lördag 25 januari 2025

Pole Position (arkad/c64/atari 2600)


Det finns väl inte någon som var med under perioden den här bloggen täcker - eller med ett intresse för retrogaming - som inte känner till Pole Position. När Namco lanserade spelet 1982 blev det genast en favorit i arkadhallarna och det har utsetts till ett av världens mest betydelsefulla och inflytelserika spel genom tiderna.

Spelet är uppdelat i två delar där man först kör ett kvalificeringsheat som avgör i vilken position man startar det efterföljande loppet, det vill säga andra delen av spelet. Det egentliga målet är att jaga high-score genom att hålla sig kvar i loppet så länge som möjligt. Man måste köra varje varv på en viss tid för att få fortsätta, en tid som minskar för varje varv. Man får bonuspoäng om det finns tid kvar vid varje checkpoint (varv) samt för varje bil man passerat. Spelet är slut när man inte hinner köra varvet på utsatt tid eller när man kommer i mål efter tre varv.

Pole Postion har släppts till de allra flesta system som var aktuella vid tidpunkten och även till flera som kom senare. Jag har tre versioner i min samling: arkadspelet i en liten plug-and-play-pryl som bara består av en joystick, Commodore 64 och Atari 2600.

Den första versionen jag spelade var till C64:an vilken också var den enda jag spelade när det begav sig. Att det var ett arkadspel från början visste jag inte då. I min värld var det bara en sämre variant av Pitstop II, som jag tyckte var milsvida bättre. Det jag minns är framför allt frustrationen över att bilen exploderade hela tiden.  

Till Commodore 64 gavs Pole Position ut 1984 av Datasoft som även gett ut spel som Bruce Lee, The Goonies och Zorro. Med tanke på dess status i spelhistorien var jag förstås tvungen att ha ett exemplar trots mina inte speciellt goda minnen. När jag väl laddade in det kunde jag bara konstatera att minnet inte bedrog mig, det var inget vidare. Dåligt ljud och usla kontroller på alla sätt, styrningen har en fördröjning innan den svarar och man får ingen styrsel i bilen som kränger hit och dit. Som att styra spagetti, vilket är ett stort problem eftersom det räcker med att nudda en annan bil eller en skylt vid väggrenen för att bilen ska explodera. Grafiken håller inte heller måttet, den är blockig och för tankarna till Atari 2600. Förutom den rent speltekniskt dåliga konverteringen är det dock väldigt likt arkadspelet. Skillnaden är att man här kan välja tre olika svårighetsgrader samt hur många varv man ska köra. 

Commodore 64 (1984)

Arkadversionen körde jag första gången för ett och ett halvt år sen när jag köpte en Plug-and-Play-konsol med fem arkadspel på loppis. Förutom Pole Position var det Pac-Man, Mappy, Xevius och Galaga. Med tanke på mina tidigare upplevelser av spelet hade jag inga större förväntningar, jag föreställde mig att det skulle vara ungefär som till Commodore 64 fast med bättre grafik. Men jag kunde inte haft mera fel, skillnaden var enorm. Bra ljud, bra grafik och riktigt bra och känsliga kontroller som följde joysticken utan mista fördröjning. Körbanan var bredare - eller om det är bilarna som är mindre i förhållande till vägen - vilket gjorde det mycket lättare att köra om. Ett riktigt kul spel fick jag erfara om än svårare att ta sig i mål om man jämför med 64-versionen. Men det är ju inte så förvånande, hur skulle man annars få spelarna att lägga ytterligare en slant i automaten?

arkadverskionen (1982)

När jag i somras var i Berlin besökte jag TV-Speile Computer Museum och kan därför stoltsera med att jag nu även kört Pole Position i dess bästa utförande, kabinettet man sitter i. Spelet är förstås det samma som i min plug-and-play-variant här hemma, men det var ändå något helt annat att köra med ratt, växelspak, gas och broms. En häftig upplevelse och då det inte var så många besökare när jag var där kunde jag köra det flera gånger och se mina initialer högst upp ännu när det var dags att åka hem. För övrigt ett riktigt bra museum som jag verkligen kan rekommendera om ni råkar befinna er i Berlin.

Pole Position på TV-Speile Computer Museum i Berlin

Atari 2600 fick sin version av Pole Position 1983 och det var Atari själva - vilka hade licensen till arkadspelet utanför Japan - som låg bakom det. Den har versionen avviker ganska mycket från arkadspelet vilket inte så konstigt med tanke på konsolens begränsade maskinvara. Grunderna är dock desamma med ett kvalifikationsheat först och därefter det riktiga racet med checkpoints för varje varv. Grafiken är ytterst basal som alla spel till Atari 2600 och i jämförelse med Commodore 64 är både grafiken och ljudet sämre, vilket är helt i sin ordning. Skillnaden borde egentligen vara betydligt större än vad den är. Fartupplevelsen är däremot bättre på Atari 2600 för att inte tala om kontrollerna som är betydligt bättre. Bilen svarar som den ska och det är helt enkelt en roligare spelupplevelse än på 64:an. En lyckad konvertering och av vad jag läst ett spel som utnyttjar maskinvaran till max.

Atari 2600 (1983)

Mottagandet av arkadspelet var översvallande på de flesta håll och beskrevs som det bästa racing-spelet någonsin och blev av en tidning utsett till årets arkadspel. Till Commodore 64 var recensionerna mera blandade, Computer World skrev att "det ser ut som ett hastverk och är långt från arkadkvalitet" medan man i Zzap! 64 var mer positiv och gav det 70 procent. På Lemon 64 blir omdömet av dagens retrogamers 6,42, vilket enligt min mening är väl högt. Men jag antar att nostalgifaktorn påverkar en del. Atari 2600-versionen fick ett mycket bra mottagande.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att arkadversionen är riktigt bra, konverteringen till Commodore 64 är en tämligen misslyckad historia medan Atari 2600 som är den är mest basala ändå slår C64-versionen både vad gäller kontroll, fart och spelupplevelse överlag.


För fler inlägg, se innehållsförteckning
Ett tidigare inlägg om Pole Position som bara fokuserar på C64-versionen hittar du här



Reklamfolder med Pole Position i stående och sittande utförande



källor: wikipedia.org, lemon64.com, mobygames.com










lördag 18 januari 2025

10 hemdatorer att vinna (reklam)

 


För ungefär ett år sedan publicerade jag ett inlägg med reklam från Handic, Commodores generalagent i Sverige: Landa på Jupiter med folkdatorn vic 20. Där skrev jag om min nyupptäckta förtjusning i datorn och de grafisk torftiga spelen till den. Då hade jag inte en riktig dator, utan spelade på min the C64 från Retro Games Ltd i vic 20 läge. En riktig vic 20 stod högt på min önskelista. 

Nu kan jag skriva att jag faktiskt har en. Och jag är inte besviken, den motsvarar mina förväntningar fullt ut. Att det är en föregångare till Commodore 64 är tydligt, utförandet är detsamma liksom kommandon för att ladda in spel. Även dessa är i stort sett identiska när man spelar den första generationen 64-spel från 1982-1983. Och som jag skrivit många gånger tidigare är jag väldigt förtjust de första generationerna av datorer och spelkonsoler som började med Fairchild Channel F år 1976 och fortsatte med Atari 2600 året efter. 

Mitt spelbibliotek till vic 20 är förstås betydligt mindre än till 64:an och består ännu så länge bara av ett trettiotal originalspel och lika många piratkopior. Framöver kommer jag även att skriva om dessa spel.

Och så var det reklamen, tävla med Pelle Svanslös och Maja Gräddnos för att vinna en vic 20. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte av bilden. Bara att man ska gå till närmaste butik för att hämta tävlingsblankett. Jag undrar hur många som samtidigt köpte en tablettask när de ändå var där. Och slutligen: vad gör Drutten bland Pelle, Maja och deras antagonister Bill, Bull och elake Måns?


