gammelgaming: 3D Maze (vic 20)

Första gången jag såg 3D Maze på Vic 20 blev jag riktigt imponerad, det var så snyggt gjort när man i första-person-perspektiv tog sig fram genom en labyrint i tre dimensioner. Jag hade inte spelat särkilt mycket vic 20 och det här spelet stack ut från de andra titlar jag testat. Jag var förvånad att man kunde göra ett spel som detta till vic 20.

Jag vet egentligen inte om det rent tekniskt var något att bli speciellt imponerad av, mina kunskaper om programmering är lika med noll. Med tanke på att ramminnet inte behöver utökas torde det inte röra sig om ett särskilt avancerat program. Vic 20 hade ett ramminne på 3,5 kb till sitt förfogande men många spel krävde att man utökade det genom en cartridge på baksidan av datorn. Som mest kunde man expandera minnet till 64 kb, men 3, 8 och 16 kb var vanligare.

3D Maze från 1984 är ett spel i Mastertonics budgetklass som såldes för två pund. Grafiken är ytterst sparsam och det finns inga ljudeffekter. Faktum är att spelet är helt tyst. Målet är att ta sig från en plats i labyrinten till en annan på max 160 sekunder. Man kan välja åtta olika svårighetsgrader varpå en labyrint slumpmässigt skapas. Är man inte nöjd med den kan man skapa en ny. Hur man gör förklaras tydligt på startskärmen: genom att trycka ner tangent 1-8 kan du välja en labyrint i 3 dimensioner. När andra delen har laddats, försök nå centrum av 3D labyrinten innan syret tar slut.

Då kan man förstås undra vad man gör i en labyrint där syret kan ta slut, men det finns en förklaring. Något jag älskar med de här gamla spelen är de målande scenarierna som beskriver vad som händer i spelet och varför vi hamnade där: Under en rutinmässig rymdresa tillbaka från Mars befann du dig i omloppsbana runt Venus. Staden nedanför såg lugn och fridfull ut men den omgivande utomjordiska terrängen var tydligt olycksbådande och ganska dödlig. Du ropar "Stråla ner mig, Scottie", men Scottie har just återvänt från en kosmosbar med en intergalaktisk baksmälla och mår inte alls bra. Han strålar ner dig i en avlägsen rymdlabyrint någonstans i den utomjordiska terrängen. Allt du har för att överleva är en rymddräkt, en syrgastank, en kompass och, praktiskt nog, en karta över labyrinten. Spara andan, du kommer att behöva den.

Du är den röda pricken och ska förflytta dig till centrum "*" av labyrinten

Navigerar gör man med joystick eller tangenter. Man vet åt vilket håll man går med hjälp av väderstrecksangivelserna högst upp på skärmen. Man kan hela tiden titta på kartan man lyckligtvis fått med sig från rymdskeppet, men det tar tid och det har man inte så mycket av. Dock är det en nödvändig hjälp att ta ibland så att man inte går vilse, eller snarare fel. Men det är bra om man kan utnyttja den så lite som möjligt. Klockan tickar oavbrutet nedåt. När tiden är ute börjar man om, men den här gången är startpunkten någon annanstans.

Jag har även spelat ett par andra varianter, Monster Maze från Epyx, även det till Vic 20 och Maze Master från HesWare till Commodore 64. Spelvyn är identisk men spelidén skiljer sig åt. I Monster Maze ska man samla guld samtidigt som man ska undvika de monster som finns i labyrinten. Maze Master är ett äventyrs-RPG där labyrinten är i flera plan och man möter fiender man måste bekämpa för att förbättra sin karaktär. Både verkar vara bra, även om jag inte spelat dem särkilt mycket. Jag har dock ytterligare ett till Commodore 64: 3D Man, ett slags Pac Man i tre dimensioner. Det är riktigt dåligt med betyget 3,27 av 10 på Lemon 64. Maze Master får 6,75.

Men det finns många fler varianter än de ovan nämnda. I hemdatorns begynnelse hade varje system ett eller flera spel på temat. En sökning på Universal Videogame List, uvl.net, visade snarlika spel till flera datorer som Commodore 64, BBC Micro, Spectrum, Acorn Electron och många fler. Mål och syfte kan skilja sig åt i de olika spelen men i grund och botten är konceptet detsamma, det vill säga navigera i en labyrint i tre dimensioner.

Maze War från 1973 på en Imlac PDS-1D

Originalet och ursprungskällan till 3D Maze och alla andra snarlika titlar är Maze War från 1973, som programmerades av några studenter vid NASA Ames Research Center i Silicon Valley. Mastertronics 3D Maze är antagligen inte inspirerat av originalet utan mer troligt av de otaliga varianter som följde på Maze War. Maze War anses, förutom att betraktas som det första 3D-spelet, även vara det första first-person-shooter-spelet.

Omslagsbilden tycker jag är helt underbar, ett motiv som skulle pryda en vägg även om man inte har något intresse för retrogaming. Om man inte avskräcks från den kontrastrika färgsättningen vill säga. Det labyrintlika tornet sträcker ut sina tentakler åt alla håll där det flyter i ett tomrum av grönt och gult skimmer, både lyriskt lockande och giftigt avskräckande!

Jag vet inte varför, men jag associerar bilden med M.S. Eschers motiv, den Nederländska konstnären som gjort så många "omöjliga" bilder. Illusioner som rent logiskt inte går ihop, perspektiv som är omöjliga att se samtidigt. Motivet på omslaget till 3D Maze har inga illusioner eller omöjliga perspektiv, men känslan är ändå Eschersk. Det skulle vara intressant att veta vem som gjort det, för jag tycker att bilden är riktigt bra. Drömsk och medryckande på samma gång. Men som med de flesta omslag från den här tiden finns ingen information om vem som ligger bakom den, precis som det heller inte finns någon information vem som programmerat spelet. Bilden är hur som helst magisk, hypnotisk. Man dras in i den tredimensionella labyrinten som flyter i ett gult och grönt tomrum av gas och moln. Och jag flyter med.

För fler inlägg, se innehållsförteckning