3D Maze (vic 20)

Första gången jag såg 3D Maze på Vic 20 blev jag riktigt imponerad, det var så snyggt gjort när man i första-person-perspektiv tog sig fram genom en labyrint i tre dimensioner. Jag hade inte spelat särkilt mycket vic 20 och det här spelet stack ut från de andra titlar jag testat. Jag var förvånad att man kunde göra ett spel som detta till vic 20. 

Jag vet egentligen inte om det rent tekniskt var något att bli speciellt imponerad av, mina kunskaper om programmering är lika med noll. Med tanke på att ramminnet inte behöver utökas torde det inte röra sig om ett särskilt avancerat program. Vic 20 hade ett ramminne på 3,5 kb till sitt förfogande men många spel krävde att man utökade det genom en cartridge på baksidan av datorn. Som mest kunde man expandera minnet till 64 kb, men 3, 8 och 16 kb var vanligare.

3D Maze från 1984 är ett spel i Mastertonics budgetklass som såldes för två pund. Grafiken är ytterst sparsam och det finns inga ljudeffekter. Faktum är att spelet är helt tyst. Målet är att ta sig från en plats i labyrinten till en annan på max 160 sekunder. Man kan välja åtta olika svårighetsgrader varpå en labyrint slumpmässigt skapas. Är man inte nöjd med den kan man skapa en ny. Hur man gör förklaras tydligt på startskärmen: genom att trycka ner tangent 1-8 kan du välja en labyrint i 3 dimensioner. När andra delen har laddats, försök nå centrum av 3D labyrinten innan syret tar slut.

Då kan man förstås undra vad man gör i en labyrint där syret kan ta slut, men det finns en förklaring. Något jag älskar med de här gamla spelen är de målande scenarierna som beskriver vad som händer i spelet och varför vi hamnade där: Under en rutinmässig rymdresa tillbaka från Mars befann du dig i omloppsbana runt Venus. Staden nedanför såg lugn och fridfull ut men den omgivande utomjordiska terrängen var tydligt olycksbådande och ganska dödlig. Du ropar "Stråla ner mig, Scottie", men Scottie har just återvänt från en kosmosbar med en intergalaktisk baksmälla och mår inte alls bra. Han strålar ner dig i en avlägsen rymdlabyrint någonstans i den utomjordiska terrängen. Allt du har för att överleva är en rymddräkt, en syrgastank, en kompass och, praktiskt nog, en karta över labyrinten. Spara andan, du kommer att behöva den.

Du är den röda pricken och ska förflytta dig till centrum "*" av labyrinten

Navigerar gör man med joystick eller tangenter. Man vet åt vilket håll man går med hjälp av väderstrecksangivelserna högst upp på skärmen. Man kan hela tiden titta på kartan man lyckligtvis fått med sig från rymdskeppet, men det tar tid och det har man inte så mycket av. Dock är det en nödvändig hjälp att ta ibland så att man inte går vilse, eller snarare fel. Men det är bra om man kan utnyttja den så lite som möjligt. Klockan tickar oavbrutet nedåt. När tiden är ute börjar man om, men den här gången är startpunkten någon annanstans.

Jag har även spelat ett par andra varianter, Monster Maze från Epyx, även det till Vic 20 och Maze Master från HesWare till Commodore 64. Spelvyn är identisk men spelidén skiljer sig åt. I Monster Maze ska man samla guld samtidigt som man ska undvika de monster som finns i labyrinten. Maze Master är ett äventyrs-RPG där labyrinten är i flera plan och man möter fiender man måste bekämpa för att förbättra sin karaktär. Både verkar vara bra, även om jag inte spelat dem särkilt mycket. Jag har dock ytterligare ett till Commodore 64: 3D Man, ett slags Pac Man i tre dimensioner. Det är riktigt dåligt med betyget 3,27 av 10 på Lemon 64. Maze Master får 6,75.