För fler inlägg, se innehållsförteckning


Helgonet 14/1983 som reklambilden hämtats från


lördag 11 januari 2025

The Train: Escape to Normandy (c64)


Frankrike, augusti 1944. De allierade styrkorna avancerar och tyskarna påbörjar evakueringen av soldater och materiel till Berlin. De har även lagt beslag på Frankrikes stora konstsamling och lastat den på ett tåg i syfte att använda som lösen vid de fredsförhandlingar som oundvikligen närmar sig. Tillsammans med den franska motståndsrörelsen ska du lägga beslag på tåget och föra det från Metz i södra Frankrike till Rivière i norra delen av landet - en resa på 40 mil enligt google maps - där du ska möta upp de allierade styrkorna. 

Resan börjar vid midnatt på Metz järnvägsstation där du ska ta kontroll över tåget. Det gör du genom att skjuta mot vakterna så att din kompanjon kan koppla om spåret till den väg du valt köra, det finns tre alternativa färdvägar beroende på svårighetsgrad. Sedan har du åtta timmar på dig att köra tåget till Rivière. På resan dit sköter du loket, reglerar farten, lastar i mer kol, lättar på ångtrycket vid behov och signalerar vilket spår motståndsmännen ska växla till där spåren delar sig. Du sköter även artilleripjäserna som är placerade längst fram och längst bak på tåget, för att skjuta ner anfallande flygplan. 

Första scenen på Metz järnvägsstation

Du måste under hela resan ha koll på var du befinner dig genom att titta på kartan som visar tågets position. För att passera broar måste man erövra dem, antigen genom att själv skjuta sig igenom eller be motståndsrörelsen om hjälp. Men för att kontakta motståndsrörelsen måste man först erövra någon av stationerna längs vägen eftersom det bara är där man har tillgång till en telegraf. Bland telegrammen på den erövrade stationen hittar du även tyskarnas underrättelseinformation som kan vara till stor hjälp och dessutom nödvändig för att komma fram till Rivière med konstskatten och livet i behåll. 

Utöver detta måste du också kontrollera tågets kondition om det är i behov av service. Loket behöver servas åtminstone en gång eftersom ångpannan tar mycket stryk i den fart man måste köra för att hinna fram i tid. Spelet slutar om du dör, om konstsamlingen eller tåget förstörs eller om du inte hinner fram innan det ljusnar klockan åtta på morgonen.

Anfallande fiendeplan

The Train - escape to Normandy är ett spel jag velat lära mig ändå sedan jag såg det första gången för ett antal år sedan. Tyckte om atmosfären och stämningen, de mörka färgerna nästen helt i svart och grått. Känslan av gamla filmer som utspelar sig under andra världskriget som Örnnästet, Hjältarna från Telemarken och Kanonerna på Navarone. Men de gånger jag försökt har jag inte gett det den tid som behövts, inte försökt lista ut vad eller hur man ska göra. Nyligen bestämde jag mig för att lära mig på riktigt med en manual vid min sida. Och det var enklare än jag förväntat mig, när jag väl börjat gick det väldigt fort att lära sig.

På det stora hela motsvarade spelet mina förväntningar, förutom att det var mer action och mindre strategi än jag föreställt mig. Men det gäller ändå att tänka rätt, man har som sagt bara åtta timmar på sig. Vilka stationer ska man inta för att få underrättelser och skicka telegram, hur fort kan man köra utan att förstöra ångtanken och när ska man be motståndsrörelsen om hjälp med att exempelvis erövra en bro?

Loket inifrån med alla reglage

Spelet släpptes av Accolade 1987 och mottagandet var på det stora hela positivt. I Zzap! 64 fick recensionen ett helt uppslag och betyget 87 procent. De skriver att man skulle kunna tro att spelet bara attraherar tågentusiaster, men att så verkligen inte är fallet. Det är, fortsätter de, som en interaktiv film på grund av den sceniska grafiken och det realistiska ljudet som skapar en filmisk atmosfär. I DatorMagazin 4/1988 får det medelbetyget 3,3. Grafiken och ljudet ger de fyra men betyget för varaktighet är bara två. Här delar jag verkligen inte uppfattning med Fredrik Pruzelius som skrivit recensionen, speciellt inte hans syn på spelets varaktighet. The Train kan man hålla på med länge och genom de olika svårighetsgraderna behålls spelvärdet ännu längre. Men jag tycker även att både grafiken och ljudet fått lägre betyg än vad det förtjänar. På Lemon 64 får det 8,4 poäng.

