Jag har alltid älskat Walt Disney, men det finns tre filmer som sticker ut i mängden för mig: Micke och Molle (1981), Taran och den Magiska Kitteln (1985) och Mästerdetektiven Basil Mus (1986). Att jag såg dem som barn när jag var i precis rätt ålder gör säkerligen sitt. Men jag tycker även att de har en ton som vare sig filmerna före eller efter har. Det finns ett tydligt mörker, en melankoli som jag inte sett så framträdande i några andra Disneyfilmer, förutom i Bernard och Bianca (1977) som genomsyras av samma underton.
När Mästerdetektiven Basil Mus gick upp på biograferna 1986 släppte Kärnan ett familjespel med samma namn. Spelet är fint presenterat där spelplanen utgörs av en karta över centrala London och bilder ur filmen. I inledningen av regelhäftet åtberättas hela filmen, från början till slut. Men jag nöjer mig med att återge de första styckena: 1897, Drottning Musioria firar guld-jubileum i London. Samtidigt tänker den beryktade skurken Rottigan ut en ondskefull plan. Han tänker byta ut den goda drottning Musioria mot en mekanisk kopia, och därefter ta makten i landet som drottningens gemål.
För att genomföra planen kidnappar professor Rottigan leksakstillverkaren Henry Fladderson och tvingar honom bygga en mekanisk drottning. Efter många år i drottningens tjänst utomlands återvänder doktor Dawson till London och möter den gråtande Olivia Fladderson, dotter till leksakstillverkaren. Han tar henne med till mästerdetektiven Basil Mus på Baker Street. Basil Mus får höra om Olivias fars försvinnande och lovar att hjälpa henne.
Spelet går ut på ta sig till Big Ben för att hindra Rottegan att ta över makten från den goda drottningen. Men först måste man ta sig från Basils hus på Baker Street 221b till Fladderssons leksaksaffär, vidare till Rottegans sjaskiga pub och därefter till slottet för att avsluta i Big Ben. Det räcker dock inte att ta sig fram till Big Ben, för att gå in måste klockan vara 12. Är den inte det får man gå omkring på gatorna till den blir det.
För att ta sig dit följer man gatunätet med hjälp av numrerade spelkort som visar hur långt man får gå. I varje korsning ligger det kort som man ska vända när man passerar. Med hjälp av dem kan man spärra av vägen för bakomliggande spelare som då måste ta en omväg. För att komma in i eller ut från de fyra hörnorna - Basils hus, Fladderssons leksaksaffär, Rottegans pub och slottet - måste man ha kort med särskilda symboler, olika för varje hörna. Det är fyra symboler på varje kort och det finns sju symboler sammanlagt plus ett kort som innebär att klockan flyttas fram tre timmar.
Det här är ett spel med hög mysfaktor. Det är också ett perfekt kvällsspel när man är lite trött och bara vill göra något mysigt tillsammans, utan att behöva tänka alltför mycket. Eller om man är 7 år. Det är mycket enkelt, vilket är i sin ordning eftersom det är ett barnspel. I grund och botten är det bara att spela sina numrerade kort, gå så många steg kortet visar, ta ett nytt och hoppas att man får ett med de symboler man är i behov av. Men det tillkommer ändå ett strategiskt element i det att man kan välja hur man lägger korten i korsningarna, hur man ska spärra av vägen.
Jag spelade med min dotter en kväll och det gick fort att komma in i och förstå hur man skulle göra. Vi körde ett par gånger och det var lite småkul. Inget fantastiskt spel, men mysfaktorn var som sagt hög. Efteråt tittade vi på filmen och jag kan bara konstatera att den fortfarande är lika bra som den alltid varit. Hur många gånger jag sett den har jag inte längre koll på, men det är många.
En av de främsta anledningarna till att jag tycker så mycket om filmen är stämningen, som förmedlas så fint via suggestiva bilder av ett dunkelt och fuktigt London i sen 1800-talsmiljö. Basil Mus är en av de sista filmerna som målades för hand, under 1990-talet tog dataanimeringen över allt mer. Samtidigt är det också den första där man använt sig av dator, scenen med Basils och Rottegans kamp inuti urverket på Big Ben i slutet av filmen. Musiken är komponerad av Henry Mancini (1924-1994) som under sin långa karriär fått fyra oscars för bästa musik, bland annat för det legendariska temat till Rosa Pantern.
Det finns även ett spel till Commodore 64 som jag inte har så bra koll på. Jag har spelat det några gånger men har aldrig satt mig in i det och vet inte riktigt vad det går ut på. Grafiken är bra och det fick höga poäng i Zaap64!, 77 procent. På Lemon 64 är betyget betydligt sämre, inte mer än 5,65. Eftersom jag inte spelat det ordentligt har jag inte någon egen uppfattning. Jag har det inte i en fysisk kopia men det vore ett uppskattat tillskott i samlingen.
Mästerdetektiven Basil Mus var en film som verkligen fastnade i mitt minne och så fort Disneyfilmerna började ges ut på VHS i mitten av 90-talet köpte jag den. Förutom filmen fanns det också en del merchandise, jag hade ett häfte man samlade klistermärken till. Det kostade 3,50 kronor och sedan köpte man förpackningar med fyra eller sex numrerade klistermärken. Minns inte priset på paketen men som min far påpekade skulle boken bli tämligen dyr i slutändan. Bilderna klistrade man fast i rutor med samma nummer som kortet.
Under rutan var det en text som beskrev handlingen på bilden. Genom att byta dubbletter med varandra fick man efterhand allt fler bilder i boken. Jag hade likadana för Disney's Taran och den Magiska Kitteln samt He-Man. He-Man köpte bara för att många av mina klasskamrater hade den, det var ju roligt att kunna byta med fler. Tyvärr verkar jag inte kvar den, jag kan åtminstone inte hitta den. Så vitt jag minns var det bara en i klassen som hade Taran och några få som hade Basil Mus. Jag lyckades inte fylla någon av böckerna, men längst kom jag med Mästerdetektiven Basil Mus.
.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar