Jag har hittat på ett spel (joystick 1/1983)

Hur beskriver man egentligen ett spel? Inte som man skriver om det i speltidningar eller här på bloggen, utan för en programmerare som ska genomföra idén i praktiken. I det första numret av tidningen Joystick som började ges ut hösten 1983, publiceras ett brev från en läsare i Angered vid namn Anders Andersson. Han skriver att han hittat på ett spel och beskriver sedan utförligt vad det går ut på och vad som faktiskt händer på tv-skärmen i olika situationer utifrån olika kommandon på joysticken. 

Första gången jag läste insändaren kunde jag inte låta blir att le, det var så naivt och bokstavligt beskrivet. Men så tänkte jag ett steg till och frågan från föregående stycke dök upp: hur förklarar man så att programmeraren får veta det han eller hon behöver veta? Antagligen skulle man behöva göra ungefär som Anders. Kanske borde jag prova själv på något spel, men den här gången nöjer jag mig med att publicera hans brev. Jag återger det i sin helhet utan några ändringar.

Joystick nr 1, november 1983

Hej! 

Jag har några förslag vad det gäller nya kassetter. Den första heter "Spider-Man". Den fungerar i stort sätt som "Super man". När man trycker spaken i sidled så hoppar han upp på en vägg eller dylikt. När han sedan ser en bov på t ex vänster sida av TV-skärmen så för man spaken åt sidan och trycker på knappen. Då sprutar det ut ett nät över boven. Som sagt, det skall nästan vara som Superman. Med en stad som Spiderman kan klättra runt och fånga bovar i. Hans ärkefiender ska naturligtvis vara med på kassetten. De heter följande: skalbaggen, ödlan, skorpionen, gamen och till sist, men inte minst, Doctor Octopus. Och så till nästa kassett. På skärmen ska det vara ett sikte. Det siktet ska man styra. Det ska nämligen dyka upp fientliga Rymdskepp på TV:n. Och dom skall man skjuta ner. Men det kan då och då dyka upp ett skepp från Jorden och dom skall du inte skjuta för då mister du ditt skepp, men man har fem chanser på sig. Fiendeskeppen kan också släppa små svävande bomber mot dig så du får se upp. 

   Och så undrar jag om de vanliga kassetterna passar till det nya superspelet Atari 5200.

Solong hälsar

Anders Andersson

Superman till Atari 2600

Jag blir så glad när jag läser Anders brev, barnets entusiasm är så stark och lyser igenom varje mening. Han refererar till Superman när han beskriver sitt Spiderman-spel. Superman är ett spel till Atari 2600 som släpptes 1978 efter den första Stålmannen-filmen (1977) med Christopher Reevs. I spelet har Lex Luthor sprängt en bro som Superman måste återbygga genom att hitta de olika brodelarna som ligger utspridda över Metropolis. Under sitt sökande stöter han på faror i form av Lex Luthors medhjälpare som man ska sätta bakom galler sam kryptonit som Stålmannen förstås måste undvika. Superman till Atari var det första spelet som gjordes på licens, vilket senare kom att bli mycket vanligt.  

Spiderman till Atari 2600 

Redaktionen svarar ganska kortfattat men uppskattande på hans brev: 

Hej Anders, 

Du har verkligen tänkt till. Jag tycker att det verkar vara en kul idé till kassett. Vi har lämnat ditt förslag till Atari som skickar det vidare till USA. Därefter besvarar de också hans fråga om Atari 5200: Till det nya Superspelet Atari 5200 passar inte vanliga kassetter. Det blir inte någon satsning i Sverige på 5200.

Atari 5200 var uppföljaren till Atari VCS som fick byta namn till Atari 2600 vid lanseringen av den nya konsolen 1982. Att den aldrig lanserades i Sverige var nytt för mig,  det förklarar varför det sällan kommer ut spel på tradera och varför de ofta är så dyra.

Om Atari skickade vidare Anders spelidéer till USA och om de kom att användas som inspiration till något spel förtäljer inte historien. Det finns dock ett spel om Spindelmannen, men det gavs inte ut av Atari utan av Parker Brothers. Dessutom kom det 1982, innan Anders fick sin spelidé publicerad. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Framsidan till Spider-Man från Parker Brothers 1982

Framsidan till Superman från 1978.

Källor

Atarimania: Spider-Man (inkl. bilder)

Joystick nr 1 1983, s. 6

Moby Games: Superman (inkl. bilder)

3D Maze (vic 20)

Första gången jag såg 3D Maze på Vic 20 blev jag riktigt imponerad, det var så snyggt gjort när man i första-person-perspektiv tog sig fram genom en labyrint i tre dimensioner. Jag hade inte spelat särkilt mycket vic 20 och det här spelet stack ut från de andra titlar jag testat. Jag var förvånad att man kunde göra ett spel som detta till vic 20. 

Jag vet egentligen inte om det rent tekniskt var något att bli speciellt imponerad av, mina kunskaper om programmering är lika med noll. Med tanke på att ramminnet inte behöver utökas torde det inte röra sig om ett särskilt avancerat program. Vic 20 hade ett ramminne på 3,5 kb till sitt förfogande men många spel krävde att man utökade det genom en cartridge på baksidan av datorn. Som mest kunde man expandera minnet till 64 kb, men 3, 8 och 16 kb var vanligare.

3D Maze från 1984 är ett spel i Mastertonics budgetklass som såldes för två pund. Grafiken är ytterst sparsam och det finns inga ljudeffekter. Faktum är att spelet är helt tyst. Målet är att ta sig från en plats i labyrinten till en annan på max 160 sekunder. Man kan välja åtta olika svårighetsgrader varpå en labyrint slumpmässigt skapas. Är man inte nöjd med den kan man skapa en ny. Hur man gör förklaras tydligt på startskärmen: genom att trycka ner tangent 1-8 kan du välja en labyrint i 3 dimensioner. När andra delen har laddats, försök nå centrum av 3D labyrinten innan syret tar slut.

Då kan man förstås undra vad man gör i en labyrint där syret kan ta slut, men det finns en förklaring. Något jag älskar med de här gamla spelen är de målande scenarierna som beskriver vad som händer i spelet och varför vi hamnade där: Under en rutinmässig rymdresa tillbaka från Mars befann du dig i omloppsbana runt Venus. Staden nedanför såg lugn och fridfull ut men den omgivande utomjordiska terrängen var tydligt olycksbådande och ganska dödlig. Du ropar "Stråla ner mig, Scottie", men Scottie har just återvänt från en kosmosbar med en intergalaktisk baksmälla och mår inte alls bra. Han strålar ner dig i en avlägsen rymdlabyrint någonstans i den utomjordiska terrängen. Allt du har för att överleva är en rymddräkt, en syrgastank, en kompass och, praktiskt nog, en karta över labyrinten. Spara andan, du kommer att behöva den.

Du är den röda pricken och ska förflytta dig till centrum "*" av labyrinten

Navigerar gör man med joystick eller tangenter. Man vet åt vilket håll man går med hjälp av väderstrecksangivelserna högst upp på skärmen. Man kan hela tiden titta på kartan man lyckligtvis fått med sig från rymdskeppet, men det tar tid och det har man inte så mycket av. Dock är det en nödvändig hjälp att ta ibland så att man inte går vilse, eller snarare fel. Men det är bra om man kan utnyttja den så lite som möjligt. Klockan tickar oavbrutet nedåt. När tiden är ute börjar man om, men den här gången är startpunkten någon annanstans.

Jag har även spelat ett par andra varianter, Monster Maze från Epyx, även det till Vic 20 och Maze Master från HesWare till Commodore 64. Spelvyn är identisk men spelidén skiljer sig åt. I Monster Maze ska man samla guld samtidigt som man ska undvika de monster som finns i labyrinten. Maze Master är ett äventyrs-RPG där labyrinten är i flera plan och man möter fiender man måste bekämpa för att förbättra sin karaktär. Både verkar vara bra, även om jag inte spelat dem särkilt mycket. Jag har dock ytterligare ett till Commodore 64: 3D Man, ett slags Pac Man i tre dimensioner. Det är riktigt dåligt med betyget 3,27 av 10 på Lemon 64. Maze Master får 6,75.

Men det finns många fler varianter än de ovan nämnda. I hemdatorns begynnelse hade varje system ett eller flera spel på temat. En sökning på Universal Videogame List, uvl.net, visade snarlika spel till flera datorer som Commodore 64, BBC Micro, Spectrum, Acorn Electron och många fler. Mål och syfte kan skilja sig åt i de olika spelen men i grund och botten är konceptet detsamma, det vill säga navigera i en labyrint i tre dimensioner.

Maze War från 1973 på en Imlac PDS-1D

Originalet och ursprungskällan till 3D Maze och alla andra snarlika titlar är Maze War från 1973, som programmerades av några studenter vid NASA Ames Research Center i Silicon Valley. Mastertronics 3D Maze är antagligen inte inspirerat av originalet utan mer troligt av de otaliga varianter som följde på Maze War. Maze War anses, förutom att betraktas som det första 3D-spelet, även vara det första first-person-shooter-spelet. 

Omslagsbilden tycker jag är helt underbar, ett motiv som skulle pryda en vägg även om man inte har något intresse för retrogaming. Om man inte avskräcks från den kontrastrika färgsättningen vill säga. Det labyrintlika tornet sträcker ut sina tentakler åt alla håll där det flyter i ett tomrum av grönt och gult skimmer, både lyriskt lockande och giftigt avskräckande!

Jag vet inte varför, men jag associerar bilden med M.S. Eschers motiv, den Nederländska konstnären som gjort så många "omöjliga" bilder. Illusioner som rent logiskt inte går ihop, perspektiv som är omöjliga att se samtidigt. Motivet på omslaget till 3D Maze har inga illusioner eller omöjliga perspektiv, men känslan är ändå Eschersk. Det skulle vara intressant att veta vem som gjort det, för jag tycker att bilden är riktigt bra. Drömsk och medryckande på samma gång. Men som med de flesta omslag från den här tiden finns ingen information om vem som ligger bakom den, precis som det heller inte finns någon information vem som programmerat spelet. Bilden är hur som helst magisk, hypnotisk. Man dras in i den tredimensionella labyrinten som flyter i ett gult och grönt tomrum av gas och moln. Och jag flyter med.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Epyx Monster Maze från 1982 

Maze War från 1973

Mastertronic 3D Maze med kassett

M.C. Escher (1898-1972)

Källor:

Engelska Wikipedia: Maze (1973 video game)

Moby Games: 3D Maze

Svenska Wikipedia: M.C. Escher

Universal Videogame List, uvl.net: Maze

med flera

Bandai Electronics Gunfight (handhållet)

Jag har tidigare skrivit om Outlaw från 1978 till Atari 2600 som bygger på arkadspelet Gun Fight från 1975. Här kommer ännu en variant i form av ett handhållet spel från Bandai Electronics. Det släpptes 1980 och har givits ut under flera namn, bland annat Gunfight i USA och FL Gun Professional i Japan. Vilken av utgåvorna jag har vet jag inte eftersom namnetiketten försvunnit. Förutom namnet på etiketten är de identiska men det står Gunfight på baksidan av mitt spel, vilket också fick bli rubriken på inlägget.