Spelet är löst baserad på filmen med samma namn från 1964 med Burt Lancaster i huvudrollen. Jag har inte sett den så kanske kan det bli ännu ett äventyr att lägga till Örnästet och de andra hjältehistorierna med andra världskriget som fond. 


För fler inlägg, se innehållsförteckning



Kartan man måste hålla koll på under resans gång

Omslaget gör verkligen inte spelet rättvisa



 källor: datormagazin 4/1987, lemon64.com (the train), en.wikipedia.org (the train - film 1964), 
en.wikipedia.org (the train: escape to normandy), zzaap! 64 issue 36



lördag 4 januari 2025

Titanic - the adventure begins (cover art)



Jag har alltid varit fascinerad av skeppsvrak, både verkliga och uppdiktade. Fotografier och målningar av sjunkna skepp på havets botten är lockande. De av vattnet färgade och diffusa bilderna, vraken delvis nedsjukna i lera, alger som växer på dem och kringströdda delar av skeppet eller dess inredning. Det är något som lockar, som drar. Mystiken, ödsligheten, tystnaden. 

Ett av mina favoritalbum med Tintin är Rackam den Rödes Skatt där de letar efter Enhörningens sjunkna skepp och bildrutorna när de dyker på det sönderfallande vraket. Men det handlar heller inte bara om skeppsvrak utan även byggnader och städer som av någon anledning hamnat under vatten. Som staden i Tintin och Hajsjön, den som lagts under vatten vid ett dammbygge och där Rastapopoulos gömmer sig med barnen Nico och Nouchka som gisslan. Eller Finn och Fiffi som hamnar i en sjunken stad i äventyret det hemlighetsfulla slottet. Och förstås Atlantis. Det är något vackert över det övergivna och det tillkommer ytterligare en dimension när det vilar på havets botten.

Med detta som bakgrund är det därför inte förvånande att jag tycker mycket om bilden på omslaget till Titanic - the adventure begins. Varje gång jag spelar det fastnar jag en stund vid målningen, det sjunkna fartygets gröna nyans genom vattnet, ljuset från dykarens lampa, strålkastarskenet som skymtar från andra sidan av vraket. Det vilar stilla på botten med stor reva efter kollisionen med isberget, våningsplanen som till viss del fallit ner över varandra men i övrigt intakt. De små luftbubblorna från dykaren och slangen som kopplar honom samman med ytan, som förser honom med syre. Det är en fantastisk målning, så välgjord och noggrant utförd. Ett omslag som lockar, som väcker fantasin. 

Spelet lyckas dock bara delvis fånga denna stämning. Både grafisk och spelmässigt är det ytters rudimentärt. När man utforskar insidan av skeppet är det utformat som ett äventyrsspel med beskrivningar av rummen man står och i vilka väderstreck man kan gå. Men i det spelmomentet har de lyckats fånga den ödsliga stämningen och övergivna känslan. Det är helt tyst förutom ett sonarljud som långsamt pulserar genom hela dykningen. Väldigt suggestivt. 

Jag har skrivit om den här titeln tidigare men då i första hand med fokus på själva spelet, ett inlägg som kan läsas här.


För andra inlägg, se innehållsförteckning


Tintin dyker på Enhörningen i Rackam den Rödes Skatt








onsdag 1 januari 2025

Gott nytt år 2025!


I två och ett halvt år har jag nu skrivit på denna blogg. Inte helt kontinuerligt, vissa perioder med inlägg varje månad och till och med flera i veckan, andra perioder utan något alls. Min målsättning för 2025 är att publicera ett inlägg varje lördag. Varannan lördag en lite längre text med fokus på något spel, en gång i månaden fokus på ett omslag och den fjärde veckan lämnar jag öppet för att skriva om vad som helst som rör tidsperioden jag täcker, men främst utifrån reklambilder från olika serietidningar. Det finns så mycket mer än bara videospel jag skulle vilja skriva om men inte hittat något forum att skriva om dem i. Har funderat på att starta ytterligare en blogg men det har jag inte tidsmässigt utrymme för. Således utökar jag begreppet gammelgaming istället. Fokus kommer fortfarande vara spelrelaterat och de lördagar som omfattas av bloggens underrubrik "och mer" kommer ofta även de kretsa kring spel på ett eller annat sätt. 

Planen för 2025 ser således ut som följer: spel vecka 1, omslag vecka 2, spel vecka 3, reklam/annat vecka 4. Sedan börjar det om. Som det har sett ut hittills har den stora majoriteten av alla texter handlar om Commodore 64 så ytterligare en tanke med 2025 är att ge andra system mer utrymme. Dessa kommer främst att vara atari 2600 som jag redan skrivit ganska mycket om, vic-20, philips videopac, nes, sega master system, sega mega drive och amiga 16 bitar. Helt enkelt de äldre konsolerna och datorerna jag har i min samling. Antagligen kommer det även att komma något mer system, jag har en Intellivision där de inbyggda kontrollerna inte riktigt fungerar som de ska och tanken är att fixa dem. Jag har redan köpt ett reparationskit. 

Ytterligare en ambition är att skriva om andra aspekter av spelkulturen: samhällsdebatt om våld i dataspel, piratkopiering, spel som kan ses utifrån den politiska situationen som exempelvis kalla kriget samt könsrelaterade aspekter för att nämna några av de planer jag har. Jag har under många år även samlat på mig brädspel, främst från 1970- och 1980-talet, vilket också är något jag skulle vilja skriva om.

Jag ser redan nu att jag omöjligt kommer att täcka allt detta under kommande år, men se det som en framtidsvision, en programförklaring. Men allra viktigast är att skrivandet fortsätter att vara lustfyllt, detta är ett fritidsintresse som ger min nostalgiska ådra ytterligare en dimension och kanske också en möjlighet att på sikt fånga upp kulturhistoriska aspekter som annars inte så lätt låter sig infångas. Men vägen dit ska styras av lust och tillfälligheter.

Med dessa storslagna planer rundar jag av och avslutar med att önska jag er alla ett gott nytt år!


För fler inlägg, se innehållsförteckning



lördag 28 december 2024

Shadowfax (c64/vic-20/cover art)




Du är Gandalf - den vita trollkarlen - som rider mot mörkrets furste Saurons fruktade ryttare. Du rider Shadowfax, den snabbaste häst som någonsin galopperat över Midgårds grässlätter. På din väg måste du undvika fiendens ryttare, vars beröring är döden, men samtidigt bekämpa så många som möjligt med dina åskblixtar.

En dramatisk inledning i manualen till Shadowfax. Och ett lika dramatiskt omslag. Gandalf  i hög fart med trollstaven riktad mot de svarta ryttarna, lika skugglika som Nazgulerna beskrivs i Sagan om Ringen. Stegrande hästar, tillbakatryckta av Gandalfs anfall. Ödesmättade färger, mörk himmel och olycksbådande moln färgande av solen som sjunkit bakom de mörka bergen i fjärran. Men ännu skymtar den där bakom, inger en smula hopp tillsammans med Gandalfs beslutsamhet. Mörkrets ryttare som ryggar bakåt, på väg att slukas av flodvågen som tornar upp sig bakom dem. Elronds flodvåg? Eller är det eldflammor?

Bilden tillsammans med manualens inledande rader fångar på ett kraftfullt sätt kampen mellan ont och gott, spänningen, känslan. Det är ett bra omslag. Inget mästerverk och fungerar bäst i mindre format. Men det är effektivt, triggar fantasin och viljan att testa spelet. 

