Leaderbord Golf (C64)

Det finns spel som definierar en hel genre, Leaderboard är ett sådant. Det revolutionerade golfspelen med den för sin tid avancerade men intuitiva spelmekaniken, vilken kom att dominera golfspelen en lång tid framöver. När det släpptes av Accolade 1986 blev det med rätta en omedelbar succé som följdes upp redan samma år med Leaderboard Executive och året därpå med World Class Leaderboard. För enkelhetens skull kommer de fortsättningsvis att benämnas Leaderboard, Executive och World Class.

Gemensamt för samtliga är att man kan vara upp till fyra deltagare, välja 18, 36, 54 eller 72 hål samt att det finns tre olika svårighetsnivåer. Svårighetsnivåerna (nybörjare, amatör och proffs) är individuellt för respektive spelare vilket innebär att två personer kan möta varandra även om den ena är mycket bättre. Precis som med handikappsystemet i riktig golf helt enkelt. Skillnaden mellan de olika nivåerna är hur många element som påverkar slaget. För nybörjaren är det bara att slå bollen i rätt riktning, amatören behöver ta hänsyn till bollens skruv och den professionelle spelaren måste man ta hänsyn både till skruv och vindriktning. Ljudeffekterna är realistiska och grafiken är fin när den växer fram som teckningar vid varje ny bild, först konturerna och sedan färgläggning. 

Man har 14 klubbor att välja mellan med olika slaglängd, tre järn, nio trä samt pitching wedge och putter.  Men det revolutionerande med Leaderboard var inte det stora antalet klubbor utan att man kunde påverka slaget så mycket samt att det var så enkelt visualiserat i form av en mätare som som avgör stryka och skruv. Först bestämmer man styrkan i slaget genom att trycka ner knappen varpå en mätare likt en analog termometer stiger uppåt. När man nått den styrka man vill ha släpper man knappen och mätaren går istället ner för att reglera skruven, höger vänster eller ingen skruv alls. Idag är detta en självklarhet, men då var det som sagt revolutionerande eftersom det var både enkelt och avancerat på samma gång. När man tryckt knappen för sista gången får man se hur den animerade golfaren svingar slaget och bollen flyga iväg, förhoppningsvis i den bana man planerat. För alla som spelat bowlingspelet 10th Frame känner man igen reglaget som fungerar precis på samma sätt, vilket inte är konstigt eftersom det är samma personer som ligger bakom, bröderna Bruce och Roger Carver.

En av banorna i World Class Leaderboard (1987)

I Leaderboard har man fyra banor att välja mellan, men inga av dem är väl egentligen speciellt realistiska i det att man spelar i ett vattenlandskap med små öar man ska skjuta emellan för att ta sig fram till greenen. Men det funkar ändå utmärkt och är ett riktigt bra spel men inte helt verklighetstroget I Executive är det två nya banor som är mer realistiska och man introducerar både träd och sandbunkrar. I World Class introduceras ytterligare fyra banor men den här gången med verkliga förebilder som Cypress Creek i Florida och St. Andrews i Skottland. Därefter släpptes under 1987 och 1988 ytterligare 12 verklighetsbaserade golfbanor i tre utgåvor av World Class Leaderboard: Famous Courses Of The World volume 1-3. 

Vattenlandskap i Leaderboard (1986)

I verkliga livet har jag aldrig spelat golf. Minigolf förstås, men inte riktig golf. När jag växte upp var det inte en folksport på samma sätt som idag utan en aktivitet förbehållen en annan samhällsklass än den jag själv växte upp i. Det är inget jag saknat eller känt en längtan efter att prova. Men i videospelens värld är det annorlunda, då kan det vara riktigt roligt och jag provar gärna nya titlar från olika tider och utgivare.  Leaderboard är det tredje jag skriver om här på bloggen och utan konkurrens det bästa. I alla fall om man ser det utifrån spelvänlighet och komplexitet i form av vad man kan göra och vad som påverkar slaget.  Egentligen utifrån allt utom min svaghet för de allra tidigaste spelen. Men trots denna min svaghet kan jag konstatera att Leaderboard är ett spel jag ständigt återvänder till och som jag heller inte tröttnar på. Det kan vara väldigt frustrerande när det går dåligt men det utgår jag från att det är i verkligheten också. Allra bäst är det när man har någon att spela med, att hela tiden följas åt, att dela frustrationen vid en miss eller glädjen över ett lyckat slag.

Både Leaderboard och World Class finns till de flesta system men jag har i stort sett bara spelat det på Commodore 64. Jag har testat Leaderboard på Amiga men det är i stort sett samma grafik som till 64:an så det finns ingen anledning att spela det där. Om man inte betraktar amigan som den "riktiga" utgåvan förstås, vilket jag inte gör. 

I Zzap64!! fick Leaderboard 97 procent när det recenserades i juli 1986 och tilldelades Zzap Gold Medal Award. Recensionen fick fyra sidor i utrymme där man bland annat konstaterade följande: "Det är bara att inse, golfspelen har främst varit värda uppskattning för ambitionen, där Nick Faldo är det bästa försöket hittills. Leaderboard förändrar det dramatiskt och för första gången kan man spela ett golfspel som närmar sig det verkliga". World Class fick nästan lika många procent i juli 1987, 94 medans Executive endast fick 72. Det lägre betyget handlade främst om priset - har man föregångaren, skriver recensenten, är det lite väl mycket att lägga ut tio pund eftersom skillnaden inte är alltför stor. 

I det andra numret av DatorMagazin 1986 skriver recensenten att det var länge sedan han haft så kul och att Leaderboard är det bästa golfspel han någonsin sett på en dator. På Lemon 64 får Leaderboard 8,65 poäng baserat på 310 röster, Executive 8,63 baserat på 72 röster och World Class får 8,67 baserat på 172 röster. Verkar således som det första spelet är det som flest minns men att samtliga stått tiden bi. Som flera andra av Bruce och Roger Carvers spel: Raid Over Moscow, Beach Head och 10th frame.