Utgångspunkten är densamma som ovan nämnda Outlaw och Gun Fight: två revolvermän som duellerar mot varandra. Den som har mest poäng efter två minuter vinner. Ju färre skott man behöver för att träffa motståndaren desto fler poäng får man. Man kan skydda sig bakom kaktusar och diligensen som kör fram och tillbaka i mitten av skärmen. Kaktusarna kan man skjuta bort med tre skott, träffar man diligensen får man minuspoäng. När man blir träffad spelas Marche Funèbre av Chopin, en inte helt ovanlig signatur när man förlorade ett liv i dataspelens värld under det tidiga 80-talet.

Det finns fyra spelvarianter, en för två spelare och tre olika svårighetsgrader när man spelar mot datorn. Som alltid är det förstås roligare om man är två, det är rätt speciellt att sitta tätt tillsammans vid den lilla skärmen och ihärdigt trycka på knapparna för att skjuta varandra. Men det funkar bra att spela själv också, det är faktiskt ett riktigt bra spel. 

Jag köpte det i Bryssel för 24 euro vilket verkar ha varit ett bra pris, på flera internetsidor har jag läst att det är relativt sällsynt. De få annonser jag sett har haft ett betydligt högre pris än vad jag själv gav - omkring 1000 kronor - även i samma skick som mitt. Så kanske stämmer det att Bandai Electronics Gunfight är ett sällsynt spel. Oavsett hur det ligger till med den saken är jag glad att jag köpte det, det är ett roligt tillskott till min samling.

Som redan nämnts gavs Gunfight ut av Bandai, ett japansk leksaksföretag som grundades 1950. Under 1980-talet gav de sig in på tv-spelsmarknaden och förutom handhållana spel blev de det första tredjepartsföretaget att utveckla spel till NES (Tag Team Match: M.U.S.C.L.E.). Men det är även Bandai som ligger bakom Tamagotchi - de små elektroniska liven som behövde omvårdnad och kärlek för att inte dö - som lanserades 1996 och blev en omedelbar succé och fluga till mångas förtret. Det sägs att det fanns särskilda dagis i Japan där man kunde lämna in sina Tamagotchisar under dagen. Om det är sant vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag hade i alla fall vänner som var tvugna att åka hem för att mata sina. 2005 slogs Bandai ihop med Namco och blev Namco Bandai Holdings.

Men vi vänder åter till Gunfight, eller snarare Chopins dödsmarsch, för det var inte bara i de gamla dataspelen man fick höra den. I slutet av 90-talet och början av 00-talet när mobiltelefonerna började bli vanligare, var jag en av dem som stod emot. Det var mycket prat om hjärncancer vilket jag tyckte att jag kunde klara mig utan. Till sist såg jag mig dock tvungen att skaffa en och det blev en Nokia 3310 som man kunde spela Snake på. Men man kunde också komponera egna ringsignaler, vilket jag försås gjorde. Eftersom jag brukade säga - halvt på skämt och halvt på allvar - att telefonen skulle bli min död fick det bli Chopin: Marche Funèbre.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Källor

YouTube-kanalen Vintage Gaming Memories: (1980) Bandai Electronics FL Gun Professional

Engelska och svenska Wikipedia: Bandai

Bowling (atari 2600)

När det handlar om tv-spel är jag barnsligt förtjust i bowling och jag har några spel som jag laddar in med jämna mellanrum. Jag har dock bara skrivit om ett så här långt, 10th Frame till Commodore 64, vilket egentligen är lite märkligt med tanke på hur svag jag är för dem. Ett av favoriterna, förutom 10th Frame, är Bowling till Atari 2600 som släpptes 1979. 

Det är härligt med dessa tidiga sportspel vars titel bara är namnet på sporten: Tennis, Boxning, Slalom, Fotboll, Ishockey etc. De behövde inte vara mer komplicerade än så, det fanns ju inte några andra spel på samma tema. I alla fall inte till den specifika konsolen eller datorn som spelet givits ut på. 

Atari är inte det äldsta bowlingspelet jag har i min ägo. Philips Videopac eller Magnavox Odyssey 2 som den kallades i USA, var före med sitt Bowling som släpptes hösten 1978, ungefär samtidigt med lanseringen av konsolen. Men som i de andra tidiga försök att gestalta sporten på tv-skärmen är det inga "spelare" i videopacspelet, man ser bara banan och klotet. Så vitt jag vet var Atari först med det, att man spelade med en gubbe. Eller avatar som man säger nu förtiden.

Bowling är mycket enkelt och följer reglerna som gäller i verkligheten: kasta klotet och få ner så många käglor som möjligt på två kast. Vid strike räknas även de två nästföljande kasten in i poängen och vid spärr det nästkommande. Får du strike på den tionde rundan får du två extrakast. Maxpoäng är 300.

Man ser planen ovanifrån men gubben från sidan, ett rätt märkligt perspektiv om det nu inte är så att spelplanen hänger på väggen. Men det gör den nog inte, precis som gubben antagligen inte ligger ner på sida. Perspektivet är helt enkelt bara märkligt och inte alldeles realistiskt. Oavsett vilket placerar man gubben där man tycker att det är lämpligt utifrån käglornas position och släpper sedan klotet. Det går inte att påverka styrkan i kastet. 

Det finns tre spelvarianter och man kan var en eller två spelare i samtliga. I den första kan man skruva bollen vilket innebär att man svänger höger eller vänster med joysticken när det är dags att skruva den men därefter kan man inte påverka klotets bana. I den andra varianten kan man styra klotet hela tiden och i den sista kastar man bara klotet som går rakt fram när det lämnat handen. Svårighetsreglagen justerar hur lätt det är att få strike.