Men det finns många fler varianter än de ovan nämnda. I hemdatorns begynnelse hade varje system ett eller flera spel på temat. En sökning på Universal Videogame List, uvl.net, visade snarlika spel till flera datorer som Commodore 64, BBC Micro, Spectrum, Acorn Electron och många fler. Mål och syfte kan skilja sig åt i de olika spelen men i grund och botten är konceptet detsamma, det vill säga navigera i en labyrint i tre dimensioner.

Maze War från 1973 på en Imlac PDS-1D

Originalet och ursprungskällan till 3D Maze och alla andra snarlika titlar är Maze War från 1973, som programmerades av några studenter vid NASA Ames Research Center i Silicon Valley. Mastertronics 3D Maze är antagligen inte inspirerat av originalet utan mer troligt av de otaliga varianter som följde på Maze War. Maze War anses, förutom att betraktas som det första 3D-spelet, även vara det första first-person-shooter-spelet. 

Omslagsbilden tycker jag är helt underbar, ett motiv som skulle pryda en vägg även om man inte har något intresse för retrogaming. Om man inte avskräcks från den kontrastrika färgsättningen vill säga. Det labyrintlika tornet sträcker ut sina tentakler åt alla håll där det flyter i ett tomrum av grönt och gult skimmer, både lyriskt lockande och giftigt avskräckande!

Jag vet inte varför, men jag associerar bilden med M.S. Eschers motiv, den Nederländska konstnären som gjort så många "omöjliga" bilder. Illusioner som rent logiskt inte går ihop, perspektiv som är omöjliga att se samtidigt. Motivet på omslaget till 3D Maze har inga illusioner eller omöjliga perspektiv, men känslan är ändå Eschersk. Det skulle vara intressant att veta vem som gjort det, för jag tycker att bilden är riktigt bra. Drömsk och medryckande på samma gång. Men som med de flesta omslag från den här tiden finns ingen information om vem som ligger bakom den, precis som det heller inte finns någon information vem som programmerat spelet. Bilden är hur som helst magisk, hypnotisk. Man dras in i den tredimensionella labyrinten som flyter i ett gult och grönt tomrum av gas och moln. Och jag flyter med.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Epyx Monster Maze från 1982 

Maze War från 1973

Mastertronic 3D Maze med kassett

M.C. Escher (1898-1972)

Källor:

Engelska Wikipedia: Maze (1973 video game)

Moby Games: 3D Maze

Svenska Wikipedia: M.C. Escher

Universal Videogame List, uvl.net: Maze

med flera

Super Blitz (c64/vic 20/cover art)

Super Blitz till Commodore 64 tillhör den första generationen av spel till datorn som lanserades 1982. Det släpptes av Commodore 1983 och var en något uppgraderad version av Blitz till vic 20 från 1981, som även det var utgivet av Commodore.

De första spelen som gavs ut till Commodore 64 var inledningsvis mer eller mindre identiska med spel till datorer av den föregående generationen, som vic 20, Atari 400 och dess storebror Atari 800, trots att prestandan var betydligt bättre. Det skulle ta ett par år innan det började synas någon större skillnad, men i takt med att programmerarna lärde sig att utnyttja 64:ans kapacitet blev det tydligt.

Super Blitz är således både grafiskt och spelmässigt mycket enkelt och det är som sagt ingen större skillnad i förhållande till föregångaren Blitz på vic 20. 

Super Blitz med King Kong och en fallande bomb

I manualen, som för ovanlighetens skull är på svenska, beskrivs spelet på följande sätt: "Du flyger ett bombflygplan som snabbt förlorar bensin. För att landa säkert, måste du rensa landningsområdet genom att släppa bomber på staden under, och på samma gång undvika att krascha mot byggnaderna. King Kong har invaderat staden och du får extra poäng om du träffar en byggnad som han klättrar på".

Det är en fast spelvy med en byggnader som för tankarna till Manhattan, New York, med skyskrapor i varierande höjd. Flygplanet rör sig från vänster till höger och flyttar ner "en rad" vid skärmens slut. Det gäller att vara strategisk och bomba de högre husen först, speciellt som man bara kan släppa en ny bomb när den tidigare försvunnit. Krockar man med en byggnad är spelet slut, jämnar man alla hus med marken landar man välbehållen och allt börjar om, men lite svårare.

Super Blitz skulle fungera utmärkt som ett Game & Watch-spel, då det både spelmässigt och grafiskt är uppbyggt på samma sätt. Vare sig planet eller bomberna förflyttas i en kontinuerlig rörelse utan stegvis som på de handhållna LCD-spelen. Så vitt jag vet finns det dock inte utgivet som ett sådant. 

Blitz till vic 20 (1981)

Man kan ju diskutera det moraliska i att bomba en stad sönder och samman för att kunna landa säkert. Men om man kan bortse från detta dilemma är det i sin enkelhet ett riktigt kul spel, både på Commodore 64 och vic 20. Det enda som skiljer de två versionerna åt är King Kong, som inte har invaderat staden på vic 20 samt att flyget börjar sin rutt på högre höjd och att det är fler byggnader att bomba på Commodore 64.

På Lemon 64 får Super Blitz 6 poäng av 10, vilket enligt min mening är väl lågt. Vic 20-versionen får 4,5 av 5 på Universal Videogame List (UVL). Skillnaden i betyg är väl egentligen inte så konstig, personer som intresserar sig för vic 20 har ju helt andra förväntningar och sannolikt ett större intresse för "antika" spel. Tillhör man som jag denna kategori av spelare kan jag verkligen rekommendera det, båda versionerna har åldrats med värdighet och håller än idag. Som så ofta när det gäller att jaga high-score vill man hela tiden spela en gång till för att slå sitt rekord, trots att man kanske redan tröttnat. Bara en gång till!

Omslaget (se nedan) är snyggt och effektfullt som taget ur en scen från filmen King Kong (1933). Stilmässigt utstrålar det samma känsla som spelen till Atari 2600, vilket ur mitt perspektiv är ett mycket bra omdöme med tanke på att många av deras omslag är mästerliga. Jag har även några andra spel utgivna av Commodore från samma period, vars omslag i än högre utsträckning påminner om Atari 2600. Men de får jag skriva om en annan gång.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Efterord

Som ett Post Scriptum kan jag inte låta bli att citera en av Cornelis Wreesvijks visor, Telegram från en bombad by, som går i samma anda som bakgrundshistorien till detta spel:

Jag skulle bra gärna vilja veta

varför vårt hus inte fick stå kvar

Jag skulle bra gärna vilja veta

vad dom har gjort med mor och far

Kan någon människa ge ett svar?

Dom sa att huset låg mitt i vägen,

låg mitt i vägen för en soldat

Det var en omväg på några steg

men istället slängde han en granat

Hur kan en människa bli så lat?

10 hemdatorer att vinna (reklam)

 

För ungefär ett år sedan publicerade jag ett inlägg med reklam från Handic, Commodores generalagent i Sverige: Landa på Jupiter med folkdatorn vic 20. Där skrev jag om min nyupptäckta förtjusning i datorn och de grafisk torftiga spelen till den. Då hade jag inte en riktig dator, utan spelade på min the C64 från Retro Games Ltd i vic 20 läge. En riktig vic 20 stod högt på min önskelista. 

Nu kan jag skriva att jag faktiskt har en. Och jag är inte besviken, den motsvarar mina förväntningar fullt ut. Att det är en föregångare till Commodore 64 är tydligt, utförandet är detsamma liksom kommandon för att ladda in spel. Även dessa är i stort sett identiska när man spelar den första generationen 64-spel från 1982-1983. Och som jag skrivit många gånger tidigare är jag väldigt förtjust de första generationerna av datorer och spelkonsoler som började med Fairchild Channel F år 1976 och fortsatte med Atari 2600 året efter. 

