Bladerunner från 1982 i regi av Ridley Scott är en riktig klassiker som fortfarande håller. Den mörka atmosfären i ett dystopiskt Los Angeles år 2019, den stämningsfulla musiken av Vangelis som fångar och till lika delar skapar stämningen.
Harryson Fords karaktär Rick Deckard är en blade runner vars uppdrag är att identifiera och eliminera replikanter - organiska robotar som är mer eller mindre omöjliga att särskilja från människor. De används som slavar men har blivit förbjudna efter ett antal uppror. Det är verkligen en film jag tycker om, både för stämningen och den underliggande frågeställningen: vad är ett liv och vad är det värt?
Som så många andra blockbusters finns det ett spel med samma titel och handling. Det något udda med denna titel är att den inte baseras på filmen utan på musiken: A videogame interpretation of the film score by Vangelis, som det slås fast på omslaget. Och det börjar lovande med en snygg titelskärm och en riktigt bra version Blade Runner - End Titles, musiken som spelas till eftertexterna. Sedan går det utför.
Handlingen beskrivs på baksidan: Det 21 århundradet. Robotutvecklingen hade nått replidroidstadiet – levande androider som i stort sett var identiska med människor. Replidroider användes i andra delar av galaxen för slavarbete vid riskfylld utforskning och kolonisering av andra planeter. Typ 6-replidroiderna överträffade sina skapare – genteknikerna – i fråga om styrka och smidighet och var minst lika intelligenta som de. Efter ett blodigt myteri utfört av en stridsenhet av typ 6-replodroider i en utomjordisk koloni, förbjöds replidroider på jorden med dödsstraff som påföljd. Särskilda grupper av prisjägare, sanktionerade av polisen, hade order att skjuta för att döda alla reploroider så snart de upptäcktes på förbjudna områden. Detta betraktades inte som avrättning. Det kallades ”pensionering”.
Det är fascinerande hur väl de lyckats fånga handlingen bara genom att lyssna på musiken!
Spelet inleds med en digital karta som indikerar var replikanter synts till - eller replidroider som de alltså benämns här - varpå man ska ta sig dit för att "pensionera" dem. Med andra ord eliminera dem.
I nästa scen får man se den flygande bilen - spinner - landa och "Harryson Ford" kliva ur för att ta upp jakten på replidroiden som iakttagits i området. Man springer på trottoaren och sicksackar mellan fotgängare för att undvika en kollision med följden att avståndet till replidroiden ökar. Man kan även springa på vägen, men då riskerar man att bli påkörd av bilar istället.
Under jakten spelas spelas samma musik som i inledningen om och om igen. Även om det som sagt är en mycket bra version blir det rätt tröttsamt efter ett tag. Speciellt som spelet är oerhört enformigt: man springer och springer och springer utan att komma ifatt den jagade.
Blade Runner gavs ut 1985 av CRL och recensionerna var inte de bästa. Zzap 64! gav det 39 procent och Commodore User 1/5. Julian Rignall skriver i Zzap 64! att Blade Runner är en av hans absoluta favoritfilmer, att han otåligt sett fram emot släppet. Tyvärr, konstaterar han, är det totalt ospelbart på grund av svårighetsgraden.
Commodore User skriver att musiken är bra, men att spelet är en besvikelse: CRL har åtminstone gjort Vangelis soundtrack rättvisa även om själva spelet är en besvikelse utifrån den stora potentialen en film som Blade Runner har. Och jag kan bara hålla med, det hade kunnat bli så bra. Idén är god men trots en lovande början är genomförandet tämligen bristfälligt. Något som visar sig även på på Lemon64 där medelbetyget bara når upp till 4,79.
1997 kom en version av Blade Runner till Windows. Denna gång verkar resultatet varit mer uppskattat med genomgående höga betyg på mellan 80 och 100 procent. Är man intresserad av att ta sig an rollen som Rick Deckard är det kanske här man ska lägga sitt fokus istället.
Källor: lemon64.com (inkl skärmbilder), mobygames.com, wikipedia.org
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar