pitstop II ett av de första spelen jag laddade in på min riktiga C64. 

Som jag redan inledningsvis slog fast är detta ett av mina favoritspel genom tiderna. Ett riktigt bra exempel på 8-bitars racing. Och redan när det kom fick det bra kritik av spelmagasinen. Det största av de engelska magasinen var Zzap! 64 som började ges ut i maj 1985 och de recenserade Pitstop II i nummer 2 i juni samma år och gav spelet 89 procent och en Sizzler. Men spelet har recenserats ytterligare ett par tillfällen i tidningen och fick 95 procent i november samma år samt 96 procent när spelet gavs ut som budgetspel av Kixx 1989. Då konstaterade man att Pitstop II fortfarande är ett av de bästa spelen man kan få till C64:an. Och jag kan bara hålla med, Pitstop II har verkligen åldrats med värdighet och håller ännu idag, nästan 40 år efter dess utgivning.

Att det är ett uppskattat spel som åldrats med värdighet visar även användarbetygen på Lemon64, ett av de största nätforumen för Commodore 64-användare, där spelet får 8,4 poäng av 10 möjliga baserat på 339 röster.

Vad mer kan man säga om Pitstop II? Det är en enorm utveckling av Pitstop I som kom året innan. Man skulle kunna tro att det gått flera år mellan utgåvorna. Jag gillar den första versionen också, den har sin opolerade charm, men framför allt är det roligt att spela för att se den stora skillnaden. Pitstop II är ett fantastiskt spel som visar retrogaming när det är som bäst. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

 

Källor

mobygames.com; lemon64.com