Här kan du läsa inläggen om golfspelen Handicap Golf till Commodore 64 och Golf till Atari 2600 samt bowlingspelet 10th Frame 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Urval av Nintendospel och kassetter - del 1 (nes)

Jag har egentligen inte spelat så mycket Nintendo i mina dagar. Inte om man jämför med Commodore 64. Men jag har ändå insett, nu när jag har en egen NES-konsol, att jag faktiskt spelat mer än vad jag föreställer mig. Minnena kommer tillbaka när jag laddar in spelen. 

Reklamfoldern på bilden ovan, urval av Nintendo spel och kassetter presenterar 37 spel på två sidor, varav de flesta nog kan betraktas som klassiker idag. På framsidan är det 21 titlar och på baksidan 16. Det här inlägget kommer bara att handla om framsidan, det vill säga de på bilden ovan.

Av de 21 titlarna är det framför allt fem jag spelat i större utsträckning sedan jag köpte min NES för några år sedan: Tennis, Super Mario Bros, Duck Hunt, Slalom och Punch-Out. De fyra första har jag på originalkassetter men Punch-Out kör jag från en cartridge med SD-kort.

Tennis (1984) är nog den titel jag spelat allra mest, både nu och förr. Och spelet går ut på att spela just tennis, helt enligt de regler som gäller i den riktiga sporten. I min mening är det ett av de bästa tennisspelen som gjorts, kanske till och med det bästa. Och då menar jag inte bara 8-bitars. Det finns två spellägen, singel och dubbel. Är man ensam väljer man singel och möter någon av spelets fem motståndare och vill man spela tillsammans med någon kör man en dubbelmatch mot datorn. Man kan alltså inte möta varandra i en singelmatch vilket är ett bra drag tycker jag, samarbete var ovanligt i videospelens värld på den tiden. Eftersom det här är ett spel som jag tycker riktigt mycket om planerar jag att skriva ett inlägg längre fram som helt och hållet dedikeras till detta fantastiska spel!

Super Mario Bros. (1985) behöver egentligen ingen presentation, alla känner till det. Men om man ändå ska beskriva handlingen något kortfattat, så går det ut på att hjälten Mario ska rädda prinsessan Toadstool som kidnappats av de elaka sköldpaddorna som invaderat landet. Super Mario Bros var inte ett spel jag uppskattade särskilt mycket, jag har aldrig varit speciellt förtjust i plattformsspel. Men de senaste åren har jag faktiskt spelat det en hel del, dels för att jag har det och dels för att det är en viktigt milstolpe i TV-spelens historia som gör det intressant. Men framför allt för att jag faktiskt tycker att det är roligt numer. Jag har det både till NES och i jubileumsutgåvan av Game & Watch från 2020. Särskilt långt har jag ännu inte kommit, i alla fall inte om man pratar med en riktig nintendospelare som växt upp med konsolen. Jag tror att jag som längst kommit till värld 3.1 eller möjligtvis 3.2. På sikt har jag för avsikt att ta mig igenom hela spelet, frågan är bara om jag någonsin kommer att lyckas med det.

Duck Hunt (1984) bygger på ett arkadspel och går ut på att skjuta ankor med ljuspistol. Det finns tre spelvarianter: skjuta en anka i taget, två i taget eller på lerduvor. Duck Hunt hade jag fina minnen till av någon anledning, för jag tror faktist inte att jag spelade det särskilt mycket. När jag köpte min NES var det ett av de första spelen jag skaffade, en cartridge med både Duck Hunt och Super Maria Bros på. För att kunna spela det var jag dock tvungen att först köpa en tjock-TV, men det visade sig vara svårare att fått tag i en jag trott. Jag letade på loppisar men fick beskedet att de inte tog emot några då de inte gick att sälja. Jag annonserade på Blocket men fick bara svar av en person som ville sälja sin nyligen bortgångna pappas TV för 200 kronor och gratis frakt. Jag bedömde honom som icke trovärdig och letade vidare. Till sist hittade jag i alla fall en och jag kunde äntligen testa spelet. Och trots att det var ganska kul var det ändå lite av en besvikelse, det levde inte upp till de minnen jag hade av det. Jag laddar fortfarande in det emellanåt, men jag spelar aldrig några längre stunder.

Slalom (1987) är en av de senaste titlarna jag köpt, ett roligt spel även om det inte riktigt är slalom. Istället för att ta sig ner mellan portar på snabbaste tid ska man undvika hinder på vägen ner mot mål, som snögubbar, granar och människor som springer fram och tillbaka över banan. Även här gäller dock att ta sig ner på snabbast möjliga tid för att kvalificera sig till nästa backe. Det är utmanade och det finns flera banor att väja mellan som motsvarar olika svårighetsgrader.

Ett av de allra bästa spelen och ett av de bästa NES-spelen överhuvudtaget är Punch-Out!! (1987) som precis som Duck Hunt bygger på ett arkadspel. Det är det enda av de fem titlarna jag valt att skriva om här som jag inte har. Priset sticker alltid iväg och blir högre än vad jag är beredd att betala för det när det säljs på tradera. I spelet tar man sig hur som helst an rollen som den 17-årige Little Mac som strävar efter att klättra på rankinglistan genom att besegra motståndare som är högre placerade på rankingen. Motståndarna är alla olika karaktärer - eller snarare nidbilder av olika personlighetstyper och nationaliteter. Varje motståndare har sina egna specialiteter och det handlar framför allt om att lära sig hur man ska ta sig an respektive karaktär. I originalutgåvan är den sista motståndaren Mike Tyson, därav titeln Mike Tyson's Punch-Out. På reklamfoldern är det dock den senare utgåvan som bara heter Punch-Out, Tyson hade blivit så skandalomsusad att det inte passade Nintendos familjeorienterade profil längre. 

Flera av de andra spelen är också väldigt bra. Förutom de fyra jag redan nämnt har jag även Soccer och Golf samt Zelda i Game & Watch-utgåvan från 2021. Men det är ändå inga av dem jag spelat väldigt mycket. Soccer spelade jag en hel del med min kusin även om vi framför allt gillade Tennis och Ice-Hockey. Golf har jag spelat lite grand, men inte tillräckligt för att behärska det. Jag tycker dock det är ett roligt spel men inte lika intuitivt som många andra. Jag har nyligen skaffat manual så jag kommer nog att spela mer framöver. En titel jag knappt spelat alls är Mach Rider som är intressant i ett spelhistorisk perspektiv. I NES-versionen visar det sig att det är en kvinna som kör motorcykeln. Åtminstone är det så många tolkar det när man får se henne framför motorcykeln i slutet av spelet. På den här tiden fanns det inte många kvinnor/tjejer/flickor som var huvudperson i spelen. Flickorna hade främst rollen som bortrövad prinsessa som hjälten ska rädda, som i Super Mario och Zelda. Men så var det ju också främst pojkar som spelade på den här tiden.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Mario, som gjorde entré första gången som Jumpman i Donkey Kong och uppföljaren Donkey Kong Junior, är med i fyra av spelen. I Mario Bros. förstås, där han för första gången innehar huvudrollen samt i uppföljaren Super Mario Bros. Men förutom dessa insatser ikläder han sig rollen som domare i både Tennis och Punch-Out!!

Så var det slut för den här gången, men reklamaffischen kommer tillbaka i ett annat inlägg, då med nya spel från andra sidan.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Winter Games (C64/amiga/atari 2600)

Inför de olympiska sommarspelen i Los Angeles 1984 släppte Epyx Summer Games, ett multieventspel med åtta grenar att tävla i. Året därpå kom två uppföljare till succén, Summer Games II och Winter Games. Det är om det sistnämnda detta inlägg handlar, ett spel som står mig mycket nära och som jag ständigt återvänder till. Det finns bara en handfull titlar jag spelat lika mycket och samtliga har jag skrivit om tidigare: Football Manager, Stunt Car Racer, MicroProse Soccer, Pitstop II och Activisions Decathlon. 

Till skillnad från de båda Summer Games som har åtta grenar att tävla i är det bara sju i Winter Games: Hot Dog (föregångaren till freestyle skiing), skidskytte, hastighetsåkning på skridskor, backhoppning, bob samt konståkning i två olika discipliner, klassiskt och fritt program. Man kan vara upp till åtta deltagare som tävlar mot varandra.

För mig är det framför allt två grenar som sticker ut: skidskytte och backhoppning. Skidskytte går till på samma sätt som ett långdistanslopp med fyra skjutningar och fem varv i skidspåret. Man åker i ett vackert vinterlandskap med snötyngda granar och snöklädda berg, grafiken är mycket imponerande och ljudeffekterna realistiska. Skidar gör man genom att röra joysticken i sidled i samma takt som det hjärta man ser i nedre delen av TV-bilden. Det handlar således inte om att "skaka" kontrollen så snabbt man kan vilket var den vanligaste metoden för dåtidens sportspel. För att kunna skjuta måste man först ladda geväret genom att först dra upp joysticken och sedan ner och trycka på knappen för att avlossa skotten. Missar man tavlan får man fem sekunders strafftid. Här är det synd att de inte i större utsträckning följt de riktiga reglerna som ger en minuts påslag för varje bom eftersom man i många fall tjänar på att skjuta fort men bomma ett antal skott istället för att skjuta en säker serie. Men å andra sidan handlar det om att skjuta fort även i verkligheten. 

Skidskytte på C64

Backhoppningen är den andra tävlingsgrenen som sticker ut och precis som på riktigt får man poäng för både längd och stil. För att hoppa så långt som möjligt behöver man ha rätt position i luften med både kroppen och skidorna. Under hoppet ser man en närbild på hopparen i sidled och kan utifrån det parera med joysticken för att få rätt position, höger och vänster för överkroppen, uppåt och nedåt för skidorna. Det handlar inte om att hitta rätt position för att sedan slappna av, man måste parera åt olika håll hela tiden innan man landar. Rätt position i luften ger både längre hopp och högre stilpoäng. 

Backhoppning på C64

Vad gäller de övriga grenarna skulle jag placera Hot Dog på tredje plats som går ut på att hoppa med skidor och tricksa i luften. Man har sex tricks att välja mellan och man kan även kombinera dem vilket genererar högre poäng. I bobsleigh gäller det att ta sig ner för banan på bästa tid genom att hålla rätt linje i kurvorna och ligga i mitten på banan på rakorna. Speedskating är den enda grenen där man kan tävla mot varandra om man är flera deltagare och här gäller det att föra kontrollen rytmiskt i sidled utifrån skridskornas rörelse. Dessa tre är också bra grenar, men kommer inte upp i samma nivå som de två föregående.  

Det finns även två grenar som sticker ut i den andra riktningen och som faktiskt är rätt trista, nämligen konståkning som man dessutom måste ta sig igenom två gånger. I inledningen av spelet kan man välja att tävla i alla eller i några grenar och faktum är att jag för det mesta väljer bort konståkningen. Det går hur som helst ut på att göra sju obligatoriska trick under en minut i det klassiska programmet och i det fria ska man göra dem tre gånger under två minuter. Man får minuspoäng om man trillar eller påbörjar konstakten vid fel tillfälle och skridskorna inte är i rätt position.

