Jag har hittat på ett spel (joystick 1/1983)

Hur beskriver man egentligen ett spel? Inte som man skriver om det i speltidningar eller här på bloggen, utan för en programmerare som ska genomföra idén i praktiken. I det första numret av tidningen Joystick som började ges ut hösten 1983, publiceras ett brev från en läsare i Angered vid namn Anders Andersson. Han skriver att han hittat på ett spel och beskriver sedan utförligt vad det går ut på och vad som faktiskt händer på tv-skärmen i olika situationer utifrån olika kommandon på joysticken. 

Första gången jag läste insändaren kunde jag inte låta blir att le, det var så naivt och bokstavligt beskrivet. Men så tänkte jag ett steg till och frågan från föregående stycke dök upp: hur förklarar man så att programmeraren får veta det han eller hon behöver veta? Antagligen skulle man behöva göra ungefär som Anders. Kanske borde jag prova själv på något spel, men den här gången nöjer jag mig med att publicera hans brev. Jag återger det i sin helhet utan några ändringar.

Joystick nr 1, november 1983

Hej! 

Jag har några förslag vad det gäller nya kassetter. Den första heter "Spider-Man". Den fungerar i stort sätt som "Super man". När man trycker spaken i sidled så hoppar han upp på en vägg eller dylikt. När han sedan ser en bov på t ex vänster sida av TV-skärmen så för man spaken åt sidan och trycker på knappen. Då sprutar det ut ett nät över boven. Som sagt, det skall nästan vara som Superman. Med en stad som Spiderman kan klättra runt och fånga bovar i. Hans ärkefiender ska naturligtvis vara med på kassetten. De heter följande: skalbaggen, ödlan, skorpionen, gamen och till sist, men inte minst, Doctor Octopus. Och så till nästa kassett. På skärmen ska det vara ett sikte. Det siktet ska man styra. Det ska nämligen dyka upp fientliga Rymdskepp på TV:n. Och dom skall man skjuta ner. Men det kan då och då dyka upp ett skepp från Jorden och dom skall du inte skjuta för då mister du ditt skepp, men man har fem chanser på sig. Fiendeskeppen kan också släppa små svävande bomber mot dig så du får se upp. 

   Och så undrar jag om de vanliga kassetterna passar till det nya superspelet Atari 5200.

Solong hälsar

Anders Andersson

Superman till Atari 2600

Jag blir så glad när jag läser Anders brev, barnets entusiasm är så stark och lyser igenom varje mening. Han refererar till Superman när han beskriver sitt Spiderman-spel. Superman är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978 efter den första Stålmannen-filmen (1977) med Christopher Reevs. I spelet har Lex Luthor sprängt en bro som Superman måste återbygga genom att hitta de olika brodelarna som ligger utspridda över Metropolis. Under sitt sökande stöter han på faror i form av Lex Luthors medhjälpare som man ska sätta bakom galler sam kryptonit som Stålmannen förstås måste undvika. Superman till Atari var det första spelet som gjordes på licens, vilket senare kom att bli mycket vanligt.  

Spiderman till Atari 2600 

Redaktionen svarar ganska kortfattat men uppskattande på hans brev: 

Hej Anders, 

Du har verkligen tänkt till. Jag tycker att det verkar vara en kul idé till kassett. Vi har lämnat ditt förslag till Atari som skickar det vidare till USA. Därefter besvarar de också hans fråga om Atari 5200: Till det nya Superspelet Atari 5200 passar inte vanliga kassetter. Det blir inte någon satsning i Sverige på 5200.

Atari 5200 var uppföljaren till Atari VCS som fick byta namn till Atari 2600 vid lanseringen av den nya konsolen 1982. Att den aldrig lanserades i Sverige var nytt för mig,  det förklarar varför det sällan kommer ut spel på tradera och varför de ofta är så dyra.

Om Atari skickade vidare Anders spelidéer till USA och om de kom att användas som inspiration till något spel förtäljer inte historien. Det finns dock ett spel om Spindelmannen, men det gavs inte ut av Atari utan av Parker Brothers. Dessutom kom det 1982, innan Anders fick sin spelidé publicerad. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Framsidan till Spider-Man från Parker Brothers 1982

Framsidan till Superman från 1978.

Källor

Atarimania: Spider-Man (inkl. bilder)

Joystick nr 1 1983, s. 6

Moby Games: Superman (inkl. bilder)

Bowling (atari 2600)

När det handlar om tv-spel är jag barnsligt förtjust i bowling och jag har några spel som jag laddar in med jämna mellanrum. Jag har dock bara skrivit om ett så här långt, 10th Frame till Commodore 64, vilket egentligen är lite märkligt med tanke på hur svag jag är för dem. Ett av favoriterna, förutom 10th Frame, är Bowling till Atari 2600 som släpptes 1979. 

Det är härligt med dessa tidiga sportspel vars titel bara är namnet på sporten: Tennis, Boxning, Slalom, Fotboll, Ishockey etc. De behövde inte vara mer komplicerade än så, det fanns ju inte några andra spel på samma tema. I alla fall inte till den specifika konsolen eller datorn som spelet givits ut på. 

Atari är inte det äldsta bowlingspelet jag har i min ägo. Philips Videopac eller Magnavox Odyssey 2 som den kallades i USA, var före med sitt Bowling som släpptes hösten 1978, ungefär samtidigt med lanseringen av konsolen. Men som i de andra tidiga försök att gestalta sporten på tv-skärmen är det inga "spelare" i videopacspelet, man ser bara banan och klotet. Så vitt jag vet var Atari först med det, att man spelade med en gubbe. Eller avatar som man säger nu förtiden.

Bowling är mycket enkelt och följer reglerna som gäller i verkligheten: kasta klotet och få ner så många käglor som möjligt på två kast. Vid strike räknas även de två nästföljande kasten in i poängen och vid spärr det nästkommande. Får du strike på den tionde rundan får du två extrakast. Maxpoäng är 300.

Man ser planen ovanifrån men gubben från sidan, ett rätt märkligt perspektiv om det nu inte är så att spelplanen hänger på väggen. Men det gör den nog inte, precis som gubben antagligen inte ligger ner på sida. Perspektivet är helt enkelt bara märkligt och inte alldeles realistiskt. Oavsett vilket placerar man gubben där man tycker att det är lämpligt utifrån käglornas position och släpper sedan klotet. Det går inte att påverka styrkan i kastet. 

Det finns tre spelvarianter och man kan var en eller två spelare i samtliga. I den första kan man skruva bollen vilket innebär att man svänger höger eller vänster med joysticken när det är dags att skruva den men därefter kan man inte påverka klotets bana. I den andra varianten kan man styra klotet hela tiden och i den sista kastar man bara klotet som går rakt fram när det lämnat handen. Svårighetsreglagen justerar hur lätt det är att få strike.

Av de olika varianterna föredrar jag den första där man kan skruva klotet dvs den när klotet. Att kunna styra klotet hela tiden känns som fusk och att bara rulla det rakt fram är rätt trist i längden. 

Varje omgång går fort, att spela en hel runda på tio kast tar inte mer än 5 minuter om man är själv. Men det är när man spelar med någon som Ataris Bowling verkligen glänser. För det kan vara riktigt kul, det går fort och det är tajt. Ett misstag och allt är förlorat.

Jag har inte hittat många samtida recensioner av spelet, men i oktober 1979 skriver den amerikanska tidningen Creative Computing (1974-1985) om det. Framförallt beskriver de det, men mot slutet kommer en mer upplevelsebaserad mening: ljudeffekterna gör detta till ett livligt spel när käglorna faller eller när du får en strike eller en spärr och en melodi spelas. 

I december 1983 skriver den brittiska tidningen TV Gamer en kort notis/recension: Bland de bästa av Ataris tidiga sportspel. Bowling kräver koncentration och skicklighet för att få en omgång med bara strike. I denna korta artikel framkommer också att spelet kostade nästan 19 pund (£18.95), vilket motsvarar runt 67 pund i dagens värde eller drygt 900 kronor. Så alla som beklagar sig över att spelen är dyra idag, så är det inget mot vad de kostade för 40 år sedan.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan som gjorde Combat, det allra första spelet som släpptes till Atari VCS och som man också fick med när man köpte konsolen. Combat har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men han ligger även bakom klassikerna Street Racer och Air-Sea Battle. Bowling blev hans sista innan han lämnade Atari och var med och grundade Activision där han programmerade Bridge och Kaboom.

Omslagsbilden är målad av Cliff Spohn som citeras i Tim Lapetinos bok Art of Atari: Jag ville framhäva designelementet – käglorna som faller, bollens rörelse. Jag överarbetade inte käglorna utan ville hålla det enkelt. Och såklart de gamla mustascherna. Det sista syftar förstås på bowlarens mustasch i klassisk anda.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till de titlar som omnämns ovan: 10th Frame, Combat, Art of Atari

Spelvyn till Philips Videopacs Bowling

Kort artikel ur Creative Computing oktober 1979

Notis i TV Gamer december 1983

Källor

Atari Archive: Bowling - March 1979

Creative Computing, oktober 1979 (internet archive)

Engelska Wikipedia: Larry Kaplan, Creative Computing

Moby Games: Bowling, Larry Kaplan, Bowling! / Basketball

TV Gamer, december 1983 (internet archive)

För att beräkna priset på spelet i dagens penningvärde tog jag hjälp av Gemini som använt sig av siffror från Bank of England

Videopac 1 - bilracing, stock-car & krypto

Jag har tidigare skrivit om Philips Videopac 7000, en konsol som lanserades 1978 för att konkurrera med de samtida systemen, främst Atari 2600 (1977) som fått stort utrymme här på bloggen, Fairchild Channel F (1976), den första konsolen med utbytbara spel på cartridge och Bally Proffessional Videocade, även den lanserad 1978.

I Sverige är Philips Videopac tämligen bortglömd. Hur det ser ut i övriga Europa vet jag egentligen inte, men med tanke på hur lite det finns om den på nätet kan man anta att det gäller i de flesta Europeiska länder. De som uppmärksammar systemet gör det framförallt ur ett amerikanske perspektiv, som Magnavox Odyssey 2, vilket var namnet på konsolen i USA. 

Även om Videopac sålde bättre på den här sidan Atlanten - det gavs även ut fler titlar - så tycks den ändå ha en mer framträdande plats i videospelens historia där. Den verkar inte lika bortglömd. Kanske kan det bero på att den lanserades som uppföljare till Odyssey från 1972,  historiens första konsol för hemmabruk. Det var Philips som hade utvecklat systemet, men de ägde Magnavox sedan 1974 och kunde således använda det redan etablerade varumärket. I Europa var det få, om ens någon, som kände till Odyssey och man lanserade konsolen i eget namn.

Reklam för Videopac ur Fantomen nr 24 1984

Jag har haft min i ett par år vid det här laget och jag kan inte säga att jag spelet särskilt mycket på den. Dels för att man måste vara två på många spel och dels för att det i ärlighetens namn ofta finns likande spel på andra samtida konsoler som har mer att erbjuda. Givetvis finns det bra spel, men de är begränsade både vad gäller variation och grafik. Grafiskt är de inte speciellt tilltalande ens med den tidens mått.

Med det sagt tänkte jag ändå skriva om dem, för trots bristerna har de sin givna plats i TV-spelens historia. Eftersom det inte direkt finns några kända titlar samt att det ofta är flera spel på varje cartridge, tänkte jag istället för ett spel i taget ta en cartridge i taget. Alla kassetter som Philips själva gav ut numrerades från 1-60, jag har hälften av dem och det är de jag kommer att skriva om. Min avsikt är även att sätta spelen i ett sammanhang tillsammans med andra liknande titlar från samma period. Den första kassetten, Videopac 1, innehåller tre spel: Bilracing, Stock-car & Krypto. 

Racing/Bilracing (Videopac 1978)

Bilracing är utformat som många tidiga bilspel: man kör på en rak väg och ska passera bilar framför utan att krocka. Två minuter har man på sig att samla så många poäng som möjligt genom att sick-sacka mellan bilarna som i slalom. Krockar man förlorar man fart och således poäng eftersom man inte kommer lika långt. Kör man för fort blir det omöjligt att veja för bilar framför och för långsamt kommer man få låga poäng även om man inte krockar. Grafiken är otroligt basal och perspektivet rakt uppifrån, lila bakgrund och blå linjer som markerar vägen. Spelaren styr den röda bilen och ska köra om de vita.