Mitt spelbibliotek till vic 20 är förstås betydligt mindre än till 64:an och består ännu så länge bara av ett trettiotal originalspel och lika många piratkopior. Framöver kommer jag även att skriva om dessa spel.

Och så var det reklamen, tävla med Pelle Svanslös och Maja Gräddnos för att vinna en vic 20. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte av bilden. Bara att man ska gå till närmaste butik för att hämta tävlingsblankett. Jag undrar hur många som samtidigt köpte en tablettask när de ändå var där. Och slutligen: vad gör Drutten bland Pelle, Maja och deras antagonister Bill, Bull och elake Måns?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Helgonet 14/1983 som reklambilden hämtats från

Shadowfax (c64/vic-20/cover art)

Du är Gandalf - den vita trollkarlen - som rider mot mörkrets furste Saurons fruktade ryttare. Du rider Shadowfax, den snabbaste häst som någonsin galopperat över Midgårds grässlätter. På din väg måste du undvika fiendens ryttare, vars beröring är döden, men samtidigt bekämpa så många som möjligt med dina åskblixtar.

En dramatisk inledning i manualen till Shadowfax. Och ett lika dramatiskt omslag. Gandalf  i hög fart med trollstaven riktad mot de svarta ryttarna, lika skugglika som Nazgulerna beskrivs i Sagan om Ringen. Stegrande hästar, tillbakatryckta av Gandalfs anfall. Ödesmättade färger, mörk himmel och olycksbådande moln färgande av solen som sjunkit bakom de mörka bergen i fjärran. Men ännu skymtar den där bakom, inger en smula hopp tillsammans med Gandalfs beslutsamhet. Mörkrets ryttare som ryggar bakåt, på väg att slukas av flodvågen som tornar upp sig bakom dem. Elronds flodvåg? Eller är det eldflammor?

Bilden tillsammans med manualens inledande rader fångar på ett kraftfullt sätt kampen mellan ont och gott, spänningen, känslan. Det är ett bra omslag. Inget mästerverk och fungerar bäst i mindre format. Men det är effektivt, triggar fantasin och viljan att testa spelet. 

All denna dramatik är dock som bortblåst när man laddar in spelet. Där rider Gandalf sin vita häst - Skuggfaxe som den heter i svensk översättning - i en bred gräsbevuxen allé med grönskande lövträd på båda sidor (C64-versionen). I motsatt riktning kommer en strid ström av svarta ryttare som han ska tillintetgöra med sina åskblixtar. Åskblixten måste man avfyra i precis rätt ögonblick då räckvidden är begränsad, avfyrar man för tidigt exploderar den innan den svarta ryttaren nått fram. Man måste också rida rakt emot dem, gör man inte det flyger blixten förbi utan att skada och man hinner sällan att veja undan. Och som beskrivits i inledningen är beröring lika med döden. 

Gandalf på sin vita häst Shadowfax uppe i högra hörnet, C64

Egentligen är detta inget annat än ett sidoskrollande shooter-spel, enda skillnaden är att man inte flyger ett rymdskepp eller ett stridsflyg. Uppskattar man de tidiga spelens enkelhet är det ganska kul. Inget man spelar någon längre stund, men som en kuriositet. På Lemon 64 får det betyget 3,72 vilket jag tycker är väl hårt, i alla fall om man tar hänsyn till att det är från 1982. Ett par kommentarer på Lemon 64 säger en del om spelets karaktär: "Must be one of the first endless runner games", "Consider this more of a demo for the animation than the actual game".

Det släpptes till båda vic-20 och C64 och spelmässigt är det ingen större skillnad förutom att man rider från vänster på vic-20 och från höger på 64:n. Grafiskt skiljer det sig mer, det är inga träd på sidorna av vic-20-versionen och både hästar och ryttare är större. Jag tycker även att animationen är bättre på vic-20, man kan verkligen se hur kläder och hår fladdrar i vinden. Vic-versionen får 4 av 5 i betyg på universal game list, en sida där användare kan sätta betyg på spelen precis som på Lemon 64.

