Agent X9 - Hämnaren (13/1983)

Jag lästa aldrig Agent X9 eller andra liknande serier som Helgonet, James Bond och Seriemagasinet. Det var inget som intresserade mig, men de fanns i min omgivning. Jag antar att det är därför jag är så svag för omslagsbilderna, trots att de för det mesta skildrar en tämligen stereotyp och föråldrad bild av män och kvinnor. Men de säger något om tiden och jämför man omslagen över en längre period blir det tydligt att synen förändras över tid. 

Men min uppskattning handlar inte bara om nostalgi och ett intresse för kulturhistoriska värdeförskjutningar. Det handlar lika mycket om hantverket som jag verkligen uppskattar. Precis som jag uppskattar omslagen till Ataris spel från det sena 70-talet och det tidiga 80-talet så är omslagen på dessa serier målade i samma anda och stil. Ur ett genusperspektiv är serieomslagen förstås mer problematiska, men detta till trots uppskattar jag dem för vad de är. Och det går ju inte att komma ifrån att de är ett tidsdokument som har en egen historia att berätta. Och ibland kan man inte annat än småle åt motiven.

Omslaget till Agent X9 nr 13 1983

På ett sjukhus ligger en man med ansiktet inlindat i bandage. Han har vårdads efter en fruktansvärd brännskada. Bandaget tas av och ivrigt ber han om en spegel som läkaren motvilligt ger honom. Han ser sitt ansikte och kastar spegeln i väggen med orden "förbannade slaktare" till läkaren. Han lämnar sjukhuset med ett brinnande hämndbegär mot den man som gjort honom detta: Sergeant Riley vid radiopolisen.

Jag ska hämnas den där snuten om det så är det sista jag gör tänker främlingen, något annat namn får han aldrig. För ett par veckor sen hade jag hela världen framför mina fötter... juveler, rikedomar... och nu är jag pank, ärrad... och atomformeln har jag förlorat. En man som förlorat allt planerar sin hämnd, sergeant Riley ska få smaka samma medicin som främlingen. Han ska förstöra Rileys ansikte innan han dödar honom. Men först ska Riley bevittna hur främlingen brännmärker Molly, Rileys fästmö. 

Främlingen kidnappar Molly och lämnar tydliga spår som Riley kan följa, men givetvis ligger främlingen på lur när Riley når fram. Främlingen slår Riley medvetslös med en knölpåk och tar de båda med sig för att brännmärka och döda dem. Det går dock inte som han tänkt sig och Riley tar sig loss med hjälp av sin vän Pinky och ett par kollegor som också kommit till brottsplatsen. De brottar ner främlingen och tar hans vapen innan de befriar Molly som är arg då hon fått vänta så länge på att bli befriad: Tänker ni karlar aldrig på någon annan än er själva? Kunde inte en av er ha befriat mig... eller tror ni att jag njöt av det? Varför kallade du inte på förstärkning för att gripa den där mannen... och en annan sak... uhmmmmmm. Hon blir avbruten av Riley och förlorar sig i hans omfamning och kyss. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

 

Battle Ships (c64)

Sänka fartyg har en lång historia och paralleller kan dras från flera olika spel som spelades under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, bland annat L'Attaque som var populärt i Frankrike under första världskriget. Den första kommersiella utgåvan släpptes i USA 1931 under namnet Salvo. Även i Sverige har det getts ut under olika namn, som kryssarspelet, sjökrigsspelet och sänka skepp. 

Som dataspel var sänka fartyg tidigt ute, enligt wikipedia var en av de första versionerna programmerad 1979 för Z80 Compucolor, en för mig halt okänd dator. Och det finns många andra versioner, men av dem jag spelat är Battle Ships utgivet av Encore 1987 till Commodore 64 det bästa.

I grund och botten är det samma spel som det klassiska, trots den målande inledningen i manualen: Den kalla morgonluften kyler ända in i märgen när du, amiral över ditt lands flotta, blickar ut från bryggan in i den täta dimbanken som ligger över havsytan. "Var är de?" frågar du dig själv med den plötsliga insikten att du ensam måste söka upp och förgöra fiendens flotta innan de hittar din. Har du modet att anta den ultimata marina utmaningen och föra segern hem till ditt land?

Loading srceen

På spelplanen syns ingen dimma, men precis som i originalet ska man placera ut sina skepp på ett rutnät och därefter sänka sin motståndares flotta genom att ange den ruta man skjuter mot. Skillnaden är det stora antalet rutor i dataspelet. Vanligtvis är rutnätet 10x10 vilket ger 100 rutor, men här är det istället 20x20. Alltså har man 400 rutor att välja mellan trots att antalet fartyg är detsamma i båda versionerna, fem stycken. Sannolikheten att träffa minskar således dramatiskt. 

När jag spelade som barn fick man skjuta ett skott per omgång genom att ange ruta, exempelvis D5, varpå motståndaren informerade mig om det var träff eller bom. Här får man inledningsvis 20 skott, fyra per fartyg. Således får man färre skott till sitt förfogande ju fler fartyg man förlorar. Men inledningsvis - innan man börjar förlora sina skepp - kan man ändå täcka en relativt stor yta. Det går att spela med ett skott i taget också, men det skulle ta oändligt långt tid och inget jag testat.

Utplacering av skepp i spelets inledning

Man kan vara en eller två spelare, men som alltid är det är förstås roligare om man har en verklig motspelare istället för datorn. När man placerar ut sina båtar får den andra spelaren blunda (eller lämna rummet om man inte litar på varann) men när väl spelet börjat behöver ingen titta bort. 

Varje omgång börjar med att den spelare som står på tur kryssar för de rutor han eller hon vill beskjuta (20 till 4 beroende på hur många skepp man har till sitt förfogande) och när det är klart ändras vyn. Istället för rutnätet ser man fören på ett stridsfartyg som avlossar skott, samtidigt som det kommer en strid ström med lågt flygande fiendeplan som släpper bomber för att sedan snabbt vända tillbaka hem. På sidan av skärmen avbildas de fem fartygen man försöker sänka. Får man in en träff ser man en explosion i horisonten och på bilden av skeppet som också sjunker en aning. När man träffar skeppet med det sista av avgörande skottet försvinner det i djupet och kvar blir bara en livboj med texten SOS. Först att sänka motståndarens flotta vinner, givetvis.

Den animerade delen av spelet, när skotten avfyras

Battle Ship är ett trevligt, underhållande och spännande spel att köra tillsammans ett par rundor. När skottsalvorna avlossas sitter man som på nålar, framför allt när det är motståndaren som avlossar dem. Animationerna är bra och jag tycker verkligen att det är ett lyckat spel, en bra avvägning mellan det klassiska spelet man spelade med papper och penna tillsammans med de animerade elementen. 

Det enda negativa jag kan komma på är att turordningen aldrig ändras eftersom det är en fördel att börja. Jag har inte gjort någon statistisk mätning men jag tycker mig märka att den som börjar i större utsträckning vinner än den som är som nummer två. 

Samtliga skepp sänkta, du förlorar

Det finns två utgåvor av Battle Ships, en budgetversion från Encore samt en fullprisutgåva från Epyx. Det något ovanliga med Battle Ship är att budgetutgåvan kom först. Oavsett vilken man spelar är det programmerat av Chris Butler som även gjort Commando, Ghosts 'n Goblins och Power Drift för att nämna några. 

Musiken är programmerad av Mark Cocksey, som gjort otroligt mycket musik till 64:an, bland annat 1942, Airwolf, Paperboy och ovan nämna Ghosts 'n Goblins som är bland de absolut bästa musikspåren som gjorts till ett spel på Commodore 64. Även om Battle Ships inte tillhör hans mest utmärkande alster så är den effektiv och suggestiv när skotten avlossas och man hoppas på eller fruktar en träff.

Zzap 64 gav det 81 procent med omdömet att Sänka Fartyg må vara gammalt, men att Encores datorversion visar att det finns liv i det uråldriga konceptet. För två pund, avslutar man, är det definitivt värt en titt. Battle Ships fick överlag fina recensioner, med något enstaka undantag. På Lemon 64 får det 7,68.

I plan 714 till Sidney spelar Kapten Haddock sänka fartyg

I Tintins 22:a äventyr, Plan 714 till Sidney (1968) träffar Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl sin gamle vän piloten Piotr Szut på Jakartas flygplats. Denne arbetar som pilot på miljardären Laszlo Carreidas flygplan. Eftersom de har samma slutdestination, astronautkongressen i Sidney, bjuder Carreidas med dem att flyga hans eget privatjet istället för att fortsätta med Plan 714. När de väl sitter på sina platser utmanar Carreidas Kapten Haddock på ett parti sänka fartyg. Kapten Haddock kan för sitt liv inte förstå hur Carreidas kan ha sån otrolig tur hela tiden, det måsta vara trolleri! Det visar sig dock redan i nästa ruta att Carredias har en övervakningskamera och ser Haddocks spelplan. De hinner aldrig avsluta partiet innan planet kapas och äventyret börjar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Carreidas: Ja kapten, vad sägs om ett parti sänka fartyg?

Haddock: Gärna det

Carreidas framför skärmen där han ser Haddocks spelplan

Cover Art: Air-Sea Battle (atari 2600)

Omslagsbilden till Air-Sea Battle (1977) målades av Cliff Spohn, som gjort mer än 20 omslag till Atari 2600 under konsolens första år. I Lapetinos bok Art of Atari framkommer att han inte var nöjd med omslaget till det första spelet, Combat. Där hade han delat upp bilden i fyra lika delar med olika fokus som överlappade varandra: biplan, jetplan, tanks ur ett fågelperspektiv och i sista rutan en pansarvagn i närbild snett framifrån. 

Till Air-Sea Battle ville han istället göra en proportionerlig bild, fortfarande ett collage men mer enhetligt: Jag målade den med mer djup istället för att klippa isär bilden, som vi gjorde med det första spelet, 'Combat'. Om man bortser från att omslaget till Air-Sea Battle inte är uppdelad i sektioner är de ändå väldigt lika, både vad det gäller motiv och komposition.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan och bygger på arkadspelet Anti Aircraft från 1975, även det från Atari. Men det finns fler spelvarianter på kassetten, vilka inspirerats av andra spel. Bland annat Midways Sea Wolf från 1976, där man navigerar en ubåt som ska skjuta torpeder på förbipasserande skepp. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänk till ovan nämnda combat

air-sea battle till atari 2600

anti aircraft, arkadspelet från 1975

midways arkadspel sea wolf från 1976 

cliff spohns omslagsbild till combat (1977)

omslagsbox

 

Källor

Art of Atari av Tim Lapetino

Atari Archive, vol 1 1977-1978 av Kevin Bunch

Arcade Museum (arcade-museum.com): Anti Aircraft, Sea Wolf

Human Canonball (atari 2600)

1877 lät sig 17-åriga Rosa Matilda Richter, under artistnamnet Zazel, skjutas ut ur en kanon vid the Royal Aquarium i London. Hon blev därmed världens första mänskliga kanonkula. Hennes akt betraktades som så riskfylld att det lades fram ett lagförslag i parlamentet om att förhindra alltför farliga stuntakter. Enligt artikeln Human canonball på Wikipedia är landningen det mest kritiska momentet, över 30 utövare har omkommit genom åren. Rosa Matilda Richter skadades själv vid flera tillfällen, 1891 såpass allvarligt att hon avslutade sin karriär. Hon avled 1937, 77 år gammal.

