En ensam Texas Ranger i ett privat krig mot knarkmaffian, som förskansat sig i ett ensamt fort i Texas med nog vapen att blåsa bort hela delstaten. De har kidnappat hans dotter men nu utmanar de djävulen själv. Inga metoder är för smutsiga och inga vapen för dödliga när Lone Wolf McQuade skapar ett privat helvete för alla som kommer i hans väg. Endast döden kan stoppa honom, men inte ens den kan avskräcka McQuade.
Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag tog ut Lone Wolf McQuade från 1983 ur hyllan med mina VHS-kassetter. Jag är osäker på hur många filmer med Chuck Norris (1940-2026) jag egentligen såg när jag var liten, men han var helt klart närvarande som en av de stora actionhjältarna.
Omslaget, bilderna på baksidan och beskrivningen av filmens handling ingav inte något större hopp. En närbild i svartvitt på omslaget med en Rambolik Chuck Norris, båda händerna kramandes ett vapen i högsta beredskap. På baksidan Chuck Norris i närkamp mot filmens antagonist samt Chuck Norris omslingrad av en kvinna, kyssandes i en pöl av vatten och lera. Därefter ett citat ur Göteborgsposten: Våldsamma slagsmål, otroliga skjutdueller... och karateslagsmål varvas.
Den inledande scenen: panoramabild över ett klassisk westernlandskap, boskapstjuvar och en ensam ranger som övervakar dem på avstånd. På det stora hela ganska snygg inledning med samtidigt förutsägbar med de svettiga och skitiga skurkarna och den ensamme starke mannen som går sina egna vägar och inte brys sig så mycket om regelboken. När hans chef tvingar på honom en partner vägrar han med orden "I always work alone."
Och visst kunde jag inte låta bli att småle emellanåt, men samtidigt kunde jag heller inte låta bli att gilla filmen, trots mitt inledande ironiska förhållningssätt. När jag efter ett tag insåg att detta var en av dem filmer jag hade sett som barn, blev den ännu bättre.
Men kanske den största behållningen fick jag av filmmusiken av Francesco De Masi (1930-2005), en blandning av spagettiwestern och easy listening á la James Lasts sjuttiotalsinspelningar, med stråkar, blås och burkiga trummor (exempelvis The Lonely Shepard).
När jag sett filmen var jag tvungen att titta på en av mina andra filmer med honom som jag köpt på loppis för fem kronor, Top Dog från 1995. Men det var en sorglig historia att se, en riktig kalkonrulle (4,3 på imdb) och jag måste säga att jag nästan tyckte synd om Chuck Norris som tvingats medverka i denna smörja.
Lone Wolf McQuade har däremot bättre betyg på imdb, skrivande stund 6,3. Tycker det stämmer ganska bra överens med min egen uppfattning, åtminstone om man tar hänsyn till musiken och nostalgifaktorn.
.JPG)