All denna dramatik är dock som bortblåst när man laddar in spelet. Där rider Gandalf sin vita häst - Skuggfaxe som den heter i svensk översättning - i en bred gräsbevuxen allé med grönskande lövträd på båda sidor (C64-versionen). I motsatt riktning kommer en strid ström av svarta ryttare som han ska tillintetgöra med sina åskblixtar. Åskblixten måste man avfyra i precis rätt ögonblick då räckvidden är begränsad, avfyrar man för tidigt exploderar den innan den svarta ryttaren nått fram. Man måste också rida rakt emot dem, gör man inte det flyger blixten förbi utan att skada och man hinner sällan att veja undan. Och som beskrivits i inledningen är beröring lika med döden. 

Gandalf på sin vita häst Shadowfax uppe i högra hörnet, C64

Egentligen är detta inget annat än ett sidoskrollande shooter-spel, enda skillnaden är att man inte flyger ett rymdskepp eller ett stridsflyg. Uppskattar man de tidiga spelens enkelhet är det ganska kul. Inget man spelar någon längre stund, men som en kuriositet. På Lemon 64 får det betyget 3,72 vilket jag tycker är väl hårt, i alla fall om man tar hänsyn till att det är från 1982. Ett par kommentarer på Lemon 64 säger en del om spelets karaktär: "Must be one of the first endless runner games", "Consider this more of a demo for the animation than the actual game".

Det släpptes till båda vic-20 och C64 och spelmässigt är det ingen större skillnad förutom att man rider från vänster på vic-20 och från höger på 64:n. Grafiskt skiljer det sig mer, det är inga träd på sidorna av vic-20-versionen och både hästar och ryttare är större. Jag tycker även att animationen är bättre på vic-20, man kan verkligen se hur kläder och hår fladdrar i vinden. Vic-versionen får 4 av 5 i betyg på universal game list, en sida där användare kan sätta betyg på spelen precis som på Lemon 64.

Commodore User skriver i juli 1984 att spelets plussida är animationen av den galloperande hästen och ljudet som är mycket bra, även på VIC-versionen. Men det är, forsätter man, fantasilöst och erbjuder inte mycket för att bibehålla intresset någon längre stund. De ger spelet 2 av 5 i betyg. 

Gandalf i gallopp från vänster på vic-20

Shadowfax är ett av de första spelen av Mike Singleton, som några år senare kommer att göra de mycket uppskattade och idag klassiska äventyrsspelen Lords of Midnight (1985) och War in Middle Earth (1989). Båda får mycket höga betyg på Lemon 64: 8,29 respektive 7,93. 

Avslutningsvis: Omslaget och inledningen av manualen sätter en mycket dramatisk och spännande stämning som spelet inte lever upp till. Tycker man om att testa den har generationen av gamla spel är det ganska kul en stund men kan ändå mest betraktas som en kuriositet. Det enda jag har att invända mot av betydelse är porträtteringen av Gandalf på omslaget, varför har han rakat av sig skägget?


För fler inlägg, se innehållsförteckning


Gandalf ur den tecknade versionen av Ralph Bakshi från 1978


Ian McKellen som Gandalf i Peter Jacksons filmatisering från 2001



tisdag 24 december 2024

God Jul!


1978 gifte sig så äntligen Kit Walker med sin Diana Palmer som han träffade redan i det första äventyret från 1936. En lång väntan med andra ord, men jag antar att de båda varit mycket upptagna med sina respektive karriärer. Kit har tagit sin roll som Fantomen på mycket stort allvar och Diana har haft en karriär som simhopperska i vilket hon också tagit ett olympiskt guld, sjuksköterska och numer arbetar hon inom FN med mänskliga rättigheter. 

Vigseln får vi följa i sin helhet i nummer 6 1978 och denna deras bröllopsbild publicerades tillsammans med tre andra stämningsfulla (på fantomens eget lilla vis) julkort i nummer 25 samma år. Så vad passar väl bättre än att dagen till ära skicka en liten julhälsning med det lyckliga brudparet. God Jul!


För fler inlägg, se innehållsförteckning






HardBall! (C64)

Brännboll har jag spelat mycket i mina dar, men baseball har jag aldrig förstått mig på. Min enda relation till sporten har jag från amerika...