Av de olika varianterna föredrar jag den första där man kan skruva klotet dvs den när klotet. Att kunna styra klotet hela tiden känns som fusk och att bara rulla det rakt fram är rätt trist i längden. 

Varje omgång går fort, att spela en hel runda på tio kast tar inte mer än 5 minuter om man är själv. Men det är när man spelar med någon som Ataris Bowling verkligen glänser. För det kan vara riktigt kul, det går fort och det är tajt. Ett misstag och allt är förlorat.

Jag har inte hittat många samtida recensioner av spelet, men i oktober 1979 skriver den amerikanska tidningen Creative Computing (1974-1985) om det. Framförallt beskriver de det, men mot slutet kommer en mer upplevelsebaserad mening: ljudeffekterna gör detta till ett livligt spel när käglorna faller eller när du får en strike eller en spärr och en melodi spelas. 

I december 1983 skriver den brittiska tidningen TV Gamer en kort notis/recension: Bland de bästa av Ataris tidiga sportspel. Bowling kräver koncentration och skicklighet för att få en omgång med bara strike. I denna korta artikel framkommer också att spelet kostade nästan 19 pund (£18.95), vilket motsvarar runt 67 pund i dagens värde eller drygt 900 kronor. Så alla som beklagar sig över att spelen är dyra idag, så är det inget mot vad de kostade för 40 år sedan.

Spelet är programmerat av Larry Kaplan som gjorde Combat, det allra första spelet som släpptes till Atari VCS och som man också fick med när man köpte konsolen. Combat har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men han ligger även bakom klassikerna Street Racer och Air-Sea Battle. Bowling blev hans sista innan han lämnade Atari och var med och grundade Activision där han programmerade Bridge och Kaboom.

Omslagsbilden är målad av Cliff Spohn som citeras i Tim Lapetinos bok Art of Atari: Jag ville framhäva designelementet – käglorna som faller, bollens rörelse. Jag överarbetade inte käglorna utan ville hålla det enkelt. Och såklart de gamla mustascherna. Det sista syftar förstås på bowlarens mustasch i klassisk anda.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Direktlänkar till de titlar som omnämns ovan: 10th Frame, Combat, Art of Atari

Spelvyn till Philips Videopacs Bowling

Kort artikel ur Creative Computing oktober 1979

Notis i TV Gamer december 1983

Källor

Atari Archive: Bowling - March 1979

Creative Computing, oktober 1979 (internet archive)

Engelska Wikipedia: Larry Kaplan, Creative Computing

Moby Games: Bowling, Larry Kaplan, Bowling! / Basketball

TV Gamer, december 1983 (internet archive)

För att beräkna priset på spelet i dagens penningvärde tog jag hjälp av Gemini som använt sig av siffror från Bank of England

Agent X9 - Knivarnas natt (10/1988)

Som jag skrivit tidigare har jag aldrig läst Agent X9, det var inget som intresserade mig. Jag läste mycket serier som barn och i de tidiga tonåren, men från gymnasiet och uppåt var det inte längre något jag ägnade mig åt. Det som fick mig att återupptäcka serietidningarna var reklamen, det var den jag fastnade för när jag bläddrade i dem på loppisar.

Jag köpte på mig några som sedan blev fler. Från början valde jag utifrån annonserna, men efter hand började jag även utgå från framsidorna. Främst Agent X9, Helgonet, James Bond och Seriemagasinet, tidningar jag aldrig läst och som riktade sig till en äldre publik än Fantomen. Framsidorna var målade samma stil och med samma teknik som omslagen till Ataris tidiga spel som jag relativt nyligen hade upptäckt. Det var främst tidningarna från 70- och 80-talet som gick i den stilen, när vi når fram till det sena 80-talet och 90-talet sjunker kvaliteten på hantverket. Realismen försvinner och tekniken blir mer naiv och pastellfärgad. Både fulare och tråkigare, hantverket känns inte lika genuint och genomarbetet.

Den här framsidan gillar jag skarpt. De mörka tonerna med markerade penseldrag och dramatiska skuggor har en underbar atmosfär över sig, film noir från 60- eller 70-tal. Mannen som varsamt, ömsint, bär kvinnan bort från den hotfulla skuggan av kniven, upplysta av ett ensamt stearinljus känns inte som 1988, när tidningen kom ut och då serien tar sin början. 

Äventyret heter Knivarnas natt och inleds i en hörsal där Professor Lumiere håller en föreläsning om Jack the Ripper och tidens gång: "Och så mina herrar" säger han, "tror jag att tiden rör sig, inte i en rak linje - utan som en spiral!" Struntprat ropar någon i publiken, bevisa det! Professor Lumiere fortsätter: "Under vissa förhållanden tror jag att en person kan ryckas tillbaka till det förflutna - eller till framtiden!"

En filosofisk början, att se tiden som en spiral där man under vissa omständigheter kan förflyttas mellan olika tider. På väg från föreläsningen blir Professorn och hans vän Garth attackerade av en knivman som uppenbarligen är under en stark påverkan av något. När de omhändertagit honom vaknar han som ur en dvala utan att minnas något, förutom att han hittat några knivar under golvet i sitt hus. Lumiere misstänker att mannen kommit i kontakt med en ondska från förr. De befinner sig i East End, kvarteren där Jack The Ripper begick sina brott exakt 100 år tidigare När de hjälpt den förvirrade mannen hem förflyttas Garth tillbaka i tiden, till ett dimmigt London år 1888 där han ställs inför den verkliga Jack the Ripper.