Trots den ytterst basala grafiken, vilket gäller alla spel till Videopac, tycker jag att det är kul, åtminstone en stund för att att slå sitt eget rekord. Man kan inte köra två samtidigt men det kan vara riktigt roligt att tävla om högsta poäng mot varandra om man är två. Det är också ett tacksamt partyspel eftersom alla kan köra det utan någon som helst träning. Det enda man gör är att styra joysticken åt höger, vänster samt upp för acceleration och ner för broms. Det är inte speciellt svårt, de andra bilarna är ganska förutsägbara. Bilracing till Videopac är inte unikt på något sätt, det finns många liknande bilspel.

Reklamblad för Taitos arkadspel Speed Race (1974)

Först ut med denna spelvy var Taitos arkadspel Speed Race från 1974, ett spel jag inte testat. Men även Speed Race har sina föregångare i de elektromekaniska spelen som gällde innan videospelens födelse, med samma vy och samma spelidé. Spelet går hur som helst ut på att köra förbi så många bilar som möjligt på 90 sekunder. Högre hastighet genererat mer poäng. 

För hemmabruk kan man först och främst nämna Street Racer från 1977, ett av de första spelen som gavs ut till Atari 2600. Även där kör man på en oändlig raksträcka med bilar framför som man ska köra om. Skillnaden är att man får en poäng för varje bil man passerar samt att man kan vara två spelare samtidigt. Grafiskt är det ganska likvärdigt med Bilracing men det finns en väsentlig skillnad: Street Racer har 27 spelvarianter - även om det inte bara är i form av bilar - medan Videopac bara har en. 

Street Racer (Atari 2600 1977)

Ett annat exempel som kom några år senare och på ett tekniskt mer avancerat system är LeMan från 1982 till Commodore 64. Rak väg , passera bilar, samla poäng. LeMan är ett bättre spel än båda de ovan nämnda, men det är ju inte helt jämförbart med tanke på att Commodore 64 har betydligt bättre prestanda. Även om principen är densamma så är det betydligt mer variation i LeMan, både grafiskt och spelmässigt. Ytöver det är vägen inte helt rakt, men svängarna är få och små. Miljöerna ändras under loppets gång och man kör i dagsljus, mörker och snö, vilket påverkar förutsättningarna. Trots enkelheten är det ett riktigt bra spel som får höga 7,42 på Lemon 64.

Le Man (Commodore 64 1982)

Det finns en lång tradition av den här typen av spel, både tidigare och senare. Segas arkadspel Turbo från 1981 är ett exempel som inte var framtaget för hemmabruk. Grafiken är som sig bör betydligt bättre men i grund och botten är det samma spel, även om vyn har skiftat från rakt uppifrån till snett bakifrån. På ett plan kan man ju se det som att senare spel på temat kör-om-bilar-i-jakt-på-höga-poäng - exempelvis Enduro på Atari 2600 och Outrun och många fler - är en vidareutveckling av samma idé. Man har bara lagt till fler element som kurvor och kuperad terräng. Konceptet är detsamma men utförandet mer avancerat. 

Arkadspelet Turbo (Sega 1981)

Som kuriosa kan jag även nämna ett spel som heter Motor Man. Det fanns med på Joystick dataklubb, band nr 1 1985, och är programmerat av Data Pelle. Vem det är har jag inte en aning om, men Joystick var en svensk datortidning som gavs ut mellan 1983 och 1987. 1985 gick de över till att bara ge ut kassetter med spel programmerade av sina läsare. Det finns dock en textfil med ett nyhetsbrev och innehållsförteckning att ladda in på varje kassett, utöver spelen.

Motor Man är mer eller mindre identiskt med Bilracing. Här är bakgrunden svart med rosa sidolinjer som markerar vägen, man passerar bilar och samlar poäng utifrån hur långt man kommer. En skillnad är dock att man i Motor Man inte själv styr över hastigheten. Man styr bilen som går allt fortare ju längre spelet fortgår varpå det blir allt svårare att hinna veja för hinder i form av bilar och oljefläckar. Sex gånger kan man köra över oljefläckar eller andra bilar innan spelet är över.

Motor Man av Data Pelle (från Joystick nr 1 1985 till C64). 

Man kan välj att köra Saab, Volvo och Audi.

Det finns tre svårighetsgrader, för varje svårighetsgrad tätnar trafiken. De tre nivåerna representeras av tre olika bilmärken, Saab för nybörjaren, Volvo till amatören medan proffset får köra en Audi. Kan man ana åttiotalets ständiga kamp mellan Saab och Volvo? Var i så fall Data Pelle stod i den kampen kan man nog med lite list räkna ut. Oavsett om man var anhängare av Saab eller Volvo kunde nog de flesta enas om att Audi slog dem båda.

När jag skriver detta förflyttas jag tillbaka till mellanstadiet 1987. Vi hade en Volvo 242 medan min kompis Niklas hade en Saab 900. Vi var inte några som tog så allvarligt på kampen, men det fanns de som gjorde det vilket kunde utmynna i riktiga gräl. Men jag informerade honom i alla fall om att Saab var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt. Det hade han förstås hört förut, men jag hade inte hört rimmet han återgav mig: Köp Volvo, bli belåten, se på världen genom plåten. Jag begrep inte vari förolämpningen låg, köparen blev ju belåten. Han var tvungen att förklara för mig att Volvo var dåliga bilar eftersom plåten var så tunn. Helt ärligt begriper jag inte än idag, vad mer kan man begära än att bli belåten med sitt bilköp?

Stock-car (1978) till Philips Videopac

Det andra spelet på kassetten är Stock-Car, som är ett klassikt recingspel där man ser hela banan ovanifrån. Syftet är att köra tre varv på kortas möjliga tid och det finns fyra svårighetsnivåer. Skillnaden mellan nivå 1 och 2 är hastigheten, banan är densamma. I nivå 1 är bilarna riktigt långsamma, som att köra i slow motion. Nivå 3 och 4 har svårare banor men bilarna går också fortare. Det är inget fel på spelet om man har någon att köra med, det går nämligen inte att tävla mot datorn. Variationen är begränsad och grafiken är inte speciellt tilltalande med en färg och kantiga banor. Det är helt enkelt väldigt tråkigt att se på.

Ska man jämföra med andra spel ligger kanske Indy 500 till Atari 2600 närmast. Det kom 1977 och har exakt samma vy med två bilar som tävlar mot varandra. Den stora skillnaden är variationen, precis som det var med Bilracing i förhållande till Street Raceer. I Stock Car finns det som redan nämnts tre olika banor med ökande svårighetsgrad. Street racer har åtta helt olika spelvarianter, samtliga med olika svårighetsgrader och dessutom behöver man inte vara två spelare, man kan spela mot datorn. 

Indy 500 (1977) till Atari 2600

Indy 500 bygger i sin tur på Ataris arkadspel Gran Trak 10 - det allra första recingspelet från 1974 - men framför allt på dess uppföljare Gran Trak 20 där två spelare kör mot varandra. I Gran Trak 10 är det bara en spelare. 

Den här vyn har en lång tradition och går tillbaka till gamla sällskapsspel på temat bilrace. På spelplanen såg man hela banan ovanifrån medan man flyttade bilen längsmed banan, antingen med tärningar eller händelsekort. I Sverige kom Algas Formula 1 - ett rafflande racerspel redan 1962. Det kom även en uppdaterad version på 1970-talet med Ronny Pettersson på omslaget. Vyn har också spelat en stor roll under lång tid i videospelens värld, åtminstone hela 1980-talet med arkadspel som Super Sprint från 1986, Super Off Road, även känt som Ivan 'Ironman' Stewards Super Off Road och Badlands, båda från 1989. Men det kom även många spel som inte var konverteringar av arkadspel, exempelvis Sprint Master till Atari 2600 som släpptes 1988. 

Spelplanen till Algas Formula 1 från 1962

Det tredje och sista spelet på kassetten är Krypto. Här är man två spelare, den ena skriver ett ord medan den andre tittar bort. Bokstäverna kastas sedan om varpå den andra ska lösa anagrammet med så få fel som möjligt. Tar man rätt bokstav fortsätter man med nästa, tar man fel tjuter det och man får välja en ny. Vinner gör den som listat ut ordet med så få fel som möjligt. Gillar man anagram kan jag tänka mig att det kan vara kul en stund. Jag gör det inte (antagligen för att jag är riktigt usel på det) och kan inte påstå att Krypto roar mig särskilt mycket. Jag utgår från att det finns fler anagramspel därute, men det här är det enda jag har i min samling och det enda jag stött på så här långt. Men så har jag av förklarliga skäl heller inte letat. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Krypto till Videopac - på den övre raden mitt ord med omkastade bokstäver, 

på den undre ska man lista ut korrekt ord

Arkadspelet Gran Trak 10 (atari 1974)