Konståkning C64

Winter Games är, precis som Epyx övriga titlar i denna serie, ett multiloadspel vilket innebär att spelet laddas efter varje gren. Hur lång tid det tar beror på vilket medium man använder. Jag kör framförallt från kassett, där varje gren tar cirka en och en halv minut att ladda in förutom skidskyttet som tar två och en halv. Efter varje avslutat event får man se resultatet och lyssna på vinnarens nationalsång (varje spelare väljer land inledningsvis). Tyvärr är inte Sverige med, vilket egentligen är lite konstigt eftersom Sverige vid den här tiden var framgångsrika på vinterspelen med åtta medaljer varav fyra guld i Sarajevo 1984. Man har helt enkelt bara återanvänt länderna från Summer Games utan att bry sig om att det inte är samma länder som är framgångsrika i de olympiska spelen på vintern som på sommaren. 

Ett land som inte längre existerar finns dock fullt levande kvar i Winter Games, Sovjetunionen. Tyvärr har de fått fel nationalsång. Istället för Hymn till Sovjetunionen - en av de vackraste och mäktigaste nationalsånger som skrivits - spelas Internationalen som på på inget sätt kan mäta sig med den riktiga. Visserligen har även Internationalen varit nationalsång men byttes ut redan 1944. När Sovjetunionen kollapsade 1991 fick Ryssland en ny nationalhymn, Den patriotiska sången, samtidigt som den gamla förbjöds. Den nya gick aldrig riktigt hem hos det ryska folket och den förblev impopulär, så när Putin valdes till president år 2000 lät han återinföra den sovjetiska med ny text och ny titel: Hymn till Ryska Federationen. Istället för att hylla Lenin och socialismen fick ryssarna rikta sina hyllningar till moderlandet med textrader som "vårt heliga rike, vårt heliga land, din mäktiga vilja och ryktbarhet kommer alltid att höra dig till". En föraning om den ryska nationalismens under åren med Putin vid makten.

Winter Games finns till de flesta system som var aktuella vid tidpunkten men det är främst på Commodore 64 och Amiga som jag spelat det. Till Amiga kom det 1987 och är troget originalet, men de har verkligen putsat på grafiken som är betydligt bättre. Annars är det mesta sig likt förutom skidskyttet som blivit sidoscrollande istället för flip screen samt att man kör banan på betydligt kortare tid, en och en halv minut istället för två. Grafiskt är Winter Games betydligt bättre på amiga men jag föredrar det ändå på Commodore 64. Men det beror antagligen på att det är där jag spelat det allra mest. 

Skidskytte Amiga

Samma år som det släpptes till Amiga kom det även till den då mycket föråldrade Atari 2600. Även om det i stort sett är samma grenar så är det ändå ett i många stycken ett helt annat spel. Grafiken är förstås mycket enkel, men även spelmekaniken och vyn är många gånger helt olika från originalet. De har även bytt ut konståkningen mot slalom och rodel, ett tacksamt byte som de borde gjort redan till Amigan. 

Backhoppning på Atari 2600

Zzap64! gav Winter Games 94 procent i november 1985 (issue 7) och DatorMagazin gav amigaversionen 3,5 poäng av 5 möjliga i nummer 7 1987. Tomas Hybner skriver att det egentligen bara är två grenar som är roliga, hot dog och backhoppning. Konståkning, fortsätter han, är dötrist. På Lemon64 får spelet 8,65 av 10 möjliga.

Jag minns inte första gången jag spelade det, men däremot minns jag hur mina klasskamrater, de med dator, pratade om det på rasterna i skolan. Hur de exalterade berättade vilken fantastiskt grafik det var. Särskilt minns jag Henriks entusiasms och jag antar att det var hemma hos honom jag spelade det första gången. Har ett svagt minne av att jag kör skidskytte och att det är väldigt svårt att träffa måltavlan i skyttet. Henrik hade en Wico-joystick, av många ansedd som den bästa man kunde ha. Själv har jag alltid föredragit Tac-2. Det har passat min förkärlek till skakspel som Decathlon. Och för den delen mitt spelhumör på den tiden. Faktum är att jag brutit sönder två stycken Tac-2 i förtvivlan och ilska över att jag förlorat eller att något annat blivit fel. Men det är längesedan nu och den delen av mitt spelande har sedan länge vuxit bort. Nästan i alla fall. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Microprose Soccer (C64)

Det finns ett antal spel som verkligen gjort intryck och fastnat i mitt minne. Under de 25 år jag knappt spelade alls fanns de alltid med som fina minnen från en svunnen tid. Ett av dem var MicroProse Soccer, utvecklat av Sensible Software och utgivet av MicroProse 1988. 

Det var bara en slump att vi började spela det den där sommaren 1989. Vi hade precis flyttat tillbaka till Gotland från det lilla samhället i Dalsland där vi bott i de senaste fyra åren. Det var ett stort hus byggt i början på 1900-talet och vi hade hela övervåningen för oss själva. Men det var inte där vi hängde utan nere i vardagsrummet framför TV:n och en Commodore 64 som jag lånat av min pappa tillsammans med ett gäng kassetter med piratkopierade spel. Ingen av oss hade hört talas om spelet, men vi gillade fotoboll och laddade in det. Och där fastnade vi.

Det går att spela vänskapsmatch, ligaspel eller VM. Vi spelade VM som var upplagt på samma sätt som det riktiga världsmästerskapet. 24 lag i sex grupper, fyra lag i varje grupp. De två första i varje grupp samt de fyra bästa tredjeplacerade lagen gick vidare till slutspel. Jag vet inte hur mycket vi spelade, men det var mycket. Mer än vad min mamma skulle ha tyckt om ifall hon varit hemma. Men vi var ensamma på dagarna och kunde lägga upp tiden enligt våra egna önskemål och göra precis vad vi ville.

MicroProse Soccer var det mest avancerade fotbollsspelet när det gavs ut. Vyn är rakt uppifrån och man ser ungefär en fjärdedel av planen i taget. Förutom att man spelar med både hörnor, inspark och inkast kan man variera styrkan på skotten, lobba och skruva bollen. Dessutom kan vädret förändras under matchens gång så att det både regnar och åskar.  Och som bonus visas även målen i repris: först spolas bandet tillbaka som på en gammal VHS-kassett där bilden ofta blev svartvit och flimrande under bildspolningen. Sedan får man se målet igen innan det är dags för avspark. Vissa lag är bättre och således svårare att besegra som Spanien, Italien, Västtyskland och Brasilien. Andra lag, exempelvis Kamerun och Japan, är lättare. Och så finns det förstås ett antal lag som ligger däremellan som Sverige, Ungern och Danmark. 

MicroProse Soccer fick fina recensioner till de flesta system som det släpptes till och Zzap64! gav det 90 procent när det recenserades i februarinumret 1989. När det tre år senare gavs ut i en budgetutgåva, vilket var vanligt när spelet hade några år på nacken, fick det 97 procent (priset var en del av bedömningen, lågt pris lika med mer spel för pengarna). Att det är ett spel som många minns och som fortfarande håller visar betyget på Lemon64, som grundar sig på fler än 300 betygsättare, vilket är ovanligt många. I skrivande stund är det 8,58. 

Den där sommaren för så många år sedan spelade vi som besatta. Men det var ett lag som ingen av oss lyckades besegra: Uruguay. Uruguay dominerade världsfotbollen under första halvan av 1900-talet och vann OS 1924 och 1928 samt VM 1930 och 1950. Men 1988, när spelet släpptes, var det inget land som utmärkte sig. Varför just Uruguay var så svåra att vinna mot var en gåta vi inte lyckades lösa. Men det gjorde ju ingen skillnad, de var omöjliga att slå. 

När sommaren började lida mot sitt slut hade mina kusiner åkt hem men jag fortsatte att spela på egen hand. Jag blev allt bättre och efter många förluster var det dags att möta Uruguay igen, för vilken gång i ordningen minns jag förstås inte. Men jag spelade mycket bra och när det blåstes för halvlek stod det fortfarande 0-0. Det hade aldrig hänt tidigare. Jag fortsatte att spela bra även i andra halvlek och lyckades hålla de borta från mitt mål. Sekunderna tickade sakta neråt och jag var på väg mot det bästa resultatet någonsin: oavgjort. Men alldeles mot slutet lyckas de ta sig igenom mitt försvar och med en sekund kvar av matchen sätter de det första och enda målet. Hade någon varit hemma hade de fått höra ett skrik av ilska och en kraftig spark i väggen som fick en tavla på andra sidan att ramla ner. 

Jag hade ett jäkla humör när jag spelade datorspel på den tiden och detta är ju ingen vacker historia om jag vill måla mig själv i skimrande färger. Men ärlighet varar längst har jag hört.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Folkdatorn VIC-20 (reklam)

 

Landa på Jupiter med folkdatorn VIC-20. En reklambild som återfinns i flera av mina serietidningar från 1982. Just den här är skannad ur Fantomen nummer 21 det året. VIC-20 marknadsfördes som en dator vilken riktar till hela befolkningen och inte bara de med mycket pengar. Precis som Folktandvården. Datorn som man kan spela spännande spel på och som hjälper i skolarbetet, som man kan lära sig programmera på och göra egna program. Och som om dessutom är enkel att använda och kan anslutas till en vanlig TV. En dator för folket helt enkelt. 

VIC står för Video Interface Chip men 20 har inte någon speciell betydelse förutom att man tyckte att det lät bra i marknadsföringssyfte. En vänlig siffra som passade med den slogan man formulerat: the friendly computer. Den lanserades i Japan hösten 1980 under namnet VIC-1001 och därefter i Commodores hemland USA vintern 1981 som VIC-20. I Sverige marknadsfördes den av Handic som hade importrättigheterna och därför kom den även att kallas för Handic-dator (se bild nedan, Lilla Fridolf). 

VIC-20 var en stor framgång överallt där den lanserades och blev den första modellen som såldes i mer än en miljon exemplar. Även om den var en stor försäljningssuccé ersattes den ganska snart av efterföljaren Commodore 64 som lanserades hösten 1982. VIC-20 slutade serietillverkas i början av 1985, ett betydligt  kortare kommersiellt livsspann än C64. Framgången med VIC-20 gjorde dock att 64:an inledningsvis marknadsfördes som VIC-64 i Sverige. 64:an är i alla avseenden en bättre dator och ett stort kliv frammåt. Inte ens för sin tid var VIC-20 särskilt kraftfull, fokus låg helt och hållet på priset.

Kostnaden för en VIC-20 var 2499 kronor vilket var en ansenlig summa även om det var lite i förhållande till andra modeller på marknaden. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 7500 kronor, men man måste också ha i beaktande att lönerna under samma tidsperiod ökat dubbelt så mycket som inflationen. 1982 var medellönen i Sverige cirka 7000 kronor och idag ligger den på omkring 35 000 kronor. Ett mer rättvisande pris i förhållande till dagens löner vore snarare runt 14 000 kronor. Dessutom gick en större del av lönen till boende och mat än vad det gör idag vilket innebar att man hade än mindre utrymme för denna typ av investeringar, som i första hand får betraktas som rent nöje. 

VIC-20 var ett av mina första möten med en dator och jag var inte alls imponerad. Eller snare: jag förstod inte poängen. Jag har skrivit om detta möte tidigare (se inledning) men ytterst kortfattat, så jag tar det igen men lite utförligare den här gången. Det var vårvintern 1986 och jag gick i tredje klass. Under en morgonsamlingen berättade Mathias för hela klassen att han hade fått en dator. Efter skolan - om det var samma dag eller senare låter jag vara osagt - var vi några kompisar som gick hem till honom för att titta på den. Han bodde ett par hus ifrån mitt i en likadan villa, ett och ett halv plan byggt någon gång i mitten av sjuttiotalet. De flesta husen på gatan så likadana om man bortser från färg och panelen som antingen var av trä eller mexitegel. 

Mathias hade sitt rum på övervåningen och där hade han datorn och en egen TV. Datorn var placerad på ett litet bord vid sängen och Mathias satte på TV:n som stod en bit därifrån och började spela. Det var röda streck i rutmönster och ibland kom det vita streck som man skulle akta sig för. Inte roligt alls. Jag provade men dog hela tiden och sedan var det någon annans tur. Det är egentligen allt jag minns. Nu när jag tänker tillbaka på det skulle jag tro att det var Gridrunner eller Attack of the Mutant Camels av Jeff Minter, även om min minnesbild inte helt stämmer överens med hur spelen faktiskt ser ut. Mitt första möte med en VIC-20 var inget som fick mig att fastna i datorspelsträsket. 

Precis som 64:an blev VIC 20 främst en speldator. Sex spel finns med i reklamen och jag har spelat de flesta av dem, men inte på en riktig VIC-20 eftersom jag inte har någon. Jag har fått nöja mig med min TheC64 från Retrogames Ltd som är en fullstor kopia av brödburksvarianten och emulerar både C64 och VIC-20. Det funkar riktigt bra, även om jag inte har någon riktig att jämföra med. Just nu står en VIC-20 högt på min önskelista.

Främst bland spelen har man placerat Draw Poker vilket precis som det låter är poker med samma regler som den riktiga varianten (vilken vet jag inte eftersom mina kunskaper om poker är mycket rudimentära). Super Slot är ett mycket minimalistiskt spel på enarmad bandit som faktiskt var lite småkul och ett tag blev jag nästan drabbad av speldjävulen och ville vinna mer. Reklambildens rubrik syftar förstås på Jupiter Lander där man utan att nudda något ska landa en rymdsond i svår terräng (på Jupiter får man anta). Det är klippor på sidorna och styr gör man med hjälp av motorer på sidorna och undertill. Avenger är en väldigt bra klon av Space Invaders och Midnight Driver är en portering av Ataris Night Driver. Grafiken är mycket enkel med svart bakgrund, en gul bilfront (det är första-person-perspektiv) och turkosa streck som markerar vägbanan. Arkadspelet kom redan 1976 och har även det mycket enkel grafik. Versionen till VIC-20 är riktigt kul trots att man inte kan använda joystick utan gasar, bromasar, styr och växlar med tangentbordet. Starar motorn gör man med I, styr med A och D, accelererar med Return och växlar med F1-F7. Super Alien har jag inte hittat utan bara sett på YouTube. Det är ett maze-spel där man ska fånga Aliens.

Och så till det kanske viktigaste av allt: vad handlar äventyret - den gåtfulla grottan - i Fantomen nummer 21 1982 om och vilka prövningar utsätts Fantomen för i detta äventyr? Det börjar i trädhuset en underbart vacker morgon med en toppless Diana i solskenet. Diana har bestämt sig för att ta en lat hemma och Fantomen tar Hero och Devil på en ridtur i djungeln. Allt är frid och fröjd tills han kommer till de ensliga vidderna vid fantomenklippan, då han hör ett mystiskt ljud som leder honom till en grotta på klippans baksida. Inne i grottan ser han en eld och vid den möter han en gammal medicinman som säger till Fantomen att han är väntad, att dagen är kommen när djungeln ska återta makten som Fantomen tagit från dem. I fortsättningen väntar bara olyckor och död.  Fantomen blir yr av röken från elden och tar sig snabbt ut ur grottan men där möts han av fientlighet:: alla djur - även hans engen varg Devil - attackerar honom. Djungelfolken som sedan 400 år varit Fantomens vänner vill döda honom, till och med hans närmaste vän Guran. Fantomen flyr och inser att han måste ta sig till trädhuset för att rädda Diana, tvillingarna - Kit och Heloise - Rex och Tom-Tom. Men han kommer försent. Huset är nedbränt och framför ruinerna finner han gravarna till sin familj. Han är nära att ge upp kampen mot det onda men känner att hans förfäder, 20 generationer, i så fall kämpat förgäves. Det kan han inte utan söker upp medicinmannen, som han hela tiden hör skratta, och slår ner honom. Fantomen vaknar i grottan, var det bara hallucinationer? I nummer 23, Ch'gaans förbannelse, får man en bakgrund till historien men inte en förklaring. Det handlar om den fjortonde Fantomen som i mitten av 1800-talet för en kamp mot slaveriet och förhindrar ett krig som medicinmannen Ch'gaans försöker starta mot det brittiska kolonialväldet i Bengali genom att sälja slavar av sitt eget folk för att förena djungelns folk mot britterna för att åter införa medcinmännens makt och styra. Den tyrrani och den vidskepelse som Fantomen störtat och forfarande motverkar. Fantomen lyckas hindra kriget och Ch'gaan störtar ner i en avgrund men hinner kasta en förbannelse över Fantomen. Är det den som drabbat Fantomen? Det är i alla fall Ch'gaan som möter honom i grottan.

I tidningarna finns det även reklam för lakrisaltuggummi, ungdomens favoritsmak och leksaksfiguren Big Jim från Mattel (som gjorde Intellivision) samt för sammetsaffischer i häftiga färger. Sådan älskade jag som barn. På klubbsidorna får vi veta hur man gör Fantomens chokladdrink (recept nedan) och att Stefan Andersson i Södertälje önskar byta en tre månader gammal stereogrammofon utan minsta fel av märket Philips mot en Zündapp KS 50 eller Puch årsmodell 1970-77. Vidare listar Member 318 195 sin tio-i-topp för läsk och tidningar. Coca-Cola på översta platsen följt av Fanta Apelsin och Pepsi. Längre ner på listan några sorter som gått mig förbi: Down Town på femte plats, Black Cola på sjätte och Rio på åttonde plats. Inte helt oväntat står Fantomen högst på tipplistan för tidningar följt av Goliat, Tomahawk, 91:an, Silverpilen, Acke, MAD, Kalle Anka, Okej och på tionde plats Super Fun. Vi får också veta att Member 309 568 stått på en uppumpad fotboll i femton minuter och tre sekunder samt att Member 319 815 har 113 klistermärken på sin ena garderobsdörr.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslag av Rolf Gohs

Den gåtfulla grottan är skriven av 

Idi Kharelli och tecknad av Georges Bess

Robert önskade sig en Handic Hemdator och fick en 

Reklam för Lilla Fridolf i Fantomen nr 27 1983

Reklam för Lakrisal och Big Jim 

ur Fantomen nr 21 1982

Reklam för sammetsaffischer i häftiga färger

ur Fantomen nr 21 1982

Fantomens Chokladdrink

Ingredienser: 2 dl mjölk, 1 pkt glass, 6 tsk snabbchokladpulver för mjölk.

Häll mjölken i en skål. Dela glassen i småbitar med en sked och blanda hälften av glassen med mjölken. Vispa ihop med en visp. Lägg resten av glassen och snabbchokladpulvret i mjölk-glass-blandningen. Vispa igen, så att det blir riktigt skummigt. Häll upp i stora glas.

The Secret Diary of Adrian Mole (C64)

The Secret Diary of Adrian Mole, aged 13 ¾ från 1985 bygger på boken med samma namn som kom ut tre år tidigare. Den är skriven av Susan Townsend och handlar om den snart 14-åriga Adrian Moles dagliga liv. Historien berättas genom Adrians dagboksanteckningar där han skriver om sin familj, skolan, kompisar och flickan han är förälskad i, Pandora. Och tankar på vem han själv är. Helt enkelt om sådant som upptar en tonårings tankar.  

I England blev boken en stor succé och är där något av en moderna klassiker som också fick flera uppföljare. Den översattes till svenska med titeln Min hemliga dagbok - Adrian 13 ¾ år men här har den haft en mer undanskymd plats och idag är det väl inte många som kommer ihåg den. Samma år som spelet kom gjorde BBC en TV-serie som även visats på SVT vid ett par tillfällen, första gången 1987.

Jag har inte läst boken, men så vitt jag förstår följer spelet boken väldigt troget. Det är ett textbaserat spel med grafiska inslag som kompletterar texten, men framför allt handlar det om att läsa. Utan att ha undersökt saken närmare utgår jag ifrån att det i mångt och mycket är taget direkt ur boken. Dagboksantecknarna är ibland kortare kommentarer, som att han fått en finne på haken, att radio 4 sänder en radioteater om poeter i vallgravarna under första världskriget och korta tankar om sig själv, exempelvis att han är på väg att bli intellektuell: "I think I am turning into an intellectual. It must be all the worry"

Det första vi får läsa är hans nyårslöften där han lovar att hjälpa blinda människor över gatan, att han ska hänga upp sina byxor, inte börja röka, sluta klämma sina finnar och försöka få alla att tycka om honom. Och det är det sista löftet som blir målet för spelet, att få Adrian att bli omtyckt och uppskattad av så många som möjligt. Adrian ställs inför olika val som man ska ta ställning till och beroende på vad man gör för val av de erbjudna alternativen ökar eller minskar hans popularitet. Varje vecka får man veta hur det går mätt i procent av människorna i hans omgivning som gillar honom. Han börjar på fyrtio.

Spelet i uppdelat i fyra delar där varje kvartal utgör en del. Det tar cirka 45 minuter att spela ett kvartal. Vill man ta en paus går det att spara när man är klar med ett kvartal och innan man börjar på det nya. 

På det stora hela tycker jag att The Secret Diary of Adrian Mole är ett bra spel. Berättelsen är väldigt underhållande och engagerar, man vill hjälpa honom att nå sitt må. I mångt och mycket är det som att läsa boken fast man får vara med och bestämma hur han ska göra i olika situationer. Det är således ett lugnt och kontemplativt spel eftersom man mest läser. Och det är helt utan ljudeffekter vilket än mer skapar en bokupplevelse. Och Som jag nämnt i flera andra inlägg tycker jag om tysta spel som man tar i sin egen takt. Jag är dock inte helt säker på hur mycket de val man gör verkligen påverkar på sikt. Jag har kört spelet några gånger vid det här laget och även om man väljer olika svarsalternativ hamnar man efter ett tag på samma plats, oavsett vad man svarat. Spelet fick en uppföljare i The Growing Pain of Adrian Mole som jag har men ännu inte testat.

Jag tror inte att detta är ett spel man laddar in speciellt ofta, troligare kör man det några gånger och sedan är man nöjd. Som när man läser en bok eller ser en film. Jag kan absolut läsa om en bok och se en film fler gånger, men du brukar gå några år mellan tillfällena. Kanske är det så enkelt som att det är berättelsen som är den största behållningen. Men man kan ju också köra det med en annan målsättning, vilket de föreslår i manualen: att få Adrian så impopulär som möjligt.

Jag har som sagt inte läst boken och heller inte sett serien, förutom ett par avsnitt när den gick på TV. Men där är det några scener som verkligen fastnat och jag minns att jag skrattade otroligt mycket av igenkänning. Och när jag spelat blir jag sugen på att läsa boken och se TV-serien (som i skrivande stund finns att se på Youtube).

The Secret Diary of Adrian Mole fick fina recensioner när det kom. Commodore User gav det 4 av 5 möjliga och Zzap!64 gav det 75 procent och skrev att det var ett väldesignat spel. På Lemon64 får det 6,5 poäng, vilket stämmer ganska bra med min egen uppfattning när man tar spelets varaktighet i beaktande. Första gången jag spelade tyckte jag att det var väldigt bra men det var inte lika kul andra och tredje gången.

Susan Townsend avled 2014 vid en ålder av 68 år. Hon hade då skrivit åtta böcker om Adrian Moles där han i de senare böckerna vuxen. Den sista utkom 2009. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Asteroids (atari 2600)

Asteroids är som de flesta av Ataris tidiga utgivning ett av deras egna Arkadspel. Originalet blev en enorm succé när det släpptes 1979 och porteringen till Atari 2600 kom 1981. Det konverterades även till en mängd andra system som Ataris 8-bitarsdatorer (Atari 400 och 800) och Atari 7800 några år senare (1986). Utöver det finns mängder av kloner till andra system under andra namn som Mine Storm till Vectrex, Meteor Storm till ZX Spectrum och Asteroids in Space till Apple II. Bug-Byte Software gav 1982 ut en version till VIC 20 som jag återkommer till senare. Asteroids är ett spel som ständigt hittar nya plattformar och under 1990-talet fick Game Boy, Playstation och Windows sina respektive versioner. Och så har det fortsatt ändå fram till idag.

Idén är som alltid för de första arkadspelen och motsvarigheterna till första och andra generationens konsoler mycket enkel: man navigerar ett rymdskepp i ett asteroidbälte och ska undvika att träffas av dem genom att skjuta dem i mindre delar. Initialt behöver man inte förflytta sig då man kommer långt genom att vara kvar i centrum av bilden (där man börjar) och skjuta. När intensiteten ökar måste man dock förflytta sig och det finns två alternativ: att flyga undan med hjälp av getmotorn (joystick uppåt) eller eller använd hyperspace (joystick nedåt) vilket innebär att man slumpmässigt flyttas någon annanstans på skärmen. Hyperspace använder man bara om man inte har möjlighet att flyga undan eftersom man kan hamna mitt i en asteroidsvärm utan möjlighet att ta sig därifrån. Ställer man in konsolens svårighetsreglage på expert behöver man också ha koll på och beskjuta UFO:n som med jämna mellanrum dyker upp på skärmen. Till skillnad från asteroiderna som går sin bana oavsett var man själv befinner sig så flyger UFO:n medvetet mot en och lyckas man inte träffa dem blir man själv dödad.

Precis som arkadspelet blev hemversionen av Asterorids också en succé och betraktas idag som en en av de stora klassikerna till Atari 2600. Under årens lopp har det givits ut mängder av samlingar med klassiska atarispel till olika konsoler som Sega Mega Drive, olika generationer av Xbox och PlayStation och inte minns minikonsolen Atari Flashback (den 11:e i ordningen gavs ut i samband med Ataris 50-årsjubileum 2022). Oavsett vilken samling är i stort sett alltid Asteroids med. 

Asteroids är den första kassetten till Atari 2600 med ett microchip på 8kb. Brad Steward, som programmerat spelet, gjorde stora ansträngningar att komprimera det för att få plats på ett 4kb chip men lyckade inte. Till Atari 2600 har han förutom Asteroids programmerat Breakout och några mindre kända spel - Sky Patrol och Fire Fighter - för Imagic, ett av de företag som följde i Activisions fotspår genom att utveckla och ge ut spel på licens från Atari. Han programmerade även Star Wars - the Arcade Game till Atari 5200. 

Omslaget av Chris Kenyon går helt i linje med tonen Atari skapade genom Cliff Spohn och Combat: ett rymdskepp mitt i en asteroidsvärm som skjuter och just träffat en meteorit som exploderar i bilden. I ena hörnet en bit av jorden, gråa asteroid och olika storlekar. I övrigt mörkt blått, nästan svart med stjärnor i bakgrunden. Den är mycket effektfull och precis som spelet har en framträdande plats och betraktas av många som en av de främsta omslagen. 

Det här är ett spel jag haft länge, ett av de första jag köpte till min Atari 2600 eftersom det är en sådan klassiker. Men det är först nu jag börjat uppskatta det. Jag har alltid tyckt att det varit för svårt och stressigt vilket inneburit att jag aldrig riktigt försökt. För ett tag sedan köpte jag en handhållen retrogamingkonsol, Evercade. Till den ingick en cartridge med 20 atarispel varav Asteroids var ett och det var här jag började uppskatta det. Nu tycker jag att det är riktigt kul och har kört det en hel del sedan dess, även på den riktiga konsolen. Och jag har blivit bättre och kör inte längre på den första nivån! Till Evercade har jag även versionen till Atari 7800 vilken också den är mycket bra och spelmekaniskt betydligt närmare originalet.

Kärt barn har många namn och Asteroids som var ett älskat spel fick som redan nämnts många varianter med många olika namn. Kvalitén på dessa var som med allt annat skiftande och vissa av dem var av tämligen låg kvalitet. En av dessa dåliga varianter gavs ut av Bug-Byte till Vic 20 som jag nämnde inledningsvis, en mindre lyckad version som gjorde en ung Jeff Minter så rasande att han bestämde sig för att göra egna spel istället och grundade även Llamasoft för att ge ut sina spel. I både Vic 20- och C64-kretsar är han lite av en kultfigur som kanske mest är känd för  Gridrunner (1982) och Attack of the Mutant Camels (1983) samt uppföljaren Revenge of the Mutant Camels - en klonad version av Star Wars: the Empire Strikes Back till Atari 2600. En bra klon dessutom, till skillnad från Bug-Bytes portering av Asteroids. Jag har spelat det själv och kan bara instämma med den unge Minter, det är riktigt dåligt!

Både Jeff Minter och hans företag Llamasoft är aktiva ännu idag och gör spel till både iOS, Android och Sony PlayStation. Enligt Wikipeda bor han i Wales tillsammans med sin partner Ivan, fyra får, två llamor och en hund.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslagsbild av Brad Steward

Skärmavbildning från Atari 2600 med 

rymdskeppet i centrum av bilden

Arkadspelet från 1979 i stående kabinett