Jack the Ripper var en person som vi pratade om när jag var barn, ett återkommande tema precis som Titanic, pirayor, kvicksand och Bermudatriangeln. Han var aktiv i stadsdelen Whitechapel, East End, där han mördade fem prostituerade kvinnor mellan augusti och november 1888. Flera av de mördade kvinnorna förekommer i serien, främst Marie Kellly som kom att blir Uppskärarens sista offer.

Vem Jack the Ripper egentligen var är det ingen som vet, men det finns många spekulationer. I serien listar Garth ut vem det är, en viss Doktor Caversham som dock blir påkörd av en droska och dör när han försöker fly från Garth. I samma stund som polisen anländer och Garth ska berätta at det är Jack the Ripper som ligger död på gatan förflyttas han tillbaka till 1988 utan möjlighet att berätta sanningen.  

För fler inlägg, se innehållsförteckning

I numret finns två annonser, den första gäller Marabous chokladbar Rapid och den andra KangaROOS, shoes with pockets. Jag har inget minne av vare sig chokladen eller skorna.

Videopac 1 - bilracing, stock-car & krypto

Jag har tidigare skrivit om Philips Videopac 7000, en konsol som lanserades 1978 för att konkurrera med de samtida systemen, främst Atari 2600 (1977) som fått stort utrymme här på bloggen, Fairchild Channel F (1976), den första konsolen med utbytbara spel på cartridge och Bally Proffessional Videocade, även den lanserad 1978.

I Sverige är Philips Videopac tämligen bortglömd. Hur det ser ut i övriga Europa vet jag egentligen inte, men med tanke på hur lite det finns om den på nätet kan man anta att det gäller i de flesta Europeiska länder. De som uppmärksammar systemet gör det framförallt ur ett amerikanske perspektiv, som Magnavox Odyssey 2, vilket var namnet på konsolen i USA. 

Även om Videopac sålde bättre på den här sidan Atlanten - det gavs även ut fler titlar - så tycks den ändå ha en mer framträdande plats i videospelens historia där. Den verkar inte lika bortglömd. Kanske kan det bero på att den lanserades som uppföljare till Odyssey från 1972,  historiens första konsol för hemmabruk. Det var Philips som hade utvecklat systemet, men de ägde Magnavox sedan 1974 och kunde således använda det redan etablerade varumärket. I Europa var det få, om ens någon, som kände till Odyssey och man lanserade konsolen i eget namn.

Reklam för Videopac ur Fantomen nr 24 1984

Jag har haft min i ett par år vid det här laget och jag kan inte säga att jag spelet särskilt mycket på den. Dels för att man måste vara två på många spel och dels för att det i ärlighetens namn ofta finns likande spel på andra samtida konsoler som har mer att erbjuda. Givetvis finns det bra spel, men de är begränsade både vad gäller variation och grafik. Grafiskt är de inte speciellt tilltalande ens med den tidens mått.

Med det sagt tänkte jag ändå skriva om dem, för trots bristerna har de sin givna plats i TV-spelens historia. Eftersom det inte direkt finns några kända titlar samt att det ofta är flera spel på varje cartridge, tänkte jag istället för ett spel i taget ta en cartridge i taget. Alla kassetter som Philips själva gav ut numrerades från 1-60, jag har hälften av dem och det är de jag kommer att skriva om. Min avsikt är även att sätta spelen i ett sammanhang tillsammans med andra liknande titlar från samma period. Den första kassetten, Videopac 1, innehåller tre spel: Bilracing, Stock-car & Krypto. 

Racing/Bilracing (Videopac 1978)

Bilracing är utformat som många tidiga bilspel: man kör på en rak väg och ska passera bilar framför utan att krocka. Två minuter har man på sig att samla så många poäng som möjligt genom att sick-sacka mellan bilarna som i slalom. Krockar man förlorar man fart och således poäng eftersom man inte kommer lika långt. Kör man för fort blir det omöjligt att veja för bilar framför och för långsamt kommer man få låga poäng även om man inte krockar. Grafiken är otroligt basal och perspektivet rakt uppifrån, lila bakgrund och blå linjer som markerar vägen. Spelaren styr den röda bilen och ska köra om de vita.

Trots den ytterst basala grafiken, vilket gäller alla spel till Videopac, tycker jag att det är kul, åtminstone en stund för att att slå sitt eget rekord. Man kan inte köra två samtidigt men det kan vara riktigt roligt att tävla om högsta poäng mot varandra om man är två. Det är också ett tacksamt partyspel eftersom alla kan köra det utan någon som helst träning. Det enda man gör är att styra joysticken åt höger, vänster samt upp för acceleration och ner för broms. Det är inte speciellt svårt, de andra bilarna är ganska förutsägbara. Bilracing till Videopac är inte unikt på något sätt, det finns många liknande bilspel.

Reklamblad för Taitos arkadspel Speed Race (1974)

Först ut med denna spelvy var Taitos arkadspel Speed Race från 1974, ett spel jag inte testat. Men även Speed Race har sina föregångare i de elektromekaniska spelen som gällde innan videospelens födelse, med samma vy och samma spelidé. Spelet går hur som helst ut på att köra förbi så många bilar som möjligt på 90 sekunder. Högre hastighet genererat mer poäng. 

För hemmabruk kan man först och främst nämna Street Racer från 1977, ett av de första spelen som gavs ut till Atari 2600. Även där kör man på en oändlig raksträcka med bilar framför som man ska köra om. Skillnaden är att man får en poäng för varje bil man passerar samt att man kan vara två spelare samtidigt. Grafiskt är det ganska likvärdigt med Bilracing men det finns en väsentlig skillnad: Street Racer har 27 spelvarianter - även om det inte bara är i form av bilar - medan Videopac bara har en. 

Street Racer (Atari 2600 1977)

Ett annat exempel som kom några år senare och på ett tekniskt mer avancerat system är LeMan från 1982 till Commodore 64. Rak väg , passera bilar, samla poäng. LeMan är ett bättre spel än båda de ovan nämnda, men det är ju inte helt jämförbart med tanke på att Commodore 64 har betydligt bättre prestanda. Även om principen är densamma så är det betydligt mer variation i LeMan, både grafiskt och spelmässigt. Ytöver det är vägen inte helt rakt, men svängarna är få och små. Miljöerna ändras under loppets gång och man kör i dagsljus, mörker och snö, vilket påverkar förutsättningarna. Trots enkelheten är det ett riktigt bra spel som får höga 7,42 på Lemon 64.

Le Man (Commodore 64 1982)

Det finns en lång tradition av den här typen av spel, både tidigare och senare. Segas arkadspel Turbo från 1981 är ett exempel som inte var framtaget för hemmabruk. Grafiken är som sig bör betydligt bättre men i grund och botten är det samma spel, även om vyn har skiftat från rakt uppifrån till snett bakifrån. På ett plan kan man ju se det som att senare spel på temat kör-om-bilar-i-jakt-på-höga-poäng - exempelvis Enduro på Atari 2600 och Outrun och många fler - är en vidareutveckling av samma idé. Man har bara lagt till fler element som kurvor och kuperad terräng. Konceptet är detsamma men utförandet mer avancerat. 

Arkadspelet Turbo (Sega 1981)

Som kuriosa kan jag även nämna ett spel som heter Motor Man. Det fanns med på Joystick dataklubb, band nr 1 1985, och är programmerat av Data Pelle. Vem det är har jag inte en aning om, men Joystick var en svensk datortidning som gavs ut mellan 1983 och 1987. 1985 gick de över till att bara ge ut kassetter med spel programmerade av sina läsare. Det finns dock en textfil med ett nyhetsbrev och innehållsförteckning att ladda in på varje kassett, utöver spelen.

Motor Man är mer eller mindre identiskt med Bilracing. Här är bakgrunden svart med rosa sidolinjer som markerar vägen, man passerar bilar och samlar poäng utifrån hur långt man kommer. En skillnad är dock att man i Motor Man inte själv styr över hastigheten. Man styr bilen som går allt fortare ju längre spelet fortgår varpå det blir allt svårare att hinna veja för hinder i form av bilar och oljefläckar. Sex gånger kan man köra över oljefläckar eller andra bilar innan spelet är över.

Motor Man av Data Pelle (från Joystick nr 1 1985 till C64). 

Man kan välj att köra Saab, Volvo och Audi.

Det finns tre svårighetsgrader, för varje svårighetsgrad tätnar trafiken. De tre nivåerna representeras av tre olika bilmärken, Saab för nybörjaren, Volvo till amatören medan proffset får köra en Audi. Kan man ana åttiotalets ständiga kamp mellan Saab och Volvo? Var i så fall Data Pelle stod i den kampen kan man nog med lite list räkna ut. Oavsett om man var anhängare av Saab eller Volvo kunde nog de flesta enas om att Audi slog dem båda.

När jag skriver detta förflyttas jag tillbaka till mellanstadiet 1987. Vi hade en Volvo 242 medan min kompis Niklas hade en Saab 900. Vi var inte några som tog så allvarligt på kampen, men det fanns de som gjorde det vilket kunde utmynna i riktiga gräl. Men jag informerade honom i alla fall om att Saab var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt. Det hade han förstås hört förut, men jag hade inte hört rimmet han återgav mig: Köp Volvo, bli belåten, se på världen genom plåten. Jag begrep inte vari förolämpningen låg, köparen blev ju belåten. Han var tvungen att förklara för mig att Volvo var dåliga bilar eftersom plåten var så tunn. Helt ärligt begriper jag inte än idag, vad mer kan man begära än att bli belåten med sitt bilköp?

Stock-car (1978) till Philips Videopac

Det andra spelet på kassetten är Stock-Car, som är ett klassikt recingspel där man ser hela banan ovanifrån. Syftet är att köra tre varv på kortas möjliga tid och det finns fyra svårighetsnivåer. Skillnaden mellan nivå 1 och 2 är hastigheten, banan är densamma. I nivå 1 är bilarna riktigt långsamma, som att köra i slow motion. Nivå 3 och 4 har svårare banor men bilarna går också fortare. Det är inget fel på spelet om man har någon att köra med, det går nämligen inte att tävla mot datorn. Variationen är begränsad och grafiken är inte speciellt tilltalande med en färg och kantiga banor. Det är helt enkelt väldigt tråkigt att se på.

Ska man jämföra med andra spel ligger kanske Indy 500 till Atari 2600 närmast. Det kom 1977 och har exakt samma vy med två bilar som tävlar mot varandra. Den stora skillnaden är variationen, precis som det var med Bilracing i förhållande till Street Raceer. I Stock Car finns det som redan nämnts tre olika banor med ökande svårighetsgrad. Street racer har åtta helt olika spelvarianter, samtliga med olika svårighetsgrader och dessutom behöver man inte vara två spelare, man kan spela mot datorn. 

Indy 500 (1977) till Atari 2600

Indy 500 bygger i sin tur på Ataris arkadspel Gran Trak 10 - det allra första recingspelet från 1974 - men framför allt på dess uppföljare Gran Trak 20 där två spelare kör mot varandra. I Gran Trak 10 är det bara en spelare. 

Den här vyn har en lång tradition och går tillbaka till gamla sällskapsspel på temat bilrace. På spelplanen såg man hela banan ovanifrån medan man flyttade bilen längsmed banan, antingen med tärningar eller händelsekort. I Sverige kom Algas Formula 1 - ett rafflande racerspel redan 1962. Det kom även en uppdaterad version på 1970-talet med Ronny Pettersson på omslaget. Vyn har också spelat en stor roll under lång tid i videospelens värld, åtminstone hela 1980-talet med arkadspel som Super Sprint från 1986, Super Off Road, även känt som Ivan 'Ironman' Stewards Super Off Road och Badlands, båda från 1989. Men det kom även många spel som inte var konverteringar av arkadspel, exempelvis Sprint Master till Atari 2600 som släpptes 1988. 

Spelplanen till Algas Formula 1 från 1962

Det tredje och sista spelet på kassetten är Krypto. Här är man två spelare, den ena skriver ett ord medan den andre tittar bort. Bokstäverna kastas sedan om varpå den andra ska lösa anagrammet med så få fel som möjligt. Tar man rätt bokstav fortsätter man med nästa, tar man fel tjuter det och man får välja en ny. Vinner gör den som listat ut ordet med så få fel som möjligt. Gillar man anagram kan jag tänka mig att det kan vara kul en stund. Jag gör det inte (antagligen för att jag är riktigt usel på det) och kan inte påstå att Krypto roar mig särskilt mycket. Jag utgår från att det finns fler anagramspel därute, men det här är det enda jag har i min samling och det enda jag stött på så här långt. Men så har jag av förklarliga skäl heller inte letat. 

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Krypto till Videopac - på den övre raden mitt ord med omkastade bokstäver, 

på den undre ska man lista ut korrekt ord

Arkadspelet Gran Trak 10 (atari 1974)

Kabinettet till Gran Trak 20

Källor
Svenska Wikipedia - Joystick (datortidning)
Engelska Wikipedia - Magnavox, Street Race
Svensk Videospelsutveckling av Thomas Sunhede och Martin Lindell
Lemon 64 - LeMan
Moby Games - Sega Turbo, Indy 500
arcade-museum.com - Gran Trak 10, Gran Trak 20

m.fl.

Stiga ishockeyspel (reklam)

Bordshockey spelade jag mycket under en period i högstadiet, framförallt med en av mina kusiner. Ishockeyspel hos mig och NES hos honom, mest Tennis och Ice Hockey. Det var i början av 90-talet och mitt hockeyspel var gammalt, minst 10 år, antagligen äldre. Man kunde inte spela bakom målen som på de nya, de som Stiga gör reklam för i december 1983. 

HÄR ÄR STIGAS NYA ISHOCKEYSPEL

Stigas nya generation av ishockeyspel har en ny spelplan som ger ett mer fartfyllt spel. En forward i varje lag når bakom motståndarmålet, och centrarna passerar varandra i mittzonen. Så likt riktig hockey som det går att komma. Med drev istället för stålfjädrar blir spelarnas rörelser mer exakta. Och hållbarheten ökar betydligt.

De nya ishockeyspelen finns i 3 varianter: Play Off, Pro Hockey och Electronic. Det sistnämnda med en avancerad databox som via bildfönster och ljud anger flera olika matchfunktioner.

De verkligt hårda kamperna spelar du på Stiga's nya ishockeyspel. – Börja träna för SM du också!

Vi spelade alltid 2x6 minuter och bytte planhalva i periodvila, spelet var som sagt gammalt och vissa gubbar fungerade inte lika bra. Resultaten skrev vi ner i en pärm, som jag fortfarande har kvar. 

Min statistikpärm med tättskrivna sidor, här en sammanställning 

över de största vinsterna, målrikaste matcherna etc.

Jag lärde mig aldrig att behärska den nya spelplanen, var glad att jag hade den gamla varianten trots stålfjädrar som lossnade och spakar som kärvade. Precis som jag inte gillade att spela bakom mål tyckte jag inte om att det var vred som styrde spelarnas vridning istället för fjädrar. Med mitt spel räckte det ibland att skjuta pucken riktigt hårt mot målvakten, som på grund av kraften i skottet vreds bakåt och släppte in pucken i mål. Med de nya vreden gick inte det, höll man ordentligt i spakarna höll sig spelarna i den position man placerat dem. Precis som de skriver i annonsen blev spelarnas rörelser mer exakta och det var det jag inte tyckte om. 

Tyvärr har jag inte kvar mitt gamla spel. Det gick i bitar och fick inte följa med i flytten när det var dags att börja i gymnasiet i en annan del av landet. I den sista statistiska sammanställningen, daterad 27 juli 1992, har jag också skrivit en notering under: Har slängt bort hockeyspelet och måste investera ett nytt innan jag kan spela igen. 

Något nytt spel blev det inte, men jag sparade åtminstone min laguppsättning av Sovjetunionens superfemma med Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov. Med nummer och namn skrivet på ryggen och Sovjetunionens sammanbrott mindre än ett år tidigare, var det redan då något historiskt över dem. Men jag har inte spelat med dem på över trettio år. 

Sovjetunionen till hockeyspelet i form av superfemman 

med bland annat Fetisov

Hockeyspelens historia tog sin början i slutet av 1930-talet när journalisten Bernt Unger ansökte om patent på det. Han sålde rättigheterna till Aristospel, som hade ensamrätt på marknaden tills patentet gick ut 1957. Det var då Stiga började tillverka sina spel, vilka de saluförde med hjälp av landslagsspelaren Sven "Tumba" Johansson, som nyligen varit med att vinna VM för Sverige. Stigas hockeyspel blev en stor försäljningsframgång och bordshockey blev ett allt mer utbrett fritidsnöje. 1982 spelades SM för första gången och vanns av Göran Agdur från Orsa HSK. Sedan 1983 har Stiga Play Off varit det officiella spelet. 