Commodore User skriver i juli 1984 att spelets plussida är animationen av den galloperande hästen och ljudet som är mycket bra, även på VIC-versionen. Men det är, forsätter man, fantasilöst och erbjuder inte mycket för att bibehålla intresset någon längre stund. De ger spelet 2 av 5 i betyg. 

Gandalf i gallopp från vänster på vic-20

Shadowfax är ett av de första spelen av Mike Singleton, som några år senare kommer att göra de mycket uppskattade och idag klassiska äventyrsspelen Lords of Midnight (1985) och War in Middle Earth (1989). Båda får mycket höga betyg på Lemon 64: 8,29 respektive 7,93. 

Avslutningsvis: Omslaget och inledningen av manualen sätter en mycket dramatisk och spännande stämning som spelet inte lever upp till. Tycker man om att testa den har generationen av gamla spel är det ganska kul en stund men kan ändå mest betraktas som en kuriositet. Det enda jag har att invända mot av betydelse är porträtteringen av Gandalf på omslaget, varför har han rakat av sig skägget?

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Gandalf ur den tecknade versionen av Ralph Bakshi från 1978

Ian McKellen som Gandalf i Peter Jacksons filmatisering från 2001

Folkdatorn VIC-20 (reklam)

 

Landa på Jupiter med folkdatorn VIC-20. En reklambild som återfinns i flera av mina serietidningar från 1982. Just den här är skannad ur Fantomen nummer 21 det året. VIC-20 marknadsfördes som en dator vilken riktar till hela befolkningen och inte bara de med mycket pengar. Precis som Folktandvården. Datorn som man kan spela spännande spel på och som hjälper i skolarbetet, som man kan lära sig programmera på och göra egna program. Och som om dessutom är enkel att använda och kan anslutas till en vanlig TV. En dator för folket helt enkelt. 

VIC står för Video Interface Chip men 20 har inte någon speciell betydelse förutom att man tyckte att det lät bra i marknadsföringssyfte. En vänlig siffra som passade med den slogan man formulerat: the friendly computer. Den lanserades i Japan hösten 1980 under namnet VIC-1001 och därefter i Commodores hemland USA vintern 1981 som VIC-20. I Sverige marknadsfördes den av Handic som hade importrättigheterna och därför kom den även att kallas för Handic-dator (se bild nedan, Lilla Fridolf). 

VIC-20 var en stor framgång överallt där den lanserades och blev den första modellen som såldes i mer än en miljon exemplar. Även om den var en stor försäljningssuccé ersattes den ganska snart av efterföljaren Commodore 64 som lanserades hösten 1982. VIC-20 slutade serietillverkas i början av 1985, ett betydligt  kortare kommersiellt livsspann än C64. Framgången med VIC-20 gjorde dock att 64:an inledningsvis marknadsfördes som VIC-64 i Sverige. 64:an är i alla avseenden en bättre dator och ett stort kliv frammåt. Inte ens för sin tid var VIC-20 särskilt kraftfull, fokus låg helt och hållet på priset.

Kostnaden för en VIC-20 var 2499 kronor vilket var en ansenlig summa även om det var lite i förhållande till andra modeller på marknaden. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 7500 kronor, men man måste också ha i beaktande att lönerna under samma tidsperiod ökat dubbelt så mycket som inflationen. 1982 var medellönen i Sverige cirka 7000 kronor och idag ligger den på omkring 35 000 kronor. Ett mer rättvisande pris i förhållande till dagens löner vore snarare runt 14 000 kronor. Dessutom gick en större del av lönen till boende och mat än vad det gör idag vilket innebar att man hade än mindre utrymme för denna typ av investeringar, som i första hand får betraktas som rent nöje. 