Fullt så farligt är inte spelet Human Canonball, som släpptes till Atari 2600 i mars 1979. Men precis som i verkligheten är det landningen som är det kritiska momenten. Målet är att skjuta en gubbe ur en kanon och se till att han landar välbehållen i ett vattentorn en bit bort. För att lyckas måste man ställa in lutningen på kanonen i förhållande till hastigheten som gubben flyger och avståndet till vattentornet. Lyckas man tittar gubben upp ur tornet med händerna i luften och man kan nästan höra hur han ropar "häpp", vilket han naturligtvis inte gör eftersom det inte låter sig göras på denna konsol. Missar man faller gubben ned på marken med ett "floppljud" och ett "ouch" skrivet med bokstäver. Oavsett om man spelar med en vän eller mot konsolens AI gäller det att vara först till sju, det vill säga sju lyckade landningar.

Det finns åtta spelvarianter, samtliga för en eller två spelare. Spelvyn ser likadan ut i alla varianter och utgångspunkten är även den samma: skjuta gubben ur kanonen och se till att han landar säkert i vattentornet. Vad som ska justeras för att uppnå detta är dock olika. Det kan vara kanonens vinkel, hastigheten med vilken gubben flyger, flytta tornet eller flytta kanonen. 

De två sista varianterna skiljer sig mest från de inledande då det är en rörlig skiljevägg mellan kanonen och vattentornet, med en öppning som rör sig uppifrån och ner i bilden. Det gäller således att justera kanon och hastighet på samma sätt som i de tidigare varianterna men dessutom måste man skjuta i precis rätt ögonblick för att pricka öppningen när den är i rätt position utifrån gubbens luftfärdsbana. 

Utöver de olika varianterna kan man, som på de flesta spel till konsolen, ändra svårighetsgrad med den inbyggda reglageknappen. Den gör vattentornet mindre vilket innebär att det är betydligt svårare att träffa. 

lyckad landning, häpp!

Många av spelen som släpptes under de två första åren till Atari 2600 betraktas idag som klassiker, men jag skulle inte placera Human Canonball i den skaran. Det verkar vara ett relativt bortglömt spel, vilket är synd. Det är trivsamt och kräver lite tankeverksamhet för att lyckas justera de olika elementen precis rätt. När man väl listat ut förhållandet kan jag dock tänka mig att det förlorar en del av sin charm, men dit har jag aldrig kommit eftersom det inte är ett spel man sitter vid några längre stunder. I alla fall inte när man är ensam, det är när man är två spelet glänser som mest. 

Det finns inte många samtida recensioner, men i det amerikanska datormagasinet Creative Computer publicerades en i nummer 10 1979. Där skriver de i det avslutande stycket följande: Vi hade roligt, även om spelet förlorar en del av sin ursprungliga utmaning när man väl har lärt sig rätt vinkel och kanonhastighet för ett visst avstånd mellan kanonen och vattentornet. Å andra sidan kan man snabbt återställa utmaningen genom att prova varianter med rörligt fönster eller ett mindre vattentorn.

På tal om bortglömt spel, faktum är att man inte vet vem som programmerat Human Canonball. Omslaget däremot är gjort av Cliff Spohn, som gjort så många av framsidorna till de tidiga spelen. Detta kanske inte är hans mest intressanta men hantverket är är det inget fel på, det är riktigt bra som alltid. 

I Tim Lapetinos bok Art of Atari säger han själv om bilden: Jag hade tänkt ha en man ihoprullad som en boll – väldigt grafiskt, rörligt, men det fungerade inte, så jag körde på gammaldags cirkusstil. Jag minns inte hur jag kom fram till det – kanske var det inspirerat av Evel Knievel eller Captain America, men ränderna gav det mer rörelse, och jag ville bara följa spelets förutsättningar.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Omslag av Cliff Spohn

Rosa Matilda Richter poserar vid mynningen av sin kanon, 1877

Spelvariant med skiljevägg och rörlig öppning

Evel Knievel (1938-2007), amerikans stuntman med 

motorcykelhopp över bussar och andra hinder som specialitet

Captain America

Mänsklig kanonkula IRL, Quickcheck Baloon Festival, New Jersey

Källor

Creative Computer nr 10 1979

Engelska Wikipedia: Human Canonball, Evel Knievel, Rosa Matilda Richter

Moby Games: Human Canonball

Tim Lapetino - Art of Atari

med flera