Puck, det första hockeyspelet från Aristospel 1938

Den inledande annonsen har jag skannat ur Fantomen nummer 25 1983. På omslaget blir Fantomen överfallen av en knivman som han effektivt oskadliggör med ett karateslag på handleden. Det är taget ur en scen i numrets äventyr, Mysteriernas Mästare, där Fantomen ska förhindra en statskupp: I ett av bergsfurstedömena dör den gamle härskaren Sala Khan... Det finns två arvingar till tronen - en ond, en god... Tillmammans med Salinga, illusionist och utbrytarkung, blir Fantomen indragen i ett livsfarligt drama...

Fantomen nr 25 1983

I bergsfurstedömena lever folket som på medeltiden under despotiska härskare. Men det finns ett undantag och där ligger kungen på sin dödsbädd, han kommer inte att överleva natten. Han har utsett sitt barnbarn, prinsessan Kissmet, till tronarvinge men har fått veta att hennes tvillingbror, prins Hasha, planerar att fängsla sin syster och ta över makten. Prins Hasha är lika grym och girig som prinsessan Kissmet är vänlig och generös. Kungen ger prinsessans kammartjänare, Yasmin, i uppdrag att bege sig till Morristown och där söka upp Salinga, illusionist och utbrytarkung, men dessutom kungens brorson. Han är den enda som kan hjälpa prinsessan och rädda furstendömet från att hamna under en despotisk härskare. 

Yasmin lyckas till sist kontakta utbrytarkungen som får hjälp av Fantomen att med list och styrka rädda prinsessan ur broderns fångenskap, så att hon kan ta över makten och förhindra att landet störtas i diktatur och tyranni. Jag kan inte låta bli att undra hur det egentligen stod till med demokratin, all makt verkar ju ligga hos regenten. Oavsett tillståndet för demokratin, så försvinner Fantomen utan att ljud och prinsessan hinner inte ens tacka honom.

På klubbsidorna får vi ta del av konflikten mellan hårdrockare och synthare och en liten påminnelse om den pågående debatten om videovåld. Det är flera som är upprörda över en tidigare insändare där en synthare dissar alla hårdrockare. Jag har inte läst den ursprungliga men vad denne framfört förstår man av svaren. "The Beast" skriver att han rent ut sagt blev förbannad på synthsnobben som menar att videotöntar skulle vara hårdrockare och tvärtom, att alla hårdrockare ägnar sig åt att misshandla synthare och att alla hårdrockare bor på landet och har epa-traktor. Till sist ger han ett råd till alla som vill hålla sitt kassettdäck i trim: Sluta plåga grannar, kassettdäck och högtalare med synth, rasta och annan töntig musik. 

Även "Heavy Metal Warrior Forever" är upprörd när han skriver: Av vilken kuslig anledning tror du att jag är bonde bara för att jag är hårdrockare? Och du, din moderräka, vad får dig att tro att jag är ett utdöende släkte? Här hos oss är zyntharna värst, för att inte säga specialister på att omsätta videovåldet i praktiken! Och sist men inte minst skriver "Hårdrocksdiggare" att han egentligen inte borde sänka sig så lågt som att bemöta den ström av spyor och det infantila dravel som en förstoppad, förstelnad synthdiggare spottar ur sig. Därefter listar han åtta punkter med fel i den ursprungliga insändaren som att han inte har en skinnjacka, inte är särkilt tuff, inte har en epa samt att han även gillar klassisk musik som Bethoven, Händel och Vivaldi.

Reklam för Domus genom datorerna Texas TI99 4A (till vänster) 

och ZX Spectrum (till höger)

Efter några vitsar blir det reklam för Domus och deras utbud av datorer. Både Texas TI99 4A och ZX Spectrum saluförs och de två gossarna på bilden strider om vem som har den bästa datorn. Så här i efterhand kan man bara konstatera att ingen av datorerna lämnade särskilt märkbara avtryck i Sverige, Commodore 64 tog död på nästan all konkurrens de närmaste åren. Men i december 1983 är framtiden ännu oviss om vilken dator som skulle vinna kampen. 

Till sist: I min statistikpärm hittade jag även de regler vi spelade efter. Att känslorna ibland svallade framgår tydligt av punkt 7 samt under rubriken Vad är det som är straff?

Regler till Hockeyspelet, 15 mars 1992

1. Man spelar 2x6 minuter, efter period 1 byter man sida.
2. Pucken måste stanna i mål för att det ska vara godkänt.
3. Efter mål är det tekning i mittzonen.
4. Går pucken utanför sargen är det tekning där den flög ut.
5. Om perioden är slut, fast ingen märker det och någon gör mål, så är målet godkänt om det inte har gått allt för lång tid förstås, ca 5 sekunder för klocka med sekundvisare och ca 50 sekunder för klocka utan sekundvisare.
6. Slutar matchen oavgjort är det Sudden Death som gäller (finns undantag).
7. Gör man våldshandlingar mot spelet så blir det straff för motståndarlaget. Straffen går till så att motståndarlaget får pucken till mittanfallaren, som ska lägga pucken i tom kasse eftersom målvakten är borttagen.
8. Mål direkt på tekning är ej godkänt, tekningen går om där den slogs.

Vad är det som är straff?

1 straff: När man slår på spelet eller kastar pucken någonstans. Lyfter upp det.

Bort med målvakten resten av matchen: Om man vänder hockeyspelet upp & ner, skakar det eller har sönder det på något sätt.

För fler inlägg, se innehållsförteckning

Prins Hasha är lika grym och girig som prinsessan Kissmet är vänlig och generös

Foto av den verkliga superfemman: Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov