Hösten 1989 var det Batmanfeber i vår del av världen. Tim Burtons film med Michael Keaton som Batman och Jack Nicholson som Jokern hade svensk premiär den 20 oktober och som inbiten Batmanfantast var det förstås en film jag bara måste se. Den var barnförbjuden, men jag var inte 15 och var väldigt nervös där jag stod i kön för att köpa biljett, tänk om de inte släpper in mig. Men jag fick min biljett som de rev utan vare sig misstänksamma blickar eller frågor.
Det var en enorm upplevelse, den bästa film jag någonsin sett fram till dess. Stämningen sattes direkt med de första smygande tonerna av Danny Elfmans musik till de mörka förtexterna. Batman var ett fenomen den hösten och gjorde sig påmind överallt: leksaker, actionfigurer, vykort, affischer, läsk och godis. Till och med Läderlappen - som serietidningen hetat sedan starten 1951 - bytte namn till Batman. På framsidan av det första numret kunde man med stora bokstäver läsa: På bio heter han Batman.
Att det ungefär samtidigt med filmen släpptes ett spel av Ocean hade jag inte en aning om. Eftersom jag inte hade någon egen dator botaniserade jag inte särskilt ofta i leksaksaffärens spelhörna. Det det var inte förrän mitt gamla spelintresse vaknade till liv igen efter efter nästan 25 års träda, som jag upptäckte det och blev väldigt förtjust i det.
Egentligen är det inget spel jag borde ha uppskattat med tanke på att den första banan - längre än så kom jag aldrig - är ett plattformsspel. Det har aldrig varit min kopp te, men jag tyckte mycket om stämningen som byggdes upp redan när spelet laddades in.
Suggestiv musik och en fantastik loading screen med Batman på toppen av katedralen - som har en sådan central roll i slutet av filmen - blickande ut över Gotham City. Den ihopkrupna statyn, grotesken, med horn och vingar i förgrunden förstärker känslan av mörk gotik som genomsyrar hela filmen och stora delar av spelet. Till sist Jokern som breder ut sig över himlen med sin vita hud, sitt gröna hår och sina blodröda läppar. Och ett obehagligt flin.
Stämning fortsätter i första banan. Den utspelar sig i Axis kemiska fabrik, en av de inledande scenerna i filmen som visar Jokerns förvandling, från Jack Napier - maffiabossen Grishams högra hand - till Batmans nemesis nummer ett. Även här är musiken suggestiv och tillsammans med den välgjorda grafiken och den mörka färgsättningen var det helt enkelt oemotståndligt för mig, en fantastisk stämning som jag bara ville vara kvar i.
Trots att jag aldrig lyckades ta mig vidare från första banan gillade jag ändå spelet. Det viktiga var inte att komma vidare utan att få ta del av stämningen. Det var inte förrän jag aktivt bestämde mig för att klara första banan som jag lyckades. Svårigheten har aldrig varit motståndet man möter i form av vakter och Jokerns lakejer. Svårigheten har varit att hitta, banan är utformad som en labyrint och man måste helt enkelt lära sig vägen. Jag letade upp en karta på nätet som jag skrev ut och hade framför mig tills jag tagit mig till slutet och mött bossen: Jack Napier.
Spelet är uppbyggt kring fem episoder ur filmen. Den första äger som sagt rum i kemikaliefabriken där man ska besegra Jack Napier och se honom falla ner i basängen med kemiskt avfall, vilket förvandlar honom till Jokern. I den andra ska man köra Gothams trafikerade gator med Batmanbilen och på utsatt tid komma fram till Batgrottan där man, vilket blir den tredje banan, ska lista ut vilka kosmetikaprodukter som innehåller element av Jokerns dödliga gift "smilex". Den fjärde utspelar under karnevalen på Gothams 200-års jubileum där Batman med sitt flygplan ska kapa vajrar till karnevalballonger som fyllts med smilex. Den femte och sista utspelar sig i katedralen där man ska ta sig högst upp i tornet för att rädda Vicky Vale och besegra Jokern.
Så här långt har jag kommit till bana fyra, Gothams 200-årsjubileum, men jag har aldrig klarat den. På det stora hela måste jag säga att spelet motsvarar mina förväntningar: stämningen är suggestiv och musiken är riktigt skön precis som färgsättningen. Grafiskt är det ojämnt där främst första och sista, som jag bara sett på Youtube, sticker ut i positiv bemärkelse. Bana två, den man kör genom Gothams gator, håller inte måttet för att vara på en Commodore 64, men jag kan ändå uppskatta spelmomentet.
Soundtracket är, vilket med tydlighet redan framkommit, mycket bra. Den är gjord av Matthew Cannon som ligger bakom musiken till flera spel utgivna av Ocean, bland andra The Untouchables, Navy Seal och Night Breed.
Ett spel av denna kaliber gavs förstås ut på alla tillgängliga plattformar men jag har främst spelat det på Commodore 64. I nummer 55 av Zzap! 64 fick det 96 poäng: Fem fantastiska banor med gradvis ökande svårighetsgrad. Årets film får spelet den förtjänar.
Lika entusiastisk är inte Magnus Reitberg som i Dator Magazin nr 15 1989 ger det betyget 6 av 10 med följande sammanfattning av spelet utifrån de fem banorna: bra, dåligt, dåligt, dåligt, bra. Till viss del kan jag hålla med honom, den första banan är den jag själv tycker bäst om. Den sista har jag som sagt inte spelat men det är ju en repris av den första. Två, tre och fyra har inte samma nivå som den första, men jag tycker inte att de är dåliga. Han är lite väl kritisk i sitt omdöme, precis som Zzap! 64 är väl översvallande i sitt. På Lemon 64 har Batman - the movie 7,7 poäng, vilket ligger närmare min egen uppfattning.
.webp)
Men tillbaka till hösten 1989 när Batman dominerade den populärkulturella scenen med ett överflöd av merchandice som följd. Allt som gick att sälja med hjälp av Batman kunde man också köpa. Läskburkarna var sjukt snygga och jag förväntade mig av någon anledning att drickan skulle vara svart och smaka lakrits. Ingetdera stämde och jag blev grymt besviken när jag tog den första klunken och insåg att det var helt vanlig apelsinläsk. Idag förstår jag förstås att det inte hade gått att sälja svart läsk med lakritssmak, ingen skulle köpa den. Men det hade varit coolt!
För fler inlägg, se innehållsförteckning
.jpg)
.png)