VIC-20 var ett av mina första möten med en dator och jag var inte alls imponerad. Eller snare: jag förstod inte poängen. Jag har skrivit om detta möte tidigare (se inledning) men ytterst kortfattat, så jag tar det igen men lite utförligare den här gången. Det var vårvintern 1986 och jag gick i tredje klass. Under en morgonsamlingen berättade Mathias för hela klassen att han hade fått en dator. Efter skolan - om det var samma dag eller senare låter jag vara osagt - var vi några kompisar som gick hem till honom för att titta på den. Han bodde ett par hus ifrån mitt i en likadan villa, ett och ett halv plan byggt någon gång i mitten av sjuttiotalet. De flesta husen på gatan så likadana om man bortser från färg och panelen som antingen var av trä eller mexitegel. 

Mathias hade sitt rum på övervåningen och där hade han datorn och en egen TV. Datorn var placerad på ett litet bord vid sängen och Mathias satte på TV:n som stod en bit därifrån och började spela. Det var röda streck i rutmönster och ibland kom det vita streck som man skulle akta sig för. Inte roligt alls. Jag provade men dog hela tiden och sedan var det någon annans tur. Det är egentligen allt jag minns. Nu när jag tänker tillbaka på det skulle jag tro att det var Gridrunner eller Attack of the Mutant Camels av Jeff Minter, även om min minnesbild inte helt stämmer överens med hur spelen faktiskt ser ut. Mitt första möte med en VIC-20 var inget som fick mig att fastna i datorspelsträsket. 

Precis som 64:an blev VIC 20 främst en speldator. Sex spel finns med i reklamen och jag har spelat de flesta av dem, men inte på en riktig VIC-20 eftersom jag inte har någon. Jag har fått nöja mig med min TheC64 från Retrogames Ltd som är en fullstor kopia av brödburksvarianten och emulerar både C64 och VIC-20. Det funkar riktigt bra, även om jag inte har någon riktig att jämföra med. Just nu står en VIC-20 högt på min önskelista.

Främst bland spelen har man placerat Draw Poker vilket precis som det låter är poker med samma regler som den riktiga varianten (vilken vet jag inte eftersom mina kunskaper om poker är mycket rudimentära). Super Slot är ett mycket minimalistiskt spel på enarmad bandit som faktiskt var lite småkul och ett tag blev jag nästan drabbad av speldjävulen och ville vinna mer. Reklambildens rubrik syftar förstås på Jupiter Lander där man utan att nudda något ska landa en rymdsond i svår terräng (på Jupiter får man anta). Det är klippor på sidorna och styr gör man med hjälp av motorer på sidorna och undertill. Avenger är en väldigt bra klon av Space Invaders och Midnight Driver är en portering av Ataris Night Driver. Grafiken är mycket enkel med svart bakgrund, en gul bilfront (det är första-person-perspektiv) och turkosa streck som markerar vägbanan. Arkadspelet kom redan 1976 och har även det mycket enkel grafik. Versionen till VIC-20 är riktigt kul trots att man inte kan använda joystick utan gasar, bromasar, styr och växlar med tangentbordet. Starar motorn gör man med I, styr med A och D, accelererar med Return och växlar med F1-F7. Super Alien har jag inte hittat utan bara sett på YouTube. Det är ett maze-spel där man ska fånga Aliens.

Och så till det kanske viktigaste av allt: vad handlar äventyret - den gåtfulla grottan - i Fantomen nummer 21 1982 om och vilka prövningar utsätts Fantomen för i detta äventyr? Det börjar i trädhuset en underbart vacker morgon med en toppless Diana i solskenet. Diana har bestämt sig för att ta en lat hemma och Fantomen tar Hero och Devil på en ridtur i djungeln. Allt är frid och fröjd tills han kommer till de ensliga vidderna vid fantomenklippan, då han hör ett mystiskt ljud som leder honom till en grotta på klippans baksida. Inne i grottan ser han en eld och vid den möter han en gammal medicinman som säger till Fantomen att han är väntad, att dagen är kommen när djungeln ska återta makten som Fantomen tagit från dem. I fortsättningen väntar bara olyckor och död.  Fantomen blir yr av röken från elden och tar sig snabbt ut ur grottan men där möts han av fientlighet:: alla djur - även hans engen varg Devil - attackerar honom. Djungelfolken som sedan 400 år varit Fantomens vänner vill döda honom, till och med hans närmaste vän Guran. Fantomen flyr och inser att han måste ta sig till trädhuset för att rädda Diana, tvillingarna - Kit och Heloise - Rex och Tom-Tom. Men han kommer försent. Huset är nedbränt och framför ruinerna finner han gravarna till sin familj. Han är nära att ge upp kampen mot det onda men känner att hans förfäder, 20 generationer, i så fall kämpat förgäves. Det kan han inte utan söker upp medicinmannen, som han hela tiden hör skratta, och slår ner honom. Fantomen vaknar i grottan, var det bara hallucinationer? I nummer 23, Ch'gaans förbannelse, får man en bakgrund till historien men inte en förklaring. Det handlar om den fjortonde Fantomen som i mitten av 1800-talet för en kamp mot slaveriet och förhindrar ett krig som medicinmannen Ch'gaans försöker starta mot det brittiska kolonialväldet i Bengali genom att sälja slavar av sitt eget folk för att förena djungelns folk mot britterna för att åter införa medcinmännens makt och styra. Den tyrrani och den vidskepelse som Fantomen störtat och forfarande motverkar. Fantomen lyckas hindra kriget och Ch'gaan störtar ner i en avgrund men hinner kasta en förbannelse över Fantomen. Är det den som drabbat Fantomen? Det är i alla fall Ch'gaan som möter honom i grottan.

I tidningarna finns det även reklam för lakrisaltuggummi, ungdomens favoritsmak och leksaksfiguren Big Jim från Mattel (som gjorde Intellivision) samt för sammetsaffischer i häftiga färger. Sådan älskade jag som barn. På klubbsidorna får vi veta hur man gör Fantomens chokladdrink (recept nedan) och att Stefan Andersson i Södertälje önskar byta en tre månader gammal stereogrammofon utan minsta fel av märket Philips mot en Zündapp KS 50 eller Puch årsmodell 1970-77. Vidare listar Member 318 195 sin tio-i-topp för läsk och tidningar. Coca-Cola på översta platsen följt av Fanta Apelsin och Pepsi. Längre ner på listan några sorter som gått mig förbi: Down Town på femte plats, Black Cola på sjätte och Rio på åttonde plats. Inte helt oväntat står Fantomen högst på tipplistan för tidningar följt av Goliat, Tomahawk, 91:an, Silverpilen, Acke, MAD, Kalle Anka, Okej och på tionde plats Super Fun. Vi får också veta att Member 309 568 stått på en uppumpad fotboll i femton minuter och tre sekunder samt att Member 319 815 har 113 klistermärken på sin ena garderobsdörr.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslag av Rolf Gohs

Den gåtfulla grottan är skriven av 

Idi Kharelli och tecknad av Georges Bess

Robert önskade sig en Handic Hemdator och fick en 

Reklam för Lilla Fridolf i Fantomen nr 27 1983

Reklam för Lakrisal och Big Jim 

ur Fantomen nr 21 1982

Reklam för sammetsaffischer i häftiga färger

ur Fantomen nr 21 1982

Fantomens Chokladdrink

Ingredienser: 2 dl mjölk, 1 pkt glass, 6 tsk snabbchokladpulver för mjölk.

Häll mjölken i en skål. Dela glassen i småbitar med en sked och blanda hälften av glassen med mjölken. Vispa ihop med en visp. Lägg resten av glassen och snabbchokladpulvret i mjölk-glass-blandningen. Vispa igen, så att det blir riktigt skummigt. Häll upp i stora glas.