Jag lästa aldrig Agent X9 eller andra liknande serier som Helgonet, James Bond och Seriemagasinet. Det var inget som intresserade mig, men de fanns i min omgivning. Jag antar att det är därför jag är så svag för omslagsbilderna, trots att de för det mesta skildrar en tämligen stereotyp och föråldrad bild av män och kvinnor. Men de säger något om tiden och jämför man omslagen över en längre period blir det tydligt att synen förändras över tid.
Men min uppskattning handlar inte bara om nostalgi och ett intresse för kulturhistoriska värdeförskjutningar. Det handlar lika mycket om hantverket som jag verkligen uppskattar. Precis som jag uppskattar omslagen till Ataris spel från det sena 70-talet och det tidiga 80-talet så är omslagen på dessa serier målade i samma anda och stil. Ur ett genusperspektiv är serieomslagen förstås mer problematiska, men detta till trots uppskattar jag dem för vad de är. Och det går ju inte att komma ifrån att de är ett tidsdokument som har en egen historia att berätta. Och ibland kan man inte annat än småle åt motiven.
På ett sjukhus ligger en man med ansiktet inlindat i bandage. Han har vårdads efter en fruktansvärd brännskada. Bandaget tas av och ivrigt ber han om en spegel som läkaren motvilligt ger honom. Han ser sitt ansikte och kastar spegeln i väggen med orden "förbannade slaktare" till läkaren. Han lämnar sjukhuset med ett brinnande hämndbegär mot den man som gjort honom detta: Sergeant Riley vid radiopolisen.
Jag ska hämnas den där snuten om det så är det sista jag gör tänker främlingen, något annat namn får han aldrig. För ett par veckor sen hade jag hela världen framför mina fötter... juveler, rikedomar... och nu är jag pank, ärrad... och atomformeln har jag förlorat. En man som förlorat allt planerar sin hämnd, sergeant Riley ska få smaka samma medicin som främlingen. Han ska förstöra Rileys ansikte innan han dödar honom. Men först ska Riley bevittna hur främlingen brännmärker Molly, Rileys fästmö.
Främlingen kidnappar Molly och lämnar tydliga spår som Riley kan följa, men givetvis ligger främlingen på lur när Riley når fram. Främlingen slår Riley medvetslös med en knölpåk och tar de båda med sig för att brännmärka och döda dem. Det går dock inte som han tänkt sig och Riley tar sig loss med hjälp av sin vän Pinky och ett par kollegor som också kommit till brottsplatsen. De brottar ner främlingen och tar hans vapen innan de befriar Molly som är arg då hon fått vänta så länge på att bli befriad: Tänker ni karlar aldrig på någon annan än er själva? Kunde inte en av er ha befriat mig... eller tror ni att jag njöt av det? Varför kallade du inte på förstärkning för att gripa den där mannen... och en annan sak... uhmmmmmm. Hon blir avbruten av Riley och förlorar sig i hans omfamning och kyss.
För fler inlägg, se innehållsförteckning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar