gammelgaming: Hyper Sports (c64)

Hyper Sports är ursprungligen ett arkadspel som gavs ut av Konami 1984 och är en direkt uppföljare till Track and Field (1983), även det utgivet av Konami. 1985 gav Imagine ut det till Commodore 64 och det är främst den versionen jag utgår från i detta inlägg.

I arkadspelet kan man vara två spelare som tävlar i sju grenar, medan man i Imagines version till C64 bara är en spelare som tävlar i sex grenar: simning, lerduveskytte, hopp (gymnastik), bågskytte, tresteg och tyngdlyftning. Stavhopp, som är arkadspelets sjunde gren, är inte med. Målet är dock detsamma: att nå så höga poäng som möjligt. Ett klassiskt high-score-spel med andra ord.

Tresteg (C64)

Varje gren har en kvalgräns man måste klara för att ta sig vidare till nästa gren, lyckas man inte är spelet slut. Tar man sig förbi kvalgränsen i den sjätte och sista grenen börjar man om med simning igen, men denna gång med höjda kvalgränser.

Att klara alla sex grenar första rundan är inte speciellt svårt, kvalgränserna är låga. Utom möjligtvis för hopp som är den svåraste grenen, i alla fall för mig. Andra rundan är tuffare och jag har bara gått vidare till tredje en gång, men då åkte jag ut direkt i simningen. Enligt Wiki 64 är spelet slut efter tredje omgången, men det är inget jag kan verifiera utifrån egen erfarenhet eftersom jag aldrig kommit så långt.

För ovanlighetens skull tycker jag att samtliga grenar är bra. Det brukar alltid vara en eller ett par som inte är så roliga eller till och med tråkiga (som konståkning i Winter Games från Epyx). Här är dock alla spelvärda, kontrollerna precisa och intuitiva, antigen skaka i sidled och trycka på knappen i rätt ögonblick eller ställa in vinkel genom att hålla nere och släppa knappen, oftast vid 45 grader.

Lerduveskytte (C64)

Hyper Sports gavs ut på de flesta systemen som var aktuella vid tiden, men finns även till senare konsoler som Playstation 4 och Nintendo Switch. Jag har, som redan nämnts, i första hand spelat det på Commodore 64, men jag har testat även på NES och ZX Spectrum. Grafiskt är det bäst - det vill säga mest likt arkadspelet - på 64:an men NES kommer inte långt efter. På ZX Spectrum är det som förväntat inte på samma nivå, främst vad gäller färgpaletten. Spectrums förutsättningar att visa färg är ju betydligt metydlig mer begränsad än både C64 och NES. Spelmässigt är det ingen större skillnad, alla är bra även om jag föredrar 64:an. Men det handlar nog mycket om vana.

I Zzap! 64 har det recenserats två gånger - originalet 1985 och budgetutgåvan 1990 - med mycket fina betyg, 90 procent, vid båda tillfällena. 1985 skrev Julian Rignal att det var en förstklassig konvertering även om han saknade en del aspekter som fanns i arkadspelet, bland annat möjligheten att vara två spelare. Att det fick lika höga betyg nästan fem år senare visar på kvaliteten i spelet, på dess tidlösa karaktär. Att det fortfarande är spelbart - 40 år senare - är tydligt på Lemon 64 där det i skrivande stund ligger på 8.26 poäng.

Det första man möts av när man laddat in spelet är en mycket bra version av Chariots of Fire, titelspåret till filmen med sanna namn. Den är signerad Martin Galway, en av de stora namnen C64-musiken, men den är komponerad av Vangelis - eller Evangelos Odysseas Papathannasiou (1943-2022) som han egentligen hette. Det är imponerande hur Galway med bara tre kanaler lyckats göra en så fyllig version och så likt originalet. Jag har ingen brådska att börja spela utan hänger gärna kvar en stund, både inledningsvis när man ska skriva sitt namn och efteråt när man får se high-score-tabellen.

Triumfens ögonblick, som filmen heter på svenska, kom 1981 och bygger på den verkliga historien om Eric Lidell (1902-1945) och Harold Abramans (1899-1978), som med skilda drivkrafter kämpar för att få tävla för Storbritannien i OS 1924. Två män står det på filmaffischen, som satsar allt utan att tveka. Deras kamp, deras mod, deras okuvliga.

För Eric Lidell var drivkraften Gud som gett honom en gåva och ett mål han känner att han måste uppfylla innan han ska missionera Guds ord. Harold Abrahmas var av judisk och kämpade för att motbevisa alla fördomar mot honom själv och judar i allmänhet. Åtminstone är det så de bygger upp det i filmen. Den nominerades till 7 Oscars och vann fyra, bland annat för bästa musik.

På imdb är betyget 7,1, enligt min mening i lägsta laget. Jag tycker mycket om filmen och jag blev både berörd och tagen av den när jag nyligen såg den. Att musiken - som följt mig i 35 år - är så bra gör den inte sämre.

Titelspåret har använts åtskilliga gånger - ofta parodiskt - i både film och TV, bland annat i Ett päron till farsa (National Lampoon's Vacation) från 1983. Pappa Clark, spelad av Chavy Chase, vill spendera mer tid med sin familj och bestämmer sig för att ta dem med på en bilresa genom USA till nöjesparken Walley World i Kalifornien. Efter många strapatser och missöden kommer de så äntligen fram till slutdestinationen. Pappa Clark stiger lycklig ur bilen, springer i slow motion, med stora kliv och kraftiga armrörelser, mot ingången till tonerna av Chariots of Fire för att upptäcka att parken är stängd. Som jag minns det en otroligt rolig med samtidigt tragisk scen, man känner verkligen för honom när han i sin enorma besvikelse och frustration med knuten näve slår in nosen i huvet på parkens maskot i plast som står ensam vid den stängda entrén. Även Ett päron till farsa får höga poäng på imdb, till och med högre än Chariots of Fire: 7,3.

Musiken är ikonisk och det är inte bara komedier och parodier den använts. Det var den officiella signaturmelodin för de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 och spelades också under OS i London 2012, både under öppningsceremonin och vid medaljceremonierna.

Apropå olympiska spel: som avslutning kan det kanske vara av intresse att veta att Hyper Sports fick officiell OS-licens inför spelen i Los Angeles 1984. Det framgick dock inte av Wiki 64 vad det innebar. Gissningsvis var det rätten att använda OS-loggan och maskoten Sam the Eagle i marknadsföringen. Kanske.

För fler inlägg, se innehållsförteckning