Kabinettet till Gran Trak 20

Källor
Svenska Wikipedia - Joystick (datortidning)
Engelska Wikipedia - Magnavox, Street Race
Svensk Videospelsutveckling av Thomas Sunhede och Martin Lindell
Lemon 64 - LeMan
Moby Games - Sega Turbo, Indy 500
arcade-museum.com - Gran Trak 10, Gran Trak 20

m.fl.

Cover Art: Air-Sea Battle (atari 2600)

Omslagsbilden till Air-Sea Battle (1977) målades av Cliff Spohn, som gjort mer än 20 omslag till Atari 2600 under konsolens första år. I Lapetinos bok Art of Atari framkommer att han inte var nöjd med omslaget till det första spelet, Combat. Där hade han delat upp bilden i fyra lika delar med olika fokus som överlappade varandra: biplan, jetplan, tanks ur ett fågelperspektiv och i sista rutan en pansarvagn i närbild snett framifrån. 

Till Air-Sea Battle ville han istället göra en proportionerlig bild, fortfarande ett collage men mer enhetligt: Jag målade den med mer djup istället för att klippa isär bilden, som vi gjorde med det första spelet, 'Combat'. Om man bortser från att omslaget till Air-Sea Battle inte är uppdelad i sektioner är de ändå väldigt lika, både vad det gäller motiv och komposition.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan och bygger på arkadspelet Anti Aircraft från 1975, även det från Atari. Men det finns fler spelvarianter på kassetten, vilka inspirerats av andra spel. Bland annat Midways Sea Wolf från 1976, där man navigerar en ubåt som ska skjuta torpeder på förbipasserande skepp. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till ovan nämnda combat

air-sea battle till atari 2600

anti aircraft, arkadspelet från 1975

midways arkadspel sea wolf från 1976 

cliff spohns omslagsbild till combat (1977)

omslagsbox

 

Källor

Art of Atari av Tim Lapetino

Atari Archive, vol 1 1977-1978 av Kevin Bunch

Arcade Museum (arcade-museum.com): Anti Aircraft, Sea Wolf

Human Canonball (atari 2600)

1877 lät sig 17-åriga Rosa Matilda Richter, under artistnamnet Zazel, skjutas ut ur en kanon vid the Royal Aquarium i London. Hon blev därmed världens första mänskliga kanonkula. Hennes akt betraktades som så riskfylld att det lades fram ett lagförslag i parlamentet om att förhindra alltför farliga stuntakter. Enligt artikeln Human canonball på Wikipedia är landningen det mest kritiska momentet, över 30 utövare har omkommit genom åren. Rosa Matilda Richter skadades själv vid flera tillfällen, 1891 såpass allvarligt att hon avslutade sin karriär. Hon avled 1937, 77 år gammal.

Fullt så farligt är inte spelet Human Canonball, som släpptes till Atari 2600 i mars 1979. Men precis som i verkligheten är det landningen som är det kritiska momenten. Målet är att skjuta en gubbe ur en kanon och se till att han landar välbehållen i ett vattentorn en bit bort. För att lyckas måste man ställa in lutningen på kanonen i förhållande till hastigheten som gubben flyger och avståndet till vattentornet. Lyckas man tittar gubben upp ur tornet med händerna i luften och man kan nästan höra hur han ropar "häpp", vilket han naturligtvis inte gör eftersom det inte låter sig göras på denna konsol. Missar man faller gubben ned på marken med ett "floppljud" och ett "ouch" skrivet med bokstäver. Oavsett om man spelar med en vän eller mot konsolens AI gäller det att vara först till sju, det vill säga sju lyckade landningar.

Det finns åtta spelvarianter, samtliga för en eller två spelare. Spelvyn ser likadan ut i alla varianter och utgångspunkten är även den samma: skjuta gubben ur kanonen och se till att han landar säkert i vattentornet. Vad som ska justeras för att uppnå detta är dock olika. Det kan vara kanonens vinkel, hastigheten med vilken gubben flyger, flytta tornet eller flytta kanonen. 

De två sista varianterna skiljer sig mest från de inledande då det är en rörlig skiljevägg mellan kanonen och vattentornet, med en öppning som rör sig uppifrån och ner i bilden. Det gäller således att justera kanon och hastighet på samma sätt som i de tidigare varianterna men dessutom måste man skjuta i precis rätt ögonblick för att pricka öppningen när den är i rätt position utifrån gubbens luftfärdsbana. 

Utöver de olika varianterna kan man, som på de flesta spel till konsolen, ändra svårighetsgrad med den inbyggda reglageknappen. Den gör vattentornet mindre vilket innebär att det är betydligt svårare att träffa. 

lyckad landning, häpp!

Många av spelen som släpptes under de två första åren till Atari 2600 betraktas idag som klassiker, men jag skulle inte placera Human Canonball i den skaran. Det verkar vara ett relativt bortglömt spel, vilket är synd. Det är trivsamt och kräver lite tankeverksamhet för att lyckas justera de olika elementen precis rätt. När man väl listat ut förhållandet kan jag dock tänka mig att det förlorar en del av sin charm, men dit har jag aldrig kommit eftersom det inte är ett spel man sitter vid några längre stunder. I alla fall inte när man är ensam, det är när man är två spelet glänser som mest. 

Det finns inte många samtida recensioner, men i det amerikanska datormagasinet Creative Computer publicerades en i nummer 10 1979. Där skriver de i det avslutande stycket följande: Vi hade roligt, även om spelet förlorar en del av sin ursprungliga utmaning när man väl har lärt sig rätt vinkel och kanonhastighet för ett visst avstånd mellan kanonen och vattentornet. Å andra sidan kan man snabbt återställa utmaningen genom att prova varianter med rörligt fönster eller ett mindre vattentorn.

På tal om bortglömt spel, faktum är att man inte vet vem som programmerat Human Canonball. Omslaget däremot är gjort av Cliff Spohn, som gjort så många av framsidorna till de tidiga spelen. Detta kanske inte är hans mest intressanta men hantverket är är det inget fel på, det är riktigt bra som alltid. 

I Tim Lapetinos bok Art of Atari säger han själv om bilden: Jag hade tänkt ha en man ihoprullad som en boll – väldigt grafiskt, rörligt, men det fungerade inte, så jag körde på gammaldags cirkusstil. Jag minns inte hur jag kom fram till det – kanske var det inspirerat av Evel Knievel eller Captain America, men ränderna gav det mer rörelse, och jag ville bara följa spelets förutsättningar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslag av Cliff Spohn

Rosa Matilda Richter poserar vid mynningen av sin kanon, 1877

Spelvariant med skiljevägg och rörlig öppning

Evel Knievel (1938-2007), amerikans stuntman med 

motorcykelhopp över bussar och andra hinder som specialitet

Captain America

Mänsklig kanonkula IRL, Quickcheck Baloon Festival, New Jersey

Källor

Creative Computer nr 10 1979

Engelska Wikipedia: Human Canonball, Evel Knievel, Rosa Matilda Richter

Moby Games: Human Canonball

Tim Lapetino - Art of Atari

med flera

Outlaw (cover art/atari 2600)

Omslagsbilden till Outlaw är en klassisk komposition av westernmotiv och skulle kunna vara en affisch till nästan vilken westernfilm som helst från genrens storhetstid. Men det är det inte, Outlaw är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978. I spelet är man en revolverman någonstans på prärien med kaktusar, diligenser och förstås en antagonist med avsikt att skjuta dig. Om inte du hinner först.

Outlaw var det första spel som den då 25-åriga David Crane - en av de stora namnen inom den tidiga speldesignen med titlar som Pitfall, The Activision Decathlon och Ghostsbusters - gjorde för Atari. Förebilden var Gun Fight, ett arkadspel från 1975. 

Arkadspelet Gun Fight från 1975

I Outlaw tar man sig an rollen som en av två revolvermän vilka försöker skjuta varandra. För varje träff får man en poäng och det gäller att komma först till tio. 

Det finns flera spelvarianter och svårighetsgrader med olika skydd eller störande objekt när man försöker träffa den andre, som antal kaktusar på skärmen, diligenser som passerar eller en pongvariant där kulorna studsar på väggarna. 

David Crane gjorde ytterligare några spel för Atari innan han tillsammans med tre av sina kollegor grundade Activision, ett av få spelföretag från denna tid som fortfarande finns kvar.

Duell i Outlaw, först till tio vinner

I jämförelse med omslaget och spelets faktiska utseende kan man kanske tycka att det var falsk marknadsföring. Men alla visste att spelen inte såg ut som på omslagen och då fanns det ju inget som hindrade från att göra dem intressanta och fantasieggande. Vilket är precis vad illustrationen till Outlaw är.

Den lever upp till alla förväntningar man har på ett motiv som återger vilda västern. Det var så här filmaffischerna komponerades, ett collage av olika element som flyter in i varandra. 

Hjälten i mitten med dragna revolvrar och tydliga drag av Clint Eastwood, fåordig men sympatisk och med hjärtat på rätt ställe. Antagonisten, skurken bakom honom, har något ondskefullt i sin blick. En hårdhet som inte återfinns hos hjälten som snarare utstrålar lugn, trygghet och medkänsla. 

Sedan diligensen, dragen av sex galloperande hästar pådrivna av piskan i handen på gamlingen med det karaktäristiska utseendet. De flyr från något, indianer eller laglösa banditer? En yngre man lutar sig ut med ett gevär och fyrar av. 

Och så de klassiska klipporna i bakgrunden med den nedgående solen som alla cowboys rider mot i filmens slutscen. En trött ensam cowboy på väg i solnedgång, en trött ensam cowboy och min väg är väldigt lång... THE END.

Men det är inte bara kompositionen och tekniken jag uppskattar, eller fantasin den lockar fram. Det är lika mycket nostalgi, det var så här alla illustrationer som hade med vilda västern att göra såg ut när jag var barn. Köpte man en cowboyhatt, leksaksrevolver eller plastfigurer, alla hade ett motiv som detta på förpackningen. Precis som omslagen på serietidningen Western, kiosklitteraturen i de tummade pocketböckerna och förstås alla filmer.

Omslaget till Outlaw är målat av John Enright, som använt sig av samma teknik som Ataris mest anlitade illustratör, Jon Spohn. Det var Spohn som med det första spelet till Atari 2600, Combat från 1977, definierade den grafiska design som kom att prägla omslagen på Ataris spel under många år. 

I boken Art of Atari av Tim Lapetino, som jag skrev om för ett tag sen, beskrivs tekniken: i första steget gör man en teckning som man sedan färglägger med mycket tunn färg, blyertslinjerna ska skina igenom. Därefter borstar man bort överflödig färg med en torr pensel och avslutar med att spraya fixativ på motivet för att färgen ska fästa ordentligt.

Motivet på omslaget till Slot Racers

John Enright illustrerade, förutom Outlaw, omslagen till Flag Capture, Slot Machine och Slot Racers (se bild ovan). Även de är riktigt bra och bjuder in spelaren på fartfyllda äventyr bland pirater, på kasinon och futuristiska biltävlingar. På sin hemsida berättar Enright att originalmålningen till Slot Racers länge varit försvunnen, varför han målat en ny med samma teknik. I skrivande stund går den fortfarande att köpa för 15 000 dollar. 

Atari har många riktigt bra omslag och Oulaw är ett av dem. Spelmässigt finns det dock inte så mycket att säga, det är ett okej spel som är kul en stund om man har någon att spela med. Man kan spela mot "datorn" också men det är inte lika roligt. 

Det finns även många andra spel på samma tema som släppts genom åren, den senaste jag känner till är Showdown till Commodore 64. Det kom 2020 och liknar i högre utsträckning arkadspelet från 1975. Det är på det stora hela bättre än Outlaw, men inte heller det är ett spel man hänger sig åt några längre stunder.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till inläggen om ovan nämnda bok och spel: Art of Atari, Combat

John Enright

Så här presenterar han sig själv på IX Galleri:

Born in California in 1955. Survived a lot of crisis and crazy world events... traveled the world, learned to draw, paint and sculpt and have loved being a creative for a few minutes. 

Fransk filmaffisch till den gode, den onde och den fule från 1966.

El Dorado från 1966 

Med en rullande diligens som skydd eller hinder